och nu sitter jag här...

...på en god lunch i stan - utan barn.

Detta hade jag sett fram emot..., men tankarna vandrar till minstingen på dagis. Lilla plutten ensam på dagis - undrar hur det går?!?

Hur klarar han sig utan pappa? Ser de om han "råkar" stoppa stenar i munnen och undrar just om han blir mätt i sin lilla mage (på maten alltså)?

Hm..., det går nog bra - personalen har ju varit med förr.

Men jag har ju också varit med förr tänker jag - detta är ju ingen stor grej eller borde i vart fall inte vara det.

Kanske jag börjat bli en riktig mjukis? Kanske jag aldrig varit så "tuff" som jag velat ge sken av i min ungdom?

Kanske man helt enkelt måste komma bort för att komma nära?

allt gott och så även dagens lassange//doc.

Äntligen fredag!

Sitter i ”green room” på dagis, just lämnat den sista för första gången.

Av nio föräldrar var jag näst sist ut. Några små hann att få ”smärre” utbrott.

Alla som jobbar på dagis borde få medalj, typ varje fredag. Jag är full av beundran.

Om allt går enligt plan så blir detta första jobbdagen efter 9 veckors frånvaro. Känns både och, men främst skönt och kul.

Jag har tvivelsutan haft abstinens, inte jobb- men tankeabstinens.

Kom på mig att vingla i Gallerian, för några veckor sedan, med barnvagn läsandes Modern Psykologi och anteckna frenetiskt i marginalen. Jo, han sov.

Tankar tar som sagt tid som Bodil J. sagt. Nu mer tid till sånt.

Sen äntligen helg – efter årtiondets kortvecka!

Allt gott!//doc.

...ryser fortfarande!

I fjol såhär års fick jag mitt livs – so far – i särklass mäktigaste talarupplevelse tack vare alla er underbara medborgare på TF!

Det kanske inte var världens bästa tal, men garanterat världens bästa publik - ryser fortfarande av välbehag när jag tänker tillbaka!

Önskar er en riktigt festlig kickoff i morgon (fredag)!

Glada//doc.

rast vila

Sova med alla andra i vilorummet redan första dagen på dagis?!

Skulle inte tro det..., jag är väl ingen tågluffare - eller?!?

//Max

känns hyggligt...

...stabilt inför morgondagen - Maximilians första dag på dagis!

Har inte läst in mig "speciellt mycket" på ämnet denna gång ska väl ärligt erkännas.

De fyra första har känts helt naturliga att skola in, men denna gång är det lite annorlunda på något vis.

Man ska - som filmen heter - Never say never again, men det känns onekligen som att detta är sista inskolningen för min del.

Är det kanske en sötsur känsla, nöjd på något sätt och samtidigt lite vemodigt eller ngt i den stilen? Är det för att han är siste man ut och så liten i jämförelse med sina syskon månntro?

Det är nu 16 år sen första gången det begav sig med den förstfödde, tiden går och den går fort.

Ska göra mitt bästa för att även fånga morgondagen, den första på Maximilians resa mot att införlivas i den samhälleliga flocken mer formellt!

allt gott//dagis-doc.

1981

Första klassfesten i gymnasiet. Jag minns det som om det var igår - som det brukar heta.

Någon som skulle ha festen fick förhinder i form av föräldrar som inte åkte bort som planerat - eller rättare sagt som vi planerat.

Det satt hårt inne att hitta en till frivillig värd för kalaset. Men som den gode fen klev Ulrika in och sa att; vi kan nog vara hemma hos mig.

Det var så ”typiskt” henne att ställa upp så att vi alla skulle få ha kul och lära känna varandra bättre.

Minns inte riktigt alla detaljer men något eller några badmintonracketar strök med och glaset till ett akvarium ”fick sig en törn”...

Det tog nästa tre år innan någon vågade ha nästa klassfest, det var en kille som kom ny till klassen i tredje ring.

Han hade med andra ord inte varit med på det första kalaset som vi hade hemma hos Ulrika, vilket torde varit det enda vettiga skälet till att han ställde upp så att säga.

Minns att Barwe drog dit sitt band - med instrument och allt som hörde därtill.

Om vi så hade fortsatt ytterligare 30 år på gymnasiet så är jag ganska säker på att ingen skulle tagit på sig värdskapet för en tredje klassfest - på förekommen anledning.

Det har alltså gått ganska exakt 30 år sen festen hemma hos dig Ulrika och drygt 20 år sen vi sågs sist. Utan att känna dig idag så finns det - dessbättre - väldigt goda skäl att både hoppas och tro att ert firande i kväll blir något stillsammare:-)

Oändligt många välsignade och glada grattiskramar på din födelsedag idag, hoppas vi ses under hösten - kanske redan den 10 september på er show och inspelning!

Din vän//air

Ps. augusti 1981- MTV börjar sända över kabel-TV-nätet i USA, och spelar musikvideor 24 timmar om dygnet. Först ut är The Buggles låt Video Killed the Radio Star. Ds.

En intryckens dag igår

ToR annorstädes med start tidigt på morgonen - tillbaka i framtiden.

Vilken energi man får av att göra saker tillsammans med människor som ger och som inspirerar, hoppas vi får tillfälle snart igen - tack Magnus L!

Och tack staden i norr, det var ett kärt återseende. Tänk att det blev 18 år där, känns som science fiction.

Jag fick dessutom, on top av allt det andra, lära mig massor om trav och höra en härlig historia berättas av Jan-Olof Persson som är mannen bakom tidernas främsta kallblod Järvsö Fakse.

På flyget slogs jag sen av vilket galet vackert land vi bor i. Tänk att skärgården vi har är helt världsunik.

Hjärnan då, hur är det med den – fungerar den såsom tänkt?

Well, nog känns det som att det kommer att ta ett par veckor att vädra ur ångorna från bajsblöjorna:-)

Men först en inskolning som tar vid nästa vecka och dessförinnan en ”sista” helg innan vardagen brakar loss alldeles.

...och idag en härlig dag på stan med min underbara fru och två av de minsta!

Livet är gott says//doc.

Lite märklig känsla…

...att vi med stormsteg går in i nästa fas av livet – som alltid.

Ska just ut och gå med ettåringen, strosa lite i solen och njuta av dagarna som är kvar – innan han börjar på dagis.

Noterade i morse att jag fått hår på öronen. Någon som vet vad det beror på? Känns lite ET - obs! ej IT - över det hela.

Dagarna flyger iväg, åren går och jag ska njuta av denna (dag) som om det vore den sista!

allt gott!//doc. & son

Skönt att slippa oroa sig

Ok, världsekonomin är som bekant i gungning.

Många oroar sig för sin ekonomi även i Sverige – även om landets finanser är vid god vigör – och då är det så härligt att läsa följande i gårdagens Metro;

”Mest bekymrade över eventuella konsekvenser är pensionärerna. Men även i gruppen unga vuxna beskriver 50 procent en oro.
Enligt Bodil Halldin, familjeekonom på Ikano Bank, kan den ostadiga situationen påverka den enskilda svensken:

- Har man en stor del andel av sitt sparande placerat i aktier eller aktiefonder och behöver pengarna snart finns det anledning till oro.”

Tur att man inte har något sparande att tala om och slipper således oroa sig, misstänker att vi är fler än de andra.

Önskar alla löneslavar en glad dag där ute, bröder och systrar//doc.

Tankspridd?

Läste nyligen i Modern Psykologi att det finns en klubb för tankspridda.

Kanske dags att söka medlemskap, tänker jag.

Att många har alldeles för mycket omkring sig är ingen väl bevarad hemlighet direkt. Mycket med jobb, med det s.k. ”livspusslet” för att inte tala om ALL INFORMATION som vi får till oss.

Har smygfixat med en ny föreläsning hela sommaren, den ska just handla om av vi översköljs av information – till liten eller inte sällan ingen nytta alls.

Framtidens beslutsfattare - trender och visioner är namnet på den och i början av september kommer den gå av stapeln på Talarforum, klicka genast HÄR för mer info.

Jo, tankspridd var det ja. Låt mig naket och ärligt dela med mig av förra veckans två bästa/värsta.

I. Fann ett par skor på den nya Gallerian i Bromma, so far so good. Vid hemkomsten märkte jag dock att jag glömt mina gamla (skor) – med iläggssulor a´ 1600 SEK - på ett fik…

II. Hade varit på det lokala apoteket och storhandlat tillsammans med lilleman. När vi kommit en bit ut på torget så ropade en kvinna; ursäkta, heter du Ari?

Aha tänkte jag – ”typ känd från radio & TV som det brukar heta” - och svarade glad i hågen; jajamen, det är jag det!

- Vilken tur då du glömde ditt VISA-kort inne på Apoteket.

Glad vecka, den första på jobbet för många, och ta det cooL så vi slipper ses på ovan nämnd klubb!/doc.

Nya höjder!

En gång när jag fyllde år i min ungdom så fick jag en bok av min vapendragare Nicke.

Eftersom R5:an, en vacker skärgårdskryssare, var ett av mina stora intressen så hade en bok med seglarskämt valts dagen till ära.

Minns speciellt en bild där ett gäng pirater stod kring sin skeppare när det blåste upp till storm.

- Lugn, bara lugn, sa skepparen med stadig stämma och fortsatte; dessa vatten kan jag på min fem fingrar.

De små piraterna stirrade skräckslaget på skepparens "piratkrok”, ni vet den som riktiga pirater har istället för hand på ena armen…

En liknande uppsyn uppenbarade sig 25 år senare, nämligen häromveckan då det gick upp för några av barnen att ”mamma snart skulle jobba”.

- Men…, men hur ska det då fungera med ”allt”?!?

- Det är helt lugnt, sa jag, jag är ju hemma.

De små piraterna…, förlåt, de små barnen tittade förvirrat på varandra och undrade unisont – på allvar – ”hur det hela skulle gå?”

Nåväl, första dagen är avklarad och alla verkar hyggligt nöjda.

Maxi har dessutom slagit PB (personbästa) med hästlängder i den längsta rutschkanan söder om söder.

- Va, hur kom han upp dit?!? undrade mamman skräckslaget.

- Jag lyfte upp honom, tillsammans når vi nya höjder!

Allt gott!//doc.

Sikta

IT´S NOT HOW
GOOD YOU ARE,
IT´S HOW GOOD
YOU WANT TO BE.

"Your vision of where
or who you want
to be is the greatest
asset you have.

Without having a goal
it´s difficult to score."

P. Arden

Spana gärna in boken full av klokheter, titeln finner ni ovan i fet stil.

Allt gott denna underbara regniga söndag - äntligen!

Glada//doc.

När tiden står stilla

Eller när vi verkligen är där vi är.

Hur ofta händer det egentligen? Hur ofta lyckas du vara precis där du är och ingen annanstans?

På mig vandrar tankarna väldigt. Ibland bakåt i tiden, andra gånger framåt och ibland – känns det som – lite sidleds.

Följde 4-åringen i hennes fiskjakt på Grinda häromdagen.

Närvaro och fokus var ledorden för dagen.

Hon uppvisade mästarklass på att vara just där och ingen annanstans.

Vi har mycket att lära av barnen, men riktigt dit verkar vara svårt att nå – kanske till och med omöjligt i mitt fall.

Allt gott//doc.