GOTT NYTT ÅR!

Vaknade med två av barnen i sängen. Vips så var där två till. Ett helt gäng, underbar start på årets sista dag!

Den största kom dock inte – som tur var. Dels är han numera för stor (lång/bred☺) + att han har den ondaste halsen i kvarteret/Sköndal/söder om söder - you name it.



Sen var det dags att ”baka kakor” alá 2010 på iPaden. LOVE and PEACE 2011 blev en av dem, se ovan. Nelly frågade vad man gjorde innan datorer fanns. Bra fråga, relevant – tyvärr. Fast onekligen mindre kladd än att baka IRL.



Strax dags för lunch innan vi beger oss ut i Semlan, parken bakom där vi bor. Det blir air-team open i pulka-, stjärtlapp- och snowracer störtlopp!



Återstår bara att önska er alla ett riktigt gott nytt år och hoppas vi ”ses” strax igen på andra sidan kvällens raketkavalkad!

Take good care!//doc.

2010 börjar lida mot sitt slut

Året börjar lida mot sltt slut. Sippar lite Zoegas julkaffe och blickar såväl framåt som bakåt.



Vad ska det bli mer resp. mindre av 2011? Det ska bli mer träning, precis såsom idag. Mer och med en större kontinuerlighet. Mer yoga också, pass och så. Några tips?



Jobba då? Jorrå, inte mer och/eller mindre – men lite smartare. Vadå smartare?! Ja, typ lite miljösmartare eller ngt åt det hållet. Inte mer timmar, vi måste värna om klockan - och om varandra.



Frun har gjort underbart god glass till efterrätt för morgondagens middag. Jo, mer att umgås med bästa vännerna. Har blivit för lite under 2010.



Mindre att sova lite på nätterna ska det också bli, hoppas jag – verkligen! Så länge det finns liv finns det hopp – krax-krax, sa kråkan.



Blogga ska jag göra mer, dock mindre pretentiöst. Inte så noga. Frederik sa att ”doktorn behöver inte skriva en hel uppsats varje inlägg…” Så sant, bättring utlovas rakt över disk.



Just nu sover alla barnen under samman tak – underbart. Mer sånt under 2011. 2010 har varit riktigt bra, på många fronter. Maximilian, välkommen till världen & air-team!

Från olika världar - nakna på samma plats

Nu i mellandagarna var jag och tränade på SATS i Kungens kurva – stans bästa SATS?

Satt i bastun och kom att tänka på vilken härligt plats det är – bastun alltså. Vi skulle ju inte, eller i vart fall skulle få av oss, tänka oss att dela hotellrum med en främling ”bara så där”. Ja, jo, visst. Det kanske har hänt någon, men då av andra ”skäl”. Många tycker också att det känns konstigt att dela sovkupé på tåg, om man nu mot förmodan skull våga sig ut på dylika äventyr framgent.

Men där satt jag i bastun endast iklädd min Explorer II:a (klocka) och mitt HUMAN-armband + några ringar – såsom herren skapat mig. Vid sidan om mig pågick avancerad stretching utförd av en muskulös hårig man som såg ut att kunna vara Borats äldre farbror. Han var som huggen ut sten.

- Är det ok att jag kastar på lite vatten? undrade jag (obs, ej kasta vatten). Han svarade något på utrikiska, det lät som en blandning mellan ryska och ungerska. Jag tolkade det som att det var ok.

När han stretchat klart så knäckte han ut sina fingrar/knogar eller vad det nu var så det knastrade i hela bastun. Opps tänkte jag, undrar just om han tyckte att jag laddade med för mycket vatten…

Men ne, han bara log, blundade och drog ett djupt andetag. Två män, ett möte, slutet gott allting väl - bortsett från min träningsvärk:-)

Testa denna på släkten i morgon - byta dörr eller inte?

Sitter här i uppesittarsoffan en halvtimme till eller så. Kom att tänka på att det är ganska exakt ett år sedan som jag skrev det första inlägget på denna blogg och jag passar på - kvällen till ära - att damma av ett av de första inläggen som ni kan ha nytta av när släkt och vänner börjar tackla av i tempo efter dansen kring granen.

Det handlar alltså om ett sött litet klassiskt beslutsdilemma att dryfta kring eller efter julbordet. Livliga diskussioner utlovas. Denna heta potatis lyftes fram vid ett julbord i glada affärsbekantas sällskap ute i Vaxholm för något år sedan. Det blev en lååång sittning.

Kärt barn har som bekant många namn och två av dessa är monty halls problem och cadillac and goats. Det förstnämnda kommer sig av att programledaren för programmet där tävlande ställdes inför dilemmat (som jag strax kommer till) hette så. Inget konstigt med det.

Problemet är så som följer:

Du får välja en av tre dörrar utan att öppna den valda dörren. Bakom två av dessa tre dörrar finns en get och bakom den tredje finns en bil. Du väljer dörr nr 1. Därefter, när du fått veta (och se!) att det bakom dörr nr 2 finns en get, får du frågan om du vill byta till dörr nr 3 eller behålla ditt ursprungliga val (alltså dörr nr 1)?

Det är nu som julbordeffekten blir som bäst, meningarna går isär - minst sagt. Självklart ska man behålla sitt urprungliga val. Irrelevant information skriker någon annan. Men herre någon, om bilen finns bakom den dörr som jag valt från början så spelar det väl ingen roll att de öppnar en dörr till...

Några av er är säkert skolade i den högre spelteoretiska skolan och kan elegant förklara att alla normalt begåvade väljer att byta dörr för att..., osv. Ni andra vet numera att så är fallet (se de skolades svar), men bör för den goda sakens skull googla upp er en smula (se länkarna nedan) för att även kunna gå in på lite Aids to understanding, Why the probability is not 1/2, Increasing the number of doors, etc.

Lycka till med att liva upp julen en smula och GOD JUL!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Monty_Hall-problemet
http://en.wikipedia.org/wiki/Monty_Hall_problem

Tomten och Jesus

Läste igår lite rön och tankar kring detta med stress och hets inför julen. Någon som känner igen att det är lite mkt just nu?

Vi var själva och storhandlade idag och det var lite kaotiskt, minst sagt. På väg hem såg vi två olyckor, mkt som ska hinnas med. Jo, läste att mediciner mot ”stressmage” o dyl ökade i försäljning med upp till 46% veckorna innan jul. Fyra sexa.

Men hur stressade får vi bli egentligen? Bodil Jönsson uttalade sig i en av kvällstidningarna och andemeningen var ngt i stil med att vi upprepar mönster, men att mönster tack och lov går att bryta. Med andra ord så skulle vi ta det lite coolare.

Ja, rent teoretiskt är det fullt möjligt att bryta mönster, men få som gör det i praktiken. Någon – i så fall upp med handen - som var stressade förra julen också och kanske också julen dessförinnan?!? Tyvärr är det så att av historien lär vi oss att av historien lär vi oss ingenting… Människor bryter inte psykosmönster av julstresshysteri-karaktär bara så där by the way, bara för att det rent teoretiskt går.

…men tänk om försäljningsökningen beror på att folk är så snälla och tänker på sina nära och kära och köper dem i preventivt syfte?!?

Nåväl, 8-åringen undrade vid frukosten i morse lite retoriskt att tomten och Jesus har väl ingenting med varandra att göra – eller?! - Ne, det har de nog inte. Men det är en bisak 2010.

…och kom ihåg att mest mat och grejer vinner inte. Lite smakar mer och lagom är bäst, bara vi får umgås och slipper ha ont i magen – både före och efter.

Att umgås i en annan dimension

Vet att du sitter på tåget till Sundsvall nu, för vidare färd till Åre och julfirande. Våra vägar har delat på sig lite just jultid genom åren. Men det gör, typ, ”inget” för du finns alltid med oss i alla fall – och snart ses vi ju igen!

Igår hade vi nästa barnledigt här hemma, bara minstingen på plats. Vi köpte hem sushi och hyrde film för först gången på ett år eller så. Vi hyrde Inception med DiCaprio. Det var onekligen är lite annorlunda film, även fast temat eller upplägget fick tankarna att vandra till Matrix som föregångare i denna filmgengre.

Kan det vara lite så det ligger till, att inte ses, men att ändå ses. Vi möts i flera dimensioner, på en annan level – utan att alltid veta om att det är så det ligger till?

När du fyllde år – 17 år!?! – häromdagen så laddade jag med sms:et 23.59 och skickade iväg det när iPhonen slog midnatt. Du svarade och jag log mitt i natten, jag log med hela hjärtat. Tankarna vandrade till den snöiga decembernatten för 17 år sedan då du föddes.

Det var menat att du skulle stå på snö mestadels av din vakna tid, såsom du gör idag. Du har följt ditt hjärtats röst, vi är stolta över dig – resten av air-team. Klicka här -> för en filmsnutt om en ”vanlig dag” i din skola – du lever din dröm!

Att jag är stolt över dig är inget konstigt, det är så föräldrar fungerar. Att jag älskar dig mycket är heller inget konstigt, se ovan. Att du däremot blivit 17 år känns konstigt, det är så vi föräldrar fungerar. Kanske det är, som sagt, så att vi ses i en annan dimension när vi inte ses men att tidsaspekterna kan verka parallellt – såsom i Inception?!

Eller så är det bara jag som inbillar mig att jag inte blivit så mycket äldre – trots att du hunnit bli 17 år. Inget konstigt med det, det är så människan är beskaffad.

Någon annan som känner att det känns konstigt att barnen, well en del av dem☺, blivit så stora trots att tiden i övrigt i princip stått still?!

En ursäkt i onödan?

Slog upp ”tidningen” på nätet för någon dag sedan och läste om att Linus Omark hade slagit en redan klassisk straff i NHL. Sånt gör man inte "ostraffat" skulle det visa sig.

Googlade upp länken och lät mig förföras. Så kallt, så iskallt gjort. Kolla gärna själv, klicka HÄR.

Tänk er att han har harvat i farmarlaget och när han väl får chansen i NHL och att slå den avgörande straffen så har han mod att göra såsom han gjorde. Han har mod att chansa på en inte alldeles enkel väg, hans vilja att göra det där lilla extra är SÅ mycket större än rädslan att misslyckas. Ganska osvenskt onekligen, för i samhället i stort råder som bekant devisen ”rather safe than sorry” alltjämt.

Publiken var i extas, Linus for President. Ungefär så.

Men sen börjas det… ”Killen saknar respekt för sporten…”, ”Helt onödigt, barnsligt…”, osv. Mestadels röster från motståndarlaget och några från landsmän som uttalade sig med jantestövlarna på. ”Kom inte och tror att du är något.../alt. någon...”

… men det är ju det han är, han är något väldigt speciellt. Han har stor respekt för publiken, han bjuder på underhållning i världsklass och han lyfter 2000-åriga hochey-moves till nästa level. I vilken regelbok står det att man måste åka rakt på mål och inte bjuda på det lilla extra när man slår en straff?

Funderar denna tidiga morgon på vad min motsvarighet till Linus tilltag kan tänkas bli under dagen? Har inget på lager just nu och kanske lika bra att låta bli – för vad ska de andra ska säga om jag inte gör som de gör?

Linus bad om ursäkt dagen efter, jag undrar om han menade det. Hoppas inte. Go Linus GO!

Nu ska Sverige bli en bättre plats...

……att dö i läste jag förra veckan. Det var iofs i Metro så vi kanske inte ska ha för högt ställda förväntningar, men ändå.

Det stod att läsa att läkarna skulle få konkreta råd för hur man får medicinera personer i livets slutskede - hur man ska lindra smärta. Det har varit oklart på den punkten under en alldeles för lång tid. Varje dag som denna oklarhet har funnits har varit en evighet för många drabbade. Läkarna har varit genuint livrädda för att göra ”fel” då praxis varit att det som räddas kan ska räddas – till varje pris – även fast det redan är bortom all räddning.

Fram till idag har det florerat uppgifter om att personer som man försätter i s.k. palliativ sedering måste väckas var 4:e timme. Till vilken nytta ska man väcka - eller föra dem till medvetande - personer som inte vill annat än somna in för evigt? Känns lite ”overkill” – om uttrycket tillåts – fast tvärtom. "Vi kommer att skriva till landstinget för att tydliggöra att några sådana krav inte finns, säger Anders Printz, avdelningschef på Socialstyrelsen." Utmärkt, typ på tiden.

Jag vill så innerligt tro att det jag läste i Metro är rätt, att det stämmer. Jag vill så innerligt tro att man en dag i Sverige ska behandla människor i livets slutfas lika värdigt som vi behandlar våra halta och lytta hundar, magsjuka hamstrar, förgiftade guldfiskar och blinda katter.

Kanske det bara är en dröm, men låt den leva vidare – tills det är dags att somna in.

Tankarna vandrade fritt

Natten hade varit bra, ovanligt bra. Sov en hel natt vilket inte händer oftare än att de gångerna går att räkna på ena handens fem fingrar. Jag hade dock missat en del av det som ägt rum nattetid, alla hade inte sovit en hel natt. Min fru kan räkna sina hela nätter på ena lill-fingret, faktiskt t.o.m. utan det.

Frukost från Pressbyrån på Centralen. Inte helt fel. Alex hade sålt sin lägenhet för att undvika att vara en del av bostadsbubblan, stod det att läsa i Metro.

Riiing! Pratade med ACE om ditt&datt. – Hur går det med ”allt”?, undrade både hon och jag. - Jorrå, sa båda, det är mkt nu. - Hur är det med familjen?, undrade hon. - Jo, men det är bra. Det är en utmaning att få det hela att gå ihop. – Din fru är en hjältinna, hälsa henne det sa hon. - Det ska jag absolut, sa jag och nickade instämmande, det är hon - indeed.

I tisdags kände jag mig som en modern riddare då jag färdades genom snö och is på väg hem från ett uppdrag långt ut på slätten i Östergötland. Tog en 150-grammare på Wallmans gatukök i Norrköping på vägen hem. N.O.S.T.A.L.G.I. 200 meter bakom mig låg min pappa begravd. 75 meter framför mig såg jag Matteusskolan där jag gick högstadiet. 150-meter längst med spårvagnsspåret, från där jag satt i bilen och åt, låg början på det miljonprogramsområde som fostrat mig under min uppväxt - Marielund. OBS! Ej att förväxla med Mariannelund.

På gatuköket städade en god väns föräldrar tidigt på helgerna. De tog pianolektioner och pluggade Franska. De hade uttalade ambitioner att ”bli något”. Undrar hur det sen gick? – Vad vill du ha att dricka? frågade hon i gatuköket. Hade tänkt köra vidare på min RAMLÖSA (med smak av smultron) som jag hade i bilen, men tänkte istället ngt i stil med att ”…varför inte bli lite wild and crazy nu när jag är tillbaka på min childhood playground?!?” och hörde mig själv svara att jag tar en Cola- Zero – vare sig mer eller mindre. Go big or go home.

Under min vidare riddarfärd planerade jag storhandlingen som jag skulle exekvera på ICA i Kungens kurva på vägen hem och funderade på hur natten skulle bli. Tankarna fladdrade och jag kände en enorm kraft, en kraft inför stohandlingen, den kommande natten och allt som komma skall därefter.

Volvon var min häst, själen min sköld och familjen mitt blod.

-Jo, hon är en hjältinna som sagt, sa jag till ACE. - Och det är du också, precis som alla andra kvinnor som inte sällan drar det allra tyngsta lasset än idag. 2011. Visst är det mycket nu – men som alltid – vill man väl så blir det bra. Framför allt om vi hjälps åt.

6 december

I morse när jag kollade ”fejjan” så hade det kommit upp ganska många noteringar om att det är Finlands självständighetsdag idag. Mmmm…, SOUMI.

Jag var på Åland och pratade för någon veckan sedan och Mariehamn är mer Finland är Sverige för mig. Det är något med husen, som byggden ser ut och känslan. Ålänningarna själva vill ju inte vara vare sig det ena eller det andra, utan simply just Ålänningar. Nåväl, det kändes fint och jag köpte några askar Tervalejona på flygplatsen - som att färdas tillbaka till somrarna i Lappland!

För ngt år sedan då jag var på väg till Riga för att tala på ett event så träffade jag Peter Wahlbeck på Arlanda. Han var på väg till Finland och skulle vara först ut på ett stort ståup-konvent. – Har du någon bra Finlandshistoria att skicka med mig?, undrade han. Jag kom att tänka på en sann historia när en svensk chef (som jag känner) skulle in i förhandlingar med en finsk koncernledning och just precis sekunder innan han ska kliva i och sätta sig vid förhandlingsbordet så ringer telefonen. – Tja Martin, hörde han en kollega i luren, vet du vad det är för skillnad mellan Finskt Management och terrorister? - Ne, sa Martin. – Jo, terrorister kan du förhandla med!

Det är onekligen lite annat ledarskap i Finland och lynnet är rent allmänt lite hårdare, därmed vare sig sämre eller bättre . Det är en väsentlig skillnad mellan att fatta beslut i konsensus eller efter konsensus. Tänk på det nästa gång ni skjuter upp det hela för att alla ska vara med och bestämma.

Min mamma var på något rödvinsbaserat kalas för en herrans massa år sedan i djupaste Norrköping. På småtimmarna kom krigshistorierna att ta allt större plats. - Min pappa förstår du, sa en svensk man, han hade det inte lätt under andra världskriget... Ne förstår ni, han var tvungen att sova med stövlarna på ifall att flyglarmet gick. - Ja, jävlar, det kan inte ha varit lätt, sa min mamma. Hon berättade långt senare att hon trodde hon skulle dö av skratt – på riktigt alltstå. Perspektiv. Stövlarna på. G´natt.

Pappa Penttis son//air

Dagbok kl. 00.00 – 12.00 den 2 december 2010

Dags att lägga sig, klockan visade strax efter midnatt, 00.13 för att vara mer precis. Just ja, beställa taxi först och senzzZzzzz…. PaaaAAAAAAAPA! Ujh, vad är klockan? 03.37. Helt cool, fortfarande 83 min att sova.

Vi har lyckats dressera 3-åringen att ropa på pappa när hon vaknar, då mamma har händerna fulla med minstingen och därtill hörande amning, etc.


Riiiing – 05.00 gick reveljen. Dusch, en Finsk rågbrödsmacka och lite Arpeggio på det. Here we go, Arlanda Express nästa. Kollade på dagens To Do-lista, kändes stabilt.

3 valfria för 69 kr-frukosten - igen. Strax innan kastade jag ett getöga på bokhyllan i Pressbyrån. Där är det tänkt att det ska stå en bok, written by air&mona riabacke, om ett år eller så. Först ”bara” skicka ett första utkast på idéerna till förlaget. En formsak tänker jag – hoppas de tänker likså☺

- Har du också börjat få sämre syn, hörde jag en man fråga sin kollega i raden bakom mig på flyget. – A, men precis, köpte glasögonen förra veckan. Kärringen har redan hunnit skaffa ett par hon också. Men så bra då tänkte jag, då ser ni båda bättre. Synd bara att det verkade vara sisådär med kvinnosynen dock…

Framme efter en guppig inflygning och ringer genast ett utlovat samtal. – Ja, det har verkligen varit svårt att få till detta telefonmöte säger rösten i telefonen. - Det har varit mycket nu på jobbet och så har vi två små som ska hämtas och lämnas på dagis, lägger hon till. - Har du sjålv barn?

- Jorrå, 5 stycken, säger jag, och jag har räknat ut att jag snart hämtat och lämnat 20 år non-stop på dagis. Man kan säga att jag är familjär med dagisfenomenet. - Aha, IC säger hon. Men 5-barn? ”Tystnad… ” Men, vet du inte hur barn kommer till? - Jorrå, mycket väl och jag säger som Creeps sjöng på den tiden det begav sig att …OOoooh… I like it!

Anländer med taxin till konserthuset i Helsingborg och har under resan hunnit med att beta av telefonmeddelanden från igår – som anlände idag. Kanske det var ett Freudianskt tilltag från Telenors sida. Måhända kände tekniken av att det var lite mycket igår och leverede dem i dag istället – on demand. Perfekt, service över förväntan.

I entrén till konserthuset spelade en ensemblen gudabenådat vackert, lite sådär freebase-jazz och klassiskt i en härlig blandning. Längtar efter att gå på konsert och dans igen, det var alltför länge sedan. Längtar efter att gå med min fru. Ja, så får det bli. Undrar vad som går på Dansens Hus i närtid? Ska genast kolla upp. – Ja, ja, kääÄffe, det ska vi oåårrDna, säger tjejen på konditoriet. Underbar dialekt. Härlig byggd.

- Välkommen! Gick det bra med resan? Hörde att det är stora problem på flyget idag. - Ja, allt gick super, inga problem med flyget. Då var klockan 12.00 – och det skulle hinna ändra sig under dagen☺

Till min underbara fru!

Tänk att det idag är fyra år sedan som vi stod där på trappan till Operahuset i Sydney. De 1056000 vita Höganäskakelplattorna, på dansken Jorn Utzon´s vackra verk, ackompanjerades av den underbart blå himlen.

Du var vacker som en sommaräng i din klänning som vi köpt i Dubai på vägen ner till The Land Down Under, ditt hår fladdrade i sommarvinden och blommorna log i dina händer.

Blommorna hade vi funnit mitt i Sydney och frisören – den prisbelönta – hade vi verkligen bara sprungit på. För att inte tala om vår fotograf, rekommenderad av den fina prästen Katja Linn. Vilka bilder, vilka minnen, vilken dag. Minns du middagen på Aria med utsikt över Operahuset och vattnet?!

Det var mycket som föll på plats den soliga dagen för 4 år sedan. Det var den dagen vi blev till man och hustru, då vi två blev ett. Det var dagen då jag blev världens lyckligaste man. Den dagen kommer jag aldrig att glömma, aldrig.

Tack för att du är min – jag älskar dig!

Tidsperspektiv

Tiden går fort. Skrev detta inlägg 101124. Det är mkt nu, så mkt att det tog nästa en vecka att lägga upp det här.

Frissan hade plockat fram lådan med adventsgrejer. Adventsgrejer, hey man – varför, tänkte jag?! Det visade sig att det är första advent till helgen som kommer… Okej, då säger vi väl så då. (ja, alltså förra veckan - då jag skrev inlägget ni vet: se ovan).

Har inte riktigt hunnit notera det, i min iPhone står ingenting om saken. Risken att missa – såsom jag gjort – är uppenbar. Minns något år då vi var ”sist ut” med adventsgrejerna i Sundsvall, strax innan – eller var det efter? – sista advent. Ajabaja tycktes folk i kvarteret att tänka. - Hur skulle det se ut om alla gjorde så? Ne, men precis – låt oss göra det bättre i år.

Pratade med en god vän om det här med tiden. Hon hade förklarat för lilla Astrid att vissa saker som finns idag inte fanns när mamma och pappa var små. – Jag förstår, sa hon. - Som dinosaurier till exempel… Ja, men precis, bl.a.

Frun ringde nyss, hon är den administrativa giganten – bland mycket annat - och undrade om jag noterat på ett av veckobreven att ett av barnen hade en deadline idag på present för 20 kr till skolan? + att det av barnen ska vara på skolan 07.20 imörrn? Borde skaffa ett DW trots allt, kanske är det mer teknik jag behöver när allt kommer omkring. Kanske teknik ändå är svaret på frågan – vilken nu den var?!

-ehum, njae, ne. Måste ha missat, sa jag. Hade missat helt. Ja får handla på Arlanda där jag strax landar. Kollade också i Taxfree-butiken nyss i Mariehamn. En Mumin kostade runt 100-ringen, kändes som att det diffade lite för mycket utifrån givna riktlinjerna på 20 kr.

Träffade en Kinolog idag, tror det hette så. Hon kunde Kina utan och innan och hon kunde kinesiska. Lovade att skanna in några bilder på när jag vandrade på kinesisk mark för 24 år sedan, på tal om att time flies.

Nu landat, handlat en present till skolans adventskalender och högsta fart mot förorten på Arlanda Express. 12-timmar tills jag åter är på väg åt andra hållet imörrn. Då är det dags för Göteborg and I swear to tell the truth & other stories – som vanligt!

allt gott!

ps daterat 101129: Vi hann inte få upp några adventsgrejer i söndags men i kväll riggade jag upp en st stjärna i fönstret.ds.

Dansa på mig grav

Kollar just på Skavlan och där sa Petter att han är 36 år och trebarnsfar, om jag inte missminner mig, och att han därför rappar om just det. Har märkt att jag bloggat en del om barnen, om familjen. Inte konstigt. Jag är ju 45 år, fembarnsfar + äkta hälft. Livet.

Tog några viktiga beslut för någon veckan sedan. Har kommit på mig själv med att skrattat mer än på länge. Ett gott tecken på tingens ordning. Jag har gjort aktiva val, tagit medvetna beslut. Viktiga saker, det får inte bara bli så – så som det lätt blir om man inte är en smula proaktiv.

Häromkvällen när jag kom hem så hade 10-åringen, för egna pengar, köpt ett underbart hjärta. Mitt i vardagen fick jag det och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Bredvid oss stod 8-åringen och förgyllde den magiska stämningen med att inflika att ”det (hjärtat) kan vi lägga på din grav sen…” Ja, jo, sa jag, men låt oss ta en sak i taget fyllde jag i. Låt oss glädjas åt hjärtat en stund.

På tal om grav så hade jag samma kväll - på flyget på väg hem - lyssnat på Bo Kaspers Dansa på min grav. Jag lyssnade på texten (se nedan), tänkte på barnen och vad jag vill lämna efter mig till dem. Den dagen det är dags att lägga hjärtat på graven så fungerar dessa rader alldeles utmärkt.

Dansa på min grav:

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

en dag på kontoret - not

Det kom fram en person och tackad för föredraget och sa att; det här blir ingen vanlig dag efter det vi fått höra nu på morgonen…

Klockan var 09.08 och vi hade just avslutat Talarforums frukostseminarium i Göteborg.

Att ge är att få. Jag har sagt det för och jag kommer säga det igen.

Jag satt i flygtaxin som klättrade upp på höjderna mot Landvetter, lyssnade på The Allan Parsons Sirius / Eye In The Sky. Jag kände mig berusad av alla intryck, av mötet med alla som var där och av att ännu en gång klivit utanför min komfortzon. Intrycken och känslorna låg nästan utanpå och vibrerade.

Sittandes där fick jag ett sms från en person som varit där och lyssnat. Hon skrev om hur oväntat det hela hade varit, att det hade varit in vidunderlig färd i känslornas och kunskapens värld. Hon hade redan hunnit nominerat mig till årets talare på Talarforums hemsida, smickrande. Kanske en dag, en dag efter att jag fortsatt att ge – dag efter dag, gång efter annan.

Jag kan inte annat, jag har inget val. Längtar redan till nästa gång och nästa gång och nästa dag…

Ett kall, en gåva...

Vad är de som händer, skrev en branschkollega i ett mail igår. Ari vad händer dig?, fortsatte han. Lilla IT-branschen är precis som namnet antyder väldigt litet. Alla känner inte alla, men alla känner väldigt många.

Tidigare, samma dag, på ett event var det en kvinna som kom fram till mig. – Ari, jag måste få fråga dig en sak, känner du att är det här med ”beslutsfattande” är ett kall för dig?” Ja, det är det, så känner jag. Det är ett kall – vare sig mer eller mindre.

Vad som hänt, Anders, är att jag har följt mitt hjärtats röst. Att ha fått gåvan och kunskapen att i bästa stunder kunna berika människor med lite nya tankar, att kunna roa, beröra och sprida kunskap är en ynnest. Det är en gåva som jag måste förvalta på bästa sätt. Det är det som har hänt. Det är det bästa som hänt mig i yrkeslivet sen jag disputerade.

Rockstar fick jag som kommentar av en vän på FB. Igår ett härligt event på Hamburger Börs, idag just landat i Göteborg och sen vidare till ny destination på fredag. En annan undrade med en retorisk fråga om jag inte hade några barn. Svarade att jorrå, 2 i Egypten just nu, 1 på väg till Norge för en Big Air-tävling i snowboard (tror jag) och två i Sköndal med min underbara moster Lisa. Håller på och sätter samman en föreläsning till dem, inspirerad av The Last Lecturer av Randy Pausch.

På tal om disputationen – se ovan – så dedikerade jag min avhandling till min moster. - Du, Lisa, sa jag, kolla här -> åsså pekade jag på den nytryckta avhandlingen någon gång i maj 2007. Mosterille stod där att läsa, en svensk-finsk blandning av språken som betyder till moster. – Jaha - sa hon. Jag tror hon uppskattade det mer än så, men varför överdriva?!? Hon är för skön, snäll och underbar – tack för att du finns Lisa! Bara gud vet hur mitt liv sett ut om du inte funnits där dagarna jag var en av de som Bo Kaspers sjunger om – människor som bara gud orkar med.

Nu dags för lite hotellrumsyoga och sen en sista blick på morgondagens bilder, bilder om livet i stort och detaljer av värde – en blandning av business, forskning och filosofi. Klockan 08.15 är det dags, ska bli så kul!

Längtar efter min familj, känner mig halv utan min flock//doc.

Pappa! I dag skulle du sett på some true bowling!

Vi var i källaren på Folkets hus i Norrköping, där det låg en bowlinghall. Det var min pappa och jag, året måste ha varit 1975. Den första januari samma år trädde den nya regeringsformen i kraft och kungens roll blev symbolisk. 1975.

Jag rullade eller rättare sagt tappade i väg klotet och det segade sig fram på banan, med knapp styrfart. Jag minns att jag hann tänka att det kommer att stanna innan det når fram till käglorna. Vi, min pappa och jag, följde klotets snigelfärd och klonk-klonk-bonk – STRIIIIIIIIIIIIIKE!!!

Min pappa tittade på mig, han såg sig omkring undrandes om det var någon annan som hade bevittnat detta mirakel. Pappa-Penttis son Ari - som sedermera alltså skulle blir dr air – hade fått en strike på sitt livs första bowlingkast. Han var stolt och han kom fram och gav mig en stor kram.

Jag minns att han frågade kvinnan i kassan när vi var på väg ut om hon sett var som hänt på banan. Minns inte vad hon svarade. Det spelade liksom ingen roll. Min pappa och jag hade sett, vi hade fått uppleva tillsammans. Jag var 10 år och han var 30 år. Han dog ett par år senare. No more bowling, no more nothing - med honom.

I dag skulle pappa-Pentti varit stolt farfar om han varit med då 8- och 10-åringen hivade i väg sina klot på Heroncitys diskobowling. Med knapp styrfart på grejerna lyckades den ena slå två strikes och den andra var snubblande nära då hon fick ner nästa alla.

Jag stod där - med tårar i ögonen - och betraktade deras glädje och kände mig stolt glad och tacksam.

Jag mindes tillbaka till den där dagen i bowlinghallen i källaren på Folkets hus i Norrköping. Jag tror att jag idag kände något väldigt liknade det min pappa kände den dagen för 35 år sedan – vilket jag givetvis inte förstod särskilt mycket av då.

- Vem vann?, frågade 8-åringen. – Alla vann - vi är tillsammans, sa jag.

Mycket på en och samma gång, som alltid – underbart!

I måndags landade jag sent på Arlanda efter en tur till Norge. Hem och sov några timmar, klev upp 05.00 för att skjutsa 3/7-delar av familjen till Arlanda. Imörrnbitti ska jag dit igen och svärfar undrade om jag inte skulle boka ett rum på Radisson i stället. En utmärkt ide, men det får bli framgent, inte riktigt där ännu om vi säger så.

Det var verkligen rätt dag att lämna landet igår med siktet inställt på Sharm ett par veckor – grattis till tajmingen och en välförtjänt semester underbara frun där;-) Well, semester och semester – hon har med sig ”rapparen” 3.5 år och minstingen 0.6 år. De är på det hela en ganska intensiv duo, som är i maskopi vad gäller sömnen – eller rättare sagt avsaknaden av densamma. – okej, nu är jag vaken 3kvart och sen är det din tur att vara vaken en timme. Ungefär så tror jag att de resonerar, verkligen synkroniserade – precisionen är som i en OS-final i konstsim eller varför inte simhopp i par.

"Rapparen" hade redan vid ankomsten sett en kamel, lyckan var total. Den som gläds åt lite har mycket att gläds åt.

När hela air-team är plats i hemmet så är ljudvolymen stundtals hög och mestadels väldigt hög. Igår var det så tyst att jag nästan inte kände mig hemma. Att vara ”ensam hemma”, med bara två barn, var mysigt men också väldigt tomt. Märkligt hur vi människor fungerar – och samtidigt väldigt fascinerande. Vi vill har lite egen tid, lite lugn och ro. När vi – jag i detta fall – får en stillsammare tillvaro en kväll så känns det tomt. Längtar redan. 13 dagar kvar.

Gårdagens sista möte var på ett bokförlag!

Det känns oerhört spännande att ge sig in i den världen, det projektet. Skrev en liten notis om detta på fejjan och genast kom glada tillrop och frågor om vilket förlag det är. Berättar tids nog, när de gett grönt ljus.

Det bästa sättet att sätta lite press på sig själv är ofta att berätta för andra vad man planerar att göra, när det ska vara klart, osv. Vi, jag och min fru, ämnar skriva boken tillsammans, precis som vi gjort med mycket inom forskningen. När boken ska vara klar? Om ett drygt år, i samma veva som hon lägger fram sin doktorsavhandling. Vi tror att det finns en pedagogisk finess i det. Vi tror också att vi har en processteknisk utmaning framför oss i att få vardagen att gå ihop, då än mer än nu – om det nu kan bli mer än nu. Men friskt satsat hälften vunnet – right?!?

Detta ska bli ett fritidsprojekt. Ähum, hur tänkte jag nu – fritid?

Min logoped rekommenderade i morse starkt några tekniker för att få microbreaks i tillvaron. – Du verkar onekligen ha många järn i elden, konstaterade hon myndigt. Hon är fullständigt briljant och hon åstadkommer mirakel med min röst. Jag är evigt tacksam att jag fått komma till henne. Jag lyssnar blint på hennes idéer om breakteknikerna och lovar att tillämpa dem på daglig basis.

Nu ska jag sätta tänderna i en forskningsartikel som ska skickas in – ser ut att bli konferens i Toronto i vår om jag inte missminner mig – och sen skicka manuspitch till kund inför talarevent nästa vecka och…, vad var det mer nu igen?!? Jo, kolla upp hur dags flyget går i morgon och sätta sista touchen på den presentation – innan läxläsning och matlagning tar vid. …men det var något mer som jag inte kommer på just nu, så bra då -> livet är underbart!

Weekend i Malmö - nästan utan barn

En weekend i min gamla jobbstad Malmö. Skulle tala på ett event på eftermiddagen på Hilton, bara ett stenkast från där jag alltid bodde under varannan vecka 97-99.

Vi fick några barnvakter och tog minstingen under armen. Kändes härligt att landa i ett höstvackert Malmö och börja med lunch på en uteservering 30 oktober! På väg in med taxin från Sturup fick vi en mångkulturell helt underbar guidetur – han körde nästa in på gården där Zlatan vuxit upp i Rosengård. - Kolla, där ja där, den planen har Zlatan byggt! Tror han menade att Zlatan hade finansierat bygget.

Efter mitt talaruppdrag styrde vi kosan mot restaurang Gamla Brogatan, mitt gamla stamställe. Hur fullt som helst så färden gick vidare mot lilla-torget och sushistället KOI. Hur fullt som helst även där. Slutade med take away från KOI och Ben&Jerrys som efterrätt från Pressbyrån. Helt underbart mysigt. Boink i säng vid 21.30 – sant.

Lördag, ny dag ny möjligheter – som vanligt. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn. 35-min senare var vi på ”kontinenten”, lunch och lite shoppingspaning. Expensive. Vi fann vad vi skulle ha, men köper det hemma istället. Vi gör inte som vi gjort tidigare en gång, köpt Svenska skor på Kastrup – no smart.

Det slog oss båda att tempot var helt annat i Malmö, att människorna var vänliga varthän vi än kom. – Vill du att jag ska tvätta äpplet? undrade tjejen på Pressbyrån.

På söndagen blev det sen en promenad genom slottsparken till Ribban och kallbadhuset. Turning Torso tornade upp när dimman skingrades och vi sa båda att hit åker vi snart igen. På väg tillbaka till hotellet, innan hemfärd, slank vi in på Espresso House för en räkmacka och gott kaffe. På Espresso House är man alltid välkommen med barnvagn, alltid.

En 52-timmars tur som gav så mycket energi till vardagen. Ett tillfälle att hinna umgås – nästan - på tu man hand.

Nu strax dags att packa skridskopåse med tillhörande hjälm, göra matsäckar och lotsa en av de små till simhoppslägret på Eriksdal. Sen mot första bästa möte på jobbet. Vardagen har guld i mun!

telefonhämtning, etc

När jag startade denna blogg så skrev jag vid ett tidigt skede ett inlägg om hur jag ämnade att prioritera min tid, vad som var viktigt för mig – och framför allt vad som inte skulle få styra mig.

Jag läste för några veckor sedan, på väg till jobbet, i Metro om det här med mobiltelefoner och att prata i dem i tid och otid. Ett ex. var när föräldrar hämtar sina barn på dagis och pratar i mobiltelefon samtidigt. Någon som känner igen, någon som sett – någon som gjort? Svar: JA, tyvärr… Det ska bli ändring på det, bl.a. det. Genast.

Det handlar givetvis om mer än att inte prata i mobil när man hämtar/lämnar på dagis, tänker kanske främst - för egen del - också på detta med mail. - Jag ska bara kolla en grej…, mmm…, vänta lite för pappa bara fixa en grej här…? Det har varit alldeles för mycket sånt, alldeles för många sådana situationer.

Vad sänder vi för signaler till de små om mobilen alltid är nr:1 och när ”datan” ska kollas med ojämna mellanrum – alldeles för ofta?

Jag fick för några dagar sedan en fråga om jag kunde åka och jobba på annan ort en dag, en dag som innebar en väldig massa pusslande och då jag skulle blivit tvungen att göra prioriteringar som inte alls stämde med min livskompass. Det passade helt enkelt inget vidare, även fast jag gärna hade sett att det funkat. En kollega sa då att - Ari, glöm inte att leva som du lär, för då är ju valet enkelt i detta fall – eller hur? Så sant, så sant. Tack HCA för den remindern!

…och detta med mobil gäller ju inte bara barnen utan lika mycket människor i vår omgivning i övrigt. Nästa gång jag står och pratar med någon och det ringer så ska det vara ett VÄLDIGT viktigt samtal som är på ingång om jag väljer att prioritera det istället för personen framför mig IRL!

Glada//doc.

M.Å.N.D.A.G

I dag var det onekligen lite måndagsmorgon över det hela. Det började egentligen redan i går kväll då vi var på underbart god middag i Uppsala, eller strax därefter. Vi skyndade så gott det gick och kom därifrån vid 19.00-tiden, vilket skulle visa sig vara försent - klockan var redan slagen så att säga.

Det var en timme hem i bilen och minstingen lät HÖGT hela vägen, inte alls nöjd. Treåringen ville lyssna på musik i iPhonen som hängde sig per omgående då hon fått den i sina händer. Hur lyckas hon varje gång? Regnet vräkte ned. Där började vår måndag, vi kom fel in i matchen helt enkelt.

I morse sen landade treåringens macka upside down – skriiiiiK! Sen kom någon på att någon skulle ha gymnastik idag – hittar inte mina gymnastikskor och var är byxorna? - Ska du ha jeans på dig idag frågade min fru? A, jag har tagit ut en leisur Monday. Nudie på med svart skjorta därtill.

- NeeeeeJ, mamma ska lämna!!! Ahum, ne – jag heter pappa och idag lämnar jag. Gäller att visa att det inte går att bestämma över föräldrarna läste jag nyligen någonstans. Jag upprepar: idag blir det extra kul för idag lämnar pappa. - MAMMAAAAAAA!!!!

Väl på busshållplatsen läser jag om ny forskning i Metro – a jag vet, men i alla fall - att antalet döda kommer att öka med 15% per år om alla byter till dubbfria vinterdäck. Låter oroväckande tänker jag. 15% per år, dröjer inte länge förrän vi alla är döda således:-/ Sen är det visst någon forskare i Wien, som forskat 5 år på temat ludd i naveln, som kommit på att ludd oftast uppenbarar sig på män som är håriga och att ludden främst emanerar från klädesplagg. Ok, right tänker jag. Det finns hopp – för mig. Det hade jag kunnat berätta utan att lägga ens 5 sek på det hela.

Vad gäller vinterdäcken så kör vi med dubbar. Underbart med ny vecka, måndag och fullt med nya möjligheter.

…och kom ihåg att chanser är inget man får utan något man tar!

Glada//doc.

Barn håller en ung - hoppas jag!

Barnen fungerar som slalomportar i livet, de håller ned farten, de höjer tempot och de anger riktningen i mångt och mycket.

När jag berättade för Per - den ena av top-II true friends - att vi väntade Maximilian (alltså han som är drygt 5 mån nu, inga nya på gång således – så vitt jag vet/kan förstå) så sa han spontant att - vad härligt, barn håller en ung! Ja, det gör de, även fast det ibland känns som att jag åldras ett år eller så på en rörig natt.

Jag är någon där uppe evigt tacksam för min unga hustru som fortfarande är vid god vigör. Noterade just innan jag satt mig på bussen hem – där jag sitter och skriver dessa rader – att jag börjar bli grå i skägget. Liknar vår gamla Rottweiler Dacke på äldre dagar.

Vetskapen om att saker å ting är tidbegränsade, påminnelsen om att åren går gör att jag uppskattar allt så ofantligt mycket mer idag än när jag var ung. Nu känner man sig mest ung i sinnet och har väl blivit klokare med åren, tack och lov. Det kan ju inte varit så svårt tänker någon som känner mig från förr – och jag förstår dem 100%.

En sjukhuspräst i Uppsala sa en gång ngt i stil med att barn inte är meningen med livet, och om jag inte missminner alldeles så menade han att det är en stor börda att lägga på någon att vara meningen med någon annans liv.

Men alldeles oavsett vad, även om det finns många andra meningar med livet så är barnen onekligen något underbart, något som hjälper mig att hålla fokus på vad som är viktigt i livet och som förhoppningsvis håller mig ung ett tag till - även om skägget talar sitt tydliga språk och flaggar för det motsatta!

Måste skata, eller ngt annat

När jag var liten, sisådär 12-13 år, så fanns det en skejtare som kallades för Apan. Han var duktig och han var dedikerad. – Jag måste skata, upprepade Apan som ett mantra så fort tillfälle gavs i intervjuer, reportage, osv.

När han sa att han måste skata så menade han givetvis att han måste skejta. Det var det han var bäst på, det var hans USP - Unique Selling Point. Han ville göra det han var bäst på – och han gjorde det. Isak, den förstfödde, har haft siktet inställt på det han gör nu – mer eller mindre sen han var tre år gammal – och han gör det bra. Han skatar på sommaren (se bild till vänster) och åker snöbräda på vintern, fokus – riiispect.

Igår kollade jag på ett program där man samlade gamla som relativt nya sommarpratare. Lill Lindfors var en av dem, lika vacker som vanligt – 70 år gammal!?! Krister Henriksson var där liksom Per Johansson från Hudik.


Intressanta diskussioner om stort som smått och det jag fastnade speciellt för var när Per pratade om sina skådespelare. Deras signum var närvaro, att de var hängivna sin uppgift, att de är och kan vara sig själva och inte minst att de tyckte att det som de gjorde var SÅ roligt! Så roligt, smaka på den – hur många av oss har förmånen att göra det vi tycker är SÅ roligt om dagarna?

Jag fick häromdagen frågan varför jag tycker det är så roligt att tala och vad det är som driver mig? Jag försökte förklara med att när jag talar – utifrån ett hyggligt fritt upplägg – så är jag så mycket mig själv, jag får blanda mina styrkor, blotta mina svagheter och svepa över livet i stort och krydda med såväl visionära som existensiella tankar. Det är något magiskt över att möta människor som verkligen är där, som är närvarande ”här och nu”, tillsammans med andra och med mig.

Jag brinner för det jag gör, jag längtar till nästa och nästa och nästa gång. Jag måste tala, precis som Apan kände sig nödgad att skata och såsom Pers skådespelare lever upp när de får spela teater - när de får vara sig själva. Jag vill vara mer som de är, jag vill vara mer opretentiös – vilket jag so far inte lyckats ngt vidare med…

Vad brinner du för, vad är det roligaste som finns och när får du vara dig själv? Tänk efter och se sen till att göra det - ok?! Bra, a deal is a deal!