Tacksamhet

Har just ätit frukost med mina kära, en underbar lördagsmorgon utan stress. Känner mig väldigt tacksam.

Skrev i mitt förra inlägg under temat” Hur prioriterar jag egentligen människa”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Du har ju redan skrivit om det där med tid…” Jo, förvisso, men i en liten annan dager då, under ett annat tema. Tror vi ska vara lite ödmjuka inför det faktum att funderingar kring tid inte är något som jag, eller någon annan, ”river av” på ett eller ett par blogginlägg. Mer på detta tema lär komma;-)

”Life must be lived forward, but can only be understood backwards” har min favvo existentialist S. Kirkegaard sagt, och jag återkommer ofta till det citatet i mina tankar kring livet. No regrets, mitt förflutna har gjort mig till den jag är, mitt förflutna har gett mig möjligheterna att uppskatta live på ett sätt som jag inte kunnat drömma om för 6-7 år sedan.

Lagt kort ligger, det som varit är historia och bör förvaltas på bästa sätt. Vi kan välja att vända motgångar till framgångar, vi kan välja att göra det bättre nu än förr. Framtiden blir sällan vad den varit och historien kan vi göra litet åt. Jag behöver inte förstå allt i det förflutna eller allt om sen. Bara vara här och nu – där livet pågår som mest!

Är tacksam för nuet, denna lördagsmorgon.

Hur prioriterar jag människa?

Vad lägger vi vår tid på? Lägger vi tiden på det vi vill, på det som är viktigt eller på något som vi vare sig vill eller tycker är viktigt?

Familjen, absolut, den kommer i första rummet. Familjen är inte konkurrensutsatt, i alla fall inte i teorin. Men hur är det i praktiken? Jobbet säger någon, självklart säger jag. Jobbet tar tid och det är inget konstigt, man måste ju ha pengarna – i mitt fall mycket annat också. Så långt allt gott. Mellan familjen på plats nr 1 och jobbet på plats nr 3 kommer på plats nr 2 (rätt gissat där!) vänner och intressen, i min värld ska väl tilläggas. Finns det då någon tidsmässigt korrelation sett till deras inbördes ranking? Inte särkilt mycket, kanske ingen alls. Tyvärr.

Gamla vänner går inte att få nya, alldeles oavsett hur man gör. Jag var till Åre med en av mina två allra bästa vänner förra helgen, vilket är old news för er eftersom ni läst mitt förra inlägg. Vi pratade, vi skrattade, vi lagade mat, vi diskuterade allt mellan himmel&jord – och då menar jag ALLT. Vi tittade på OS, vi umgicks och dessutom åkte vi skidor. Vi bastade och sov mycket. Vi hade simply en underbar helg. Den första tillsammans på typ 10 år eller så.

Då jag med stor behållning lägger ner 1680 timmar per år, lite mellan tummen och pekfingret, på mitt jobb så måste jag ta mig en funderare på varför en av mina bästa vänner och jag endast fått ihop ca 52 sammanhängande timmar på alla dessa år?!?

Dags att reflektera över mina prioriteringar, en liten tid. Dags att prioritera om. Hur gör du?

Nu baah, provar ny bloggstil - en lite mer folklig ansats:-)

A, men life is nice. Var i Åre i helgen(se bild), gött.

ALla rockade, utom Chrille Å jag – vi softade. Helt avslappnande.

Nu måndag, suger INTE, nice. Vad else? Fått nya kalsonger av min fru, TnX! Se bild. (det är skugga på kanten - inget annat, ok?)


Lillen ska INTE till BVC. Apan sa att han måste "skata" (skejta). Air says: jag måste blogga. Nu blogga. Ingen bild.

Oj, en till bild – vad skriva. Jag säger bara kolla mina skor, ej nya. Se bild.OBS! Två högerskor, jag har en av varje. Köpt på NK. Stekaraffärn.


Måste ringa Per, och fika – på jobbet. Inte med Per, han bor inte här där jag är. Synd. Gillar Per. Se bild.(han är söt).

Oj, höll på att missa värsta grejen (tandborstgrJEn), kolla min nya - helt övÈlägsen. ON - OFF, say no more.

Måste kaffe. Tack firman, nice. Alla snälla. Seså, jobba på nu där ute. Måste tänka. Minstingen sov bra i natt. Allt cooL, nice.

Vad säger ni, har jag missat något?

ps. Kommentera gärna i forumet här så jag får känna av hur läsarna uppfattar min anpassning till marknadskrafterna!?! ps.

Mäter jag på fel parametrar?

Jag vill självfallet nå ut, att påstå annat vore att ljuga och då inte ljuga så lite heller.

Det gäller mitt inlägg Varför blogga? (publicerat den 17 jan 2010). Jag angav i och för sig tre helt sanningsenliga skäl till varför blogga, men glömde medvetet eller omedvetet, ett skäl som definitivt hör till topp tre – att nå ut, att bli läst. Har man inte ambitionen att nå ut så kan man med fördel skriva dagbok, men då alltså inte på en blogg.

Detta har tarvat lite funderingar, inte den freudianska lögnen i sig, utan det faktum att jag inte bums nått den breda krets av läsare som jag någonstans hade hoppats på. Är min stil för pretentiös och/eller innehållslös? Är det så att min egenhändigt valda pr-guru Nibor Löfask är helt fel på`t när han uppmuntrar mig i mitt skrivande? Nibor, tänk om det hela mynnar ut i sjunkande läsarsiffror? Ska vi då skylla på att de inte är på samma level? Detta vändas mot oss, mot mig. Kanske borde jag vara nöjd med att jag första månaden haft ngt tusental läsare på denna blogg? Mitt bloggande på IDG.se är av lite annan art, där är scenen satt och manegen krattad. Det är liksom vare sig tack vare eller på grund av mig.

Men poängen är den, i den mån här finns någon poäng, att en doktorsavhandling i snitt läses av en handfull individer (handledaren inräknad). Det tog mig ca 5 år att skriva min egen. På denna blogg har jag nått ut till betydligt fler, med avsevärt mindre insats. Men steget från här till nästa level – sett till antalet läsare – kräver något annat misstänker jag.

Ännu mindre insats och fler läsare är inte så lätt att få till som det kan verka vid en första anblick, men jag ska försöka. Lova att ge mig feedback efter mitt kommande testinlägg som ska författas på ett mer populärbloggistiskt vis!

Sannolikhet i dagens perspektiv

Numera får vi hålla tillgodo med sannolikhetskalkyler och det är synd, för precis som Tage Danielsson konstaterade på sin tid så håller de ”lägre kvalitet än sanningar”.

Det som har hänt var alltså högst osannolikt – enligt experterna. Det var enligt rodelbanbyggarna helt osannolikt att någon skulle ta den vägen över kanten. Håller man den förutspådda linjen så går allt fint, ungefär så. Men problemet är att när någonting inte går som man tänkt, förutspått eller antagit så blir det knas. Denna gång blev det knas på allvar. En ung människa dog, på grund av att enbart experter hade varit inblandade.

Jag har läst ett antal artiklar där journalister undrar hur i hela friden det kunde stå stolpar next to rodelbanan?!? Det ligger i journalisternas jobb att ställa frågan och det ligger oss människor nära till hands att vara efterkloka. I detta fall är det lättare än på mycket länge att både ställa frågan och att vara efterklok.

När jag tittar på bilderna så slås jag obönhörligen av tanken att hur i helv… är det möjligt att stolparna står där, och framför allt hur kan sargen vara så låg?!? Jag vet, det heter inte sarg i rodelsammanhang, med nu bortser vi från det. Lite sunt bondförnuft hade räddat livet på Nodar Kumaritashvili. Lite kompetens i form av annorlunda tänk hade gjort banan oändligt mycket säkrare.

Lite mindre expertis hade varit på sin plats. Lite common sense hade gjort susen. Problemet är bara att Common sense is not so common och förmår man inte att tänka utanför boxen i riskhanteringssammanhang så kan det sluta illa – i värsta fall rakt in i en stolpe…

Rik på vad?

Det är viktigare med en rik pappa än utbildning när det gäller att samla pengar på hög, stod det att läsa på DN-debatt tidigare i veckan. Det har visst med skatter och grejer att göra. Känner mig lättad. Kampen är över.

Nu slipper jag att jaga pengarna som aldrig, allt enligt artikelförfattarna, kommer att låta sig läggas på hög. Jag tror dem. Jag har egentligen inte haft några alternativ så utbildningen var ju mitt försök, vad tokigt.

Min pappa var milt uttryckt inte särskilt rik, inte heller blev han särskilt långlivad (1944-1977) – på det stora hela en olycklig kombination om man tänkt samla pengar på hög. Dessutom var han lågutbildad, men det har ju inte med saken att göra, se artikeln. Däremot var han en bra pappa och det har i mitt fall visat sig vara långt mycket viktigare. Jag vet självfallet inte om jag skulle blivit en bättre medborgare om han både varit en bra pappa och dessutom rik, men den funderingen är mer av akademisk karaktär.

Bl.a. Carl-Henric Svanberg lär ha sagt att ”Culture beats strategy”, och jag tror att när det gäller livet i stort så slår en trygg uppväxt pengar på hög.

Jag fick följande rader av en klok kvinna häromdagen (tack Frida J!) ”Start the morning by counting all the things you have that money can’t buy. Then decide whether you are rich or not”. Även om klyschan att ”allt det viktiga i livet är gratis” börjar bli en smula sliten så är den alltjämt sann, kanske sannare än någonsin. För vare sig en rik pappa eller bra utbildning kan hjälpa oss med dessa bitar.

http://www.dn.se/opinion/debatt/rik-pappa-ar-viktigare-an-talang-och-utbildning-1.1040979

Liv, lust och beslutsfattande

För något år sedan satt jag och klurade på vad jag ville jobba med, när jag blev stor. Jag kom på att jag ville jobba med människor, kunskap och nytta, samt utveckla och utvecklas. Ungefär, eller ganska exakt, så.

Jag har prickat in 4.5 av 5 möjliga, och inser att jag är väldigt privilegierad. Ändå är det nyttoaspekten som ligger där och spökar ibland, den vill mer på något sätt.

Idag handlar det för min del främst om att skapa affärsnytta, åt min arbetsgivare och åt våra kunder. Jag trivs med det också, så det föreligger ingen kontradiktion. Men jag vill mer på denna punkt, denna nyttopunkt. Helst av allt vill jag göra gott på något sätt, vara snäll, hjälpa till om ni så vill. Det kan man ju göra hela tiden, mitt i vardagen, genom att vara en god medborgare sa någon. Absolut, men jag vill lite annorlunda – också.

Vad jag ska göra till att börja med är att auktionera ut ett föredrag som ska handla om Liv, lust och beslutsfattande. Så får det bli, till att börja med. Pengarna kommer att gå raka spåret till neonatalavdelningen (avd. 45), en avdelning där för tidigt födda barn vårdas, på ett sjukhus i en liten stad i norr. Där kommer pengarna att göra mycket gott, t.ex. i det s.k. kängururummet som fyller en viktig funktion för de små barnens utveckling och närheten till sina föräldrar.

Vad sägs om att bjuda de anställda på en riktigt tänkvärd dragning - kanske redan till sommaren eller istället för att ge bort ett kit sushitallrikar eller en vinöppnare nästa jul?

ps. se i vänsterkolumnen för uppgifter om budgivning, etc. ds.

Första hela natten!

Man får det man förtjänar som det heter. Visst, absolut, det är väl okej i sak. Själv har jag fått uppleva ettpartre4:a barn som alla sovit på det hela ganska dåligt, faktiskt väldigt dåligt de flesta av dem.

Jobbigt, absolut, men problem? Egentligen tveksamt, sett ur ett lite större perspektiv. De är alla glada och friska, vilket i sig är en gåva från ovan!

Hur som helst, nu blåser nya vindar i Riabackes förortsboning. Härom natten sov minstingen sin första HELA natt, någonsin! Bilden till höger är beviset, det är min iPhone som registrerat aktiviteterna i sängen (sömnrelaterade aktivitetena ska väl tilläggas). Undrens tid är således inte förbi. Morgonen därpå rådde det karnevalsstämning i den trånga köksgången, där det annars brukar hetta till en smula.

Tänk vad ofantligt bra livet är då det största ”problem” man har är att barnen sover lite dåligt – under något årtionde eller så. Jag skäms ibland när jag gnäller på dessa bitar, detta ska per definition inte gå in under rubriken problem. Tänk vad bra livet är då lite mer sammanhängande sömn är allt som behövs för att världen ska visa sig från ett helt nytt perspektiv!

Nu blir det två konferensnätter med sammanhängande sömn - och jag längtar redan hem!

Ps. …och så ber vi ödmjuka böner om att nästa lilla ska sova bättre – även fast det egentligen inte är något problem:-)ds.