Lite oväntat, lite annorlunda

Tänk vad lite det är som behövs för att folk ska haja till. Om något är bara lite annorlunda än vad vi förväntat oss så kan det väcka de flesta av oss till liv en liten stund.

Tänker ofta på det i mötet med människor i vardagen, både som privatperson och i mitt jobb, att när man agerar lite oväntat så öppnar det upp för så mycket mer än när vi bara rullar på i de ordinarie hjulspåren. Tänker också på det Markus Krunegård sjunger om; att fastna med hjulen i spårvagnsspåren. Är man född och uppvuxen i Norrköping så vet man vad det betyder, man vet att det är en hård skola och att lärdomarna är dyrköpta men också att det på sikt bär frukt att jobba sig vidare.

Att våga vara lite annorlunda, att våga tänja lite på normen och att, framför allt, våga vara sig själv ger mer än det kostar. Idag lyfte jag hjulen ur spåret, ganska rejält dessutom, och resultatet lät inte vänta på sig. Jag kan inte minnas när jag en och samma dag fått så många genuina leenden, glada tillrop och några innerliga tack. Det öppnade upp för möten, diskussion och förbrödring – på bred front.

Vi har en fantastisk Business Support grupp på jobbet och de skulle ha ett möte idag. De kan sällan eller aldrig vara alla samlade på en och samma gång – så nästan även denna gång. Någon drog en galen idé ur rockärmen då alla alternativa kort redan var spelade. De skickade iväg ett mail till beslutsdoktorn i egen hög person, en av drygt 700 anställda på firman, och berättade med kvinnlig list att ingen hjälp fanns att få, någons barn var sjukt… Jag som var en sådan ”fin kille” var deras sist hopp, utan min hjälp inget möte med en intakt BS-församling.

Min goda vän Eugen brukade säga, på den tiden då det begav sig, att med smicker kommer man ingenvart. Han hade fel.

Jag lyckades skapa utrymme i min agenda och jag fick en berikande, rolig och lärorik timme som receptionist på Sveriges största Management- och IT-konsultbolag. Lite CV-padding helt enkelt och nöjet var helt på min sida. Tack snälla för att ni vågade vara lite crazy, för att ni lyckades tänka lite annorlunda – beyond the box.

Tack för att jag blev tillfrågad, jag tar det som en härlig komplimang!

Dagen efter dagen före...

Märklig känsla att vakna upp den 20 september, märklig och sorgsen. SD in i riksdagen. De extrema vindarna från Centraleuropa hade nått våra nordliga breddgrader.

Slog på datorn och inläggen fullkomligt haglade in på fejjan, många var snudd på förtvivlade. Jag kan inte erinra mig om dylika reaktioner för någonting annat som jag tidigare upplevt. Det som fick mig att känna mig lite bättre till mods var den samstämmighet som rådde bland mina vänner. Problemet kvarstår dock – var 20:e väljare tyckte att minskad medmänsklighet, minskad solidaritet och minskat sunt förnuft är på sin plats.

Jag skrev själv en kommentar och tyckte att som om detta inte var nog så har SD dessutom kommit fyra i det skolval som ägt rum. Någon kommenterade dock detta med ngt i stil med att det var fel på alliansens skola. G´natt I would say, ngt onyanserat.

Ja, skolan av idag lämnar övrigt att önska, men så dålig att våra ideologiska och medmänskliga värderingar helt sätts ur spel är den väl ändå inte? Ne, jag tror inte det. Jag hoppas, tror och ber till mina gudar att det valresultat vi nu har inte slår an tonen för det samhälle våra barn ska växa upp i.

Jag har en egyptisk svärmor och således en halvegyptisk fru och svägerska. Mina föräldrar var båda från Finland och våra barn har stamtavlor som liknar gatukorsningar med inslag från norra Afrika till nejderna ovan polcirkeln. Vi är en multikulturell familj, med vänner lite varstans på vår underbara jord. Vi är stolta över allt detta och vi är oerhört glada över allt vi får till oss från människor med olika ursprung, olika seder och bruk.

Ingen ska få ta detta ifrån oss eller andra. Låt oss ta vårt kollektiva förnuft tillfånga. Låt oss göra det nu!

Allt gott!//doc.

Gymnastik för liten och stor!

Då var det dags för minstingens första gymnastikpass. Frun skulle på spa – oerhört välförtjänt dylikt. - Inga problem, jag fixar det där med gymnastiken!

Hon fick på sig sin gymnastikdräkt som hon ärvt av Bianca. I sin blommiga lilla väska stoppade hon sina silverfärgade balett-/gymnastikskor + sin nya läppglans. Ja, hon är alltså 3,5 år gammal, men så är det – läppglans.

Själv såg jag framför mig 50-60 min på läktaren. Bäst att jag tar med min Mac så jag kan ”fixa lite” tänkte jag i mitt stilla sinne. Ja, det blir bra, det ska bli skönt – och samtidigt roligt att titta på i lugn och ro. Lite lyxtid helt enkelt!

- Alla föräldrar får givetvis vara med, hörde jag gymnastikfröken förtälja glatt och högljut. - Ok, upp och hoppa, runt – runt, osv. Det var Bamse som tog kommandot, hans röst ackompanjerades av musik som ljöd ur den lilla kassettbandspelaren.

- ...och nu, sa fröken, alla som har något blått på sig lägger sig på golvet och är köttbullar. Meh, ...jag har blå strumpor!?!:-/ Innan jag visste ordet av så låg jag där på rygg på golvet i en gymnastikhall i förorten och var – just precis – en köttbulle.

- Uj, jag är så torr om läpparna..., hörde jag vår lilla gymnastik adept säga, måste smörja läpparna fortsatte hon. Sagt och gjort, sen var det dags för ringarna för första gången någonsin.

Nelly var mer än nöjd och längtar redan till nästa gång, nästa gång då jag lämnar jag Macen hemma och väljer svarta strumpor istället;-)

Glada//doc.

100

Jag smög igång denna blogg strax före julen 2009. Tiden har gått fort. Detta är det 100:e inlägget, vilket givetvis bör handla om något som ligger mig varmt om hjärtat. Det ska handla om min familj, mina kära.

Alldeles för många människor går igenom livet utan att berätta för de man älskar att man älskar dem. Varför?

Jag är väldigt privilegierad som har en stor familj - en familj som jag älskar väldigt mycket. Men låt oss ta det i tur och ordning.



Minstingen har hunnit bli stor kille, snart 5 månader gammal. Det är en gudagåva att få uppleva allt detta ännu en gång, kanske mer närvarande än någonsin tidigare. Han är bara så fin, så snäll och så ovetandes om mycket runt omkring honom. Maxi, jag vet att du lyssnar och känner in när jag pussar dig i nacken och viskar i ditt öra att jag älskar dig – även fast du ser lite undrande ut ibland. Just get used to it!

Bestämda treåringen säger ibland att hon älskar mig, underbart att höra! Fast i nästa andetag balanserar hon upp det hela och konstaterar öppenhjärtligt att ”pappa är dum”. Hon är förlåten - och älskad. Hon är ett under av vilja. Hon är en fantastisk blandning av det temperamentsfulla egyptiska arvet och rötterna från nordligaste lappland - där det stoiska lugnet lurar i vassen. Hon är en mix av det bästa, en unik liten medborgare, en väldigt älskad sådan!

Åttaåringen, smultronet, är ett underbart väsen. Hon är en fantasimaskin och mer som en hund än som en katt. När jag pussar på henne och berättar att jag är kär i henne så ler hon stort, ibland springer hon iväg som en älva och andra gånger slänger hon sig om min hals och kramar mig innerligt. Vid det sistnämnda är det som om tiden stannar, underbart. Kärlek.


Nästa i barnaskaran, tioåringen, som redan för länge sedan fått labeln jordgubben. Hon är mer som en katt än som en hund. Hon snurrar omkring och gör det hon älskar, och jag älskar henne så mycket. Hon är klokheten själv och tycker nog att pappa är lite larvig med sitt kärleksbabblande, vilket verkar mycket rimligt i hennes ålder. …men som jag brukar säga; - jag kan inte rå för att jag är kär i dig snygging;-)

Den förstfödda har nästa hunnit bli sjutton år - 17 år?!? Jag minns det som igår när du föddes i ett snömeterdjupt Sundsvall. Även fast avståndet varit för långt mellan oss, för länge, så hoppas och tror jag att du känt dig älskad, älskad som du är. - Hej, det är pappa, tänkte bara kolla läget och berätta hur mycket jag älskar dig – meddelandet har du fått så många gånger på din telisvar att du säkert tröttnat för länge sedan. Men jag säger som jag brukade när du var liten – det gör inget, fråga mig får du se;-)

I knowledgementet i min avhandling riktade jag ett stort tack till min underbara fru Mona. Jag skrev att ”This thesis and my life would not have been the same without you” och jag kan bara stryka under på det, framför allt det sistnämnda. Jag visste nog inte då hur rätt jag hade och skulle komma att få. Livet utan dig hade inte varit det samma. Mannen på Khan-El-Khalili-basaren i Kairo anade, i sin tur, inte heller hur rätt han hade när han på arabiska berättade att jag var en väldigt lyckligt lottat man.

Du är en generös, varmhjärtad, intelligent, sexig, vacker, rolig och supportive fru. Du är en fantasktisk mamma och en underbar livs (lek-) kamrat. Du är en gudagåva till oss alla. Du är en hjältinna där hemma med minstingen vid din barm och de övriga surrandes som flugor omkring dig, dag som natt. Du är moderligheten personifierad. Lova att inte slita ut dig - vi är rädda om dig!

Älskar dig och jag är oerhört stolt över att gå vid din sida. Du är min älskare och bästa vän.

Jag är väldigt stolt, mycket glad och innerligt tacksam för vår familj, över medlemmarna i air-team. Ni är pärlorna på mitt livsband.

Love through power//dr air

Det här med släkten…

När jag föddes i mitten av 60-talet så satt Markus ofta barnvakt åt mig. När jag blivit sådär 7-8 år gammal så fick jag hans kniv – vad annars? - som han hade haft i den Finska armén. Om man får någons kniv i Finland så är det stort, långt mkt större än jag då kunde förstå.

Åren gick och vi sågs sista gången -86, då jag gjorde militärtjänsten och hade helgpermis från vinterutbildningen i Boden. När vi, 2007, flyttat till min nya HOME TOWN (of my life) STHLM så var jag ute och gick med barnvagnen då jag fick ett telefonsamtal om att han hade dött. Han hade dött bara några kilometer från där vi bor, fast att han bodde på andra sidan polcirkeln. Märkligt, minst sagt.

10-minuter innan jag skulle gå upp på scenen i går, för att tala på ett event i World Trade Center, så skulle jag hämta lite dricka. I ögonvrån såg jag en namnbricka med ett bekant namn på, det var Markus son!?! Jag fick, för att citera Gunde Svan, ståpäls. – Hej, ja du där..., äh, vi är…, vi är väldigt släkt… Vi hann växla några snabba ord, tittade förundrat på varandra och jag tror han nämnde att han hade en stuga där min mamma kom ifrån, i nordligaste lappland. - A, men du, jag måste skynda då det snart är dags att sätta igång.

Min fru, vars släkt är stort då även tremänningar räknas in i den allra närmaste familjen, har alltid förundrats över mitt totala ointresse för släkten – jag också. Har liksom aldrig varit någon ”släkt kind of guy”. Men jag tror att det håller på att förändras, har det månne med åldern att göra? Låt det inte gå 25/30/40 år igen innan vi ses nästa gång tänkte jag då min nyfunna släkting och jag skiljdes åt.

Glada//doc.

Line of Fire

Efter en intensiv vecka var det då dags för fredag. Vi samlades radhusmässigt runt vår tacosbuffé och konstaterade unisont att TGIF! Vi pratade om att det vore skönt att sova ut – då sömnen är en bristvara i vår församling – och treåringen undrade om vi skulle sova ute?!

Vecka som gått har varit full av spännande jobbgrejer för min del, bland annat en trevlig fest på IDG. På festen spelade The Poodles. De hade ingen lätt uppgift att underhålla IT-publiken som hade fokus på mingel. Kulturkrock. Pudlarna gjorde dock sitt bästa och vill man väl så blir det bra, alldeles oavsett vad man håller på med. Starkt jobbat I would say - riiiispect.

Har även hunnit med en 24 timmars konferens på Studio Lagnö i Trosa, riktigt bra – ovanligt bra. Alla var ”på” och de konstruktiva diskussionerna stod som spön i backen, med ett mindre avbrott för en trevlig kräftskiva. Kom att tänka på att kräftskiva också var ett bra tag sen för min del. Vill även dra mig till minnes att det var betydligt stojigare förr, därmed inte sagt att det var bättre förr – för det var det inte. Misstänker att vi blivit förnuftigare kräftätare med åren.

Ja, så var det ju det där med läckan från tisdagens inlägg, hur har det gått? Det har gått bra, riktigt bra. Den är identifierad, under tilltäppning och inte längre en punkt särskilt högt upp på agendan. Jag har fokus på annat och då främst sånt som jag vill göra bra – sånt som jag har passion för.

Vill man väl så blir det bra i regel, har man dessutom passion on top of that så blir det oftast inte bara bra utan riktigt, riktigt bra.

En god vän från förr skrev igår på fejjan att "Happiness is a journey not a destination". Det gäller således att ha kul på vägen, för vi vet ju inte om vi kommer fram - och ibland inte ens var slutmålet ligger. …och nog är det så att det är en väsentlig skillnad på att ha glöd i blicken än eld i baken..☺

Energiläckage

Förra veckan var en sån där nu har allt dragit igång på en gång-vecka. Säsongens första förkylning, ingen träning och många bollar i luften rent allmänt.

Jag har misstänkt att det inte varit 100-balans i mitt in- och utsystem på sistone, det har läckt energi någonstans. Ibland gör de det en stund utan att det gör något. Men den här gången verkar det vara en lite större läcka än vad som är ok.

Hm, det tog några dagar att hitta läckan, lite svår att sätta fingret på vid första försöket. Läckor som det bara sprutar ur, som den i Mexikanska golfen häromsistens, är lättare att identifiera Jag har dock haft min läckagedetektor på någon tid och efter en tids spaning gav den utslag. Hm..., det skulle visa sig vara en nygammal läcka. Lagat dylika förr. Men just laminära läckor är knepigare initialt då de uppför sig "bättre" en stund, till skillnad från turbulenta dito.

Kan man täppa till läckan så ska man göra det asap, kan man det inte så ska man distansera sig från den. Jag har utrustningen klar och operationen är påbörjad. Oddsen att lyckas bedömer jag som mkt goda!

Allt gott!

ps. kom på förekommen anledning att tänka på en historia som jag läste på fejjan för ngt tag sedan: - Oj, kolla in den där skrotbilen vad den läcker olja och spelar Spansk musik på hög volym. - Ja, det är den Mexikanska Golfen... ds.

Allmänna reflektioner vid frukosten

Treåringen tittar på sina fem fingrar och konstaterar att där – på lillfingret - bor Sonja hennes bästis.

På ringfingret visar det sig att hon bor själv och på långfingret bor jag, granne med mig bor Grönan och nästgårds därefter finner vi Skansen. Så långt allt i sin ordning. Det som dock förvånar mig en smula är att mamma och lillebro hamnar på den andra handen, de bor i tur och ordning på vänsterhandens pek- respektive långfinger.

Barn har en härligt okomplicerad världsbild, en världsbild som ännu inte disciplinerats och ritats om. De har inte hunnit lära sig att ”tänka rätt”, de har ännu inte hunnit bli såsom som alla andra är – eller ska vara. Att tänka samma likadant, att göra som andra gör får de flesta av oss lära sig alldeles för tidigt och alldeles för väl.

Detta medför i sin tur att när alla gör såsom alla andra gör så finns bara en karta, en världsbild och ett rätt. Men ”rätt” handlar inte om en sanning, utan om flera sanningar och olika perspektiv. Låt mig bli mer barn, med fler möjligheter, med ett öppnare sinne. Jag har hela familjen på min högra hand, undrar vilka som bor på den vänstra – tål att tänkas på denna helg!

air-team on a shoestring

Hua, som man säger i norrland, vad allt drog igång efter semestern. Skolor, dagis, jobb och diverse aktiviteter för barnen.

Ganska snart kände vi att det var dags att boka en weekendtripp. I fjol, strax före jul var vi i London, sommaren dessförinnan en sväng till Prag, och nu blev det Sundsvall. Uttalas SöÖndsvaLL på det lokala målet.

Det är några som påpekat att ”det var länge sedan du bloggade”, I know. Hade dock datorn med mig på vår weekendtripp förra helgen och hade tänkt blogga lite när det blev lugnt och stillsamt på hotellet, vilket det aldrig riktigt blev. När det väl var tyst på air-team, ja då var även reseledarna – jag och min fru – helt slut. Mest min fru då som också har matjouren nattetid med minstingen.

Det var dock en härlig helg med mkt intryck, god mat och härliga stunder med goda vänner. Gamla vänner som inte går att få nya. Farfar-Lasses mat var startskottet på en helg med mycket gott att äta. I början av veckan sen undrade 3-åringen om hon kunde få tuggummi efter lunch?!? Dekadens. Misstänker att hon blivit ”beroende” av små mutor – som hon nästan aldrig får – eller så är hon beroende av ordning och reda, av struktur – ska bli.

Vänner på ”ön” hade startat en ny skola (!) och byggt ut i stugan. Vi stod helt mållösa och undrade hur de hinner med "allt"?!?

Bästa vännen Christer (den ena av två bästa, varav Per är den andra) var mitt i sitt livs projekt ute på Tunbyn. Vi besökte deras halvfärdiga hus, vackert beläget på en höjd i minst sagt naturnära miljö. Kände mig alldeles tagen av bygget, imponerad av vad de är i full färd med att åstadkomma – ett hus så långt från ”standard” som det går att få till, på gott och ont. Vilket fantastiskt hus som tar form, vi är med er hela vägen och undrar hur ni hinner med "allt"?!?

Själva har vi fullt upp med att få ihop gymnastikpåsarna och simgrejerna för dagens och kvällens aktiviteter, en del av veckans projekt modell standard. Vi tittar på varandra och konstaterar att vi inte hinner med "allt". Det gör ingen annan heller - och det gör inget!

glada//doc.