Lycka är var dag som går sin gilla gång

Märkligt detta med lycka. En del är väldigt lyckliga utan någon egentlig orsak kan tyckas, medan andra som har ”allt” inte verkar vara det minsta lyckliga.

Hemma i mitt föräldrahem hängde en väggbonad där det stod att: ”Vill du glad och lycklig bliva denna gyllene regel minns, sakna ej det som fattas utan värdera det som finns”. Låter klokt, rimligt och faktiskt också ganska enkelt.

Hur fungerar det då i vardagen, i livet? Jag misstänker att våra preferenser och erfarenheter i stor utsträckning slår an tonen för hur vi upplever och förhåller oss till livet i stort, bland annat. Inom forskningen talar man om s.k. anchoring effecter som gör sig gällande på många plan. Dessa effekter innebär att vi hänger upp framtida upplevelser på tidigare erfarenheter eller på fullständigt irrelevant information, vilket många av de klassiska exemplen pekar på. Det finns studier där man har undersökt hur lyckliga människor är. Det man bland har annat upptäckt är att de som vunnit stora vinster i form av pengar finner mindre nöje i vardagliga ting, som att umgås med familj och vänner. De har erfarit en känsla som skadat deras fortsatta förmåga att uppskatta livet som det är, lite förenklat.

Jag har, tack och lov, inte vunnit några miljonvinster i form av pengar. Däremot har jag haft turen att vinna så mycket annat, mitt i vardagen - mitt i livet. Att uppskatta dessa vinster såsom att ha friska barn, att själv vara frisk, att ha mat, kärlek, osv. är sånt som vi ofta tar för givet. Förmågan att uppskatta allt detta är för mig, paradoxalt nog, ett resultat att jag några gånger under resans gång suttit med en ganska trist giv på handen. Detta har fått mig att leva livet på livets villkor, att uppskatta det jag har. Mig fattas intet.

Länspolismästargris

Jämställdhetsfrågorna har legat honom varmt om hjärtat… Jag börjar tvivla, vilket i sig är ett litet problem.

Jag har haft några riktigt långa dagar och således inte riktigt hängt med, men i morse läste jag lite mer i detalj om den misstänkte (för han är ju ännu inte dömd) f.d. länspolismästaren Göran Lindberg. På sannolika skäl misstänkt, den starkaste graden av misstanke. Oh, fy f.. tänkte jag – vilket jag givetvis inte kan skriva – men så gick tankarna. Polis, polis, f.d. länspolismästarpotatisgris. Kanske det redan så här tidigt på året är dags att utse ”The pig of the year”?

”Min klient är mycket missnöjd och det är fruktansvärt jobbigt att sitta häktad…”, bl.a, bl.a., bl.a., säger försvarsadvokaten, och fortsätter med att "det är allvarliga anklagelser som riktas mot min klient.." Ja, det ska gudarna veta.

Det stora problemet, i sig självklart ofantligt mycket mindre än den skada han åsamkat kvinnorna/flickorna i fråga, är att en hel yrkeskår kommer att få klä skott för detta – en lång tid framöver. En yrkeskår av hårt arbetande män och kvinnor, en yrkeskår bestående av 99% kloka, ärliga och normalt funtade medborgare kommer att få dras med f.d. länspolismästarens tilltag.

För lika säkert som amen i kyrkan är det att senast inkommen information alltid överskuggar allt annat som tidigare kommit in – i detta fall oavsett hur många hundra år kåren gjort gott dessförinnan. Här handlar det inte om rationell matematematik, det handlar inte om fakta utan istället handlar det om känslor. Känslan är alltid snabbare än tanken och känlan jag har är att denna känsla kommer att sitta i ett tag.

Jag hoppas att allt är ett s.k. misstag, att verkligheten inte är så fullständigt desillusionerande som det verkar och att jag får äta upp detta inlägg. Tyvärr tror jag att det är att hoppas på för mycket.

När blogga?

Nedan följer (faktiskt på begäran!) sista delen i trilogin om Varför, Hur och När blogga?

Jag har ju inte exakt hur mycket tid över som helst precis, vilket är ett understatement. ”När ska du hinna med det där?”, var det någon som undrade. Denna någon skulle kunna varit jag själv, för frågan är mycket rimlig och dessutom ställd till rätt person. När som sagt?

Jag har svurit en privat liten ed på att mestadels sköta bloggandet under förflyttning, under stunder då jag annars ändå inte får något vettigt gjort. Nu får jag det, eftersom jag för dagen tycker att bloggandet är vettigt i någon bemärkelse. Bieffekterna har inte låtit vänta på sig och jag har upptäckt nya smarta möjligheter att utnyttja tiden ännu bättre. Alltså inte spara tid utan att stället använda tid. För stundom, under t.ex. resor till och från jobbet, när jag inte har vare sig block eller penna tillgänglig så använder jag min iPhone som inspelningsmanick. Hur smart som helst - alltjämt enligt mig själv då.

Jag har märkt hur folk i morgonrusningen på Gullmarsplan tittar lite märkligt på mig när jag ”walkie-talkar” min iPhone och röstminnesantecknar tankar om potentiella blogginlägg, såsom när jag var ung och okysst äventyrare i djupaste djungeln i Sydamerika för sisådär 25 år sedan, t.ex. ”TÅG mot Hässelby kommer om 2-min…” – just ja, nu var jag ju här där jag nu är. Tankarna får mig hursomhelst att färdas både framåt och bakåt i tiden, nästa som att resa lite extra varje dag. Just detta tror jag är en av bloggandets fördelar, nämligen att få tillfälle till eller bli tvingad att ta lösryckta tankar ett steg längre.

Alexander Bard sa nyligen ngt i stil med att skriva en bok går i regel fort, och det är helt ok, men att researchen ska ta ordentligt med tid. Svaret på frågan När blogga? är att mycket av jobbet redan är gjort under de gångna 44 åren. Det enda som fattas är att lägga några hundra ord i rimlig ordning - under förflytning.

Nötknäpparen

Ett av mina tidigare inlägg hade rubriken Att få in – put. Förra veckan kom jag på att jag missat en del input, som så många andra, när jag var liten.

Mina föräldrar läste inte sagor för mig och de teatrar jag fick stifta bekantskap med gästspelade i gymnastiksalen på skolan där jag gick. Det fanns inget naturligt kulturarv som gjorde sig gällande, mer än då den genuina finska arbetarkulturen.

Ett av barnen, Ph 9 år, och jag var och såg en balett på Operan. Det var input ska gudarna veta. Så vackert, så Beskow, så mycket av allt som jag inte fått förrän i vuxen ålder. Kanske var det extra starkt just därför, för att jag satt där med henne. Vi applåderade så det gjorde ont i händerna och vi var rörande överens om att detta ska vi göra om snart igen!

Det gick upp för mig att det känns så bra att kunna ge barnen sånt som jag själv inte fått i modersmjölken. Kultur är ingenting som man råkar trilla på, skulle jag tro. Eller är det kanske just det jag har gjort i vuxen ålder, nåväl. Jag tror vi kan hjälpa våra barn att upptäcka oändligt mycket mer än vi anar och framför allt är vi normsändare, vilket vi aldrig får glömma.

Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör. De går dit vi går, de gör som vi gör och så länge den enda nötknäpparen de känner till ligger på köksbordet under julen – ja, så länge kommer de ha en lucka stängd, en lucka där mycket gott annars hade kunna trilla in.

Hur blogga?

Jag har lärt mig att nästan oavsett vad man ska lära sig så ska man ta rygg på de som har lyckats, de som kan mer. Detta känns mycket angeläget då jag fått blodad bloggartand. Sagt och gjort, ut och samla empiri. Jag valde en av de mer publika sajterna med topplistor, mest lästa, osv.

Alla som är på pallplats måste kunna detta, right? Så, låt oss se vad nummer 1, 2 och 3 hade att bjuda på för dagen.

Plats nr: 1 ”idag är jag såhär” - Tröja h&m, klänning – anna K, skor – prada. skorna är köpta på rean. de är så sjukt fina. jag ska visa en annan dag. själv ligger jag just nu i soffan och väntar på att bli serverad mat.” (B.dr`s egen not: här var också några bilder på de omtalade attributen).

På plats nr: 2 ”Fredag” - Det är väl himla skönt? Jag ska strax möta upp John för en sväng. Fika och inför den sista rean. Fast det blir nog bara fika.

På plats nr: 3 ”Latardag Idag är jag verkligen lat!” - Ensam hemma vilket betyder köttbullar och macaroner, hängt lite tvätt och vikt den som var torr... vad orkar jag mer...? Bra fråga..! Just nu inget, sitter och väntar på att Magnus ska höra av sig om matsalsgruppen.” (B.dr`s egen not: denna var skriven av någon TV-bondefru/prospect eller dito).

Mina slutsatser: Antingen får jag lägga om kursen helt, eljest blir det ingen läsarsuccé. Det verkar vara stenhårt i toppen och man får nog ge sig till tåls innan man helt landat i denna genre.

Så på frågan HUR blogga har jag inte fått något riktigt tillfredsställande svar. Kanske har jag fått svar på hur NOT blogga. Här blir det svårare än någonsin att ”adapt the style” - vilket jag tror är bra på sikt. För här verkar gälla, precis som i många beslutsfattarsammanhang, att vad som är populärt är inte alltid bra - och vad som är bra är inte alltid populärt.

Varför blogga?

Bra fråga. Jag har ställt mig den frågan sen jag kom igång med bloggande för någon vecka sedan. Jag har fått lite olika svar och här följer några av dem.

I. Jag inbillar mig att bloggandet fungerar som någon form av semi-terapeutisk övning. Tanken slog mig häromkvällen att kanske jag skulle testa att bloggterapeuta. För fjärde gången på väldigt kort tid hade jag spenderat alldeles för mycket tid på att övertyga supporten på ett kabelTVbolag om att vår digitalbox inte fungerar, inte alls. Men COM HEM hem hit själv och kolla då, hade jag lust att säga. Boxen ska skickas in till verkstan för en tredje (3) gången på kort tid.

II. Ett annat skäl är att jag allt oftare får frågan då jag är ute och håller föredrag o dyl att ”har du någon blogg där man kan hitta lite mer?” Nu har jag det. Här kommer man finna lite av varje är det tänkt, vilket jag antar att några av er redan börjat misstänka.

III. Det tredje och, för dagen, sista skälet är givetvis att jag inbillar mig att jag i mina bästa stunder har något att berätta. Något att berätta som andra kan ha nytta av, som andra kanske kan få en idé utifrån eller som – och nu tar jag i ordentligt som ni märker – kanske till och med kan få någon att ta ett beslut som de annars inte skulle ha tagit. På grund av eller tack vare min blogg.

Hur som helst, då jag är fullständig novis i detta gebit så måsta jag göra min läxa väl. Jag måste bege mig ut i bloggarvärlden, jag måste se mig omkring hur de bästa gör, BLondbella, Fadde, Klingström & Co. Jag ska samla in lite empiri, ta intryck av de som gått före, för att själv bli bättre. Återkommer inom kort med en resumé om vad jag lärt mig där ute – det vill säga HUR blogga.

Inte på liv och död

Pratade med en kollega vars man hade tre bloggar. Det bästa av alla goda råd var att hålla sin blogg levande. Om man inte höll den levande så skulle man fort som ögat tappa sina läsare fick jag veta. Jag börjde genast fundera på hur ofta jag bör skriva för att inte tappa så många. Det är det ena. Det andra är givetvis hur intressant jag måste skriva för att inte bara behålla utan också öka läskretsen?

En mycket god vän, från den lilla staden i norr, hade läst min blogg . Han tyckte att den innehöll en del intressanta funderingar, som han uttryckte det. Han undrade dock frankt hur jag skulle gå i land med att fylla bloggen med intressanta spörsmål varje gång och om jag kunde leva på den.

Ett litet frö av tvivel hade såtts i mig. Tänk om jag inte lyckas skriva krispiga texter framgent, tänk om jag bara lyckats snubbla över tangenterna på ett hyggligt sätt under de första veckorna. Ungefär som när jag spelade dragspel för en kusin när jag var 5-6 år. Oh, underbar låt det där sa han, kan du inte spela om den? Ne, det kunde jag ju inte – för jag visste ju inte hur jag hade gjort…

I dag, nästan 40 år senare, har jag lite bättre koll på vad jag kan och inte kan. Jag har goda skäl och anta att jag ska kunna dra ihop några rader lite nu och då. Att blogga ska självfallet vara närande och inte tärande. Detta bör jag ha i färskt minne då jag från och med kommande veckan ska börja blogga på en stor affärssajt. För när allt kommer omkring - så kan jag ju vare sig leva på det eller dö av det.

Ps. inom kort kommer första inlägget i trilogin varför, hur och när blogga? Ds.

Att få in - put

Man måste få input, mer input än output - i vart fall över tid. Man kan inte ge utan att få. Det gäller allt, det handlar om ens inre ekonomi. En själens, kroppens och hjärnans ekonomi som måste gå ihop.

Var och när som man får vad är inte alltid klart, men klart är att vi behöver få för att kunna ge. Vi måste ha ett positivt kassaflöde i denna inre ekonomi.

En kompis som bor i en liten stad i norr, som vi för enkelhetens skull kan kalla för Sundsvall, klagar lite nu och då på att ”bollen inte studsar tillbaka…”. Ne, hon spelar inte basket i Dragons, hon spelar inte alls. Boll alltså. Istället är det en metafor för att hon inte får någon mellanmänsklig vibration i gungning, det händer ingenting. Hon saknar input, hon saknar respons och lite annat.

Själv måste jag ha input. Inte varje dag, inte hela tiden men lite nu och då – här och var. Hur ser då min input ut? Den kan verkligen variera. I höstas var jag på en kurs ute på Utö. Där studsade bollen tillbaka kan jag lova gott folk. Boijnk, boijnk och boijoijoijnK! Kände mig helt berusad efter denna gruppövningshelg – hade jag fått en överdos måtro, av input? Min fru undrade hur legobyggandet hade gjort så starkt intryck på mig. Samma gällde mig.

Under veckan som följde hade jag sen förmånen att få lyssna på Kjell A. Nordström i samband med ett branschevent. Han pratade bland annat om Junk Space-områden. Det var input. Strax innan Kjell skulle upp på scenen så diskuterade vi verserat beslutsfattargudar såsom March, Simon och andra auktoriteter på området. Kjell var lika klok som han var lång, och minst lika underhållande som ryktet gjort gällande. Jag tackade för lektionen och erkände att jag varit svältfödd på input, under mina 18 år i intellektuell karantän – i en liten stad i norr.

Att stå still existerar inte för mig

I min lilla värld finns bara två alternativ - framåt eller bakåt. Det okända är för mig möjligheter, det är framåt.

Det kända är bra, tryggt och mysigt – men sällan särkilt spännande eller nydanande. I det okända döljer sig så många möjligheter som bara väntar på att exploateras. Jag vill ständigt vara på denna odyssé, framåt.

Dock behöver inte framåt alltid vara synonymt med bättre, lika lite som bakåt per automatik är sämre. För precis som Marie Fredriksson sjunger så kan ett steg tillbaka vara två steg fram, dvs. bakåt är ibland framåt.

Jag fick förra veckan, i en radiointervju med Titti Elm, frågan om det var ett bra beslut att flytta från Norrköping för 25 år sedan. Självklart, absolut var mitt relativt snabba svar. Vad skulle jag annars säga, jag menar jag kan väl inte ha tagit fel beslut – eller?

Jag har i min egen forskning konstaterat att det stora flertalet (ca 95%) väljer det säkra före det osäkra när vi ställs inför olika valsituationer. Vi vill till varje pris undvika osäkerhet. Men ”no risk - no return” är ett välkänt fenomen i affärsvärlden, detsamma torde gälla i den privata sfären.

När jag hade varit på mina första långresor i slutet av 80-talet och kom tillbaka till mammas gata efter ett halvår eller så, så sa många att ”man borde också dra iväg…”. Vad de egentligen sa var att ”jag ska inte åka någonstans…”, skulle det visa sig med tiden. Borde tar oss inte bortom det traditionella, borde tar oss ingenstans eller möjligen bakåt.

Människor är inte förändringsbenägna av naturen och vi söker oförtrutet mönster som vi känner igen. Ska vi ta oss bortom det kända så är inte borde vår bästa vän. Lite dåligt omdöme och en sund syn på trygghetens värde har visat sig fungera fint för mig. ”Människorna planerar och gud skrattar”, kanske är det så att vi ska släppa taget en smula, lätta på klokheten och gå efter kartan med våra drömmar?

Var det då rätt att flytta från Norrköping? Ja, det var det. Jag har fått uppleva mycket som jag annars skulle blivit utan. Det var framåt för mig. Norrköping står där det alltid har stått och det känns som att jag både fått äta kakan och ha den kvar.

Vad som är framåt respektive bakåt står självfallet var och en fritt att bestämma - men tänk efter före så du inte färdas i fel riktning innan du vet ordet av!

Att ge det lilla extra är att få så mycket mer

Många minusgrader var det och jag klev på bussen in mot Gullmars igår, som så många gånger förr. Ibland tar jag direktbussen till Centralen. Men som sagt många minus. Jag klev på buss 801 då den kom först och väl ombord möttes jag av ett härligt ”God morgon, välkommen!”

Denna busschaufför, Stefan Roos, har jag åkt med sex gånger på tre år. Jag minns varje gång. För vet ni, han ser de människorna han möter. Han ser människor på ett sätt som vi ser alldeles för lite av. Han ser, han ger, han bjuder på det där lilla, lilla extra. Det där lilla extra som inte kostar något att ge, som inte tarvar någon extra tid och som inte heller tar särkilt mycket kraft har jag märkt. Ja, jag har själv provat, se nedan.

Jag blev bums gladare av det leende jag fick, jag gick till jobbet och hälsade gladare på alla som kom i min väg, som i sin tur blev gladare och så rullade det på under dagen. Var Stefan sen får tillbaka låter jag vara osagt, men en sak är säker och det är att han dag efter dag bidrar till en bättre dag för många människor, tack vare det där lilla extra.

Ibland undrar jag hur folk tänker när de inte hälsar, jag menar folk som känner varandra lite bättre än Stefan och jag. ”Ne, jag är lite dryg serru och behöver således inte hälsa på dig…” kanske de tänker. Kanske är det för att de tycker att jag är bäng, som man säger i Norrköping. Jag har dock hört att även andra råkat ut för samma sak. Har det hänt dig någon gång? Vet du, du ska inte bry dig i så fall. Det är de som är bänga, eller så har de bara låg självkänsla (kan också vara en olycklig kombination) och så tar det sig i märkliga uttryck – som att inte hälsa till exempel.

Jag hoppas innerligt att jag en dag ska förmå att vara lika generös som Stefan är. Att jag ska vara kapabel att heja lika glatt på alla jag träffar på jobbet, i hemmet och på andra ställen där jag har med människor att göra – präster som borgare, chefer som knegare. Om och när jag lyckas så är jag säker på att jag kommer att få mångfalt tillbaka, kanske redan på måndag om det är Stefan som kör!

Spara tid – hur går det till?

Ne, har inte tid. Det är mycket nu. Pratade med en gammal god vän i början av december och han sa att ”ja, det är mycket nu - du vet vi i vår bransch (han är advokat) har vi alltid väldigt mycket i slutet av året”. Jasså, det kom verkligen som en överraskning tänkte jag i mitt stilla sinne. Vilken unik bransch. Det är mycket nu.

En annan vän skickade ett sms, eller var det månne ett mail? Minns inte riktigt då det var mycket just då, strax innan jul, även i min bransch. Jag är nämligen i barn-, äktenskaps-, forskar-, konsult- och ett innehållsriktliv-branschen. Vännen skulle till Afrika någonstans och fira jul. Allt hade varit bra fick jag veta sms-ledes då han stod vid incheckningen på väg hem. God jul.

I mellandagarna hade vi sen besök av mycket goda vänner som vi inte sett sen i somras. Var tar all tid vägen undrade vi unisont? Det är mycket nu. Vi kan skylla på en massa saker som att vi till exempel inte har pengar, lust eller ork. Men just tid har vi alla lika mycket, eller mer precist 24-timmar/dygn. All over the globe. Vad vi sen gör av tiden handlar om prioriteringar, om medvetna och/eller omedvetna val. Det är DU som bestämmer.

Många av oss är fullt upptagna med att ”spara tid” och stressar ännu mer för att gå i land med detta sparprojekt. Var hamnar då all den sparade tiden, hur lagrar vi den och framför allt hur förvaltar vi den? Jag har misslyckats kapitalt på denna punkt. Jag har fram tills nu varit en tidssparare, till föga nytta.

Allt vi gör, mer eller mindre, mäts i tid. Tid har för oss blivit en måttstock i tid och otid. Det får vara slut på det, i vart fall för min del. Nya tider råder således. Jag förflyttar mig, såväl teoretiskt som praktiskt, från att vara en tidssparare till att bli en tidsanvändare.

Jag kommer inte svara på 500 mail i veckan (istället för nuvarande 260), jag kommer inte springa till bussen (eftersom det kommer ytterligare en buss typ 46 sekunder senare) och jag kommer inte att låta min iPhone effektivisera min tillvaro så att jag inte längre har tid till det viktigaste av allt – min familj, mina vänner, träning och återhämtning.

Sakta ned farten en smula och kom fram i tid. När ska vi ses?