V.A.B – vad bra det ändå blev

Hörde min frus röst någon gång på morgontimmarna;

-       "Jag tror att Maximilian har feber."

När en mor tror sånt så är de så, de känner sina små troll som en del av sitt eget jag. Vi konstaterade unisont att detta var inte ”rätt vecka”. Hon har fullt med möten, jag likaså och tre gig i Stockholm och Helsingfors.

Rätt vecka? Alla som lyckats pricka in ”rätt vecka” för vab upp med handen. Ingen? Misstänkte väl det. Det är liksom inte så livet fungerar. Sagt det förr och det tål att upprepas: Människorna planerar och gud skrattar.

Vilka möten har jag? Börja med att ställa in dagens lunch. Kanske jag kan ta telemötet i alla fall?

Sen, så sakteligen börja gilla läget. Nu är det som det är, även fast ngt oplanerat. 5-åringen fick ta sparkcykeln till dagis. Jag strosade dit i min förortsmundering, Converse och keps.

Redan på väg tillbaka kändes det som att detta kommer bli en alldeles utmärkt dag, även fast den inte blev ”såsom jag hade planerat”.

Lite Ipren till sjuklingen, en stor kaffe till mig och nu sitt/-ligger vi här i soffan bröst mot bröst, pappa och son. Försöker suga i mig av lugnet, försöker att konservera denna stund - en stund mitt i livet. 

Vad bra det ändå blev, kanske bättre än planerat//doc.