telefonhämtning, etc

När jag startade denna blogg så skrev jag vid ett tidigt skede ett inlägg om hur jag ämnade att prioritera min tid, vad som var viktigt för mig – och framför allt vad som inte skulle få styra mig.

Jag läste för några veckor sedan, på väg till jobbet, i Metro om det här med mobiltelefoner och att prata i dem i tid och otid. Ett ex. var när föräldrar hämtar sina barn på dagis och pratar i mobiltelefon samtidigt. Någon som känner igen, någon som sett – någon som gjort? Svar: JA, tyvärr… Det ska bli ändring på det, bl.a. det. Genast.

Det handlar givetvis om mer än att inte prata i mobil när man hämtar/lämnar på dagis, tänker kanske främst - för egen del - också på detta med mail. - Jag ska bara kolla en grej…, mmm…, vänta lite för pappa bara fixa en grej här…? Det har varit alldeles för mycket sånt, alldeles för många sådana situationer.

Vad sänder vi för signaler till de små om mobilen alltid är nr:1 och när ”datan” ska kollas med ojämna mellanrum – alldeles för ofta?

Jag fick för några dagar sedan en fråga om jag kunde åka och jobba på annan ort en dag, en dag som innebar en väldig massa pusslande och då jag skulle blivit tvungen att göra prioriteringar som inte alls stämde med min livskompass. Det passade helt enkelt inget vidare, även fast jag gärna hade sett att det funkat. En kollega sa då att - Ari, glöm inte att leva som du lär, för då är ju valet enkelt i detta fall – eller hur? Så sant, så sant. Tack HCA för den remindern!

…och detta med mobil gäller ju inte bara barnen utan lika mycket människor i vår omgivning i övrigt. Nästa gång jag står och pratar med någon och det ringer så ska det vara ett VÄLDIGT viktigt samtal som är på ingång om jag väljer att prioritera det istället för personen framför mig IRL!

Glada//doc.

M.Å.N.D.A.G

I dag var det onekligen lite måndagsmorgon över det hela. Det började egentligen redan i går kväll då vi var på underbart god middag i Uppsala, eller strax därefter. Vi skyndade så gott det gick och kom därifrån vid 19.00-tiden, vilket skulle visa sig vara försent - klockan var redan slagen så att säga.

Det var en timme hem i bilen och minstingen lät HÖGT hela vägen, inte alls nöjd. Treåringen ville lyssna på musik i iPhonen som hängde sig per omgående då hon fått den i sina händer. Hur lyckas hon varje gång? Regnet vräkte ned. Där började vår måndag, vi kom fel in i matchen helt enkelt.

I morse sen landade treåringens macka upside down – skriiiiiK! Sen kom någon på att någon skulle ha gymnastik idag – hittar inte mina gymnastikskor och var är byxorna? - Ska du ha jeans på dig idag frågade min fru? A, jag har tagit ut en leisur Monday. Nudie på med svart skjorta därtill.

- NeeeeeJ, mamma ska lämna!!! Ahum, ne – jag heter pappa och idag lämnar jag. Gäller att visa att det inte går att bestämma över föräldrarna läste jag nyligen någonstans. Jag upprepar: idag blir det extra kul för idag lämnar pappa. - MAMMAAAAAAA!!!!

Väl på busshållplatsen läser jag om ny forskning i Metro – a jag vet, men i alla fall - att antalet döda kommer att öka med 15% per år om alla byter till dubbfria vinterdäck. Låter oroväckande tänker jag. 15% per år, dröjer inte länge förrän vi alla är döda således:-/ Sen är det visst någon forskare i Wien, som forskat 5 år på temat ludd i naveln, som kommit på att ludd oftast uppenbarar sig på män som är håriga och att ludden främst emanerar från klädesplagg. Ok, right tänker jag. Det finns hopp – för mig. Det hade jag kunnat berätta utan att lägga ens 5 sek på det hela.

Vad gäller vinterdäcken så kör vi med dubbar. Underbart med ny vecka, måndag och fullt med nya möjligheter.

…och kom ihåg att chanser är inget man får utan något man tar!

Glada//doc.

Barn håller en ung - hoppas jag!

Barnen fungerar som slalomportar i livet, de håller ned farten, de höjer tempot och de anger riktningen i mångt och mycket.

När jag berättade för Per - den ena av top-II true friends - att vi väntade Maximilian (alltså han som är drygt 5 mån nu, inga nya på gång således – så vitt jag vet/kan förstå) så sa han spontant att - vad härligt, barn håller en ung! Ja, det gör de, även fast det ibland känns som att jag åldras ett år eller så på en rörig natt.

Jag är någon där uppe evigt tacksam för min unga hustru som fortfarande är vid god vigör. Noterade just innan jag satt mig på bussen hem – där jag sitter och skriver dessa rader – att jag börjar bli grå i skägget. Liknar vår gamla Rottweiler Dacke på äldre dagar.

Vetskapen om att saker å ting är tidbegränsade, påminnelsen om att åren går gör att jag uppskattar allt så ofantligt mycket mer idag än när jag var ung. Nu känner man sig mest ung i sinnet och har väl blivit klokare med åren, tack och lov. Det kan ju inte varit så svårt tänker någon som känner mig från förr – och jag förstår dem 100%.

En sjukhuspräst i Uppsala sa en gång ngt i stil med att barn inte är meningen med livet, och om jag inte missminner alldeles så menade han att det är en stor börda att lägga på någon att vara meningen med någon annans liv.

Men alldeles oavsett vad, även om det finns många andra meningar med livet så är barnen onekligen något underbart, något som hjälper mig att hålla fokus på vad som är viktigt i livet och som förhoppningsvis håller mig ung ett tag till - även om skägget talar sitt tydliga språk och flaggar för det motsatta!

Måste skata, eller ngt annat

När jag var liten, sisådär 12-13 år, så fanns det en skejtare som kallades för Apan. Han var duktig och han var dedikerad. – Jag måste skata, upprepade Apan som ett mantra så fort tillfälle gavs i intervjuer, reportage, osv.

När han sa att han måste skata så menade han givetvis att han måste skejta. Det var det han var bäst på, det var hans USP - Unique Selling Point. Han ville göra det han var bäst på – och han gjorde det. Isak, den förstfödde, har haft siktet inställt på det han gör nu – mer eller mindre sen han var tre år gammal – och han gör det bra. Han skatar på sommaren (se bild till vänster) och åker snöbräda på vintern, fokus – riiispect.

Igår kollade jag på ett program där man samlade gamla som relativt nya sommarpratare. Lill Lindfors var en av dem, lika vacker som vanligt – 70 år gammal!?! Krister Henriksson var där liksom Per Johansson från Hudik.


Intressanta diskussioner om stort som smått och det jag fastnade speciellt för var när Per pratade om sina skådespelare. Deras signum var närvaro, att de var hängivna sin uppgift, att de är och kan vara sig själva och inte minst att de tyckte att det som de gjorde var SÅ roligt! Så roligt, smaka på den – hur många av oss har förmånen att göra det vi tycker är SÅ roligt om dagarna?

Jag fick häromdagen frågan varför jag tycker det är så roligt att tala och vad det är som driver mig? Jag försökte förklara med att när jag talar – utifrån ett hyggligt fritt upplägg – så är jag så mycket mig själv, jag får blanda mina styrkor, blotta mina svagheter och svepa över livet i stort och krydda med såväl visionära som existensiella tankar. Det är något magiskt över att möta människor som verkligen är där, som är närvarande ”här och nu”, tillsammans med andra och med mig.

Jag brinner för det jag gör, jag längtar till nästa och nästa och nästa gång. Jag måste tala, precis som Apan kände sig nödgad att skata och såsom Pers skådespelare lever upp när de får spela teater - när de får vara sig själva. Jag vill vara mer som de är, jag vill vara mer opretentiös – vilket jag so far inte lyckats ngt vidare med…

Vad brinner du för, vad är det roligaste som finns och när får du vara dig själv? Tänk efter och se sen till att göra det - ok?! Bra, a deal is a deal!

Oftast saknar man en massa saker helt i onödan

I slutet av veckan som gick var jag och pratade på ett härligt event, lite om allt mellan himmel och jord – med beslutsfattandet som bas för funderingarna som dryftades. Hes och glad i hågen begav jag mig sen för att äta middag med en av mina allra bästa vänner.

Vi ses numera alldeles för sällan, men grämer oss allt mindre över just det och är istället minst dubbelt så glada var gång vi lyckas ses! - Var ska ni äta, frågade min fru, har du kommit på ngt mysigt ställe? Ne, det ordnar sig tänkte jag, det gör det alltid. Jag brukar tänka – alldeles oavsett vad saken gäller – att varför skulle det sluta ordna sig just nu? Ne precis, det kommer inte att sluta ordna sig just nu då det mesta ordnat sig so far!

Där sitter han Christer, hallå! Underbart, stor kram! - Du ser äldre ut sa han – fast jag tro inte han menade det... – Har du önskemål på mat/ställe, undrade jag. - Ne, vad som helst går bra, hamburgare, fisk, kebab, Indiskt – you name it, sa han. Vad vi skulle äta var således av underordnad betydelse, vi var glada över att ses och vi var övertygade om att vi skulle bli mätta innan det hela var färdigt. Tycker mig kunna skönja en liten skillnad härvidlag vad gäller killar och tjejer, på gott och ont. Är vi killar enklare varelser helt enkelt? Mer grottmänniska över det hela, typ in med en blandtallrik -> no big deal.

Vi pratade om att åren går i allt raskare takt, om våra familjer, våra resp. jobb och om hur saker och ting har blivit – att det har blivit bra. - Men är det något jag ibland kan sakna lite - sa Christer – så är det att jag inte pluggat mer.

Aha, vaffö då undrade jag?! – Nemen, jag har märkt att många som pluggat har lärt sig att tänka lite annorlunda, sa han. Ja, det ska gudarna veta tänkte jag – lite annorlunda men samtidigt exakt likadant.

Han har en fullständigt unik historia som ingen jag känner till kan matcha och han har kommit längre än vad många kunnat drömma om, mycket tack vare just sin speciella bakgrund och inte minst tack vare den person han är.

På väggen till Carolina Rediviva – universitetsbiblioteket i Uppsala – står att läsa; ”att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”.

Jag är glad för att du Christer läst lagom mycket för att inte lära dig att tänka ”rätt”, att du inte skolats och socialiserats in i att tänka som alla andra – för då blir det inte sällan mindre bra och allt för ofta helt fel!

Jag är glad för att du är den du är och jag är oerhört glad över att vara din vän!

Ps. i en ny krönika i CFOworld skriver jag bland annat om just problem som kan uppstå när allt för många tänker likadant, när man i grupp tänker ”rätt”… ds.

Att göra gott - vi provar igen!

Minns ni mitt inlägg om viljan att göra gott? Om att göra lite mer än ”bara” sitt jobb – eller rättare sagt i den bästa av alla världar att kunna göra gott även som en del av sitt lönearbete.

Klicka HÄR för att fräscha upp minnet om ni läst inlägget tidigare och glömt eller om ni är nytillkomna läsare och bör uppdatera er en smula + se i vänsterkolumnen under rubriken Välgörenhetsföreläsning auktioneras ut.

I min att göra gott-iver så auktionerade alltså jag alltså ut en föreläsning under rubriken Beslutsfattande, liv och lust. Det dröjde ett tag innan jag fick något vettigt bud.

Några av läsarna missförstod dela hela. Det handlade alltså inte om välgörenhet från min sida gentemot er. Ne förstår ni, själva poängen låg i att vi tillsammans skulle göra gott och skänka en slant till nämnd avdelning på ett litet sjukhus i norr. Nåväl, enträgen vinner tänkte jag och en morgon hade det anlänt ett fint mail med ett lukrativt bud – såsom jag efterlyst.

Kul värre kände jag och glad i hågen tog jag kontakt med sjukhusets ekonomichef, osv. So far so good. Men det skulle visa sig att skattmasen hade synpunkter på upplägget… Så kan man givetvis inte göra, skänka bort pengar till höger å vänster – utan att skatta för dem. Kort och gott kan inte ett företag betala för en föreläsning – som jag inte tar betalt för – och ta detta som en avdragsgillkostnad. - A, men du – hörde jag mig själv säga när jag pratade med skattefolket – pengarna kommer ju en stundtals hårt ansträngd skattefinansierad verksamhet tillgodo så kanske ändå, liksom…?!

Hursomhelst, skam den som ger sig och nu till enträgen vinner del-II. Auktionen kvarstår alltjämt men jag är nödgad att ändra på upplägget. Jag drömmer vidare om att man på något företag finner en kartong med ”omärkta” pengar som man känner att man vill göra gott med – hör då av er så gör vi det tillsammans!

Allt gott!/doc.

Att ge är att få – jag har sagt det förr och det tål att upprepas

För en dryg vecka sedan kom nummer tre av – fyra årliga – Rädda Livet-utgåvor. I den finner ni en artikel om Mamma-Malin i himlen, klicka på länken här och se sid 4-5. Det är journalisten Gabriella Grünwald som på ett finstämt sätt förmedlar en känsla av hopp och glädje – i en historia som är ledsam i sig. Tack Gabriella!

Jag satt upp länken ovan på fejjan tidigare denna underbara söndag och skickade den även till en del av våra vänner. Det dröjde inte länge innan jag började FÅ tillbaka, få tillbaka på riktigt. Tack alla ni som redan skickat kommentarer, till er som skickat ett tack för att jag delar med mig och inte minst till er som skickat er unika story, m.m.

Ulrika, jag hade givetvis ingen aning och jag bara rös när jag läste ditt mail. Annika, tack och åter tack – vi måste se till att ses. Annelie, ja det var röriga år där upp i norr och jag är glad över att vi tillsammans kan glädjas över hur allting blivit ”till slut”! ….och Per Nord…, puss på dig själv och de dina - lycka till med rocken-rollen + business i Amerika☺

I går hade vi en underbar dag med familjen, gymnastik med 3-åringen, fixa i ordning i vår lilla trädgård inför hösten och sen härlig middag som min fantastiska fru hade lagat – med värme och kärlek.

- Oj, Här är ditt liv är på TV i kväll; sa min fru och sken upp! Kanon tänkte jag i mitt stilla sinne - i samma sekund som vi kom på oss själva med att undra om inte detta är ett tecken på dekadens?! Här är det liv?!? Ne, jag tror inte det. Istället tror jag det är ett tecken på att om du gläds åt lite så har du mycket att gläds åt – och innan jag ens hunnit landa i denna övertygelse så hade jag slumrat till i TV-soffan. Underbart.