Jordgubbslådan

För några veckor sedan fördes en debatt på fejjan om man var en person som kollade alla äggen innan man köpte dem, eller om man var en sådan som köpte dem i blindo.

Det var Camilla i den lilla staden i norr som startade diskussionen. Om jag inte alldeles missminner mig så kollade hon inte i ägglådan utan körde mer på trust-spåret – jag litar på att allt är i sin ordning, typ.

Ganska många äggkollare anmälde sig raskt takt, så även jag. Det går per automatik att öppna lådan där äggen från de frigående hönsen ligger. Jag kollar att inget är trasigt, två sekunder – ett tusen ett, ett tusen två. No big deal.

Jag kollar också äpplena, päronen, osv. Snurrar dem ett extra varv i handen för att inte råka ta dålig frukt, med brunt håll på och så. Men där går gränsen. Där går en skarp gräns mot de som inte förstått denna gräns, de som väljer och vrakar och jämför 28 äpplen i 13 min innan de slår till och lägger de 3 absolut finaste i påsen. Det handlar om någon form av neurotisk beslutsångest i kombination med att helt ha missuppfattat begreppet optimera.

I går kväll när jag var och handlade fick jag dock bevittna all time high på en Maxibutik söder om stan. Helt ogenerat stod en kvinna och, inte bara sådär som man ser många bara ”råkar” flytta någon extra fin jordgubben till sin låda så att den blir full och bra, i princip byggde om hela lådarrangemanget med jordgubbar för att kunna välja de bästa gubbarna till sin egen superoptimerade 1-literslåda. Det var fine-tuning på hög nivå. Stackars lilla bebis i hennes famn, fin normsändare till mamma där...

Nästa generation

Arvet är kanske det viktigaste vi har och dessutom något som påverkar oss i mer eller mindre utsträckning – inte sällan mer.

Jag minns än idag bastusejourerna hos mina mor- och farföräldrar i Finland när jag var liten, jag minns en bild på min pappa och mig. På bilden sitter pappa med ett knippe björkris i sitt knä, bredvid honom sitter jag i en plåthink och bara huvudet och axlarna sticker upp. Jag kan inte varit gammal, kanske ett år?

Igår bastade jag med fyra av barnen och det var ett magiskt ögonblick, en milstolpe. Det var som om hela mitt liv spelades upp, och nu var det jag som var ”pro” i denna livskonst. De små adepterna sög i sig av värmen och njöt av ångan. Men, sanning att säga så klagade 3-åringen inledningsvis på ”smaken”, det var nämligen björkextrakt i ångan.

Den förstfödde, snart 17 år gammal, satt högst upp och höll ett vakande öga på småsyskonen. Han kastade vatten på stenarna, med snart 15-årig bastuvana, och jag såg på honom att hans tid snart är kommen.

Jag kände mig som en stolt gammal lejonhane när jag satt där, mitt i flocken, samtidigt som jag insåg att min tid som överhuvud i detta livets (Finska-) mecka snart är ett minne blott. Den yngre lejonen är på god väg att ta över!

Två fruar - eller kanske 4?

Även fast det är semestertider så har jag lite svårt att släppa mitt ”beslutstänk”. Det har blivit en del av mig, att tänka i beslutstermer.

Just denna sommar har jag odlat en del jobb-/talaruppdrags- och forskningsrelaterade tankar vad gäller risktagande och beslutsfattande. Jag bloggade, lite kort, om detta på IDG-bloggen förra veckan. Vi är helt enkelt ofta inte beredda att ta ett "nästa steg" om vi inte vet att det är helt säkert, dvs. att det inte är någon risk involverad.

Men, som jag själv skrivit i någon artikel så är det så att ”risk is always present…”, i synnerhet om vi ska göra ngt nytt – eller ta ett nästa steg om ni så vill.

Ett ex. på detta är när människor lever i förhållanden som sedan länge är slut, och då man för länge sedan borde gått vidare, så tar man sig inte ur förhållandet innan man träffat någon annan (vilket man sällan erkänner, ens i efterhand). Man måste helt enkelt ha draghjälp i någon mening. Att ta klivet ut i ensamhet och inte veta vad som väntar är jobbiga grejer, bättre att vänta så man kan genomföra det hela hand-i-hand så att säga – ungefär som att byta in bilen hos en bilhandlare. Man slipper åka buss tills man hittat en ny bil.

Vi hade bekanta från Egypten på Sverigebesök i veckan som gick. De berättade att man i Egypten har dammat av en gammal sedvänja, också bland välbärgade och högutbildade, nämligen att männen skaffar sig en andra fru?!? Allt enligt det smarta att äta och ha kvar kakan-konceptet. Äktenskapsbrott är ngt väldigt fult där, men att ha två – faktiskt upp till fyra fruar – går enligt koranen alldeles utmärkt.

Det kan verka som en smidig lösning vid en första anblick – för mannens del – om förhållandet gått i stå. Men det har visat sig att den första frun sällan tycker att idén var så där alldeles strålande, när de på omvägar fått höra att det finns en nr: 2.

Tur att jag är fasligt nöjd med min fru, hoppas hon är det samma med mig!

Minnen by fejjan

Luktminnet sägs vara det starkaste minne vi har, lukten av något kan få oss att färdas långt tillbaka i tid o rum. Lukten av brända löv och bränt gräs får t.ex. mig att färdas tillbaka till sydostasien och mina resor där i slutet av 80-talet.

Häromdagen när jag fyllde år så aktiverades ett annat dylikt ”minnesresande”genom alla gratulationer på fejjan. Det var många glada minnen som dök upp då såväl gamla som nya och en del nygamla vänner skickade en gratulationsrad. Tack till er alla:-)

Det var andra året som jag fyllde år tillsammans med er på fejjan också. Det var en trevlig känsla att vara tillsammans med sina allra närmaste och samtidigt vara ”fejjan-tillsammans”, med folk från när och fjärran. På det stora hela kändes det som att livet var toppen!

Men säg den glädje som varar för evigt. Senare på kvällen, efter att vi kommit hem från en god middag på Söder, läste jag i Aftonbladet att enligt en undersökning så är man som lyckligast när man är 31 år. Typiskt, för är det Aftonbladet så är det sant - som den gamla devisen gör gällande.

Om jag inte missminner mig så gällde det kvinnor i just den undersökningen, men det torde gälla män också då vi inte är så olika när allt kommer omkring. Att man var på sin lyckotopp vid 31-års ålder berodde på att man då inte bara, fortfarande?!?, såg bra ut utan att man också hunnit utveckla sig som människa, hitta sig själv och utvecklat en egen – självsäker – stil, etc. Grattis alla som hunnit med att hamna rätt i den åldern (eller vilken annan ålder som helst för den delen).

Jag letar alltjämt efter bitar till livets vidunderliga pussel och tänker att kanske undersökningen inte gällde mig, för det känns som att livet är riktigt bra även fast alla bitarna inte ännu är på plats – mina 45 år till trots!

//glada air

ps. För mer "Aftonbladet-sanningar", se blogginlägget på IDG-bloggen. ds.

lite mer Littorin - why not?

Har inte lusläst varje rad som skrivits i Littorin-affären, men har redan utifrån min bristfälliga granskning undrat hur det står till så att säga.

Vad som har köpts av vem och till vilket pris, ev i en hall, har jag fortfarande ingen aning om. Däremot vet jag att Littorin hamnat i en, som man säger i Norrköping, lite ”trälig” situation – på ngt vaga grunder (sanna eller falska).

Peter Wolodarski skrev i gårdagens DN en ledarkrönika om Aftonbladets hantering av Littorin-affären och pressetiken, vilket jag fångade upp på fejjan idag. Det var Jesper Strömbäck, professor i såväl journalistik som i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitet, som tipsade om den. Jesper håller med i Woladarskis analys och kritik. Jesper har själv, självklart, skrivit en del på sin blogg om affären och redan i sitt första inlägg för cirka en vecka sedan var han kritisk mot Aftonbladet. Jag känner inte Peter, men jag känner Jesper och vet att han är en osedvanligt klok medborgare i dessa frågor. Alltså, då Jesper håller med Peter så håller jag självfallet med båda två i sak.

Peter skriver sin krönika inledningsvis att ”Att söka sanningen måste vara varje journalists första budord. I boken ”The elements of journalism” beskriver de amerikanska publicisterna Tom Rosentiel och Bill Kovach denna strävan som ett slags resa i förståelse. För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga. I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare."

Och det är här jag känner mig kallad. Läser om raden ”...även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare”. Ja, men tacka f.. för det tänker jag då. Men vad är skillnaden?

Låt mig ta ett exempel. Läste en chatt med Lena Mellin (tf ansvarig utgivare på Aftonbladet - own remark) häromdagen. Minns inte riktig när, hoppas ni ursäktar min ovetenskapliga precision då dagarna tenderar att flyta ihop i dessa semestertider. Men i alla fall, hon fick frågan om det där telefonnumret som nu går till ett dagis, men som tidigare hade tillhört Littorin och som utgjorde tung bevisning i Aftonbladets redan överfulla bevislåda. Hade man (AB) kollat upp att så verkligen var fallet? Nej, sa Lena ”Vi är inga poliser utan journalister…” Vi har kollat med dagispersonalen var hennes svar. Dagispersonalen.

Den källkritiska granskningen är A och O inom forskningen och det är tydligen på den punkten som vi skiljer oss åt en smula, reportrarna och forskarna.

Jag har själv, som 5-barnsfar, goda erfarenheter av dagispersonal från ett 10-tal olika dagis. Men om studenter på ett universitet, ens i en B-uppsats, skulle hänvisa till icke-namngiven dagisfröken som tung referens i ett arbete så skulle betyget obönhörligen bli MVU - Mycket Väl Underkänd.

//feel air

Kontaktannons

Blev först en smula fundersam då jag såg rubriken Kontaktannons på ett mail som jag fick i onsdags. Jag läste och förstod strax därpå att det var mig han sökte, explicit. Se annonsen i sin helhet i appendix nederst i detta inlägg.

Jag svarade bums JA!, utmärkt, vad sägs om Café Rival på söder kl. 13.30? Någon timme senare satt jag, tillsammans med air-team, i bilen på väg till Mariatorget. - När var det vi träffades för första gången egentligen? Uj, det var 17 år sedan. Det var en söndagseftermiddag på ett möte i en hotel lobby i Dublin.

Dagen därpå flög vi till Porto och hade några möten där och i Coimbra,
på ett av Europas äldsta universitet by the way. Därefter bar det av till Athen, och någon dag senare till Aristoteles universitetet i Thessaloniki.

En sex dagars odyssé tog slut med en SAS-flight via Köpenhamn till Stockholm, i samma andetag som en livslång vänskap just hade tagit sin början. 14 år efter vårt första möte var Hans toastmaster på min disputationsmiddag. En uppgift han tog sig an med världsvan hand och akademisk bravur. Hans tal fick mig att gråta - av skratt, ett minne för livet.

Vad är det som gör att man fastnar för vissa människor, medan andra passerar alldeles omärkt förbi här i herrens hage?

Jag har kommit på att i mitt fall är det nog humorn, skrattet och ”glimten” som varit ett grundfundament i många relationer. Även fast t.ex. Hans och jag inte hörts varje dag, varje vecka eller ens varje månad så har en litet sms, ett kort mail eller ett telefonsamtal fått mig att skratta eller le många gånger genom åren.

Tack alla vänner som får mig att skratta och le, livsviktiga ingredienser i livets härliga soppa - låt oss koka mer!

Allt gott!

Appendix:

”Äldre bildad herre med ett lyckligt familjeliv, fina uppvuxna barn, god kontakt med fruntimmer, många goda vänner, söker kontakt med en av sina bästa och mest uppskattade vänner, som bloggar fint och för övrigt verkar ha behållit gnista och livsaptit. Det enda oroande inslaget är ett nypåkommet perspektiv på sin egen begränsning. Om möjlighet till sammanträffande i Stockholms innerstad en timme onsdag 14 juli någon gång mellan kl 11.00 och kl 15.00 finns vänligen kontakta "Sundstro" snarast möjligt på bifogad mailadresse eller tillfälliga mobilnumret 0761-xx xx xx.”
Svar till "Pigg i knoppen, men sen i kroppen"

Att vara tillsammans på semestern!

I tidningen mamas förra nummer undrade chefsredaktören om de var de var de enda som bråkade på sin semester.

Vi har träffat lite vänner under semestern och många pratar om att det blir så annorlunda när semestern drar igång, att man inte är van att vara tillsammans hela tiden.

Normaltillståndet är att var och en är på sitt håll under dagen och sen strålar man samman under ett och samma tak efter skolor, dagis och arbete. Nu däremot, mitt i hettan, så är alla ”på plats” hela tiden. Det ska lagas två mål mat om dagen, man ska göra roliga grejer – hela tiden – och man ska hinna med allt det som blivit liggandes under det gångna året.

Flyter det på som tänkt eller blir det lite diskussioner om stort som smått hos er också, såsom hos chefsredaktören på tidningen mama?

Beslutsdoktorn säger r.e.l.a.x. Om det blir lite slitningar så är det inga konstigheter, ni är inte ensamma i båten och det kommer att gå över. Innan ni vet ordet av så är det mörkt, kallt och vi går till våra respektive ämbeten 5 dagar i veckan. Allt är då som vanligt igen, hjulet snurrar vidare och vi längtar redan till nästa semester!

Peace, love and vacation!

När gammalt möter nytt - eller när verkligheten har hunnit i kapp

Nu är vi åter i semestervardagen, efter en helt magisk vecka på en ö i Arkösund.

Även fast jag är medveten om att vi människor tenderar att starkast komma ihåg det som hänt senast, så måste det sägas att den gångna veckan kommer att bli svår att ”toppa”. Hela familjen har fått uppleva en semestervecka bortom allt man kan önska sig. Polaren-Per bjöd på all-inclusive, för såväl de stora som de små och vädergudarna var på vår sida.

När vi anlände till ön, och konstaterade hur fantastiskt stället låg längst ut på den klippiga udden, så bad jag Per hålla öronen öppna för hur 3-åringen låter när hon trillar i sjön. Det tog, mellan tummen och pekfingret, 3-4 min innan signalen ljöd – maaaAAAAAAAAAAAAAAAAaaaamaaaaaa!. Flytväst på, hela veckan. Hon lärde sig fort och trillade inte i plurret en enda gång till – imponerande!

Tjejerna fiskade mest hela tiden. Var det inte håven som var i högsta hugg så var det metspöna som flyttades runt på bryggorna. Att se glädjen i ögonen på de små när de fick sin första fisk på kroken är sånt som får vilken förälder som helst att smälta. Tack också för maskarna Per, osten fungerade inget vidare.

Efter frukosten en dag var det sen dags att åka vattenskoter, vilket var första gången för oss alla.
Själv fick jag gåshud när jag drog iväg på min premiärtur. Att susa fram i 50 knop på ett dylikt fordon kändes som rena rama science fiction för gamle far. Tankarna for tillbaka till 80-talsklassikern Blade Runner med bl.a. Harrison Ford och Rutger Hauer ni vet. För att inte tala om när vi var ute och paddlade kajak en tidig morgon med Salem Al Fakir strömmande ur iPhonen, nya tider onekligen. Gammalt möter nytt.

Sen fick vistelsen ett lite abrupt avslut. Värden hade, i en bisats, bett mig ta med löparskorna. Jag borde anat ugglor i mossen. Efter att ha gött mig en vecka med feta såser och mastiga efterrätter kom sen frågan: ”ska vi ta en löpartur i dag?” Intet ont anandes gav vi oss iväg i värmen och jag fick se mig slagen med råge. Ombytta roller onekligen och i mitt huvud ekade att ”det är ju jag som är fd fallskärmsjägare, det är ju jag som sprungit Lidingöloppet…”, men ganska snart lyfte jag blicken och accepterade att det är svårt att leva på gamla meriter, även i löparbranschen - verkligheten har hunnit i kapp!

Livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

Igår var vi på en liten bjudning hos grannar i området, nyfunna vänner. Bland dessa nyfunna dök det också upp en gammal vän, en nygammal på ngt sätt.

Jag har aldrig varit den där måste umgås med alla grannar-typen, faktiskt tvärtom. Varför umgås med folk bara för att man bor på samma gata? Sen kan det visst vara så att de som råkar bo där är riktigt hyggliga typer och då är det ju en annan sak, som igår.

Den nyfunna nygamla vännen och jag har spenderat massor med tid tillsamman för många år sedan, och har nu alltså återförenats genom för oss nya vänner – vänner som är hans gamla.

David var verkligen lill-David då jag sist såg honom i Åre, där vi tillbringat jular, nyår och inte sällan valborg tillsammans. Time flies. Nu är han stora karln med en härlig familj.

Vi pratade om livet, om gemensamma bekanta och vi konstaterade att det verkligen gäller att leva livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

För åtta år sedan var döden fasligt närvarande i vår familj, det var en sommar lika het som denna. Märkliga minnen man förknippar med en vacker sommardag. Märkligt nog också minnen som gör en dag som denna, liksom alla andra dagar, så ofantligt mycket mer än just ”bara en dag”. Detta är livet och jag är så tacksam, bland annat tack vare alla minnen från sommaren för åtta år sedan.

En granne hade visst gått bort häromdagen, alldeles på tok för ung. Pangbom, helt knall och fall. Vältränad och levnadsglad, obetydligt äldre än jag själv. Inget planerat milt uttryckt, inte heller väntat – inte ett dugg.

Delar av familjen är iväg på annat håll idag och jag är hemma med 9-åringen. Vi ska göra i ordning vår uppblåsbara kajak inför veckans turer och jag ska viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne. – Meh, det säger du ju varje dag, sa 7-åringen till mig för någon vecka sedan då jag viskade samma sak i hennes öra. Jag vet sa jag till henna och berättade sen att hon kommer få höra samma sak - varje dag - så länge jag lever!

Även fast klyschan är en smula sliten så kommer den här i alla fall – fånga dagen!

Hard life - här eller där?

Semesterprocesserna verkar ha kommit på plats ovanligt fort denna gång. Man kör i sina gamla hjulspår 48 veckor/år och över en natt är det dags för nya rutiner, vilket inte alltid funkar 100 från dag 1.

Det har hur som helst varit en underbar första vecka med semestertjuvstart på Kolmården (stx innan semestern), en heldag på Grinda, totalsanering av förråd, etc. Igår var det sen dags att träffa våra vänner från Kairo, nytt försök så att säga. För er som läste mitt förra inlägg kan jag berätta att, rätt gissat, de hann inte med båten i tisdags. Denna gång gick det bättre, visa av erfarenhet hade vi denna gång ordnat ett arrangemang som inte krävde någon större tidsmässig precision från deras sida.

- Your life is so hard here in Sweden, sa den Egyptiska kvinnan under lunchen. Hon åsyftade det faktum att vi gör allt själv. Hon tänkte nog mest på min fru, även om tänket också går att applicera på den Svenska mannen. I Egypten är samhällsklyftorna enorma, lite förenklat så har man tjänstefolk eller så är man tjänstefolk. Våra vänner har hjälp med de mesta och kan inte för sitt liv förstå hur vi hinner göra allt själva. Inte vi heller sa jag.

Vi funderade lite på vad vi ska hinna med. Vi ska hinna ta hand om barnen – att göra dem går som bekant av bara farten – vi ska hinna jobba och helst göra karriär, vi ska hinna hålla oss i form, vi ska hinna odla vår kärleksrelation (ta den till nästa level), vi ska hinna hålla ordning på hemmet, vi ska hinna hjälpa barnen med sina läxor och uppfostra dem enligt konsten alla regler, vi ska hinna med att skjutsa dem på träningar av allehanda slag, vi ska hinna med lite egen tid och vi ska hinna självförverkliga oss. Opps, var fick jag det där sistnämnda ifrån?!? Vad är det egentligen?!? Ok, glöm det. Men det är onekligen är en del som ska hinnas med. Men hard life? Well, that´s life, även fast man ibland önskar att det var lite mindre som skulle hinnas med.

Skulle vi vilja byta med dem, deras liv och deras hjälp? N.E.J och åter N.E.J ! Alla har vi våra önskemål och när lunchen led mot sitt slut sa mannen i paret att han verkligen hoppas få se lite regn under de kommande dagarna. Han hade nämligen inte sett regn sen i april, med undantag för en liten skur på Arlanda när de anlände i slutet av förra veckan.

Man kan inte få allt, life is hard!