Familjevänliga företag - ett nytt fenomen tro?!

I morse lämnade jag storstan bakom mig och styrde kosan mot vår vackra arkipelag. Jag satt där och gick igenom min presentation, en presentation som handlade om bättre beslutsfattande med hjälpa av allehanda ”system” – och att om tekniken är svaret vad är då frågan?

Utanför på bryggan spatserade en fågelfamilj, mamma, pappa och tre barn. Det såg ut som att de helt enkelt inte skulle göra annat än umgås en smula, denna tidiga morgon. Det såg väldigt rofyllt ut, no stress.

Vad har du som trebarnspappa för råd till andra pappor?
– Man måste ha daglig kontakt med sina barn. Man måste finnas i deras liv, för det händer saker varje dag, säger Fredrik Reinfeldt i Aftonbladet. Jag har själv tidigare varit inne på temat under rubriken Har du råd att inte vara föräldraledig? Svaret på den frågan är nej i mitt fall. Jag har inte råd att låta bli, och då pratar vi inte pengar. Pratar vi pengar så har jag inte råd. Men pengar vs. Livet och barnen är en match som slutar 0 – 10, förstår jag idag. Det har inte alltid varit så, av olika skäl, och kanske mer om detta en annan gång.

Intressant artikel på samma tema fann jag också i CFOworld häromdagen, det är journalisten Ada Fredelius som presenterat lite siffror för hur föräldraledighet slår på mäns resp kvinnors löneutveckling. Intressant läsning och kanske kan vi skönja ett litet ljus i tunneln. Ada skriver att ”Både män och kvinnor missgynnas i löneutvecklingen om de väljer att vara föräldralediga, även om gapet nu minskar. Trendbrottet kan bero på en attitydförändring, där fler företag inser vikten av att uppfattas som familjevänliga."

Det bådar gott inför framtiden, MEN det räcker inte med att företagen endast ska uppfattas som familjevänliga – utan att de faktiskt också börjar vara det!

En dag i beslutsdoktorns liv

00.30 – kliver i säng efter en lång dag som jag avslutade med en sen bastu.

Dessförinnan körde jag ett radhusyogapass. Hittade inte skivan som jag brukar köra och istället för att ta den för nybörjare – vilket så här med facit i hand hade varit i det rätta – så tog jag den som heter avancerad. Damerna på skivan blev som galna, de böjde benen verkligen mkt – och jag försökte göra det samma. Nybörjare? Avancerad? Nybörjare. Tar rätt skiva nästa gång. Att man aldrig lär sig. Stel.

Upp med tuppen och på tåget till Karlstad för ett talaruppdrag. Hade lite fjärilar i magen – för att åka tåg. Senast det begav sig, mer om detta på idg-bloggen, så var jag med om ngt MKT märligt. Hade köpt en enkel biljett till Åre, sovvagn. Färdades 6 timmar och vaknade på Stockholms central – där jag alltså hade startat:-/ Misstänkte för ett ögonblick att jag råkat äta magic mushrooms. Inte som på räls precis, i vart fall inte till Åre.

Hemma var det lite rörigt när jag for, det kändes så där att inte kunna vara behjälplig. Den minsta hade sen kräkts ned allt som kom i hans väg – ackompanjerad av sin arga, ledsna och 3-årskrävande syster. Min fru hade haft det hon gjorde. Vi körde ett kort terapeutiskt samtal med på sprakande lina från tåget. Allt kändes bättre, både på tåget och där hemma. Alla mammor som är hemma är hjältar. Pappor också, men det är som bekant långt ifrån lika många – eller för den delen lika länge. Synd att så många pappor råkar ha så viktiga och välavlönade jobb.

Riiiiiiing, OH NO…, hade träff med min mentor och hade inte bokat av in due order, knas:-/ Hon sitter inte precis och rullar tummarna och undrar om inte vi kan ses. k.ä.n.d.e.s i.n.t.e b.r.a. Gjorde det enda rätta. Platt som en avrättad kanin lade jag mig (obs! symboliskt) och meddelade mailledes att jag var ledsen för att jag drällde med hennes tid, osv.

Väl framme i Karlstad var det dags för en lära-känna-varandra-lite-lunch med de trevliga uppdragsgivarna. Efter dragningen stod vi länge och pratade om saker långt, långt bortom det vi avhandlade vid lunchen några timmar tidigare. Det är en magisk känsla när man lyckas öppna upp sinnen, få människor att känna. När vi skildes åt var det som att skiljas från personer som jag känt mycket längre än de 5 timmar vi tillbringat tillsammans. Det är att mötas, att verkligen färdas tillsamman. Existentiell alkemi.

Innan tåget gick hem gick jag far beyond och investerade i en stor cappuccino på Espresso House. En vän på fejjan undrade om det var magkänslan som låg till grund för detta stora beslut eller hur ”a pro like you” gör? Well, det var nog en blandning av mage, hjärta och hjärna – som alltid när det blir bäst.

Hemma verkar allt vara under kontroll, längtar dit.

//doc

Välkommen underbara dag!

Tidig morgon i radhuset. Ännu en underbar dag framför oss. Jag har varit hemma mina två sista pappadagar, av de där 10 som man får i början. Det har varit riktigt härliga dagar, såväl innehålls- som vädermässigt.

I torsdags gick vi till BVC för rutinkontroll, allt under kontroll. Nästan 4 kg, big boy. När vi strosade dit i solen, en promenad på 45-min eller så, så pratade vi om vardagen, jobb, drömmar – om livet kort och gott. Då vi båda forskningsmässigt sysslar med beslutsanalys så är vi på det klara med att vi, just nu, är biased av det faktum att vi fått barn nyligen. Det finns inget viktigare-tanken har fått ny näring. Mycket kretsar kring det här med familjen, vad vi vill och hur vi gör det bäst – alltså inte bäst av alla utan bäst för oss, familjen.

Jag tror det är viktigt att man lite nu och då reviderar sina planer, sina ambitioner och sitt sätt att brumma på från dag till annan. Att man helt enkelt inte bara låter det rulla på – utan att man själv håller i rodret, eller i vart fall har ambitionen att göra så.

En vän på fejjan hade skrivit häromdagen att; Bob Broctor is great! He always has something smart to say! Like this Keep away from small people who try to belittle your ambitions. Small people always do that, but the really great make you feel that you, too, can become great.

Idag kommer en av mina två allra bästa vänner på besök över dagen, underbart. Han är just en sådan person, alltså en sån som alltid får en att känna sig växande och levande. Han förminskar vare sig själv eller andra. Han trivs med livet och han har det bra.

När folk påpekar för honom hur bra han har det så brukar han säga att; absolut, men jag klagar inte heller;-)

Hur får ni vardagen att gå ihop?

Märklig känsla att komma tillbaka till jobbet efter två veckor hemma med familjen, det kändes som om en längre tid gått. Ett möte eller två och man var inne i det igen.

Paulo Coelho skriver att: ”I have always believed that in the lives of individuals, just as in society at large, the profoundest changes take place within a very reduced time frame.” Undantaget är väl då det här med barn, det är som bekant inget som – totalt sett – sker över en natt. Hur som helst så är det onekligen en milstolpe, eller som i vårt fall milstolpar, som får en att tänka till och fundera ett extra varv på vad som egentligen är riktigt viktigt här i livet.

Jag pratade med en kollega idag om den paradox som många av oss stångas med varje dag, år ut och år in. Jag väljer att kalla den för prioritets- och processparadoxen. Jag blir ofta imponerad av vänner, bekanta och inte minst mina kollegor som ”rattar” miljonprojekt med millimeterprecision. Det paradoxala är att samma personer samtidigt undrar ”hur får ni vardagen att gå ihop?” – läses: vi får inte vardagen att gå ihop. Processerna i projekten på jobbet är välutvecklade, hemma är det sämre med strukturkapitalet.

Det inte särskilt ovanligt att man hör folk säga att de har jobbat flera helger i rad för att det verkligen hade kört ihop sig, eller att någon ”snittat” 60 timmar/v under hela våren. Tyvärr är det inte fullt lika vanligt att man hör någon säga att jag gick ned på 80% under hela våren, vi fick helt enkelt inte vardagen att gå ihop annars. Och skulle man råka höra någon säga det så det med största sannolikhet inte en he utan en she.

Tänk om vi lika hängivet tog oss an uppgiften att få vardagen att gå ihop, som att leverera nästa projekt enligt plan. Kanske är uppgiften oss övermäktig, men håll med om att det är en kittlande tanke?!

Kanske vi ska ge det en chans?

Har ni några braiga förslag?!?

Några dagar innan vi fick Maximilian så fick jag en fin present av mig fru, se bild. Hon vet hur länge jag suktat efter nya solglasögon. Gillar solglasögon, viktiga saker.

Solglasögon, skor och klockor avslöjar obönhörligen mannen – de skiljer agnarna från vetet. Jag fick solglasögonen för min insats i vårt joint-projekt, att skapa en ny liten människa. Jag blev verkligen glad. Men för att vara riktigt ärlig så var nöjet helt på min sida, utan att gå in på detaljer. Det var ju HON som gjorde själva jobbet, det STORA jobbet.

Alla ni som läst den fantastiska boken The Wisdom of Crowds vet ju att visheten i mångt finns där ute, bland er. Ni är visheten om ni inte väljer att bli ”ovisa” genom att för ofta göra precis såsom alla andra gör, men det är en annan historia. I detta fall behöver jag ER hjälp med att komma på något fint att köpa till henne!

Kom med förslag asap med kommentarer här på bloggen, och ni…, säg inget till henne - då det självklart ska bli en överraskning ;-)

Stort tack på förhand says glada//air

The 80´s

Tänk, det är ju 20 år sen vi slutade gymnasiet. -Det är 26 år, sa min lunchkompis och tillika gamla vän från gymnasietiden i Norrköping. Time flies onekligen, när man blir äldre.

Vi pratade om varthän alla hade tagit vägen, vilket verkligen var åt alla möjliga och omöjliga håll. Vi funderade unisont kring 80-talet och hur det egentlig låg till med samhället på den tiden? - Ytligt, riktigt genuint ytligt, sa Johan. Vi erinrade oss om de drömmar och ideal vi hade då. Jag tror vi båda var båda glada för att ingen hörde oss. Johans analys var att mycket av det vi representerade då var det ytligaste man sett i människohistorien, all time high - fast tvärtom liksom.

Men försökte jag, BIG-brother och alla discon åssånt nu då, blogg-Bella och hela Stureplanscirkusen - - är inte det rekord ytligt så säg mig?!? Jo, visst sa han, men det var vår generation som startade hela rasket. Kanske var det så, och i så fall var det ju inte bra, det är ett som är säkert.

Maten var fantastisk och vi svävade verkligen mellan 1981/84 och 2010. Ja, tänk 26 år. Johan hade fler grå hår än jag. Fast å andra sidan har jag aldrig jobbat som modell i Milano, 1-1. Du Johan sa jag, tänk vilken klassresa från djupaste arbetar-Peking till mört renkött i Gamla Stan. - Åt vilket håll har du rest?, undrade Johan. Jag gjorde det samma. Resan går vidare.

Blommor från skyn

Livet leker tänkte jag i mitt stilla sinne - ny diskmaskin installerad, låda med thaikycklingwok uppvärmd. Satt och åt lunch med frun och vi kommenterade unisont våra vackra orkidéer.

De är nästan som saltvattensfiskar, sådär onaturligt färggranna och skarpa tänkte jag tyst för mig själv. - Önskar att vi hade såna där helt vita också, du vet såna som vi gav till Karin och Jim, sa min fru.

Ofta när jag talar om beslutsfattande, hjärta/hjärna och intuition så tar jag upp hur sannolikt det är att det vi känner – intuitivt – ska slå in. Brukar landa i, efter att ha pratat om Rizzolattis upptäckter inom neurobiologin på 80-talet, att det slår in ibland och oftast inte. Lång historia det där, mer om detta en annan gång.

Knack, knack på ytterdörren. "Blommor till er". Det har gått ca. 30 min sen vi pratade om orkidéerna, de vita ni vet. Är det någon som minns när Harry Potter fick brevet instucket under dörren i första boken, när han var på den ensliga ön? När jag läste boken för den förstfödde för sisådär 10 år sedan så fick jag gåshud vid just denna sekvens.

Öppnar blompaketet. Gåshud, där finner vi de vackraste vita orkidéerna vi sett i modern tid. Sammanträffandet var helt osannolikt osannolikt, och helt fantastiskt härligt. - De vänner du har kvar i Sundsvall är verkligen fina vänner , sa min fru. Ja, så är det. Vi har fått blommor från Åkarp i söder till Tunbyn i norr, tack alla det hjärtligaste och inte minst för orkideerna alldeles nyss Lillan och Tomas!

…och när allt kommer omkring så går gamla vänner inte att få nya, så take good care!

Statistiskt sovunderlag

Har följt läsarstatistiken på mina två bloggar, denna och den på IDG.se. Den på IDG går antalet läsare upp på så fort jag använder ordet dator i rubriken. Här verkar jordnära händelser gå hem, t.ex. detta med barn åssånt!

Att agera på olika typer av information är en besvärlig uppgift för det stora flertalet av oss. Eftersom hjärnan inte lagrar information som en dator gör, och då vi inte kan plocka fram ”korrekt” information on-demand såsom som vi önskar att den var lagrad – liksom i en dator, så blir lite som det blir från tillfälle till annan. Vi ser det vi vill se och vi förstår det vi vill förstå.

Den historiska data som vi har tillgänglig i Maximilians fall rörande hans sömn är minst sagt något bristfällig. Men, även fast jag är väl förtrogen med risken att extrapolera på bristfällig information – såsom i det här fallet när det empiriska underlaget är allt för tunt – så vill jag gärna tro att han är av den bättre sovande-sorten. Ett par tre nätter att dra slutsatser utifrån är katastrofalt lite i vetenskapliga sammanhang, men nu gäller det livet i stort – måtte jag ha rätt!

Sleep tight - senare i kväll!

Ny medlem i flocken

- Underbart att komma hem, säger Maximilian 3 dagar. Det tyckte vi andra också, verkligen underbart. Syrrorna hade hunnit längta så att de bara inte kunde vänta längre. Det blev ett oförglömligt ögonblick då den nya medlemmen införlivades i flocken!

Men som vid alla förändringar så kommer det nog att ta sin lilla stund innan besättningen hittat till sina respektive platser i båten. Många nya roller som ska tillsättas och nya positioner som ska intas. Minstingen pendlar mellan att ena stunden vara stor tjej, för att i nästa stund vara mindre än någonsin, osv.

Själv drog jag på mig löparskorna och gav mig ut på en underbar löprunda, en riktig rymdtur då jag liksom svävade fram – vilket var ett tag sen kan jag lova. Jag älskar verkligen att springa då jag är i form, och inte hela tiden behöva springa och tänka att ”det var f.. vad jobbigt det här är…” Nu har jag nått en sådan nivå. Började dock misstänka att jag var typ förlossningshög, men kom på att det kanske inte gäller mig (män). Det är visst kvinnorna som får något hormonpåslag utöver det vanliga om jag inte fått det hela alldeles om foten.

Nåväl, jag sprang och liksom svävade fram i det vackra vårvädret, tankarna vandrade bakåt i tiden, uppåt i ibland och lite runt-runt on top of that. Vitsipporna var så vackra att jag var tvungen att stanna och fotografera dem. Det kändes som att stegen aldrig ville ta slut, energin flödade och innan jag visste ordet av så var jag hemma igen!

Önskar alla en riktigt fin helg!

Ett nytt människobarn!

Vi åkte in 15.00 i måndags och strax efter midnatt kom ännu ett underverk! Tänk att något som händer hela tiden, överallt, kan vara så unikt varje gång. Ett mirakel.

- Om magen är si så blir det en flicka, om magen är så blir det en pojke. Om mamman är sugen på salta pinnar så är det en flicka, såvitt inte det första var en flicka och mamman gått upp mer än 14 kg denna gång…, etc, osv. Det finns många där ute som vet en hel del om allt detta, ska gudarna veta. När jag sammanställer gissningarna och profetiorna med ett överslag så konstaterar jag, föga överraskad, att ungefär hälften hade rätt. Det blev en underbart söt liten pojke, en gåva.

Fick sms från en god vän som skrev att han skulle vilja känna sig sådär ung igen, sådär ung som småbarn får en att känna sig. Visst är det så, att barn för oss närmare livet och i någon form borgar för att vi håller oss i form på många plan. Man har liksom inget val:-) På tal om sms så hade svärmor också fått ett, från en bekant i Egypten som hälsade och grattade till Max. Märkligt i dessa tider hur nyheter sprider sig, liksom sanningar. Vi har diskuterat lite fram och tillbaka rörande namn, det mesta (99.99%) har lutat åt Maximilian. I Kairo visste man redan innan - utan att det är någon tidsskillnad.

Tårarna rann när han kom, det var stort. Paradoxalt nog har det blivit större och större för var gång, som störst nu när inte livet är lika självklart längre, nu när jag – tack och lov – blivit lite ödmjukare. Vilket privilegium att få uppleva detta en femte gång. Känner stor tacksamhet och glädje. Försöker skriva så jag inte tröttar ut läsaren med allför känslosamma texter här, det går väl sådär – för det var väldigt starkt, stort och underbart! Tack till han ovan där, tack till min fru som är en hjältinna. För att sammanfatta det hela med en landsmaninnas ord – "jag vill tacka livet!"

Välkommen hem i morgon Maximilian!

Soft söndag – kanske den sista innan…!

05.13 säger 3-åringen att ”nu vill jag gå upp…” Well, det vill INTE jag. Lyckades somna om, båda två. Väl uppe och frukost så börjar vi planera dagen.

Vi ska handla spjälsäng, blocket har inte gett resultat. Börjar med att tvätta bilen på gården. Frun går på promenad. Lite mellis till de små och sen bär det av till vår favvopark på Söder.

SOL, härligt, barnen leker och vi känner livet, värmen och glädjen. Känns som att vi alla tinande upp efter den långa vintern som varit. ”Hon tar min spade fast jag hade den först…”, så nog med upptinande och mot någonstans att äta lunch. Kanske ngt Indiskt föreslår min fru.

Vi hamnar på Skatteskrapan, en gammal favorit, typ fika/mat i samma andetag. Gott tycker vi stora, sådär tycker de små. Det var för starkt för dem. Och där kommer Jakob Eklund och går, gillar honom verkligen, på film då ska väl tilläggas för ordningens skull så ingen frestas att läsa det som om jag kände honom ”också”. Minns ni när han och Hoffa hade rymt i Tusenbröder och ”kvartade” hos den där gamla damen? Den är oslagbar, även fast det inte gick så bra – för den gamla damen.

Dags för simhopp för en av de små, leverans på Eriksdal. Sen till Nacka för att handla på Barnens hus, det blev en fin säng. Bebben kommer att bli glad och sova bra (HOPPAS JAG!). Sen storhandla, hem och plantera tomatplantan provisoriskt, åsså grilla för andra dagen i rad. Bäst att passa på säger vi båda.

Kör ett yogapass, g´natt på de små, en stund i bastun och sen fotmassage till frun. Nu börjar dagen minst sagt lida mot sitt slut – kanske den sista softa söndagen innan nästa medborgare anländer!

Spännande värre:-)