100

Jag smög igång denna blogg strax före julen 2009. Tiden har gått fort. Detta är det 100:e inlägget, vilket givetvis bör handla om något som ligger mig varmt om hjärtat. Det ska handla om min familj, mina kära.

Alldeles för många människor går igenom livet utan att berätta för de man älskar att man älskar dem. Varför?

Jag är väldigt privilegierad som har en stor familj - en familj som jag älskar väldigt mycket. Men låt oss ta det i tur och ordning.



Minstingen har hunnit bli stor kille, snart 5 månader gammal. Det är en gudagåva att få uppleva allt detta ännu en gång, kanske mer närvarande än någonsin tidigare. Han är bara så fin, så snäll och så ovetandes om mycket runt omkring honom. Maxi, jag vet att du lyssnar och känner in när jag pussar dig i nacken och viskar i ditt öra att jag älskar dig – även fast du ser lite undrande ut ibland. Just get used to it!

Bestämda treåringen säger ibland att hon älskar mig, underbart att höra! Fast i nästa andetag balanserar hon upp det hela och konstaterar öppenhjärtligt att ”pappa är dum”. Hon är förlåten - och älskad. Hon är ett under av vilja. Hon är en fantastisk blandning av det temperamentsfulla egyptiska arvet och rötterna från nordligaste lappland - där det stoiska lugnet lurar i vassen. Hon är en mix av det bästa, en unik liten medborgare, en väldigt älskad sådan!

Åttaåringen, smultronet, är ett underbart väsen. Hon är en fantasimaskin och mer som en hund än som en katt. När jag pussar på henne och berättar att jag är kär i henne så ler hon stort, ibland springer hon iväg som en älva och andra gånger slänger hon sig om min hals och kramar mig innerligt. Vid det sistnämnda är det som om tiden stannar, underbart. Kärlek.


Nästa i barnaskaran, tioåringen, som redan för länge sedan fått labeln jordgubben. Hon är mer som en katt än som en hund. Hon snurrar omkring och gör det hon älskar, och jag älskar henne så mycket. Hon är klokheten själv och tycker nog att pappa är lite larvig med sitt kärleksbabblande, vilket verkar mycket rimligt i hennes ålder. …men som jag brukar säga; - jag kan inte rå för att jag är kär i dig snygging;-)

Den förstfödda har nästa hunnit bli sjutton år - 17 år?!? Jag minns det som igår när du föddes i ett snömeterdjupt Sundsvall. Även fast avståndet varit för långt mellan oss, för länge, så hoppas och tror jag att du känt dig älskad, älskad som du är. - Hej, det är pappa, tänkte bara kolla läget och berätta hur mycket jag älskar dig – meddelandet har du fått så många gånger på din telisvar att du säkert tröttnat för länge sedan. Men jag säger som jag brukade när du var liten – det gör inget, fråga mig får du se;-)

I knowledgementet i min avhandling riktade jag ett stort tack till min underbara fru Mona. Jag skrev att ”This thesis and my life would not have been the same without you” och jag kan bara stryka under på det, framför allt det sistnämnda. Jag visste nog inte då hur rätt jag hade och skulle komma att få. Livet utan dig hade inte varit det samma. Mannen på Khan-El-Khalili-basaren i Kairo anade, i sin tur, inte heller hur rätt han hade när han på arabiska berättade att jag var en väldigt lyckligt lottat man.

Du är en generös, varmhjärtad, intelligent, sexig, vacker, rolig och supportive fru. Du är en fantasktisk mamma och en underbar livs (lek-) kamrat. Du är en gudagåva till oss alla. Du är en hjältinna där hemma med minstingen vid din barm och de övriga surrandes som flugor omkring dig, dag som natt. Du är moderligheten personifierad. Lova att inte slita ut dig - vi är rädda om dig!

Älskar dig och jag är oerhört stolt över att gå vid din sida. Du är min älskare och bästa vän.

Jag är väldigt stolt, mycket glad och innerligt tacksam för vår familj, över medlemmarna i air-team. Ni är pärlorna på mitt livsband.

Love through power//dr air