Några reflektioner

På väg till Falkenberg för att tala. Sitter på Centralen. En lite spaning på sin plats hinner jag att tänka;

- Det är begränsad framkomlighet på sträckan Hallsberg – Göteborg på grund av ett tekniskt fel, fick jag just höra i högtalarna. Mina tågresor verkar vara förknippade med någon typ av förtrollning – till det sämre.


I ”securityn” på Jönköpings Airport – ja det heter så och det har visst varit en livlig diskussion i bygden om det ska vara ett genetiv s med i Jönköpings eller om det ska heta Jönköping Airport (bättre engelska då), men å andra sidan finns inte ö heller i engelskan…, detta om detta – påpekade man helt korrekt att jag hade en vattenflaska i väskan.

- Ska jag hälla ut den och fylla på med nytt vatten åt dig? - Ja, ehum, absolut! De mindre orterna har en del att lära de större.

I höstas handlade min fru ett äpple på en Pressbyrå i Malmö och tjejen i kassan frågade vänligt om hon skulle tvätta åpplet☺

Över axeln på en kvinna lyckades jag läsa några rader om att Lina Rosing inte kunde bli flygvärdinna då hon är tvungen att dricka 5-6 stora stark varje gång hon ska flyga. Så synd för henne, så bra för oss andra.


I dagens Metro kunde man läsa att man kan skaffa en virtuell flickvän som berömmer en på FB -> så alla ser att man är uppskattad – what´s next? Dekadens.


Igår firade TF&air 1 år. Detta manifesterades med tårta från Vete-Katten, trevligt och gott.

…sen det bästa på hela veckan – middag på Söder med min underbara fru. Vi borde ses oftare, alltså ses oftare på tu man hand, konstaterade vi rörande överens.


Vardagen, livet, är verkligen ett höghastighetsprojekt. Man måste sätta in avstämningspunkter i projektplanen och i sann Agil-anda stämma av under resans gång.

Tänk efter före, vart och vad ni vill – för fel riktning går som bekant sällan att korrigera med högre hastighet!

Allt gott!//doc.

i mötet med andra

Dagens övningar ägde rum högst upp i Skatteskrapan på Söder. En inspelning av ett samtal.

Temat var framtid, åldrande och ny teknik. Ett privilegium att delta i en dylik diskussion. Det var input åt många håll. Framtiden är ljus.

Fem/6 timmar senare – efter att ha använt boardingkort Kalmar-Arlanda – angjorde jag Scandic i Jönköping.

Meh…?! Vad jag ser förhållandevis fräsch ut hann jag att tänka – innan jag kom på att det var sminket från dagens inspelning.

Kanske man skulle börja sminka sig lite oftare? …eller kanske inte när jag tänker efter.

Nu sista penseldragen på morgondagens presentation - GIT 2011 i Jönköping.

Mina öppningsrader kommer vara Kirkegaards kloka ord:

"Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna honom där han är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.”

…det är i mötet med andra människor som ting sker och kunskap uppstår.

G´natt!//doc.

när livet är som allra bäst

De kom ned från ovanvåningen - sömndruckna - en efter en. Snart var hela församlingen samlad.

Maxi ackompanjerade tulpanerna på bordet med sin kycklinggula pyjamas.

- Spelade ni in Let´s dance? - Vet inte, sa jag, jag kom hem senare.

- Vem var det som vann?! - SÄG INGET, sa Mi.

- Jag tror det var han som sjungde Man boy, sa Nelly. De större tittade förundrat på varandra och den ena konstaterade att Eric Saade kom trea i förra årets melodifestival, samma placeringar som The Moniker fick i år. Så, nu vet ni det.

Dagen hade knappt börjat och den hade börjat som när livet är som allra bäst.

Alla samlade, hyggligt friska och solen skiner.

t.a.c.k.s.a.m//doc.

Att få input och pusslet att gå ihop

Detta magiska livspussel som vi små medborgare pusslar så frenetiskt med.

För ett ögonblick ser pusslet ut att ligga på plats, men bara ett ögonblick därpå saknas en bit eller två – eller så har hela låda med bitar vält ut på golvet.

I går morse lämnade jag radhuset för en späckad dag på nybyggda Marriott på Kungholmen. Vågade knappt titta bakåt när jag sa hej och stängde dörren, där inne var vardagen förbluffande påtaglig.

En spännande dag i riskens tecken väntade. Det var ett rent nöje att moderera eventet arrangerat av SWERMA och själv också säga några ord rörande risk - my side of the case.

Flera oerhört intressanta talare som guidade oss genom allt mellan legala krav och spännande utmaningar som Risk Managers har på sitt bort. Hur driver man t.ex. ett projekt som Citybanan? Vi som var var där vet mer! Tack Ulrika Sandahl.

Mikael Andersson – underbara människa där – tog med oss på en resa som vi sent ska glömma om hur han gör det omöjliga möjligt. Mikael berättade att han idag lever sin dröm – varje dag.

På bilden ser ni Micke hoppa studsmatta – med blyväst på. Utan västen var det inte längre någon utmaning.

Många av oss andra som dagligen jobbar på att göra det möjliga omöjligt skulle må bra att ta av oss den mentala blyvästen som vi bär omkring på. Tack Mickael, min väst känns redan lättare.

Sen kom det att handla om risker på ett personligt, ärligt och naket sätt. Det kom att handla om risker som inte går att försäkra bort. Såsom det fungerar i livet i stort. Tack Ebba Lindsö, väldigt intressant, mkt personligt och högst unikt.

Med blommor i hand och sinnet fullt av intryck anlände jag åter i förorten. De små hade skrikit sig hesa och en av de större var på disko.

Jag hade hunnit tänka i taxin att ”hua” – som man säger i norrland – detta var en lååång dag. Glömde dock bort att den inte varit den minsta lång i jämförelse med hur min frus dag hade gestalta sig.

Hennes dag hade varit lång på riktigt. Hennes sällskap hade inte bombat henne med konstruktiv input.

Äntligen natt, typ. Minstingen fick feber och ont i sina öron. ZZZzzzzzömn börjar bli en bristvara…

Min fru, precis som alla andra föräldrar som är hemma med de små, borde få gratis spa betalt av den arbetande partnern – varje helg. Varför inte köra mamma-spa på Hasseludden på helgerna? De pappor som är hemma får också gå.

Pusslandet fortsätter på alla plan, några bitar är på vift, men på det stora hela ser det bra ut.

Just landat i djupaste Småland för veckans sista jobbinsats på - at Kosta Boda Art Hotel.

Sen helg och tid för att leta rätt på de bitar som behöver finna en plats i pusslet - innan nästa vecka tar vid.

Allt gott//doc.

ps. Min wingmate dagen till ära är kocken Markus Aujalay - känd för bl.a. god mat och en taxiresa med dr air: se bild.

Ska försöka lura av honom några fast track to success-recept som jag kan dra ut rock-/kockärmen och överraska där hemma. Det är hög tid. ds.

Tiderna förändras…

Undrar just om jag håller på och blir häxan surtant – fast gubbe?!

“Lite” stressed satt jag mig på tåget mot Uppsala och tänkte att jag skulle jobba de kommande värdefulla 42 minuterna.

Just innan tåget ska gå så trillar det in ett gäng glada och trevliga ungdomar. De omringar mitt säte, mitt bort – min arbetsplats.

Skärpning air tänkte jag, de är ju snälla, trevliga och glada – även fast de låter lite för mycket med hänsyn till det jag tänkt göra.

Jag bytte vagn – ingen skugga faller på ungdomarna. Är det jag som bara är lite extra stressad – eller är detta ytterligare ett tecken på att farbroråldern är på intågande?

Tankarna vandrade tillbaka till mars 1986.

Vi var på väg på muckarresa till Åre. Vi hade just lämnat FJS och Karlsborg bakom oss. Vi hade fått tillfälle att sjunga upp oss en smula och när nattåget kom från Malmö så genomförde vi vår sista gemensamma ”landning”.

13 glada f.d. soldater möblerade om bland de slumrande passagerarna. Hoppas någon av er läser detta, i dag vet jag bättre, ursäkta för den kvällen och natten.

Tiderna förändras…, inte sällan till det bättre och bergsprängaren vi hade med oss har för länge sedan gått i graven – alltid någé!

Glada//doc

Du ser trött ut…

berättade en glad kollega för mig tidigare idag. So what tänkte jag – intet nytt under solen.

- Jaha har du vilat ut i helgen? frågade en annan person på lunchen.

I går var det kalas, barnkalas. Ebba som fyllde två år, grattis ännu en gång och tack för en trevlig tillställning!

På väg hem i bilen från Uppsala – då vi försökte hålla gänget vakna med hjälp av spel i allehanda form; iPhone, iPad och alla sladdar som gick att få loss till Maxi – kom jag att tänka på det här med barnkalas utifrån ett lite större perspektiv.

Först har vi de egna kalasen, 4-5 st för släkt och vänner. Sen har vi 4-5 st kalas för barnens kompisar, även kallat kompiskalas.

Sen har vi 2-3 "x:tra" kalas/barn av den förstnämnda sorten - för de vänner och bekanta som inte kunde komma vid originaltillfället.

- Det gör inget, vi kommer så gärna en annan helg… j.a.s.s.å

Därpå tillkommer 4-5 kalas/barn hos sina kompisar.

Summa summarum typ 33 kalas. Tar man sen bort jul, nyår, påsk och midsommar så blir det inte riktigt kalas varje helg, men nästan. Livet är en fest - or kalas:-)

…och du Johannes, vänta tills du får egna barn då kommer du se "lika pigg" ut – i bäst fall!

Ler i mitt stilla sinne//doc.

Läckage

En hektisk vecka lider mot sitt slut. Många intryck och många möten. Inte formella möte på kontoret, utan möten med människor i livet - på riktigt.

I morse bytte jag blöjhink. Kände redan i natt då jag var på herrarnas att det läckte diffusa ångor. Tankarna for till Japan…

Jag har pratat om Japan i flera sammanhang under veckan som gått. I veckan som kommer ska jag tala på Risk Forum, arrangerat av Swedish Risk Management Association, om just risk. Det kommer bli svårt att säga något utan att nämna Japan också där.

Det som händer där är obegripligt, informationen i siffror och statistik når inte riktigt fram…, men kolla på denna länk. Ryser när jag ser pappan där med sina barn.

Tidigare i veckan såg jag bilder på TV - det stack ut en liten fot ur ruinerna. Foten tillhörde ett litet barn. En bild säger mer en tusen ord...

Idag kan man läsa om det 30-tal barn som är kvar på sin skola och väntar på att bli hämtade av sina föräldrar, föräldrar som med största säkerhet inte längre finns...

I Libyen börjar man bomba om någon timme läste jag nyss. Av släkt och vänner hör vi att det händer märkliga saker i Egypten i dessa dagar.

Igår kunder man bland annat läsa i en av de största tidningarna där att mycket av det som händer är kvinnornas fel… Äh, hur menar de då?

Vi har lyckats stoppa läckaget i blöjhinken. Maxi tar en tupplur i vagnen och vardagen återgår ånyo till det normala. I kväll blir det tacos på radhusbordet och i mitt stilla sinne tackar jag återigen min gud för att vi har det så bra.

Ryktas om lite snö i helgen – who cares?

Allt gott, sköt om dig, de dina och din fredag//doc.

Åter i boet

Har tänt ett ljus, hällt upp lite te. Försöker bromsa upp lite i såväl tanke som själ, efter en lång dag på Relationsdagen i Uppsala.

På övervåningen sover det stora flertalet av mina älskade.

I går pratade jag beslutsfattande och IT-system på Science Tower i Kista, bara ett stenkast från den institution som jag har mina forskarkollegor på. Lite av ”doktorandkänslan” smög sig på. Minnen, nostalgi – om det nu är möjligt efter bara 4 år?

I dag har jag haft privilegiet att lyssna på Staffan Landin och Göran Persson. Intressant och tankeväckande i båda fallen.

På VD-lunchen – innan sitt framträdande - tog Göran oss med på en spännande resa lite bakom kulisserna av den internationella politiska arenan. Det var ett imponerande register av kunskap och erfareheter som han jonglerade pricksäkert med.

VD:arna, och beslutsdoktorn i egen hög person, var som förtrollade – vi satt som vaxdockor och lät oss förföras av en statsman och retoriker.

Själv var jag siste man ut av oss tre och jag pratade bland annat om varför gratis är så förfärligt lockande.

Tack för att jag fick vara med på ett event av sällan skådat slag, ett svårslaget sådant. Kattis som programvärd var klockers, milt uttryck.

Hur man anordnar ett mästerligt event? Inte vet jag. Kolla med de på Relation.se – de vet.

Nu sätta sista prägeln på morgondagens första dragning – 09.00 sharp – om det mänskliga beslutsstödssystemet.

Om tekniken är svaret – vad är då frågan?

Tack för nu, låt oss höras stx igen!//doc.


ps. glada nyheter till alla oss som trott annat - vi har också råd med en ny vårjacka. ds.

Risk

I helgen som gick så hade vi riskbegreppet högt upp på “agendan”.

Först risk på vardagsplanet.

Vi hade bjudit in till kalas då 4 åringen skulle firas. Hon fick själv bestämma vilka som skulle komma och det blev 9 inbjudningar som gick ut – varav ett in blanco som ni vet by now.

Beslutsregeln säger lika många gäster som år -> 4 år -> 4 gäster. Men det är alltid någon som inte kan, osv – tänkte vi. Vi tog ”risken” och vi fick hantera den då 8 festglada medborgare dök upp! Nåväl, ett lyckat kalas – viktigast av allt - även fast 5 år och fem gäster sounds good inför fortsättningen, haha!

Sen var det slut på det roliga.

Det som utspelar sig i Japan är så oerhört att det knappt går att ta till sig. Lite senare i veckan ska jag prata på ett beslutsevent och har skrivit en anteckning om att The brain is a bounded machine and the world is a confusing place. Ja, nog är det så – indeed. Det går inte att ta in allt det som sker.

Först tsunamin i sig och sen allt som följt därefter med bland annat "kärnkraftsproblematiken". Många har ställt sig frågan - hur kan man bygga kärnkraftverk i områden med så stor risk för jordbävningar?

Relevant fråga och svaret väldigt enkelt; man har haft få eller inga alternativ för att klara elförsörjningen i landet på annat sätt…

Någon berättade i den Svenska pressen om ett tidigare besök på ett av de nu drabbade kärnkraftverken. Enligt Japansk expertis var det toksäkert byggda och skulle i princip gå att ställa upp och ned. Kanske hade det gått, men nu kom vatten i stället…

I teorin är det ingen skillnad på teori och praktik, i praktiken är det dock det – tyvärr…

Satt på träningscykeln på gymet igår och tittade tårögt på bilder där de räddade små barn ur bråten som flöt omkring i en av de drabbade städerna. En bild säger mer en tusen ord.

På nätet såg jag sen bilder på det tåg som hade försvunnit, inte mycket kvar av det. Ett tåg som försvunnit?

Lite is på rälsen och några timmar utan ström känns som rätt ok, så här med lite perspektiv.

Tankarna går de 10.000-tals som dött i Japan, till de miljoner som lever i ovisshet och sorg…

...vi har det bra, så oerhört bra.

//doc.

Rödluvan - modell curling vs. Reality

När kvällssagan ska läsas så händer det saker kan ni tro. Man får lära sig ett och annat - från gång till annan.

- Här, jag vill att du läser Rödluvan. – Absolut, självklart, sa jag.

Men hallå tänkte jag, är det inte här som den stygga vargen dyker upp i mörka skogen?

Min barndom var inte alldeles översållad med Gullivers resor, Beskow-storys eller Rödluvan för den delen heller. Men här ringde som sagt en klocka…

- Rödluvan skulle gå till sin mormor som var sjuk, berättade jag. Jag fortsatte och berättade att Rödluvan träffade vargen som var nyfiken på var hon skulle gå.

När vargen väl hade slukat mormor så sa jag i stället att han hade lurat iväg mormor och när han låg i hennes säng så berättade jag att ”mormor" (läses: vargen – är ni med? bra) hade så stora öron för att hon skulle höra Rödluvan bättre, att hon hade så stora händer för att hon skulle kunna krama henne bättre och att hon hade en så stor mun för att hon skulle kunna pussas bättre…

- Sen kom jägare förstår du och jagade i väg den busiga vargen och då blev mormor och Rödluvan glada serru!

- Vi läser Rödluvan på dagis också, sa Nelly.

- Äh, öh, ja vadå, sa jag. – Är det samma saga då?

- Ne, då äter vargen upp mormor och Rödluvan och sen kommer jägaren och skjuter ihjäl vargen med sin pistol…

- Meh, OJ!, vad knasigt – eller något, typ. G´natt, g´natt…

Sanningen verkar vara den enklaste och hållbaraste vägen i alla lägen, g´natt som sagt!//doc.

När nu möter förr

Mina äldsta vänner är från gymnasietiden har jag gått och inbillat mig de senaste 10 – 20 åren, typ.

Jag hade fel.

Så mycket vatten har runnit under broarna. Jag hade tappat bort några av dem ur mitt vardagliga sinne.

En dag i helgen som gick öppnades en lucka till mina ungdomsår, en lucka som jag inte öppnat på förfärligt länge – närmare 30 år.

- Hej, är det du?!? - Men det är ju inte klokt, konstaterade vi unisont. Ett möte av sällan skådat slag. Verkligen helt galet. – och tänk, just här av alla ställen!

Vi var som syster och bror + bror. Det har gått närmare 30 år. Long time no see - onekligen.

Just ätit lunch med ”systern”. Ser fram emot att träffa brodern också, liksom deras respektive familjer – liksom deras lillasyster som bara var 5-6 år när det begav sig.

Sallad på Rival och en liten odyssé genom våra respektive liv. Tiden kändes knapp. 1 min/per år och person. Misstänker att det blir fler gånger, fler minuter.

Känner mig rik och glad. Sätter upp två nyfunna gamla vänner på kontot över allt det goda i livet.

//doc.

Lite mycket nu…

hör man allt oftare på jobbet, vid lämningen på dagis och i vardagen i största allmänhet.

Nog verkar det vara så.

Förra veckan glömde en god vän sin mobil på Vaxholmsbussen. Någon vänlig själ hade hittat den och hörde av sig.

Stunden därpå ringde det från den lokala ICA-handeln. Hans frus kreditkort var upphittat, innan hon ens märkt att det var borta. Flax.

- Är det ni som ska ha kalas?, undrade rösten i telefonen. En dagiskompismamma undrade då de fått ett inbjudningskort modell in blanco, eller blanco-indossament om ni så vill.

Och ja, det var vi som skulle ha kalas.

I går var det sen hög tid för mig att ta det fullvärdiga klivet in i denna förvirrade skara. Väl hemma märkte jag att min träningsväska saknades…

Jag satt i telefonkö till SL´s hittegodsavdelning i 28-min under tiden då jag försökte bistå i linjeverksamheten vid köksbordet – och själv äta.

Då slog det mig att var det verkligen på bussen jag glömt väskan…?!?

Just anlänt på stället för dagens övningar och upptäckte att jag glömt kavajen. Nåväl, byxorna ser ut att vara på.

Stressa ned, håll ordning på telefonen, skriv avsändare på eventuella inbjudningskort och ha en fin dag!

glada//doc.

De allt tyngre vikterna…

Var på gymet tidigt igår, som så många gånger förr på söndagarna.

Vi har svärföräldrarna att tacka för denna gyllene stund då de ställer upp som ”vakter” – även fast deras inbyggda klocka inte per automatik ringer så tidigt på helgerna.

Det brukar normalt vara en riktig vitamininjection, dels ett sätt att umgås och dels ett sätt att hålla sig i hygglig form.

Men igår gick det tungt, riktigt tungt. Skrev på fejjan och konstaterade att vikterna vägde mer än någonsin.

Camilla, som är läkare, svarade något snällt i stil med att då blir du ju starkare och snyggare. Tack Camilla, du är för vänlig!

Mats, min gamla klasspolars från högstadiet, som är doktor i fysik såg mer pragmatiskt på det hela och konstaterade krasst; ”du börjar bli gammal…”

I alla fall inte svagare, kanske inte heller snyggare, men bara en dag äldre – en bra start på veckan!

Allt gott!//doc.

oskyldigt misstänkt...

Märkliga saker sker denna fredag. Ett fall av avancerad urkundsförfalskning kom just till min kännedom…

Min fru har just nyss funnit denna – se bild – tag i vårt trapphus hemma i förorten.

Hennes starka misstankar riktades tvivelsutan mot hon som strax fyller 4 år. Inte alls tokigt tänkt eftersom hon råkar heta Nelly.

Men det skulle visa sig vara helt fel. Helt, helt fel. Ibland är inte saker vad de ger sken av att vara vid en första anblick...

Det var alltså inte Nelly som hade tag:at i trappan. Det var – allt enligt Nelly själv – djuren som hade åstadkommit skriften.

Allvarliga saker djuren, urkundsförfalskning kan ge upp till 3 års fängelse -> se wiki.

Stackars Nelly, kan inte kännas kul att bli helt oskyldigt misstänkt.

Både mamma och pappa säger sorry, verkligen. Vi vet att du aldrig skulle göra så.

Dumma djuren.

Glad helg!//doc.

En gång för länge sedan…

var jag och hälsade på vänner i Skellefteå, dit jag nu är på väg. Året måste ha varit 82/83.

Jag hade hamnat i Haparanda och liftade därifrån iklädd lågskor – Dexter – och det var minus 25c.

Vännerna bodde i ett radhusområd på Haparandavägen om jag inte alldeles missminner mig. Jag var en friskus av rang på den tiden och inget fick rubba mina träningscirklar.

Glad i hågen och frusen om benen begav jag mig ut på en löprunda. När jag kom tillbaka efter mitt träningspass så hade mina vänner fått gäster.

Utmärkt tänkte jag, ju fler vi är tillsammans. – Hej, Ari heter jag – kompis till Tobbe och Anki. Osv.

Det skulle efter någon minut visa sig att jag gått in i fel hus. Men det gjorde inget, jag var så välkommen så. – Japp, från Norrköping, sa jag på bred östgötska. De såg lite imponerade ut, tror jag.

Med denna historia i färskt minne sätter jag mig strax på planet och kollar adressen ännu en gång.

Jorrå, fortfarande Scandic Konferens i Skellefteå står det här. Detta ska bli riktig kul – de är trevliga där uppe kan ni tro.

Glad dag!//doc.

Lite RIO skulle inte skada

Någon annan som tycker att vintern börjar kännas en smula låååååång?!

Läste häromdagen en underbar artikeln om det sensuella Rio de Janeiro.

Artikeln var uppbyggd som en ”vandring” längst med Rios stränder, Copacabana, Ipanema och Leblon för att vara lite mer exakt. Där finns som bekant fler.

Vid Posto 6 fann man en salig mix av kidsen från favelorna – belägna ett stenkast ovanför pompösa Copacabana Palace – och bleka turister.

Eftersom vi hade förmånen att tillbringa 3 månader i Brasilien våren 2006 så lärde vi oss lite om ”How to be a Carioca”, guidade av Priscilla Ann Goslins underbara bok med samma titel.

Copacabana fine, men inte vår favvo precis.

Vi drog oss bortanför surfklipporna som skiljer Copacabana från Ipanema och tog envist sikte på Posto 11 på Leblon. Vi åkte buss med hela vårt air-gringo-team på helgerna från Botafogo, där vi bodde, och njöt av strandlivet – bland locals.

Efter några veckor började vi finna oss till rätta och söndagarna var för oss – som för alla i Rio – den heligaste av alla (strand-) dagar.

På söndagarna stängde man gatorna längst med stränderna och de förvandlades till en flera kilometer lång catwalk med människor som gick, sprang, åkte skateboard eller bara såg sig omkring - på väg till eller från stranden.

Mmmm…., those were the days. We love Rio!

I morgon är det onsdag och snart är det sommar igen:-)

Allt gott!//doc.