onsdag 31 mars 2010

Små detaljer och stora drag

Har märkt att jag har koll på andra grejer än förr, eller kanske rättare sagt har jag inte koll på vissa grejer – som förr. Jag vet, det låter lite konstigt vid en första anblick.

Jag var och storhandlade häromkvällen och det började med att jag glömde pantkvittot i maskinen, någon ärlig medborgare upplyste mig. När jag sen satt i bilen på väg hem så skulle jag ringa den ena av mina två bästa vänner och det slog mig att jag inte hade någon aning om vad han hade för telefonnummer. Min iPhone visste, självklart, men inte jag.

Hur många telefonnummer kan jag utantill? Ettpar3stycken, på sin höjd. Eller som när jag skulle beställa tid för att byta till sommardäck på bilen, ”vad har du för registreringsnummer?” Inte vet jag. Allt sånt där får inte ta plats på min hårddisk, den är full av annat tänker jag.

Eller är det åldersdemens alla redan tro? Är jag bara allmänt förvirrad eller är det en kombination av både och?Ibland tror jag helt enkelt att jag tappat minnet. Men dagar som denna tror jag att jag blivit bättre på att fokusera på andra saker, det som inte är siffror och detaljer av allehanda slag. Har jag månne fått förmågan att se till de stora dragen i livet, i stället för försöka ha koll på allt?

Jag tror att det är så det är. Huvudet är fullt av livet, av ambitioner, drömmar och möten. Möten med det okända, möten med människor som jag redan känner och de jag ännu inte mött. Känner du som jag så ring mig på nr 070-53X 49 XX eller ngt liknande.

GLAD PÅSK!

lördag 27 mars 2010

Vad är det för fel på oss män?

Kvinnor ligger ju på förekommen anledning något ljusår före männen i processen, de förstår att inom snart blir det en bebis (till). De börjar boa in sig, jag tror det är så det heter – det som de gör.

Så var det dags för en sista session hos Andrea på Prima Donna Profylax. Nu är vi redo, typ.

Kanske vi ska ta bort dessa garderober, sätta in några nya där istället och flytta på den väggen en halvmeter åt höger? Sen gör vi om det där rummet och så kan barnen…, osv”, hör jag min fru prata och planera.

När jag boar in mig så tänker jag på jobbet, på pengar och en massa andra saker som inte är lika viktiga. air, hör du det – INTE lika viktiga. Det inte lika viktiga blir på något sätt ännu viktigare. Logiken lyser med sin frånvaro. Helt. Har inte rotat i det hela särskilt mycket, har förstått att fler män reagerar likadant, lika konstigt. Vi ska ta hand om, vi ska försörja och vi ska…, ja vad är det vi ska?

”Ne, vi har inte råd med att ha mig hemma du vet. Frun tjänar så mycket mindre, tyvärr", hörde jag mig själv säga hos Andrea och samma sak kom över mina läppar när jag pratade med min kloka vän i norr. Trots deras väldigt olika ingångsvinklar på det hela så var de, var och en på sitt håll, väldigt överens om att det faktiskt handlar om prioriteringar.

I know, det är ju det jag brukar prata om så klokt – när det gäller andra. Tack för att ni finns och för att min fru inte är lika ”rationell” som jag vad gäller ekonomin. Ska bli kul att vara föräldraledig denna gång också, den femte i ordningen!

onsdag 24 mars 2010

air goes yoga

Att träna har blivit lika viktigt för mig som att äta och sova, nästan i alla fall. Har tränat något i alla tider och jobbar hårt på att göra det alltjämt.

Med barn, arbete och mycket annat så kräver det bara lite bättre planering, det brukar funka fint. Nu har jag dock varit förkyld och semi-krazzlig under några månader. Har känt hur ett stegvis förfall har tagit sin början. Enough is enough. I lördags anmälde jag mig till Lidingöloppet. Har sprungit det vid två tillfällen tidigare, den ena gången var en nära-döden-upplevelse och den andra gången var det riktigt trevligt. Siktar på ngt däremellan denna gång, den 25 september.

Nu känns det som att jag tagit befälet över förfallet, nu gäller det bara att ”leverera” som man säger i konsultvärlden – dvs. motsatsen till ”mycket snack och lite hockey”.

Vill gärna tänka i lite nya banor förstår ni, finna nya former för mycket av det jag gör och så också vad gäller träning. Kom glad i hågen till SATS i söndags och fick frågan i kassan om jag skulle vara med på Yogapasset som startade om en kvart? ”Ja, det ska jag väl” hörde jag mig själv säga - till min stora förvåning. Hade inte ens tänkt tanken.

Då jag undrade om det vi höll på med verkligen var grunderna i yoga så tittade min Yogi mig djupt i ögonen och sa; ”air ska du beyond the box, så måste du leva som du lär”. Resultatet lät inte vänta på sig. Jag tror jag har hittat hem.

Allt gott!

ps. Spana gärna in idg-bloggen också ds.

lördag 20 mars 2010

...my days are numbered.

Skickade följande SMS till en god vän i morse: ”Kompis! Tänkte mkt på saker efter pratet igår. Vi får ta tag i det hela och styra upp våra gamla skepp! Anmälde mig just till Lidingöloppet, ska du inte hänga på?! Glad för att du finns, pussar på dig i sOlen! Lova att inte hänga dig redan i år, vi får ge det hela en chans till!”

Tidigare i veckan åt jag lunch med två nyfunna medborgare, två personer som relativt nyligen korsat min väg här i herrens hage. Vi konstaterade att vi var jämngamla, vi redogjorde på ett sällsynt öppenhjärtligt sätt om hur vår resp. resa hade sett ut so far, vad våra motiv varit och hur vi ser på saker och ting – utifrån ett holistiskt perspektiv. Vi hade kommit på under senare delen av resan att det är skillnad mellan att vara lycklig och att vara lyckad, även fast det inte råder ngt absolut motsatsförhållande. Som glada amatörer hade vi alla blandat ihop dessa begrepp, alldeles för länge, kunde vi konstatera över kalvragun där vi satt.

Vi gjorde någon form av mkt förenklad revision över nuläget och hur vi resonerade om fortsättningen, på såväl det privata som det professionella planet. Vi var rörande överens om att time flies och att det är så lätt hänt att bara ”ösa på” – utan att reflektera över vad man själv vill, vad man mår bra av och hur man vill leva sitt liv.

…eller som Dexter uttryckte det för något avsnitt sedan ”my days are numbered”.

Strategin för den fortsatta färden är och högst dynamisk och de uppsatta målen organiska – precis som livet självt. Undrar om sms-vännen ovan fått ordning på sin plan för sin fortsatta färd by now och om han tar rygg på mig i Lidingöloppet - hoppas det!

Allt gott!

onsdag 17 mars 2010

Efterrätt på tjejmiddag

Jag får ibland frågan om det är någon skillnad på manligt och kvinnligt beslutsfattande. Är det någon skillnad på män och kvinnor brukar jag då undra. Äh, jo men ”det är det väl…” brukar jag få som svar. Ja, det är väl det.

Vi pratar ibland om detta hemma, min fru är i slutfasen av sitt avhandlingsskrivande. Hon är också beslutsanalytiker. Utbildningsmässigt är vi väldigt lika, men i praktiken då?

Hon ska ha tjejmiddag i kväll och jag skulle kompletteringshandla inför detta, bl.a. Daimkulor. Hon skulle göra glass till efterrätt, innehållandes krossad Daim. Det fanns inga kulor att köpa så jag föreslog konventionella Daim, men ne ”det är för lite choklad på dem”.

Vi landade i en lösning med vanlig ljus choklad som ackompanjeras med Mashmallows (bitar), som sen blandas i den hemmagjorda glassen. Det visade sig senare på kvällen att glassen på ingalunda sätt var själva huvudnumret i efterrätten, utan endast ”topping” till den hemmagjorda kolapajen. Aha.

Låter lite overkill i mina öron. Även fast det empiriska underlaget är en smula snävt i detta case så misstänker jag att viss skillnad är det. Själv hade jag gladeligen köpt färdig Daimglass och använt resten av kvällen till annat.

Undrar just om det är typiskt manligt eller om jag bara är lat – kanske både och?

Allt gott!

måndag 15 mars 2010

papa

Förra veckan hade vi vår första session med Andrea på Primadonnaprofylax. Nämnde för en kollega vad vi skulle på. Hm…, sånt där sitta på saccosäckar i grupp och flåsa unisont, funderade vederbörande.

Nej, inte precis, eller rättare sagt inte alls. Jag är ju tämligen luttrad i denna barnfödar-profylax-föräldragrupps-/kursbranschen och vet vad som funkar på mig/oss. När man är på vilken kurs det än må vara och man talar saaaktaaa och ööööÖöverpedagogiskt så att aaaaaaaaaalla ska hännnnnga med, så hänger jag inte med...

Att föda barn är ju en ganska informell grej och att få diskutera ”allt mellan himmel och jord” – utifrån vår situation och våra behov - var mitt i prick för oss, utan att alla andra också skulle hänga med. Inte så att vi behövde prata fortare än vanligt, det är ju inte det som tidigare varit kruxet, utan för att vi träffades på samma – ja på samma vad? Våglängd? Level? Inte vet jag, men vi möttes och vi fick med oss så mycket inför nästa gång vi ska ses och framför allt nästa gång vi ska ha barn.

Det var så mycket mer än ”bara” andning, det var helt enkelt syresättning och förberedelser på det mentala planet – inte minst för mig som pappa. Jag borde veta bättre, förstå att det verkligen snart är dags, men har ändå svårt att verkligen ”fatta”. Synd att man är så korkad kan tyckas - tur att det finns hjälp.

Allt gott!

ps. på idg.bloggen skriver jag om att rå om varandra i inlägget weekendresa ds.

fredag 12 mars 2010

Inte så segt som jag trodde

Jag hade haft en lite seg vecka, av olika skäl. Seghetsingredienserna var olika och lite i oordning, jag kunder inte riktigt identifiera dem ens med bästa vilja.

Jag hade inbokad tid med min mentor, kändes segt. Min gode vän Eugen brukar säga att ”med smicker kommer man ingenvart”, men jag måste säga det ändå. Min mentor är en osedvanligt klok medborgare. Hon läser sin lilla adept med en förbluffande klarhet och vi lyckades, tillsammans, klura ut ingredienserna i segheten. Det visade sig att veckan i själva verket inte alls var så seg som jag inbillat mig, tvärtom väldigt konstruktiv och full av möjligheter. Det är ju så det är, chanser är inget man får utan något man tar – bara man förmår att se dem.

Ibland behöver dock jag, liksom många andra, lite guidning av någon som kan mer eller annat. Inget Hokus Pokus, utan helt enkelt att bara ta in och vara lite öppen för andra sätt att se på saker Å ting.

Sen flöt det på, segheten var som bortblåst. Ofta behövs så lite för att vi ska lyfta blicken, för att vi ska uppfatta situationen på ett lite annat vis. Detta har verkligen varit en kanon vecka, inte det minsta seg en endaste gång!

Allt gott!

Ps. på idg.bloggen skriver jag idag om "Inte en vanlig dag på kotoret", vilket handlar om föredraget som jag skrev om i mitt förra inlägg här. ds.

onsdag 10 mars 2010

Expertparadoxen

I morgon ska jag hålla ett föredrag om hjärta vs. hjärna, om hur vi fattar beslut och varför vi inte alltid fattar hur vi gör. Jag kommer, som jag så fint brukar uttrycka det, ”lättsamt vandra mellan forskning och praktisk tillämpning”.

Jag har pratat under detta tema ett antal gånger förr, men sällan på det sätt som jag nu kommer att göra. Det är alltid lättare att prata om ”hur människor gör”, denna gång ska det bl.a. handla mer om hur jag gör – och varför.

På pappret är jag klok som en uggla, inget mindre än beslutsdoktor. Jag är nog en hyggligt skolad beslutsanalytiker, och skolningen ger som bekant det man brukar kalla för juridisk legitimitet. Råkar vara expert, serru. Men experter, av allehanda slag, lider av något som jag valt att kalla för expertparadoxen. Det finns säkert något bättre riktigt namn på det hela, men who cares? Jag gillar att använda ordet paradox. Som expert har man alltså en övertro på sitt kunnande och presterar därmed sämre än genomsnittet, i alla fall under sin pionjärtid som just expert.

Jag har denna gång gett mig på att funka till det hela en smula, kombinera livskunskap med formell analys, lite funky business helt enkelt som Kjell A Nordström skulle uttrycka det.

Förhoppningsvis kommer åhörarna att bättre förstå varför de gör som de gör – och varför jag är som jag är.

//beslutsdoktorn

ps. på min idg.blogg kan ni idag läsa om mina funderingar om en kurs i beslutsanalys, på Stockholms Universitet, som jag kommer att ge ett antal föreläsningar på inom kort! ds.

måndag 8 mars 2010

Vad har format dig?

Hur kan du hålla på Finland undrade 7-åringen hemma under OS. Du har ju bott i Sverige hela ditt liv…, som hon uttryckte det.

Året var 1972 och sommar OS gick i München, förövrigt ett OS med bitter eftersmak. Men på det idrottsliga planet kammade Lasse Virén hem dubbla guld på 5000 och 10000 meter. Sommarstugan var fylld med finska medborgare. Taket höll på att lyfta då gulden bärgades. Mina föräldrar var vid tillfället strax under 30 år. Deras pappor hade båda varit ute i krigen mindre än 30 år dessförinnan. I stugan fanns minnen, känslor och SISU som hade sina rötter i mycket av den finska historien, en historia fylld av blandade motgångar. Engagemanget var på det stora hela ganska intensivt. Lasse Virén upprepade bedriften 1976 i Montreal och scenerna hemma i sommarstugan var ungefär de samma.

Jaha, då blev han finne igen har mina kompisar konstaterat varje år då hockey VM dragit igång. Ja, självklart.

Samma har gällt när jag farit runt och tittat på F1, från Istanbul i öster till Barcelona i väster. Men ”vuxna karln” har säkert många tänkt när jag kommit farande i den blåvita hockeytröjan och flaggan vajandes i min hand. Jag kan ju oss emellan avslöja att jag inte känt mig särskilt ensam. På Grand Prix loppet i Budapest 1999 t.ex. hade jag sällskap av 30.000 Häkkinenfans. Engagemanget var genuint, med rötter långt bortom vår generations gränser.

Arv och miljö formar oss som bekant. Jag har blivit formad av bl.a. dessa tillställningar, detta har präglat mig för all framtid. Heja Soumi säger jag då det gäller F1, hockey, spjut och backhoppning. När det handlar om fotboll så säger jag GO ZLatan GO, om det inte är Finland och Sverige som möts – smart va?

ps. ...and by the way så ställer jag frågan på idg.bloggen om det är någon skillnad mellan privat och professionellt beslutsfattande? ds.

fredag 5 mars 2010

Sloppy Friday

Förra fredagen skrev jag ett inlägg på idg-bloggen med rubriken Leisure Friday. Kan man sloppa till sig lite på fredagar - är det ok?

Jag har inte tyckt det förr, eller förr och förr - sen jag lämnade universitetsvärlden ska väl tilläggas. Där var det Leisure Friday hela veckan, fast slappare. Super sloppy leisure. Där gällde verkligen everything goes. Där är man lite finare på sitt lilla vis, man står över det där med kläder på något sätt – utan att tänka på det.

Märker att jag attraheras av detta modebloggartänk, om nu någon missat att det är det jag håller på med mellan raderna, då det är de bloggarna som ligger högt i kurs. Så, hur var det nu med min egen fredag här, alltså hur var det med min kläd-stil/sel idag?

Jag har plockat ihop en bildarsenal med mina attribut för dagen. Dock inte använt mig modebloggarstilknepet att fotografera mig själv i en spegel. Där går gränsen, just nu, men den kan komma att flyttas. Nåväl, kavaj PepeJ (ej med på bild), Nudie braxor och Earthkeepers boots, skjorta Eton med glatt paislymönster.

Dr. Thunström här på firman, ca 10 år yngre än undertecknad, har just välsignat hela rasket. ”Ingen gubbvarning på dig” som han uttryckte det. Skön kille där, han seglar genast upp som en av mina favvokompisar på förekommen anledning:-)

ps. ...allvarligt, är det inte lite farbrorvarning om man börja se ett mönster i samma kläduppsättning fredag efter fredag? ds.

torsdag 4 mars 2010

Himlen runt hörnet

När livet var som besvärligast, för snart 10 år sedan, fick jag ett brev på posten. Brevet innehöll vacker musik och några väldigt varma rader, rader som gav stöd, rader som gav hopp - även fast himlen var runt hörnet.

Flera år senare, när solen åter sken, landade vi i Rio de Janeiro med småbarn i släptåg, och ingenstans att bo. Vi lyckades finna vår väg till Hotel Vermont, för en första natt i denna bedårande vackra stad. Redan nästa dag hamnade vi i en fantastisk etagevåning i Botafogo, med utsikt över såväl Sockertoppen som Corcovado med Jesusstatyn. Vi hittade till härliga ställen med fruktcocktails och fick på märkligt vis tips om nya varianter. Lisa Nilsson hade varit i Rio och spelat in en ny skiva och hon visste vad som gällde på fruktcocktailfronten. Säger bara Morango Con Leche!

Väl hemma igen efter Brasilientiden visade det sig att hennes nya skiva hette Hotel Vermont. Time flies och Lisa fyller 20 år som artist. Det blir en resa genom tid och rum, en resa på 20 år – också för mig.

Lisa, tack för dina rader då allt var svårt, för fruktbarstipsen 2006 och, i förskott, för konserten inom kort!

tisdag 2 mars 2010

Människobarn

I morse när jag skulle duka fram frukosten så hade kalkonen gått ut, ja alltså den hade inte smitit då den var död och skivad, men bästföredatumet ni vet.

Man ska inte storhandla så man inte hinner äta upp, var min första tanke. Bara att kasta – eller? Har sett hur kött hänger på krokar i Kairo, mitt i stekheta sommaren.

Nu handlade det bara om en dag eller två och marginalerna är ganska väl tilltagna i SWE. Det vet ju ICA om inte annat. Själv hade jag gladeligen ätit av det, men innan vi fått i oss hela paketet så hade det hunnit bli gammalt - även med mina mått.

När vi var i Rio de Janeiro och jobbade så gav vi ofta mat till fattiga. Barnen gav mat till andra barn i restauranger, på gatan och lite varstans. Barnen minns detta som om det var igår och de pratar ofta om det. De gav och de fick, de fick något att tänka på och de fick mig att tänka mer på det.

Eftersom jag uppenbarligen är trög så har det tagit sin tid för mig att inse att tyvärr är inte skillnaden så stor mellan Rio och Stockholm. Det finns fattiga här också, riktigt fattiga och mycket utslagna. Har inte siffrorna klara för mig, men antalet uteliggare är stort bara i Stockholm. Nu har jag förstått att vi kan ge även här.

Just när jag skulle kasta kalkonen som ”gått ut” så kom jag på att jag kan ju göra såsom barnen gjorde, nämligen ge bort till andra barn. Ge bort till andra människobarn.

Innan jag gick på lunch så tog jag en sväng på plattan. Jag lämnade ett paket skivad kalkon vid Pekkas låda. Lådan kunde ha tillhört dig – eller mig.

ps. kylskåpet på plattan visade -7c, allt enligt iPhonen ds.