Riktigt mycket nu

Det är mycket nu, mycket roligt och en del att hålla igång samtidigt. Träffade en granne/tjejernasklasskompispappa på väg in mot jobbet i morse, det var mycket nu – där också.

Verkar som att de flesta har något mer än de mäktar med, lite för mycket helt enkelt. Var sen på ett frukostmöte på jobbet, pratade med några efteråt och de sa att – hör och häpna – ”det är mycket nu”. Det var mycket i alla dimensioner, alltså både hemma och på jobbet. Känns som att det var ett tag sen jag träffade någon som sa att ”Ne, du vet, det är inte särskilt mycket nu.”

Hur har ni det själva? Jasså, säger ni det. Va? Riktigt mycket dessutom, det var som värst. Tror att många här i herrens hage skulle må fint av att softa ned en smula, sikta på lite mindre mycket nu.

Själv har jag levererat idag, ja det heter så när man gör färdigt grejer enligt plan på jobbet, och nu är jag på väg hem på bussen. Hem för att hjälpa min underbara fru med allt vi har omkring oss i detta nu, med stundande nedkomst och barnaskaran som ska utfodras. Ska jag vara riktigt ärlig så är det är ovanligt mkt nu!

Trevlig valborg!

ps. på idg-bloggen kan ni läsa om "Kommer du ha CA$H så det räcker?"

mI Mac

I början av veckan skrev jag inlägget nedan i min blogg på IDG.se. Det visade sig snabbt bli ett av mina mest lästa där, kanske också ni kan finner den intressant!?

Att använda datorbaserade (besluts-) hjälpmedel är enligt många alldeles för svårt. Varför? Och vilka är det som tycker att det är svårast?

Jag tror att nästa generation kommer att ha närmare tillhands att använda datorer till allt möjligt och omöjligt. Jag märkte t.ex. när jag nyligen föreläste på Stockholms universitet att studenterna satt on-line och Googlade på det jag pratade om. Snabbheten, enkelheten och den intuitiva förståelsen för vilka medel som står till buds är viktiga delar för att datoranvändandet ska bli ett naturligt (naturligare) verktyg i vår vardag.

Percy Barnevik lär under sin tid på ABB ha sagt att 50% av våra chefer är före BC – och då menade han inte before Christ, utan before computer – och det kommer att ta oss 50 år att bli av med dem.

För en tid sedan hittade jag ett A4-blad hemma hos oss, se bild ovan på mI Macen. Det visade sig att det var 7-åringen (Mi) som ritat en dator, med tangentbord och skärm. Sen drillade hon sin 3-åriga lillasyster i att skriva på ”tangentbordet”. Resultatet lät inte vänta på sig. För några dagar sedan visade 3-åringen stolt att hon skrev såväl ”mama” som ”papa”, på en av de riktiga datorerna. Hoppas jag hinner ur vägen när deras generation kommer på bred front!

allt gott!

Chanser är inget man får – utan något man tar!

Åt lunch med en gammal god vän, en vän från förr, mer aktuell än någonsin. Det var två år sen vi lunchade senast. Det kändes kortare då vi följer varandra på bloggar, fejjan, osv. Härligt med 2010.

Det var en boost att få prata, dra upp planer inför framtiden och summera vad vi gör nuförtiden – för att göra det vi vill i framtiden.

Vi konstaterade unisont att det som ”gäller” är att sikta på det man tycker är roligt, det man verkligen vill göra. Man, Just Do It var approachen som svävade över oss då vi inmundigade den Asiatiska buffén.

Tankarna vandrade till min tid som student på teologen på Linköpings universitet, i början av 90-talet. Ett av de klassiska gudsbevisen lyder som ungefär som följer; ”inget större tänkas kan”. Det var ungefär så vår diskussion förlöpte idag, i samma anda. Om vi kan tänka oss, föreställa oss och visualisera vad vi vill göra, var vi vill göra det, osv. – ja då är vi på god väg att göra det. Han och familjen hade satt upp högtflygande planer och de är på ohyggligt god väg att sjösätta det hela! Jag svävade ut från lunchrestaurangen, inspirerad att följa min inre röst - i ännu större utsträckning. Som om det inte varit nog so far!?

Jag balanserar på en underbart skör tråd mellan storheterna i norm- och trygghetsnarkomanins mecka, lönearbetets trygga famn och mina drömmar om vad jag ska göra när jag blir stor.

Det jag kan tänka det kan jag göra, en sanning som inte är dispositiv!

God morgon som sagt

Riktigt skönt med fredag efter en intensiv vecka. En riktigt konstruktiv sådan, på många plan.

Hemma hyggligt i tid vid 5-snåret, middag och sen till Järfälla för att hämta en blocketsäng. Anländer vid 19.20 och konstaterar att den inte är nedmonterad, enligt överenskommelse.

Nåväl, ändå inget viktigare för mig.

Väl hemma igen så blir det tidigt sänggående för att sova i kapp. Tanken var dessutom att ladda inför Bounce i Globen i dag, och den förestående nedkomsten vilken dag som helst!

3-åringen vaknade någon gång vid 02.00 och var inte alls nöjd med att det var pappa som hämtade henne. Vi installerade oss i gästrummet. Hon hade högljudda synpunkter på att det inte var hennes mamma som hämtade henne. Lyckades få henne att sova någon timme till, tills hon ånyo kom på att hon saknade sin mamma – vilket ingen i kvarteret kunde undgå att höra.

Hennes mamma hämtade henne till ”sin” säng och lugnet återfann sig igen. När jag sen kom ner till frukosten i morse så tittade hon, 3-åringen alltså, på mig förstrött och sa glatt ”god morgon bajskorv”!

Ny dag, nya möjligheter – nu kör vi!

Followers – interaktiva lärjungar

Detta med att blogga har verkligen gett mig långt mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Lite varstans i min vardag träffar jag människor som har läst, som undrar mer och som ger en massa tillbaka. Inte heller sällan får jag kommentarer, främst via mail.

Det som har slagit mig är att det dag för dag finns fler där ute som ”känner mig”, som vet hur mina tankar går, vad jag är för typ helt enkelt. Även fast jag inte öser ur mig allt så tror jag att man får en hygglig bild av en någon, när man läser det personen skriver och uttrycker.

Om man läser mig - läses min blogg - så är man per definition en follower, så långt allt gott. Jag vet också att det är många av er som följer bloggen via RSS. Jag saknar dock mer av er, vilka är ni?

Jag vill veta mer, ta del av allt det unika som ni har att bidra med. Jag vill bli er follower. Tänker på boken The Wisdom of Crowds. Det är ju i gruppen som klokhet frodas, i mötet mellan människor. Nu famlar jag lite i blindo, om jag tillåts att vara lite dramatisk, även fast också det fungerar utmärkt.

Så, kolla in vänsterkolumnen under rubriken Followers. Bli en du också, låt oss följa varandra – eftersom du ändå är här lite nu och då ;-)

Trevlig helg follower där!

Mamma, pappa, många barn

Är det första eller andra barnet, undrar folk när jag säger att det snart är dags. Det är femte. Äh, va? Nr: FEM?!? Aha, men då är det väl inte så stort då – eller?

Jag har länge haft funderingar på att skriva en bok om mina 25 år som tonåring, 1978 - 2003. Jag har nog varit ganska omogen långt upp i åldern, inte förstått det stora med livet och tagit alldeles för mycket givet. Inte varit särskilt ödmjukt inställd kort och gott. Detta har bland annat inneburit att jag missat en del saker, såsom t.ex. hur stort det är att få barn. MEN STOPP tänker någon av er, håller han på och tilta sin blogg till ännu en såndär-mama&papa-blöj-blogg? Nerrå, lugn bara lugn – det handlar om livet i stort.

Det är mycket som jag inte längre tar för givet, mycket som förr ”bara skulle finnas där”, som en naturlig ingrediens av allt - allt som jag ändå fick för lite av. Idag har jag fått gåvan att se, förstå och uppskatta på ett sätt som jag tidigare inte förmått att göra.

Utan att rangordna storheten i barnens ankomst, så är det nog ändå så att jag idag uppskattar detta fantastiska på ett sätt som jag aldrig kunnat drömma om. Idag börjar jag odla ”slutspelsskägg”, då vi nu är i slutfasen av den nionde perioden! Hur stort som helst!

I love life

Är detta tre ålderstecken tro?

Barnfritt – sova

Vi var barnlediga i lördagskväll och vi valde att gå på bio. Bion börjande 18.00 och vi åt innan, för att sen vara redo så att säga. Efter bion bar det nämligen av raka vägen hem, hem i sängen för nästan 10 timmars sömn, se sleep cycle-kurvan. När det hände senast kan jag inte riktigt minnas. Numera uppskattar jag sömn, då tillfälle ges, mer än annat som kan göras – utan barn. Det har inte alltid varit så, men är nu så allt oftare.

Löpning vs. gång

Jag var ute på en löptur i lördagsförmiddag, som ett steg i min uppladdning inför Lidingöloppet. Det går sisådär. Det som slog mig var att jag skulle behöva en kontrollfunktion lik den som gångarna har vid sina tävlingar. Gångarna måste som bekant ha en fot i marken hela tiden, annars är det inte gång. Är både fötterna i luften samtidigt så klassas det som löpning, vilket är förbjudet när de tävlar i gång. I mitt fall så är jag inte längre säker på att jag har båda fötterna är i luften samtidigt när jag är ute och springer, eller när jag har som ambition att springa. Skulle behöva att någon verifierar att jag verkligen springer när jag är ute och löptränar, hm...


Missat F1-lopp

Satt och gick igenom lite jobbmail etc igår kväll och kastade också ett getöga på nyhetssajterna. Såg att det gått ett F1-lopp i helgen – som jag HELT missat?!? Något liknande har inte hänt i modern tid. Jag har följt F1-cirkusen till punkt och pricka över 10 år, och nu händer detta – vad kommer härnäst?

//önskar er en bra vecka i åldrandets tecken!

Snart är det dags - men när?

Såg just att en vän på FB hade skrivit att ”...det är viktigt att släppa sin roll och ”bara” vara människa ibland. Kräver sin man, sin kvinna och en god portion mod.”

Besluts- och prioriteringsförmågan har ställts på lite prov under dagen – även fast det egentligen inte borde vara så svårt. Problemet är bara det att allt det superviktiga hänger ihop med det något mindre viktiga, som i sin tur hänger samman med det relativt oviktiga men helt nödvändiga.

PAAAAPA! Klockan var mitt i natten, 3 åringen visar sig ha hög feber. Alvedon, byta säng, sova vidare. Just somnat. "Ari, är du vaken?" Frun hade fått ordentliga värkar, dags att åka in? Googla rätt på nummer till rådgivning. Sova igen, tror jag.

"…ha en bra dag på skolan tjejer” och sen skjutsa minstingen till svärföräldrarna. Vamos ala BB i Danderyd. Vad var det för möten jag hade bokade idag?!? Tror jag lyckades bokat av dem alla, eller… Ne, just ja, mentorsträff inplanerad också.

Anländer på BB, på med CTG maskinen, värkar, värkar och hjärtljud. ”Vad bra att ni kom in, verkligen ordentliga värkar det här…”

Skickar en presentation för ett talaruppdrag nästa vecka, bokar av mentorsträffen, svarar på några sms. Försöker balansera upp tillvaron mellan det riktigt viktiga, det praktiska och det som ingår i såväl arbetarens som medborgarens allmänna förpliktelser.

”Verkligen svårbedömt, det är inte dags just nu – men det här kommer kunna gå fort”, säger förlossningsläkaren. Hur fort och när undrar min ”rationella” hjärnhalva, som inte är sådär förfärligt utvecklad. Jag har en resa inplanerad nästa vecka, med flyg, över dagen serru. ”OM du verkligen vill vara med på förlossningen så ska du absolut inte åka” säger förlossningsläkaren och tittar mig moderligt i ögonen. ”Du ska inte vara längre bort en 2 mil när det hela sätter igång", fyller hon i – ”för det här kommer kunna gå fort.”

Plockar fram allehanda sannolikhetskalkyler i hjärnan, högst subjektiva, adderar lite flyg-aska-problem on top of that och simulerar olika scenarion. Slutligen ställer jag detta mot läkarens ord och min inre röst - om vad som är viktigast av allt.

//take good care out there!

Ett typiskt i-landsproblem i min lilla värld

Sitter nu på Arlanda Express och lyssnar på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond, allt under kontroll. Men så har det inte varit hela morgonen I can tell. Jag vaknade 04.45 och det kändes på det stora hela väldigt bra, men innan jag visste ordet av så ställdes jag inför problem - ett beslutsproblem.

Skulle jag äta vanlig frukost eller en minivariant? Om jag äter som vanligt så orkar jag inte med en baguette (salami och brie) ackompanjerad av en Monteriva latte – som jag alltid tar på väg till flyget. Det får bli en minivariant, väldigt lätt och utan min Arpeggio då jag inte kan köra Nespressomaskinen så tidigt (3 åringen riskerar att vakna -> no fun 05.00).

Anländer på Centralen och känner att min minivariant ändå var för mycket för att jag ska köra på min standardbaguette, så jag bestämmer mig för latten och en ostfralla ni vet. Men ne, det fanns inte, inte på nästa ställe heller. Gick då till Pressbyrån och där fanns det! Fralla + kaffe + DN för 54 kr (eller ngt liknande), kanon – eller? Jag hade ju redan igår bestämt mig för Monteriva. Pressbyråpaketet kunde jag köpa för endast 29 kr, vilket var ett frukosterbjudande. Ska jag sänka ambitionsnivån på kaffet och köra på Pressbyråfrallan och bondkaffe, ja så gör jag nog…, eller ne.

Det slutade med delar av ursprungsplanen, jag bytte ut baguetten mot en god smoothie och frukost får jag ju ändå på flyget – vad var problemet?

Hoppas frukosten smakar out there!

Ps. Ja, just ja. Jag är alltså på väg upp till Sundsvall för att hålla en utbildning för ett 10-tal höga chefer i konsten att fatta beslut. Jag kommer trycka på att det viktiga är att fokusera på möjligheter istället för att se problem;-) ds.

Vid frukosten i morse

Vaknade av en semi-karatespark i nacken. Det var 3-åringen som sökte kontakt, närkontakt. Men klockan kan inte vara mer än 04.07 tänkte jag, grus i ögonen ni vet.

Ändå hade jag sovit över en timme i sträck innan hon vaknade första gången vid 01.16. Hon sov sen tungt fram till att hon blev kissnödig vid 02.38. Nu var klockan över 7, dags att kliva upp.

Jag satt visst vid köksbordet, även fast jag rent mentalt fortfarande låg på kudden, och hörde min fru berätta om restaurangen de var på i går kväll – Le Rouge. ”Det var verkligen härlig stämning där”, det hade påmint henne om Frankrike. I nästa andetag sa hon att ”jag längtar till Paris, kanske vi ska åka dit i stället för Barcelona?”

Trots att jag fortfarande var yrvaken så reagerade min reptilhjärna med blixtens hastighet - det går väl inga F1-lopp i Paris?! Kimi kör som bekant rally för Citroën denna säsong, sponsrad av Red Bull. Jag räknar kallt med att han är tillbaka i F1 nästa år, då Mark Webbers kontrakt går ut i just Red Bulls F1-stall. I Barcelona går ett fantastisk lopp varje år.

Paris! - utbrast 7-årigen, jag har läst boken om Paris! Vad härligt – så självklart. Hon hade läst boken.

Det var inget stort möte vid frukosten denna tidiga morgon, medlemmarna i air-team var inte riktigt synkade. Men det gör inget om var och en svävar iväg på sitt håll, lite nu och då. Det viktiga är ju att vi finns där för varandra när det verkligen gäller - efter 08.00.

Att göra det tillsammans

Jag har just avslutat en undervisningsserie i beslutsanalys på Stockholms universitet. Studenterna på kursen går ett internationellt magisterprogram och kommer från världens alla hörn. Jag lärde mig massor, igen.

Jag drog igång undervisandet på traditionsenligt vis, med hyfsat klassiska föreläsningar – med mina mått mätt. ”Kommer det här på tentan löd varannan fråga?” Jag bloggade om detta redan första veckan på idg.bloggen. Intet nytt under solen tänkte jag i mitt stilla sinne, studenterna är precis såsom när jag lämnade universitetsvärlden för något år sedan.

Jag kände mig oinspirerad och uppenbarligen var jag det också. En nyfunnen polars out there (tack K.T.F!) skrev i samma veva på sin blogg att ” The power of inspiration what the Vision gives to me gets me creating, more and more and more…Of course I lose faith sometimes. I do. And then the creativity also disappears but that is my responsibility to get back the creative mood”.

Vad var mitt bidrag i undervisningen, vad gjorde jag för att inspirera, vad gjorde jag för att gå beyond för att väcka lusten hos studenterna?

Jag vaknade till liv, jag bjöd in dem, jag presenterade ett smörgåsbord av kunskap som kittlade, som de fick plocka ifrån, smaka på och baka sin egen kunskapskaka med. De fick formulera sina frågor, de fick skapa sina svar, de fick presentera vad de tänkte, hur de tänkte. De var själva navet i lärprocessen, vi möttes, kunskapsgenererandet tog form. Jag borde vetat bättre, det var ju detta som jag blev helt förförd av redan för någon vecka sedan då jag talade i ett annat sammanhang.

Det var en magisk känsla som infann sig när frågorna om vad som kommer på tentan helt dog ut och istället kom att handla om hur kunskapen kan appliceras på livet i stort!

//feel dr

Närvaro vs. härvaro

Hur hinner du med allt undrar folk lite nu och då. Jag hinner inte med allt och framför allt hinner jag inte alltid närvara även fast jag ofta är på plats.

Det kan på ytan se ut som att jag är med, även fast jag ofta är jag någon annanstans. Skillnaden på närvaro och härvaro ni vet. Vill så gärna ha mer av det sistnämnda.

Jag fick ett mail häromdagen från en gammal vän från förr. Hon skrev att hon följer min blogg och att den får henne att stanna upp och reflektera ibland. Det gjorde mig glad (Tack A.C!) och jag förstod att samma gäller mig – måste stanna upp och reflektera, oftare.

Träffad min existentiella coach, eller mitt bollplank om stort som smått om ni så vill, i början av påsk. Det kändes som om jag rebootade hjärnan i någon mening. Det var helt enkelt för många applikationer igång samtidigt. Dessa stängdes av åsså startade jag upp den interna hårddisken på nytt, endast med de program som var adekvata i detta nu. Inga konstigheter, en stunds kontemplation, en exklusiv stund avsatt för att stanna upp och tänka efter före. Vad är det jag egentligen vill, jag menar verkligen vill - och vad är det som är viktigt för mig?

I bilen på väg hem kände jag att min bild över prioritetsordningen på saker&ting blivit klarare. Eftersom jag inte hinner med allt så måste jag fokusera på rätt saker – för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet.

Allt gott!