Till min underbara fru!

Tänk att det idag är fyra år sedan som vi stod där på trappan till Operahuset i Sydney. De 1056000 vita Höganäskakelplattorna, på dansken Jorn Utzon´s vackra verk, ackompanjerades av den underbart blå himlen.

Du var vacker som en sommaräng i din klänning som vi köpt i Dubai på vägen ner till The Land Down Under, ditt hår fladdrade i sommarvinden och blommorna log i dina händer.

Blommorna hade vi funnit mitt i Sydney och frisören – den prisbelönta – hade vi verkligen bara sprungit på. För att inte tala om vår fotograf, rekommenderad av den fina prästen Katja Linn. Vilka bilder, vilka minnen, vilken dag. Minns du middagen på Aria med utsikt över Operahuset och vattnet?!

Det var mycket som föll på plats den soliga dagen för 4 år sedan. Det var den dagen vi blev till man och hustru, då vi två blev ett. Det var dagen då jag blev världens lyckligaste man. Den dagen kommer jag aldrig att glömma, aldrig.

Tack för att du är min – jag älskar dig!

Tidsperspektiv

Tiden går fort. Skrev detta inlägg 101124. Det är mkt nu, så mkt att det tog nästa en vecka att lägga upp det här.

Frissan hade plockat fram lådan med adventsgrejer. Adventsgrejer, hey man – varför, tänkte jag?! Det visade sig att det är första advent till helgen som kommer… Okej, då säger vi väl så då. (ja, alltså förra veckan - då jag skrev inlägget ni vet: se ovan).

Har inte riktigt hunnit notera det, i min iPhone står ingenting om saken. Risken att missa – såsom jag gjort – är uppenbar. Minns något år då vi var ”sist ut” med adventsgrejerna i Sundsvall, strax innan – eller var det efter? – sista advent. Ajabaja tycktes folk i kvarteret att tänka. - Hur skulle det se ut om alla gjorde så? Ne, men precis – låt oss göra det bättre i år.

Pratade med en god vän om det här med tiden. Hon hade förklarat för lilla Astrid att vissa saker som finns idag inte fanns när mamma och pappa var små. – Jag förstår, sa hon. - Som dinosaurier till exempel… Ja, men precis, bl.a.

Frun ringde nyss, hon är den administrativa giganten – bland mycket annat - och undrade om jag noterat på ett av veckobreven att ett av barnen hade en deadline idag på present för 20 kr till skolan? + att det av barnen ska vara på skolan 07.20 imörrn? Borde skaffa ett DW trots allt, kanske är det mer teknik jag behöver när allt kommer omkring. Kanske teknik ändå är svaret på frågan – vilken nu den var?!

-ehum, njae, ne. Måste ha missat, sa jag. Hade missat helt. Ja får handla på Arlanda där jag strax landar. Kollade också i Taxfree-butiken nyss i Mariehamn. En Mumin kostade runt 100-ringen, kändes som att det diffade lite för mycket utifrån givna riktlinjerna på 20 kr.

Träffade en Kinolog idag, tror det hette så. Hon kunde Kina utan och innan och hon kunde kinesiska. Lovade att skanna in några bilder på när jag vandrade på kinesisk mark för 24 år sedan, på tal om att time flies.

Nu landat, handlat en present till skolans adventskalender och högsta fart mot förorten på Arlanda Express. 12-timmar tills jag åter är på väg åt andra hållet imörrn. Då är det dags för Göteborg and I swear to tell the truth & other stories – som vanligt!

allt gott!

ps daterat 101129: Vi hann inte få upp några adventsgrejer i söndags men i kväll riggade jag upp en st stjärna i fönstret.ds.

Dansa på mig grav

Kollar just på Skavlan och där sa Petter att han är 36 år och trebarnsfar, om jag inte missminner mig, och att han därför rappar om just det. Har märkt att jag bloggat en del om barnen, om familjen. Inte konstigt. Jag är ju 45 år, fembarnsfar + äkta hälft. Livet.

Tog några viktiga beslut för någon veckan sedan. Har kommit på mig själv med att skrattat mer än på länge. Ett gott tecken på tingens ordning. Jag har gjort aktiva val, tagit medvetna beslut. Viktiga saker, det får inte bara bli så – så som det lätt blir om man inte är en smula proaktiv.

Häromkvällen när jag kom hem så hade 10-åringen, för egna pengar, köpt ett underbart hjärta. Mitt i vardagen fick jag det och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Bredvid oss stod 8-åringen och förgyllde den magiska stämningen med att inflika att ”det (hjärtat) kan vi lägga på din grav sen…” Ja, jo, sa jag, men låt oss ta en sak i taget fyllde jag i. Låt oss glädjas åt hjärtat en stund.

På tal om grav så hade jag samma kväll - på flyget på väg hem - lyssnat på Bo Kaspers Dansa på min grav. Jag lyssnade på texten (se nedan), tänkte på barnen och vad jag vill lämna efter mig till dem. Den dagen det är dags att lägga hjärtat på graven så fungerar dessa rader alldeles utmärkt.

Dansa på min grav:

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

en dag på kontoret - not

Det kom fram en person och tackad för föredraget och sa att; det här blir ingen vanlig dag efter det vi fått höra nu på morgonen…

Klockan var 09.08 och vi hade just avslutat Talarforums frukostseminarium i Göteborg.

Att ge är att få. Jag har sagt det för och jag kommer säga det igen.

Jag satt i flygtaxin som klättrade upp på höjderna mot Landvetter, lyssnade på The Allan Parsons Sirius / Eye In The Sky. Jag kände mig berusad av alla intryck, av mötet med alla som var där och av att ännu en gång klivit utanför min komfortzon. Intrycken och känslorna låg nästan utanpå och vibrerade.

Sittandes där fick jag ett sms från en person som varit där och lyssnat. Hon skrev om hur oväntat det hela hade varit, att det hade varit in vidunderlig färd i känslornas och kunskapens värld. Hon hade redan hunnit nominerat mig till årets talare på Talarforums hemsida, smickrande. Kanske en dag, en dag efter att jag fortsatt att ge – dag efter dag, gång efter annan.

Jag kan inte annat, jag har inget val. Längtar redan till nästa gång och nästa gång och nästa dag…

Ett kall, en gåva...

Vad är de som händer, skrev en branschkollega i ett mail igår. Ari vad händer dig?, fortsatte han. Lilla IT-branschen är precis som namnet antyder väldigt litet. Alla känner inte alla, men alla känner väldigt många.

Tidigare, samma dag, på ett event var det en kvinna som kom fram till mig. – Ari, jag måste få fråga dig en sak, känner du att är det här med ”beslutsfattande” är ett kall för dig?” Ja, det är det, så känner jag. Det är ett kall – vare sig mer eller mindre.

Vad som hänt, Anders, är att jag har följt mitt hjärtats röst. Att ha fått gåvan och kunskapen att i bästa stunder kunna berika människor med lite nya tankar, att kunna roa, beröra och sprida kunskap är en ynnest. Det är en gåva som jag måste förvalta på bästa sätt. Det är det som har hänt. Det är det bästa som hänt mig i yrkeslivet sen jag disputerade.

Rockstar fick jag som kommentar av en vän på FB. Igår ett härligt event på Hamburger Börs, idag just landat i Göteborg och sen vidare till ny destination på fredag. En annan undrade med en retorisk fråga om jag inte hade några barn. Svarade att jorrå, 2 i Egypten just nu, 1 på väg till Norge för en Big Air-tävling i snowboard (tror jag) och två i Sköndal med min underbara moster Lisa. Håller på och sätter samman en föreläsning till dem, inspirerad av The Last Lecturer av Randy Pausch.

På tal om disputationen – se ovan – så dedikerade jag min avhandling till min moster. - Du, Lisa, sa jag, kolla här -> åsså pekade jag på den nytryckta avhandlingen någon gång i maj 2007. Mosterille stod där att läsa, en svensk-finsk blandning av språken som betyder till moster. – Jaha - sa hon. Jag tror hon uppskattade det mer än så, men varför överdriva?!? Hon är för skön, snäll och underbar – tack för att du finns Lisa! Bara gud vet hur mitt liv sett ut om du inte funnits där dagarna jag var en av de som Bo Kaspers sjunger om – människor som bara gud orkar med.

Nu dags för lite hotellrumsyoga och sen en sista blick på morgondagens bilder, bilder om livet i stort och detaljer av värde – en blandning av business, forskning och filosofi. Klockan 08.15 är det dags, ska bli så kul!

Längtar efter min familj, känner mig halv utan min flock//doc.

Pappa! I dag skulle du sett på some true bowling!

Vi var i källaren på Folkets hus i Norrköping, där det låg en bowlinghall. Det var min pappa och jag, året måste ha varit 1975. Den första januari samma år trädde den nya regeringsformen i kraft och kungens roll blev symbolisk. 1975.

Jag rullade eller rättare sagt tappade i väg klotet och det segade sig fram på banan, med knapp styrfart. Jag minns att jag hann tänka att det kommer att stanna innan det når fram till käglorna. Vi, min pappa och jag, följde klotets snigelfärd och klonk-klonk-bonk – STRIIIIIIIIIIIIIKE!!!

Min pappa tittade på mig, han såg sig omkring undrandes om det var någon annan som hade bevittnat detta mirakel. Pappa-Penttis son Ari - som sedermera alltså skulle blir dr air – hade fått en strike på sitt livs första bowlingkast. Han var stolt och han kom fram och gav mig en stor kram.

Jag minns att han frågade kvinnan i kassan när vi var på väg ut om hon sett var som hänt på banan. Minns inte vad hon svarade. Det spelade liksom ingen roll. Min pappa och jag hade sett, vi hade fått uppleva tillsammans. Jag var 10 år och han var 30 år. Han dog ett par år senare. No more bowling, no more nothing - med honom.

I dag skulle pappa-Pentti varit stolt farfar om han varit med då 8- och 10-åringen hivade i väg sina klot på Heroncitys diskobowling. Med knapp styrfart på grejerna lyckades den ena slå två strikes och den andra var snubblande nära då hon fick ner nästa alla.

Jag stod där - med tårar i ögonen - och betraktade deras glädje och kände mig stolt glad och tacksam.

Jag mindes tillbaka till den där dagen i bowlinghallen i källaren på Folkets hus i Norrköping. Jag tror att jag idag kände något väldigt liknade det min pappa kände den dagen för 35 år sedan – vilket jag givetvis inte förstod särskilt mycket av då.

- Vem vann?, frågade 8-åringen. – Alla vann - vi är tillsammans, sa jag.

Mycket på en och samma gång, som alltid – underbart!

I måndags landade jag sent på Arlanda efter en tur till Norge. Hem och sov några timmar, klev upp 05.00 för att skjutsa 3/7-delar av familjen till Arlanda. Imörrnbitti ska jag dit igen och svärfar undrade om jag inte skulle boka ett rum på Radisson i stället. En utmärkt ide, men det får bli framgent, inte riktigt där ännu om vi säger så.

Det var verkligen rätt dag att lämna landet igår med siktet inställt på Sharm ett par veckor – grattis till tajmingen och en välförtjänt semester underbara frun där;-) Well, semester och semester – hon har med sig ”rapparen” 3.5 år och minstingen 0.6 år. De är på det hela en ganska intensiv duo, som är i maskopi vad gäller sömnen – eller rättare sagt avsaknaden av densamma. – okej, nu är jag vaken 3kvart och sen är det din tur att vara vaken en timme. Ungefär så tror jag att de resonerar, verkligen synkroniserade – precisionen är som i en OS-final i konstsim eller varför inte simhopp i par.

"Rapparen" hade redan vid ankomsten sett en kamel, lyckan var total. Den som gläds åt lite har mycket att gläds åt.

När hela air-team är plats i hemmet så är ljudvolymen stundtals hög och mestadels väldigt hög. Igår var det så tyst att jag nästan inte kände mig hemma. Att vara ”ensam hemma”, med bara två barn, var mysigt men också väldigt tomt. Märkligt hur vi människor fungerar – och samtidigt väldigt fascinerande. Vi vill har lite egen tid, lite lugn och ro. När vi – jag i detta fall – får en stillsammare tillvaro en kväll så känns det tomt. Längtar redan. 13 dagar kvar.

Gårdagens sista möte var på ett bokförlag!

Det känns oerhört spännande att ge sig in i den världen, det projektet. Skrev en liten notis om detta på fejjan och genast kom glada tillrop och frågor om vilket förlag det är. Berättar tids nog, när de gett grönt ljus.

Det bästa sättet att sätta lite press på sig själv är ofta att berätta för andra vad man planerar att göra, när det ska vara klart, osv. Vi, jag och min fru, ämnar skriva boken tillsammans, precis som vi gjort med mycket inom forskningen. När boken ska vara klar? Om ett drygt år, i samma veva som hon lägger fram sin doktorsavhandling. Vi tror att det finns en pedagogisk finess i det. Vi tror också att vi har en processteknisk utmaning framför oss i att få vardagen att gå ihop, då än mer än nu – om det nu kan bli mer än nu. Men friskt satsat hälften vunnet – right?!?

Detta ska bli ett fritidsprojekt. Ähum, hur tänkte jag nu – fritid?

Min logoped rekommenderade i morse starkt några tekniker för att få microbreaks i tillvaron. – Du verkar onekligen ha många järn i elden, konstaterade hon myndigt. Hon är fullständigt briljant och hon åstadkommer mirakel med min röst. Jag är evigt tacksam att jag fått komma till henne. Jag lyssnar blint på hennes idéer om breakteknikerna och lovar att tillämpa dem på daglig basis.

Nu ska jag sätta tänderna i en forskningsartikel som ska skickas in – ser ut att bli konferens i Toronto i vår om jag inte missminner mig – och sen skicka manuspitch till kund inför talarevent nästa vecka och…, vad var det mer nu igen?!? Jo, kolla upp hur dags flyget går i morgon och sätta sista touchen på den presentation – innan läxläsning och matlagning tar vid. …men det var något mer som jag inte kommer på just nu, så bra då -> livet är underbart!

Weekend i Malmö - nästan utan barn

En weekend i min gamla jobbstad Malmö. Skulle tala på ett event på eftermiddagen på Hilton, bara ett stenkast från där jag alltid bodde under varannan vecka 97-99.

Vi fick några barnvakter och tog minstingen under armen. Kändes härligt att landa i ett höstvackert Malmö och börja med lunch på en uteservering 30 oktober! På väg in med taxin från Sturup fick vi en mångkulturell helt underbar guidetur – han körde nästa in på gården där Zlatan vuxit upp i Rosengård. - Kolla, där ja där, den planen har Zlatan byggt! Tror han menade att Zlatan hade finansierat bygget.

Efter mitt talaruppdrag styrde vi kosan mot restaurang Gamla Brogatan, mitt gamla stamställe. Hur fullt som helst så färden gick vidare mot lilla-torget och sushistället KOI. Hur fullt som helst även där. Slutade med take away från KOI och Ben&Jerrys som efterrätt från Pressbyrån. Helt underbart mysigt. Boink i säng vid 21.30 – sant.

Lördag, ny dag ny möjligheter – som vanligt. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn. 35-min senare var vi på ”kontinenten”, lunch och lite shoppingspaning. Expensive. Vi fann vad vi skulle ha, men köper det hemma istället. Vi gör inte som vi gjort tidigare en gång, köpt Svenska skor på Kastrup – no smart.

Det slog oss båda att tempot var helt annat i Malmö, att människorna var vänliga varthän vi än kom. – Vill du att jag ska tvätta äpplet? undrade tjejen på Pressbyrån.

På söndagen blev det sen en promenad genom slottsparken till Ribban och kallbadhuset. Turning Torso tornade upp när dimman skingrades och vi sa båda att hit åker vi snart igen. På väg tillbaka till hotellet, innan hemfärd, slank vi in på Espresso House för en räkmacka och gott kaffe. På Espresso House är man alltid välkommen med barnvagn, alltid.

En 52-timmars tur som gav så mycket energi till vardagen. Ett tillfälle att hinna umgås – nästan - på tu man hand.

Nu strax dags att packa skridskopåse med tillhörande hjälm, göra matsäckar och lotsa en av de små till simhoppslägret på Eriksdal. Sen mot första bästa möte på jobbet. Vardagen har guld i mun!