Jag bodde alltså 18 år i den "lilla staden i norr", en tid som bokstavligen var ömsom vin ömsom vatten. Det råder i dag ett söt-surt förhållande mellan mig och staden, mellan mig och minnena från åren där.
Jag har Sundsvall att tacka för mycket och då speciellt många på Mittuniversitetet och inte minst inom skogsforskningen där på FSCN. Många av er, på inst. och på FSCN fanns där i såväl med- som motgång, sånt glömmer man inte i första taget, sånt glömmer man aldrig.
Vi åker tillbaka ibland, hela familjen, med stor glädje. Vi hälsar på vänner, badar (om det är sommar) och strosar på stan. Äter av den godaste glassen som finns - runt hörnet vid torget, mot Martins klädbutik ni vet - doppad i kokosströssel. Vi gillar att åka tillbaka och ser redan fram emot nästa gång.
- Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka, undrade någon för en tid sedan
- Ne, jag tror inte det, vi trivs väldigt bra i Stockholm, sa jag artigt.
Men ska jag vara riktigt ärlig så skulle det vara en omöjlighet, dels med det jobb jag har och dels för att normen är så snäv att den ev. skulle ta livet av mig. Inte rent fysiskt, kanske, men själsligt. Jag skulle inte ta risken. Jag tror att man måste vara född där, för att det ska funka "in the long run".
- Sa dom att han är från Sundsvall?, frågade min fru när Yohio presenterades på Skavlan i går.
- Ne, du måste ha hört fel...
Han var från Sundsvall, "lite otippat" skulle jag nog vilja tillägga. Jag skrev på FB att jag fått två nya idoler - från att inte haft någon - på en vecka. Yohio och Felix Baumgartner.
Vi kollade på några Youtube-klipp med Yohio - klicka ovan! - då Skavlan inte lät honom gå loss på gitarren i programmet och mysteriet blev om möjligt ännu större. Hur har han överlevt sina första 17 år och odlat denna minst sagt särpräglade talang, eller talanger kanske man ska säga - i Sundsvall?
I dagens Aftonbladet berättar han lite om hur har ser på den "lilla staden i norr".
Jag har Sundsvall att tacka för mycket och då speciellt många på Mittuniversitetet och inte minst inom skogsforskningen där på FSCN. Många av er, på inst. och på FSCN fanns där i såväl med- som motgång, sånt glömmer man inte i första taget, sånt glömmer man aldrig.
- Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka, undrade någon för en tid sedan
- Ne, jag tror inte det, vi trivs väldigt bra i Stockholm, sa jag artigt.
Men ska jag vara riktigt ärlig så skulle det vara en omöjlighet, dels med det jobb jag har och dels för att normen är så snäv att den ev. skulle ta livet av mig. Inte rent fysiskt, kanske, men själsligt. Jag skulle inte ta risken. Jag tror att man måste vara född där, för att det ska funka "in the long run".
- Ne, du måste ha hört fel...
Han var från Sundsvall, "lite otippat" skulle jag nog vilja tillägga. Jag skrev på FB att jag fått två nya idoler - från att inte haft någon - på en vecka. Yohio och Felix Baumgartner.
Vi kollade på några Youtube-klipp med Yohio - klicka ovan! - då Skavlan inte lät honom gå loss på gitarren i programmet och mysteriet blev om möjligt ännu större. Hur har han överlevt sina första 17 år och odlat denna minst sagt särpräglade talang, eller talanger kanske man ska säga - i Sundsvall?
I dagens Aftonbladet berättar han lite om hur har ser på den "lilla staden i norr".
"Klädd som lolita har artisten Yohio redan tagit över Japan.
Nu tar han revansch på hemstaden Sundsvall.
– Så du tyckte jag var bög när jag hade lite smink i skolan? Nu springer jag omkring i en klänning och får mer tjejer än dig.
”I Sundsvall får man aldrig bry sig om någonting. Ingenting får vara speciellt, även om de egentligen tycker det. Och man får inte ge någon uppmärksamhet. Om det går bra för någon säger de saker som: ’jaha, det blir vardag i det där också. Det vet man ju hur det blir’. ”
Per Naroskins ord klingar i mina öron: "Du är aldrig så stark som när du är dig själv". Glöm aldrig bort det min vän, du är som starkast när du är dig själv - var du än bor.
Glad helg!//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar