Helgen som gick

På FB stod uppdateringarna som spön i backen, den ena lunchbuffén grannare än den andra. Det är onekligen en mkt speciell helg, på gott och ont. Väljer att fokusera på det goda.

Vi valde Kolmården och fick den bästa dagen där ever. Då ska man veta att jag säkert varit där 30-40 ggr. Lagom varmt, nästan inget folk och djuren var på, liksom barnen.

Varm i hela kroppen av att se hur barnen lever upp en dylik dag, hur minstingens ögon var stora som klot och hur kamelens bajsande redan nu vuxit sig till ett minne för livet.

Dagen efter var det en av dessa underbara dagar utan några som helst planer. Lite lek i parken, lite cyklande och skejtande.

-       Meh, är det du? sa vi båda samtidigt. Ett bekant ansikte dök upp på gården.

-       Skejtar du också? undrade han.

-       Japp, försöker så gott det går.

     Har funderat, sa Martin, på det här med att vara normal eller som alla andra som konstaterar att ”nu är det försent” vid 35 års ålder. Försent för en hel massa saker. Vad säger du? fyllde han på.
Det är aldrig försent att leva, sa jag. Det handlar bara om att våga och ibland krävs det att man inte är som alla andra – om det är det som krävs.

Jag passade sen också på att undra vad som var fel i skallen på mig – eftersom Martin  är läkare – vad gäller balansen. Han förklarade pedagogiskt att det har med hjärnans plasticitet att göra och att det bara är att nöta på så kommer allt mer av den "försvunna" balansen tillbaka.

Jag har nött och nött och hållit mig från de stora ramperna sen förra kraschen som ägde rum i början av maj.

Igår var det sen dags för att testa hur, eller om, hjärnans plasticitet hade gett någon effekt. Absolut, det gick så mycket bättre än senast – hoppet lever. Fick känna lite tyngdlöshet i Rålis skatepark och fyllde på med energi!

allt gott!//doc.