GOTT NYTT ÅR!

Vaknade med två av barnen i sängen. Vips så var där två till. Ett helt gäng, underbar start på årets sista dag!

Den största kom dock inte – som tur var. Dels är han numera för stor (lång/bred☺) + att han har den ondaste halsen i kvarteret/Sköndal/söder om söder - you name it.



Sen var det dags att ”baka kakor” alá 2010 på iPaden. LOVE and PEACE 2011 blev en av dem, se ovan. Nelly frågade vad man gjorde innan datorer fanns. Bra fråga, relevant – tyvärr. Fast onekligen mindre kladd än att baka IRL.



Strax dags för lunch innan vi beger oss ut i Semlan, parken bakom där vi bor. Det blir air-team open i pulka-, stjärtlapp- och snowracer störtlopp!



Återstår bara att önska er alla ett riktigt gott nytt år och hoppas vi ”ses” strax igen på andra sidan kvällens raketkavalkad!

Take good care!//doc.

2010 börjar lida mot sitt slut

Året börjar lida mot sltt slut. Sippar lite Zoegas julkaffe och blickar såväl framåt som bakåt.



Vad ska det bli mer resp. mindre av 2011? Det ska bli mer träning, precis såsom idag. Mer och med en större kontinuerlighet. Mer yoga också, pass och så. Några tips?



Jobba då? Jorrå, inte mer och/eller mindre – men lite smartare. Vadå smartare?! Ja, typ lite miljösmartare eller ngt åt det hållet. Inte mer timmar, vi måste värna om klockan - och om varandra.



Frun har gjort underbart god glass till efterrätt för morgondagens middag. Jo, mer att umgås med bästa vännerna. Har blivit för lite under 2010.



Mindre att sova lite på nätterna ska det också bli, hoppas jag – verkligen! Så länge det finns liv finns det hopp – krax-krax, sa kråkan.



Blogga ska jag göra mer, dock mindre pretentiöst. Inte så noga. Frederik sa att ”doktorn behöver inte skriva en hel uppsats varje inlägg…” Så sant, bättring utlovas rakt över disk.



Just nu sover alla barnen under samman tak – underbart. Mer sånt under 2011. 2010 har varit riktigt bra, på många fronter. Maximilian, välkommen till världen & air-team!

Från olika världar - nakna på samma plats

Nu i mellandagarna var jag och tränade på SATS i Kungens kurva – stans bästa SATS?

Satt i bastun och kom att tänka på vilken härligt plats det är – bastun alltså. Vi skulle ju inte, eller i vart fall skulle få av oss, tänka oss att dela hotellrum med en främling ”bara så där”. Ja, jo, visst. Det kanske har hänt någon, men då av andra ”skäl”. Många tycker också att det känns konstigt att dela sovkupé på tåg, om man nu mot förmodan skull våga sig ut på dylika äventyr framgent.

Men där satt jag i bastun endast iklädd min Explorer II:a (klocka) och mitt HUMAN-armband + några ringar – såsom herren skapat mig. Vid sidan om mig pågick avancerad stretching utförd av en muskulös hårig man som såg ut att kunna vara Borats äldre farbror. Han var som huggen ut sten.

- Är det ok att jag kastar på lite vatten? undrade jag (obs, ej kasta vatten). Han svarade något på utrikiska, det lät som en blandning mellan ryska och ungerska. Jag tolkade det som att det var ok.

När han stretchat klart så knäckte han ut sina fingrar/knogar eller vad det nu var så det knastrade i hela bastun. Opps tänkte jag, undrar just om han tyckte att jag laddade med för mycket vatten…

Men ne, han bara log, blundade och drog ett djupt andetag. Två män, ett möte, slutet gott allting väl - bortsett från min träningsvärk:-)

Testa denna på släkten i morgon - byta dörr eller inte?

Sitter här i uppesittarsoffan en halvtimme till eller så. Kom att tänka på att det är ganska exakt ett år sedan som jag skrev det första inlägget på denna blogg och jag passar på - kvällen till ära - att damma av ett av de första inläggen som ni kan ha nytta av när släkt och vänner börjar tackla av i tempo efter dansen kring granen.

Det handlar alltså om ett sött litet klassiskt beslutsdilemma att dryfta kring eller efter julbordet. Livliga diskussioner utlovas. Denna heta potatis lyftes fram vid ett julbord i glada affärsbekantas sällskap ute i Vaxholm för något år sedan. Det blev en lååång sittning.

Kärt barn har som bekant många namn och två av dessa är monty halls problem och cadillac and goats. Det förstnämnda kommer sig av att programledaren för programmet där tävlande ställdes inför dilemmat (som jag strax kommer till) hette så. Inget konstigt med det.

Problemet är så som följer:

Du får välja en av tre dörrar utan att öppna den valda dörren. Bakom två av dessa tre dörrar finns en get och bakom den tredje finns en bil. Du väljer dörr nr 1. Därefter, när du fått veta (och se!) att det bakom dörr nr 2 finns en get, får du frågan om du vill byta till dörr nr 3 eller behålla ditt ursprungliga val (alltså dörr nr 1)?

Det är nu som julbordeffekten blir som bäst, meningarna går isär - minst sagt. Självklart ska man behålla sitt urprungliga val. Irrelevant information skriker någon annan. Men herre någon, om bilen finns bakom den dörr som jag valt från början så spelar det väl ingen roll att de öppnar en dörr till...

Några av er är säkert skolade i den högre spelteoretiska skolan och kan elegant förklara att alla normalt begåvade väljer att byta dörr för att..., osv. Ni andra vet numera att så är fallet (se de skolades svar), men bör för den goda sakens skull googla upp er en smula (se länkarna nedan) för att även kunna gå in på lite Aids to understanding, Why the probability is not 1/2, Increasing the number of doors, etc.

Lycka till med att liva upp julen en smula och GOD JUL!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Monty_Hall-problemet
http://en.wikipedia.org/wiki/Monty_Hall_problem

Tomten och Jesus

Läste igår lite rön och tankar kring detta med stress och hets inför julen. Någon som känner igen att det är lite mkt just nu?

Vi var själva och storhandlade idag och det var lite kaotiskt, minst sagt. På väg hem såg vi två olyckor, mkt som ska hinnas med. Jo, läste att mediciner mot ”stressmage” o dyl ökade i försäljning med upp till 46% veckorna innan jul. Fyra sexa.

Men hur stressade får vi bli egentligen? Bodil Jönsson uttalade sig i en av kvällstidningarna och andemeningen var ngt i stil med att vi upprepar mönster, men att mönster tack och lov går att bryta. Med andra ord så skulle vi ta det lite coolare.

Ja, rent teoretiskt är det fullt möjligt att bryta mönster, men få som gör det i praktiken. Någon – i så fall upp med handen - som var stressade förra julen också och kanske också julen dessförinnan?!? Tyvärr är det så att av historien lär vi oss att av historien lär vi oss ingenting… Människor bryter inte psykosmönster av julstresshysteri-karaktär bara så där by the way, bara för att det rent teoretiskt går.

…men tänk om försäljningsökningen beror på att folk är så snälla och tänker på sina nära och kära och köper dem i preventivt syfte?!?

Nåväl, 8-åringen undrade vid frukosten i morse lite retoriskt att tomten och Jesus har väl ingenting med varandra att göra – eller?! - Ne, det har de nog inte. Men det är en bisak 2010.

…och kom ihåg att mest mat och grejer vinner inte. Lite smakar mer och lagom är bäst, bara vi får umgås och slipper ha ont i magen – både före och efter.

Att umgås i en annan dimension

Vet att du sitter på tåget till Sundsvall nu, för vidare färd till Åre och julfirande. Våra vägar har delat på sig lite just jultid genom åren. Men det gör, typ, ”inget” för du finns alltid med oss i alla fall – och snart ses vi ju igen!

Igår hade vi nästa barnledigt här hemma, bara minstingen på plats. Vi köpte hem sushi och hyrde film för först gången på ett år eller så. Vi hyrde Inception med DiCaprio. Det var onekligen är lite annorlunda film, även fast temat eller upplägget fick tankarna att vandra till Matrix som föregångare i denna filmgengre.

Kan det vara lite så det ligger till, att inte ses, men att ändå ses. Vi möts i flera dimensioner, på en annan level – utan att alltid veta om att det är så det ligger till?

När du fyllde år – 17 år!?! – häromdagen så laddade jag med sms:et 23.59 och skickade iväg det när iPhonen slog midnatt. Du svarade och jag log mitt i natten, jag log med hela hjärtat. Tankarna vandrade till den snöiga decembernatten för 17 år sedan då du föddes.

Det var menat att du skulle stå på snö mestadels av din vakna tid, såsom du gör idag. Du har följt ditt hjärtats röst, vi är stolta över dig – resten av air-team. Klicka här -> för en filmsnutt om en ”vanlig dag” i din skola – du lever din dröm!

Att jag är stolt över dig är inget konstigt, det är så föräldrar fungerar. Att jag älskar dig mycket är heller inget konstigt, se ovan. Att du däremot blivit 17 år känns konstigt, det är så vi föräldrar fungerar. Kanske det är, som sagt, så att vi ses i en annan dimension när vi inte ses men att tidsaspekterna kan verka parallellt – såsom i Inception?!

Eller så är det bara jag som inbillar mig att jag inte blivit så mycket äldre – trots att du hunnit bli 17 år. Inget konstigt med det, det är så människan är beskaffad.

Någon annan som känner att det känns konstigt att barnen, well en del av dem☺, blivit så stora trots att tiden i övrigt i princip stått still?!

En ursäkt i onödan?

Slog upp ”tidningen” på nätet för någon dag sedan och läste om att Linus Omark hade slagit en redan klassisk straff i NHL. Sånt gör man inte "ostraffat" skulle det visa sig.

Googlade upp länken och lät mig förföras. Så kallt, så iskallt gjort. Kolla gärna själv, klicka HÄR.

Tänk er att han har harvat i farmarlaget och när han väl får chansen i NHL och att slå den avgörande straffen så har han mod att göra såsom han gjorde. Han har mod att chansa på en inte alldeles enkel väg, hans vilja att göra det där lilla extra är SÅ mycket större än rädslan att misslyckas. Ganska osvenskt onekligen, för i samhället i stort råder som bekant devisen ”rather safe than sorry” alltjämt.

Publiken var i extas, Linus for President. Ungefär så.

Men sen börjas det… ”Killen saknar respekt för sporten…”, ”Helt onödigt, barnsligt…”, osv. Mestadels röster från motståndarlaget och några från landsmän som uttalade sig med jantestövlarna på. ”Kom inte och tror att du är något.../alt. någon...”

… men det är ju det han är, han är något väldigt speciellt. Han har stor respekt för publiken, han bjuder på underhållning i världsklass och han lyfter 2000-åriga hochey-moves till nästa level. I vilken regelbok står det att man måste åka rakt på mål och inte bjuda på det lilla extra när man slår en straff?

Funderar denna tidiga morgon på vad min motsvarighet till Linus tilltag kan tänkas bli under dagen? Har inget på lager just nu och kanske lika bra att låta bli – för vad ska de andra ska säga om jag inte gör som de gör?

Linus bad om ursäkt dagen efter, jag undrar om han menade det. Hoppas inte. Go Linus GO!

Nu ska Sverige bli en bättre plats...

……att dö i läste jag förra veckan. Det var iofs i Metro så vi kanske inte ska ha för högt ställda förväntningar, men ändå.

Det stod att läsa att läkarna skulle få konkreta råd för hur man får medicinera personer i livets slutskede - hur man ska lindra smärta. Det har varit oklart på den punkten under en alldeles för lång tid. Varje dag som denna oklarhet har funnits har varit en evighet för många drabbade. Läkarna har varit genuint livrädda för att göra ”fel” då praxis varit att det som räddas kan ska räddas – till varje pris – även fast det redan är bortom all räddning.

Fram till idag har det florerat uppgifter om att personer som man försätter i s.k. palliativ sedering måste väckas var 4:e timme. Till vilken nytta ska man väcka - eller föra dem till medvetande - personer som inte vill annat än somna in för evigt? Känns lite ”overkill” – om uttrycket tillåts – fast tvärtom. "Vi kommer att skriva till landstinget för att tydliggöra att några sådana krav inte finns, säger Anders Printz, avdelningschef på Socialstyrelsen." Utmärkt, typ på tiden.

Jag vill så innerligt tro att det jag läste i Metro är rätt, att det stämmer. Jag vill så innerligt tro att man en dag i Sverige ska behandla människor i livets slutfas lika värdigt som vi behandlar våra halta och lytta hundar, magsjuka hamstrar, förgiftade guldfiskar och blinda katter.

Kanske det bara är en dröm, men låt den leva vidare – tills det är dags att somna in.

Tankarna vandrade fritt

Natten hade varit bra, ovanligt bra. Sov en hel natt vilket inte händer oftare än att de gångerna går att räkna på ena handens fem fingrar. Jag hade dock missat en del av det som ägt rum nattetid, alla hade inte sovit en hel natt. Min fru kan räkna sina hela nätter på ena lill-fingret, faktiskt t.o.m. utan det.

Frukost från Pressbyrån på Centralen. Inte helt fel. Alex hade sålt sin lägenhet för att undvika att vara en del av bostadsbubblan, stod det att läsa i Metro.

Riiing! Pratade med ACE om ditt&datt. – Hur går det med ”allt”?, undrade både hon och jag. - Jorrå, sa båda, det är mkt nu. - Hur är det med familjen?, undrade hon. - Jo, men det är bra. Det är en utmaning att få det hela att gå ihop. – Din fru är en hjältinna, hälsa henne det sa hon. - Det ska jag absolut, sa jag och nickade instämmande, det är hon - indeed.

I tisdags kände jag mig som en modern riddare då jag färdades genom snö och is på väg hem från ett uppdrag långt ut på slätten i Östergötland. Tog en 150-grammare på Wallmans gatukök i Norrköping på vägen hem. N.O.S.T.A.L.G.I. 200 meter bakom mig låg min pappa begravd. 75 meter framför mig såg jag Matteusskolan där jag gick högstadiet. 150-meter längst med spårvagnsspåret, från där jag satt i bilen och åt, låg början på det miljonprogramsområde som fostrat mig under min uppväxt - Marielund. OBS! Ej att förväxla med Mariannelund.

På gatuköket städade en god väns föräldrar tidigt på helgerna. De tog pianolektioner och pluggade Franska. De hade uttalade ambitioner att ”bli något”. Undrar hur det sen gick? – Vad vill du ha att dricka? frågade hon i gatuköket. Hade tänkt köra vidare på min RAMLÖSA (med smak av smultron) som jag hade i bilen, men tänkte istället ngt i stil med att ”…varför inte bli lite wild and crazy nu när jag är tillbaka på min childhood playground?!?” och hörde mig själv svara att jag tar en Cola- Zero – vare sig mer eller mindre. Go big or go home.

Under min vidare riddarfärd planerade jag storhandlingen som jag skulle exekvera på ICA i Kungens kurva på vägen hem och funderade på hur natten skulle bli. Tankarna fladdrade och jag kände en enorm kraft, en kraft inför stohandlingen, den kommande natten och allt som komma skall därefter.

Volvon var min häst, själen min sköld och familjen mitt blod.

-Jo, hon är en hjältinna som sagt, sa jag till ACE. - Och det är du också, precis som alla andra kvinnor som inte sällan drar det allra tyngsta lasset än idag. 2011. Visst är det mycket nu – men som alltid – vill man väl så blir det bra. Framför allt om vi hjälps åt.

6 december

I morse när jag kollade ”fejjan” så hade det kommit upp ganska många noteringar om att det är Finlands självständighetsdag idag. Mmmm…, SOUMI.

Jag var på Åland och pratade för någon veckan sedan och Mariehamn är mer Finland är Sverige för mig. Det är något med husen, som byggden ser ut och känslan. Ålänningarna själva vill ju inte vara vare sig det ena eller det andra, utan simply just Ålänningar. Nåväl, det kändes fint och jag köpte några askar Tervalejona på flygplatsen - som att färdas tillbaka till somrarna i Lappland!

För ngt år sedan då jag var på väg till Riga för att tala på ett event så träffade jag Peter Wahlbeck på Arlanda. Han var på väg till Finland och skulle vara först ut på ett stort ståup-konvent. – Har du någon bra Finlandshistoria att skicka med mig?, undrade han. Jag kom att tänka på en sann historia när en svensk chef (som jag känner) skulle in i förhandlingar med en finsk koncernledning och just precis sekunder innan han ska kliva i och sätta sig vid förhandlingsbordet så ringer telefonen. – Tja Martin, hörde han en kollega i luren, vet du vad det är för skillnad mellan Finskt Management och terrorister? - Ne, sa Martin. – Jo, terrorister kan du förhandla med!

Det är onekligen lite annat ledarskap i Finland och lynnet är rent allmänt lite hårdare, därmed vare sig sämre eller bättre . Det är en väsentlig skillnad mellan att fatta beslut i konsensus eller efter konsensus. Tänk på det nästa gång ni skjuter upp det hela för att alla ska vara med och bestämma.

Min mamma var på något rödvinsbaserat kalas för en herrans massa år sedan i djupaste Norrköping. På småtimmarna kom krigshistorierna att ta allt större plats. - Min pappa förstår du, sa en svensk man, han hade det inte lätt under andra världskriget... Ne förstår ni, han var tvungen att sova med stövlarna på ifall att flyglarmet gick. - Ja, jävlar, det kan inte ha varit lätt, sa min mamma. Hon berättade långt senare att hon trodde hon skulle dö av skratt – på riktigt alltstå. Perspektiv. Stövlarna på. G´natt.

Pappa Penttis son//air

Dagbok kl. 00.00 – 12.00 den 2 december 2010

Dags att lägga sig, klockan visade strax efter midnatt, 00.13 för att vara mer precis. Just ja, beställa taxi först och senzzZzzzz…. PaaaAAAAAAAPA! Ujh, vad är klockan? 03.37. Helt cool, fortfarande 83 min att sova.

Vi har lyckats dressera 3-åringen att ropa på pappa när hon vaknar, då mamma har händerna fulla med minstingen och därtill hörande amning, etc.


Riiiing – 05.00 gick reveljen. Dusch, en Finsk rågbrödsmacka och lite Arpeggio på det. Here we go, Arlanda Express nästa. Kollade på dagens To Do-lista, kändes stabilt.

3 valfria för 69 kr-frukosten - igen. Strax innan kastade jag ett getöga på bokhyllan i Pressbyrån. Där är det tänkt att det ska stå en bok, written by air&mona riabacke, om ett år eller så. Först ”bara” skicka ett första utkast på idéerna till förlaget. En formsak tänker jag – hoppas de tänker likså☺

- Har du också börjat få sämre syn, hörde jag en man fråga sin kollega i raden bakom mig på flyget. – A, men precis, köpte glasögonen förra veckan. Kärringen har redan hunnit skaffa ett par hon också. Men så bra då tänkte jag, då ser ni båda bättre. Synd bara att det verkade vara sisådär med kvinnosynen dock…

Framme efter en guppig inflygning och ringer genast ett utlovat samtal. – Ja, det har verkligen varit svårt att få till detta telefonmöte säger rösten i telefonen. - Det har varit mycket nu på jobbet och så har vi två små som ska hämtas och lämnas på dagis, lägger hon till. - Har du sjålv barn?

- Jorrå, 5 stycken, säger jag, och jag har räknat ut att jag snart hämtat och lämnat 20 år non-stop på dagis. Man kan säga att jag är familjär med dagisfenomenet. - Aha, IC säger hon. Men 5-barn? ”Tystnad… ” Men, vet du inte hur barn kommer till? - Jorrå, mycket väl och jag säger som Creeps sjöng på den tiden det begav sig att …OOoooh… I like it!

Anländer med taxin till konserthuset i Helsingborg och har under resan hunnit med att beta av telefonmeddelanden från igår – som anlände idag. Kanske det var ett Freudianskt tilltag från Telenors sida. Måhända kände tekniken av att det var lite mycket igår och leverede dem i dag istället – on demand. Perfekt, service över förväntan.

I entrén till konserthuset spelade en ensemblen gudabenådat vackert, lite sådär freebase-jazz och klassiskt i en härlig blandning. Längtar efter att gå på konsert och dans igen, det var alltför länge sedan. Längtar efter att gå med min fru. Ja, så får det bli. Undrar vad som går på Dansens Hus i närtid? Ska genast kolla upp. – Ja, ja, kääÄffe, det ska vi oåårrDna, säger tjejen på konditoriet. Underbar dialekt. Härlig byggd.

- Välkommen! Gick det bra med resan? Hörde att det är stora problem på flyget idag. - Ja, allt gick super, inga problem med flyget. Då var klockan 12.00 – och det skulle hinna ändra sig under dagen☺