Snart är det dags - men när?

Såg just att en vän på FB hade skrivit att ”...det är viktigt att släppa sin roll och ”bara” vara människa ibland. Kräver sin man, sin kvinna och en god portion mod.”

Besluts- och prioriteringsförmågan har ställts på lite prov under dagen – även fast det egentligen inte borde vara så svårt. Problemet är bara det att allt det superviktiga hänger ihop med det något mindre viktiga, som i sin tur hänger samman med det relativt oviktiga men helt nödvändiga.

PAAAAPA! Klockan var mitt i natten, 3 åringen visar sig ha hög feber. Alvedon, byta säng, sova vidare. Just somnat. "Ari, är du vaken?" Frun hade fått ordentliga värkar, dags att åka in? Googla rätt på nummer till rådgivning. Sova igen, tror jag.

"…ha en bra dag på skolan tjejer” och sen skjutsa minstingen till svärföräldrarna. Vamos ala BB i Danderyd. Vad var det för möten jag hade bokade idag?!? Tror jag lyckades bokat av dem alla, eller… Ne, just ja, mentorsträff inplanerad också.

Anländer på BB, på med CTG maskinen, värkar, värkar och hjärtljud. ”Vad bra att ni kom in, verkligen ordentliga värkar det här…”

Skickar en presentation för ett talaruppdrag nästa vecka, bokar av mentorsträffen, svarar på några sms. Försöker balansera upp tillvaron mellan det riktigt viktiga, det praktiska och det som ingår i såväl arbetarens som medborgarens allmänna förpliktelser.

”Verkligen svårbedömt, det är inte dags just nu – men det här kommer kunna gå fort”, säger förlossningsläkaren. Hur fort och när undrar min ”rationella” hjärnhalva, som inte är sådär förfärligt utvecklad. Jag har en resa inplanerad nästa vecka, med flyg, över dagen serru. ”OM du verkligen vill vara med på förlossningen så ska du absolut inte åka” säger förlossningsläkaren och tittar mig moderligt i ögonen. ”Du ska inte vara längre bort en 2 mil när det hela sätter igång", fyller hon i – ”för det här kommer kunna gå fort.”

Plockar fram allehanda sannolikhetskalkyler i hjärnan, högst subjektiva, adderar lite flyg-aska-problem on top of that och simulerar olika scenarion. Slutligen ställer jag detta mot läkarens ord och min inre röst - om vad som är viktigast av allt.

//take good care out there!

Ett typiskt i-landsproblem i min lilla värld

Sitter nu på Arlanda Express och lyssnar på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond, allt under kontroll. Men så har det inte varit hela morgonen I can tell. Jag vaknade 04.45 och det kändes på det stora hela väldigt bra, men innan jag visste ordet av så ställdes jag inför problem - ett beslutsproblem.

Skulle jag äta vanlig frukost eller en minivariant? Om jag äter som vanligt så orkar jag inte med en baguette (salami och brie) ackompanjerad av en Monteriva latte – som jag alltid tar på väg till flyget. Det får bli en minivariant, väldigt lätt och utan min Arpeggio då jag inte kan köra Nespressomaskinen så tidigt (3 åringen riskerar att vakna -> no fun 05.00).

Anländer på Centralen och känner att min minivariant ändå var för mycket för att jag ska köra på min standardbaguette, så jag bestämmer mig för latten och en ostfralla ni vet. Men ne, det fanns inte, inte på nästa ställe heller. Gick då till Pressbyrån och där fanns det! Fralla + kaffe + DN för 54 kr (eller ngt liknande), kanon – eller? Jag hade ju redan igår bestämt mig för Monteriva. Pressbyråpaketet kunde jag köpa för endast 29 kr, vilket var ett frukosterbjudande. Ska jag sänka ambitionsnivån på kaffet och köra på Pressbyråfrallan och bondkaffe, ja så gör jag nog…, eller ne.

Det slutade med delar av ursprungsplanen, jag bytte ut baguetten mot en god smoothie och frukost får jag ju ändå på flyget – vad var problemet?

Hoppas frukosten smakar out there!

Ps. Ja, just ja. Jag är alltså på väg upp till Sundsvall för att hålla en utbildning för ett 10-tal höga chefer i konsten att fatta beslut. Jag kommer trycka på att det viktiga är att fokusera på möjligheter istället för att se problem;-) ds.

Vid frukosten i morse

Vaknade av en semi-karatespark i nacken. Det var 3-åringen som sökte kontakt, närkontakt. Men klockan kan inte vara mer än 04.07 tänkte jag, grus i ögonen ni vet.

Ändå hade jag sovit över en timme i sträck innan hon vaknade första gången vid 01.16. Hon sov sen tungt fram till att hon blev kissnödig vid 02.38. Nu var klockan över 7, dags att kliva upp.

Jag satt visst vid köksbordet, även fast jag rent mentalt fortfarande låg på kudden, och hörde min fru berätta om restaurangen de var på i går kväll – Le Rouge. ”Det var verkligen härlig stämning där”, det hade påmint henne om Frankrike. I nästa andetag sa hon att ”jag längtar till Paris, kanske vi ska åka dit i stället för Barcelona?”

Trots att jag fortfarande var yrvaken så reagerade min reptilhjärna med blixtens hastighet - det går väl inga F1-lopp i Paris?! Kimi kör som bekant rally för Citroën denna säsong, sponsrad av Red Bull. Jag räknar kallt med att han är tillbaka i F1 nästa år, då Mark Webbers kontrakt går ut i just Red Bulls F1-stall. I Barcelona går ett fantastisk lopp varje år.

Paris! - utbrast 7-årigen, jag har läst boken om Paris! Vad härligt – så självklart. Hon hade läst boken.

Det var inget stort möte vid frukosten denna tidiga morgon, medlemmarna i air-team var inte riktigt synkade. Men det gör inget om var och en svävar iväg på sitt håll, lite nu och då. Det viktiga är ju att vi finns där för varandra när det verkligen gäller - efter 08.00.

Att göra det tillsammans

Jag har just avslutat en undervisningsserie i beslutsanalys på Stockholms universitet. Studenterna på kursen går ett internationellt magisterprogram och kommer från världens alla hörn. Jag lärde mig massor, igen.

Jag drog igång undervisandet på traditionsenligt vis, med hyfsat klassiska föreläsningar – med mina mått mätt. ”Kommer det här på tentan löd varannan fråga?” Jag bloggade om detta redan första veckan på idg.bloggen. Intet nytt under solen tänkte jag i mitt stilla sinne, studenterna är precis såsom när jag lämnade universitetsvärlden för något år sedan.

Jag kände mig oinspirerad och uppenbarligen var jag det också. En nyfunnen polars out there (tack K.T.F!) skrev i samma veva på sin blogg att ” The power of inspiration what the Vision gives to me gets me creating, more and more and more…Of course I lose faith sometimes. I do. And then the creativity also disappears but that is my responsibility to get back the creative mood”.

Vad var mitt bidrag i undervisningen, vad gjorde jag för att inspirera, vad gjorde jag för att gå beyond för att väcka lusten hos studenterna?

Jag vaknade till liv, jag bjöd in dem, jag presenterade ett smörgåsbord av kunskap som kittlade, som de fick plocka ifrån, smaka på och baka sin egen kunskapskaka med. De fick formulera sina frågor, de fick skapa sina svar, de fick presentera vad de tänkte, hur de tänkte. De var själva navet i lärprocessen, vi möttes, kunskapsgenererandet tog form. Jag borde vetat bättre, det var ju detta som jag blev helt förförd av redan för någon vecka sedan då jag talade i ett annat sammanhang.

Det var en magisk känsla som infann sig när frågorna om vad som kommer på tentan helt dog ut och istället kom att handla om hur kunskapen kan appliceras på livet i stort!

//feel dr

Närvaro vs. härvaro

Hur hinner du med allt undrar folk lite nu och då. Jag hinner inte med allt och framför allt hinner jag inte alltid närvara även fast jag ofta är på plats.

Det kan på ytan se ut som att jag är med, även fast jag ofta är jag någon annanstans. Skillnaden på närvaro och härvaro ni vet. Vill så gärna ha mer av det sistnämnda.

Jag fick ett mail häromdagen från en gammal vän från förr. Hon skrev att hon följer min blogg och att den får henne att stanna upp och reflektera ibland. Det gjorde mig glad (Tack A.C!) och jag förstod att samma gäller mig – måste stanna upp och reflektera, oftare.

Träffad min existentiella coach, eller mitt bollplank om stort som smått om ni så vill, i början av påsk. Det kändes som om jag rebootade hjärnan i någon mening. Det var helt enkelt för många applikationer igång samtidigt. Dessa stängdes av åsså startade jag upp den interna hårddisken på nytt, endast med de program som var adekvata i detta nu. Inga konstigheter, en stunds kontemplation, en exklusiv stund avsatt för att stanna upp och tänka efter före. Vad är det jag egentligen vill, jag menar verkligen vill - och vad är det som är viktigt för mig?

I bilen på väg hem kände jag att min bild över prioritetsordningen på saker&ting blivit klarare. Eftersom jag inte hinner med allt så måste jag fokusera på rätt saker – för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet.

Allt gott!

Små detaljer och stora drag

Har märkt att jag har koll på andra grejer än förr, eller kanske rättare sagt har jag inte koll på vissa grejer – som förr. Jag vet, det låter lite konstigt vid en första anblick.

Jag var och storhandlade häromkvällen och det började med att jag glömde pantkvittot i maskinen, någon ärlig medborgare upplyste mig. När jag sen satt i bilen på väg hem så skulle jag ringa den ena av mina två bästa vänner och det slog mig att jag inte hade någon aning om vad han hade för telefonnummer. Min iPhone visste, självklart, men inte jag.

Hur många telefonnummer kan jag utantill? Ettpar3stycken, på sin höjd. Eller som när jag skulle beställa tid för att byta till sommardäck på bilen, ”vad har du för registreringsnummer?” Inte vet jag. Allt sånt där får inte ta plats på min hårddisk, den är full av annat tänker jag.

Eller är det åldersdemens alla redan tro? Är jag bara allmänt förvirrad eller är det en kombination av både och?Ibland tror jag helt enkelt att jag tappat minnet. Men dagar som denna tror jag att jag blivit bättre på att fokusera på andra saker, det som inte är siffror och detaljer av allehanda slag. Har jag månne fått förmågan att se till de stora dragen i livet, i stället för försöka ha koll på allt?

Jag tror att det är så det är. Huvudet är fullt av livet, av ambitioner, drömmar och möten. Möten med det okända, möten med människor som jag redan känner och de jag ännu inte mött. Känner du som jag så ring mig på nr 070-53X 49 XX eller ngt liknande.

GLAD PÅSK!

Vad är det för fel på oss män?

Kvinnor ligger ju på förekommen anledning något ljusår före männen i processen, de förstår att inom snart blir det en bebis (till). De börjar boa in sig, jag tror det är så det heter – det som de gör.

Så var det dags för en sista session hos Andrea på Prima Donna Profylax. Nu är vi redo, typ.

Kanske vi ska ta bort dessa garderober, sätta in några nya där istället och flytta på den väggen en halvmeter åt höger? Sen gör vi om det där rummet och så kan barnen…, osv”, hör jag min fru prata och planera.

När jag boar in mig så tänker jag på jobbet, på pengar och en massa andra saker som inte är lika viktiga. air, hör du det – INTE lika viktiga. Det inte lika viktiga blir på något sätt ännu viktigare. Logiken lyser med sin frånvaro. Helt. Har inte rotat i det hela särskilt mycket, har förstått att fler män reagerar likadant, lika konstigt. Vi ska ta hand om, vi ska försörja och vi ska…, ja vad är det vi ska?

”Ne, vi har inte råd med att ha mig hemma du vet. Frun tjänar så mycket mindre, tyvärr", hörde jag mig själv säga hos Andrea och samma sak kom över mina läppar när jag pratade med min kloka vän i norr. Trots deras väldigt olika ingångsvinklar på det hela så var de, var och en på sitt håll, väldigt överens om att det faktiskt handlar om prioriteringar.

I know, det är ju det jag brukar prata om så klokt – när det gäller andra. Tack för att ni finns och för att min fru inte är lika ”rationell” som jag vad gäller ekonomin. Ska bli kul att vara föräldraledig denna gång också, den femte i ordningen!

air goes yoga

Att träna har blivit lika viktigt för mig som att äta och sova, nästan i alla fall. Har tränat något i alla tider och jobbar hårt på att göra det alltjämt.

Med barn, arbete och mycket annat så kräver det bara lite bättre planering, det brukar funka fint. Nu har jag dock varit förkyld och semi-krazzlig under några månader. Har känt hur ett stegvis förfall har tagit sin början. Enough is enough. I lördags anmälde jag mig till Lidingöloppet. Har sprungit det vid två tillfällen tidigare, den ena gången var en nära-döden-upplevelse och den andra gången var det riktigt trevligt. Siktar på ngt däremellan denna gång, den 25 september.

Nu känns det som att jag tagit befälet över förfallet, nu gäller det bara att ”leverera” som man säger i konsultvärlden – dvs. motsatsen till ”mycket snack och lite hockey”.

Vill gärna tänka i lite nya banor förstår ni, finna nya former för mycket av det jag gör och så också vad gäller träning. Kom glad i hågen till SATS i söndags och fick frågan i kassan om jag skulle vara med på Yogapasset som startade om en kvart? ”Ja, det ska jag väl” hörde jag mig själv säga - till min stora förvåning. Hade inte ens tänkt tanken.

Då jag undrade om det vi höll på med verkligen var grunderna i yoga så tittade min Yogi mig djupt i ögonen och sa; ”air ska du beyond the box, så måste du leva som du lär”. Resultatet lät inte vänta på sig. Jag tror jag har hittat hem.

Allt gott!

ps. Spana gärna in idg-bloggen också ds.

...my days are numbered.

Skickade följande SMS till en god vän i morse: ”Kompis! Tänkte mkt på saker efter pratet igår. Vi får ta tag i det hela och styra upp våra gamla skepp! Anmälde mig just till Lidingöloppet, ska du inte hänga på?! Glad för att du finns, pussar på dig i sOlen! Lova att inte hänga dig redan i år, vi får ge det hela en chans till!”

Tidigare i veckan åt jag lunch med två nyfunna medborgare, två personer som relativt nyligen korsat min väg här i herrens hage. Vi konstaterade att vi var jämngamla, vi redogjorde på ett sällsynt öppenhjärtligt sätt om hur vår resp. resa hade sett ut so far, vad våra motiv varit och hur vi ser på saker och ting – utifrån ett holistiskt perspektiv. Vi hade kommit på under senare delen av resan att det är skillnad mellan att vara lycklig och att vara lyckad, även fast det inte råder ngt absolut motsatsförhållande. Som glada amatörer hade vi alla blandat ihop dessa begrepp, alldeles för länge, kunde vi konstatera över kalvragun där vi satt.

Vi gjorde någon form av mkt förenklad revision över nuläget och hur vi resonerade om fortsättningen, på såväl det privata som det professionella planet. Vi var rörande överens om att time flies och att det är så lätt hänt att bara ”ösa på” – utan att reflektera över vad man själv vill, vad man mår bra av och hur man vill leva sitt liv.

…eller som Dexter uttryckte det för något avsnitt sedan ”my days are numbered”.

Strategin för den fortsatta färden är och högst dynamisk och de uppsatta målen organiska – precis som livet självt. Undrar om sms-vännen ovan fått ordning på sin plan för sin fortsatta färd by now och om han tar rygg på mig i Lidingöloppet - hoppas det!

Allt gott!

Efterrätt på tjejmiddag

Jag får ibland frågan om det är någon skillnad på manligt och kvinnligt beslutsfattande. Är det någon skillnad på män och kvinnor brukar jag då undra. Äh, jo men ”det är det väl…” brukar jag få som svar. Ja, det är väl det.

Vi pratar ibland om detta hemma, min fru är i slutfasen av sitt avhandlingsskrivande. Hon är också beslutsanalytiker. Utbildningsmässigt är vi väldigt lika, men i praktiken då?

Hon ska ha tjejmiddag i kväll och jag skulle kompletteringshandla inför detta, bl.a. Daimkulor. Hon skulle göra glass till efterrätt, innehållandes krossad Daim. Det fanns inga kulor att köpa så jag föreslog konventionella Daim, men ne ”det är för lite choklad på dem”.

Vi landade i en lösning med vanlig ljus choklad som ackompanjeras med Mashmallows (bitar), som sen blandas i den hemmagjorda glassen. Det visade sig senare på kvällen att glassen på ingalunda sätt var själva huvudnumret i efterrätten, utan endast ”topping” till den hemmagjorda kolapajen. Aha.

Låter lite overkill i mina öron. Även fast det empiriska underlaget är en smula snävt i detta case så misstänker jag att viss skillnad är det. Själv hade jag gladeligen köpt färdig Daimglass och använt resten av kvällen till annat.

Undrar just om det är typiskt manligt eller om jag bara är lat – kanske både och?

Allt gott!

papa

Förra veckan hade vi vår första session med Andrea på Primadonnaprofylax. Nämnde för en kollega vad vi skulle på. Hm…, sånt där sitta på saccosäckar i grupp och flåsa unisont, funderade vederbörande.

Nej, inte precis, eller rättare sagt inte alls. Jag är ju tämligen luttrad i denna barnfödar-profylax-föräldragrupps-/kursbranschen och vet vad som funkar på mig/oss. När man är på vilken kurs det än må vara och man talar saaaktaaa och ööööÖöverpedagogiskt så att aaaaaaaaaalla ska hännnnnga med, så hänger jag inte med...

Att föda barn är ju en ganska informell grej och att få diskutera ”allt mellan himmel och jord” – utifrån vår situation och våra behov - var mitt i prick för oss, utan att alla andra också skulle hänga med. Inte så att vi behövde prata fortare än vanligt, det är ju inte det som tidigare varit kruxet, utan för att vi träffades på samma – ja på samma vad? Våglängd? Level? Inte vet jag, men vi möttes och vi fick med oss så mycket inför nästa gång vi ska ses och framför allt nästa gång vi ska ha barn.

Det var så mycket mer än ”bara” andning, det var helt enkelt syresättning och förberedelser på det mentala planet – inte minst för mig som pappa. Jag borde veta bättre, förstå att det verkligen snart är dags, men har ändå svårt att verkligen ”fatta”. Synd att man är så korkad kan tyckas - tur att det finns hjälp.

Allt gott!

ps. på idg.bloggen skriver jag om att rå om varandra i inlägget weekendresa ds.

Inte så segt som jag trodde

Jag hade haft en lite seg vecka, av olika skäl. Seghetsingredienserna var olika och lite i oordning, jag kunder inte riktigt identifiera dem ens med bästa vilja.

Jag hade inbokad tid med min mentor, kändes segt. Min gode vän Eugen brukar säga att ”med smicker kommer man ingenvart”, men jag måste säga det ändå. Min mentor är en osedvanligt klok medborgare. Hon läser sin lilla adept med en förbluffande klarhet och vi lyckades, tillsammans, klura ut ingredienserna i segheten. Det visade sig att veckan i själva verket inte alls var så seg som jag inbillat mig, tvärtom väldigt konstruktiv och full av möjligheter. Det är ju så det är, chanser är inget man får utan något man tar – bara man förmår att se dem.

Ibland behöver dock jag, liksom många andra, lite guidning av någon som kan mer eller annat. Inget Hokus Pokus, utan helt enkelt att bara ta in och vara lite öppen för andra sätt att se på saker Å ting.

Sen flöt det på, segheten var som bortblåst. Ofta behövs så lite för att vi ska lyfta blicken, för att vi ska uppfatta situationen på ett lite annat vis. Detta har verkligen varit en kanon vecka, inte det minsta seg en endaste gång!

Allt gott!

Ps. på idg.bloggen skriver jag idag om "Inte en vanlig dag på kotoret", vilket handlar om föredraget som jag skrev om i mitt förra inlägg här. ds.

Expertparadoxen

I morgon ska jag hålla ett föredrag om hjärta vs. hjärna, om hur vi fattar beslut och varför vi inte alltid fattar hur vi gör. Jag kommer, som jag så fint brukar uttrycka det, ”lättsamt vandra mellan forskning och praktisk tillämpning”.

Jag har pratat under detta tema ett antal gånger förr, men sällan på det sätt som jag nu kommer att göra. Det är alltid lättare att prata om ”hur människor gör”, denna gång ska det bl.a. handla mer om hur jag gör – och varför.

På pappret är jag klok som en uggla, inget mindre än beslutsdoktor. Jag är nog en hyggligt skolad beslutsanalytiker, och skolningen ger som bekant det man brukar kalla för juridisk legitimitet. Råkar vara expert, serru. Men experter, av allehanda slag, lider av något som jag valt att kalla för expertparadoxen. Det finns säkert något bättre riktigt namn på det hela, men who cares? Jag gillar att använda ordet paradox. Som expert har man alltså en övertro på sitt kunnande och presterar därmed sämre än genomsnittet, i alla fall under sin pionjärtid som just expert.

Jag har denna gång gett mig på att funka till det hela en smula, kombinera livskunskap med formell analys, lite funky business helt enkelt som Kjell A Nordström skulle uttrycka det.

Förhoppningsvis kommer åhörarna att bättre förstå varför de gör som de gör – och varför jag är som jag är.

//beslutsdoktorn

ps. på min idg.blogg kan ni idag läsa om mina funderingar om en kurs i beslutsanalys, på Stockholms Universitet, som jag kommer att ge ett antal föreläsningar på inom kort! ds.

Vad har format dig?

Hur kan du hålla på Finland undrade 7-åringen hemma under OS. Du har ju bott i Sverige hela ditt liv…, som hon uttryckte det.

Året var 1972 och sommar OS gick i München, förövrigt ett OS med bitter eftersmak. Men på det idrottsliga planet kammade Lasse Virén hem dubbla guld på 5000 och 10000 meter. Sommarstugan var fylld med finska medborgare. Taket höll på att lyfta då gulden bärgades. Mina föräldrar var vid tillfället strax under 30 år. Deras pappor hade båda varit ute i krigen mindre än 30 år dessförinnan. I stugan fanns minnen, känslor och SISU som hade sina rötter i mycket av den finska historien, en historia fylld av blandade motgångar. Engagemanget var på det stora hela ganska intensivt. Lasse Virén upprepade bedriften 1976 i Montreal och scenerna hemma i sommarstugan var ungefär de samma.

Jaha, då blev han finne igen har mina kompisar konstaterat varje år då hockey VM dragit igång. Ja, självklart.

Samma har gällt när jag farit runt och tittat på F1, från Istanbul i öster till Barcelona i väster. Men ”vuxna karln” har säkert många tänkt när jag kommit farande i den blåvita hockeytröjan och flaggan vajandes i min hand. Jag kan ju oss emellan avslöja att jag inte känt mig särskilt ensam. På Grand Prix loppet i Budapest 1999 t.ex. hade jag sällskap av 30.000 Häkkinenfans. Engagemanget var genuint, med rötter långt bortom vår generations gränser.

Arv och miljö formar oss som bekant. Jag har blivit formad av bl.a. dessa tillställningar, detta har präglat mig för all framtid. Heja Soumi säger jag då det gäller F1, hockey, spjut och backhoppning. När det handlar om fotboll så säger jag GO ZLatan GO, om det inte är Finland och Sverige som möts – smart va?

ps. ...and by the way så ställer jag frågan på idg.bloggen om det är någon skillnad mellan privat och professionellt beslutsfattande? ds.

Sloppy Friday

Förra fredagen skrev jag ett inlägg på idg-bloggen med rubriken Leisure Friday. Kan man sloppa till sig lite på fredagar - är det ok?

Jag har inte tyckt det förr, eller förr och förr - sen jag lämnade universitetsvärlden ska väl tilläggas. Där var det Leisure Friday hela veckan, fast slappare. Super sloppy leisure. Där gällde verkligen everything goes. Där är man lite finare på sitt lilla vis, man står över det där med kläder på något sätt – utan att tänka på det.

Märker att jag attraheras av detta modebloggartänk, om nu någon missat att det är det jag håller på med mellan raderna, då det är de bloggarna som ligger högt i kurs. Så, hur var det nu med min egen fredag här, alltså hur var det med min kläd-stil/sel idag?

Jag har plockat ihop en bildarsenal med mina attribut för dagen. Dock inte använt mig modebloggarstilknepet att fotografera mig själv i en spegel. Där går gränsen, just nu, men den kan komma att flyttas. Nåväl, kavaj PepeJ (ej med på bild), Nudie braxor och Earthkeepers boots, skjorta Eton med glatt paislymönster.

Dr. Thunström här på firman, ca 10 år yngre än undertecknad, har just välsignat hela rasket. ”Ingen gubbvarning på dig” som han uttryckte det. Skön kille där, han seglar genast upp som en av mina favvokompisar på förekommen anledning:-)

ps. ...allvarligt, är det inte lite farbrorvarning om man börja se ett mönster i samma kläduppsättning fredag efter fredag? ds.

Himlen runt hörnet

När livet var som besvärligast, för snart 10 år sedan, fick jag ett brev på posten. Brevet innehöll vacker musik och några väldigt varma rader, rader som gav stöd, rader som gav hopp - även fast himlen var runt hörnet.

Flera år senare, när solen åter sken, landade vi i Rio de Janeiro med småbarn i släptåg, och ingenstans att bo. Vi lyckades finna vår väg till Hotel Vermont, för en första natt i denna bedårande vackra stad. Redan nästa dag hamnade vi i en fantastisk etagevåning i Botafogo, med utsikt över såväl Sockertoppen som Corcovado med Jesusstatyn. Vi hittade till härliga ställen med fruktcocktails och fick på märkligt vis tips om nya varianter. Lisa Nilsson hade varit i Rio och spelat in en ny skiva och hon visste vad som gällde på fruktcocktailfronten. Säger bara Morango Con Leche!

Väl hemma igen efter Brasilientiden visade det sig att hennes nya skiva hette Hotel Vermont. Time flies och Lisa fyller 20 år som artist. Det blir en resa genom tid och rum, en resa på 20 år – också för mig.

Lisa, tack för dina rader då allt var svårt, för fruktbarstipsen 2006 och, i förskott, för konserten inom kort!

Människobarn

I morse när jag skulle duka fram frukosten så hade kalkonen gått ut, ja alltså den hade inte smitit då den var död och skivad, men bästföredatumet ni vet.

Man ska inte storhandla så man inte hinner äta upp, var min första tanke. Bara att kasta – eller? Har sett hur kött hänger på krokar i Kairo, mitt i stekheta sommaren.

Nu handlade det bara om en dag eller två och marginalerna är ganska väl tilltagna i SWE. Det vet ju ICA om inte annat. Själv hade jag gladeligen ätit av det, men innan vi fått i oss hela paketet så hade det hunnit bli gammalt - även med mina mått.

När vi var i Rio de Janeiro och jobbade så gav vi ofta mat till fattiga. Barnen gav mat till andra barn i restauranger, på gatan och lite varstans. Barnen minns detta som om det var igår och de pratar ofta om det. De gav och de fick, de fick något att tänka på och de fick mig att tänka mer på det.

Eftersom jag uppenbarligen är trög så har det tagit sin tid för mig att inse att tyvärr är inte skillnaden så stor mellan Rio och Stockholm. Det finns fattiga här också, riktigt fattiga och mycket utslagna. Har inte siffrorna klara för mig, men antalet uteliggare är stort bara i Stockholm. Nu har jag förstått att vi kan ge även här.

Just när jag skulle kasta kalkonen som ”gått ut” så kom jag på att jag kan ju göra såsom barnen gjorde, nämligen ge bort till andra barn. Ge bort till andra människobarn.

Innan jag gick på lunch så tog jag en sväng på plattan. Jag lämnade ett paket skivad kalkon vid Pekkas låda. Lådan kunde ha tillhört dig – eller mig.

ps. kylskåpet på plattan visade -7c, allt enligt iPhonen ds.

Tacksamhet

Har just ätit frukost med mina kära, en underbar lördagsmorgon utan stress. Känner mig väldigt tacksam.

Skrev i mitt förra inlägg under temat” Hur prioriterar jag egentligen människa”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Du har ju redan skrivit om det där med tid…” Jo, förvisso, men i en liten annan dager då, under ett annat tema. Tror vi ska vara lite ödmjuka inför det faktum att funderingar kring tid inte är något som jag, eller någon annan, ”river av” på ett eller ett par blogginlägg. Mer på detta tema lär komma;-)

”Life must be lived forward, but can only be understood backwards” har min favvo existentialist S. Kirkegaard sagt, och jag återkommer ofta till det citatet i mina tankar kring livet. No regrets, mitt förflutna har gjort mig till den jag är, mitt förflutna har gett mig möjligheterna att uppskatta live på ett sätt som jag inte kunnat drömma om för 6-7 år sedan.

Lagt kort ligger, det som varit är historia och bör förvaltas på bästa sätt. Vi kan välja att vända motgångar till framgångar, vi kan välja att göra det bättre nu än förr. Framtiden blir sällan vad den varit och historien kan vi göra litet åt. Jag behöver inte förstå allt i det förflutna eller allt om sen. Bara vara här och nu – där livet pågår som mest!

Är tacksam för nuet, denna lördagsmorgon.

Hur prioriterar jag människa?

Vad lägger vi vår tid på? Lägger vi tiden på det vi vill, på det som är viktigt eller på något som vi vare sig vill eller tycker är viktigt?

Familjen, absolut, den kommer i första rummet. Familjen är inte konkurrensutsatt, i alla fall inte i teorin. Men hur är det i praktiken? Jobbet säger någon, självklart säger jag. Jobbet tar tid och det är inget konstigt, man måste ju ha pengarna – i mitt fall mycket annat också. Så långt allt gott. Mellan familjen på plats nr 1 och jobbet på plats nr 3 kommer på plats nr 2 (rätt gissat där!) vänner och intressen, i min värld ska väl tilläggas. Finns det då någon tidsmässigt korrelation sett till deras inbördes ranking? Inte särkilt mycket, kanske ingen alls. Tyvärr.

Gamla vänner går inte att få nya, alldeles oavsett hur man gör. Jag var till Åre med en av mina två allra bästa vänner förra helgen, vilket är old news för er eftersom ni läst mitt förra inlägg. Vi pratade, vi skrattade, vi lagade mat, vi diskuterade allt mellan himmel&jord – och då menar jag ALLT. Vi tittade på OS, vi umgicks och dessutom åkte vi skidor. Vi bastade och sov mycket. Vi hade simply en underbar helg. Den första tillsammans på typ 10 år eller så.

Då jag med stor behållning lägger ner 1680 timmar per år, lite mellan tummen och pekfingret, på mitt jobb så måste jag ta mig en funderare på varför en av mina bästa vänner och jag endast fått ihop ca 52 sammanhängande timmar på alla dessa år?!?

Dags att reflektera över mina prioriteringar, en liten tid. Dags att prioritera om. Hur gör du?

Nu baah, provar ny bloggstil - en lite mer folklig ansats:-)

A, men life is nice. Var i Åre i helgen(se bild), gött.

ALla rockade, utom Chrille Å jag – vi softade. Helt avslappnande.

Nu måndag, suger INTE, nice. Vad else? Fått nya kalsonger av min fru, TnX! Se bild. (det är skugga på kanten - inget annat, ok?)


Lillen ska INTE till BVC. Apan sa att han måste "skata" (skejta). Air says: jag måste blogga. Nu blogga. Ingen bild.

Oj, en till bild – vad skriva. Jag säger bara kolla mina skor, ej nya. Se bild.OBS! Två högerskor, jag har en av varje. Köpt på NK. Stekaraffärn.


Måste ringa Per, och fika – på jobbet. Inte med Per, han bor inte här där jag är. Synd. Gillar Per. Se bild.(han är söt).

Oj, höll på att missa värsta grejen (tandborstgrJEn), kolla min nya - helt övÈlägsen. ON - OFF, say no more.

Måste kaffe. Tack firman, nice. Alla snälla. Seså, jobba på nu där ute. Måste tänka. Minstingen sov bra i natt. Allt cooL, nice.

Vad säger ni, har jag missat något?

ps. Kommentera gärna i forumet här så jag får känna av hur läsarna uppfattar min anpassning till marknadskrafterna!?! ps.

Mäter jag på fel parametrar?

Jag vill självfallet nå ut, att påstå annat vore att ljuga och då inte ljuga så lite heller.

Det gäller mitt inlägg Varför blogga? (publicerat den 17 jan 2010). Jag angav i och för sig tre helt sanningsenliga skäl till varför blogga, men glömde medvetet eller omedvetet, ett skäl som definitivt hör till topp tre – att nå ut, att bli läst. Har man inte ambitionen att nå ut så kan man med fördel skriva dagbok, men då alltså inte på en blogg.

Detta har tarvat lite funderingar, inte den freudianska lögnen i sig, utan det faktum att jag inte bums nått den breda krets av läsare som jag någonstans hade hoppats på. Är min stil för pretentiös och/eller innehållslös? Är det så att min egenhändigt valda pr-guru Nibor Löfask är helt fel på`t när han uppmuntrar mig i mitt skrivande? Nibor, tänk om det hela mynnar ut i sjunkande läsarsiffror? Ska vi då skylla på att de inte är på samma level? Detta vändas mot oss, mot mig. Kanske borde jag vara nöjd med att jag första månaden haft ngt tusental läsare på denna blogg? Mitt bloggande på IDG.se är av lite annan art, där är scenen satt och manegen krattad. Det är liksom vare sig tack vare eller på grund av mig.

Men poängen är den, i den mån här finns någon poäng, att en doktorsavhandling i snitt läses av en handfull individer (handledaren inräknad). Det tog mig ca 5 år att skriva min egen. På denna blogg har jag nått ut till betydligt fler, med avsevärt mindre insats. Men steget från här till nästa level – sett till antalet läsare – kräver något annat misstänker jag.

Ännu mindre insats och fler läsare är inte så lätt att få till som det kan verka vid en första anblick, men jag ska försöka. Lova att ge mig feedback efter mitt kommande testinlägg som ska författas på ett mer populärbloggistiskt vis!

Sannolikhet i dagens perspektiv

Numera får vi hålla tillgodo med sannolikhetskalkyler och det är synd, för precis som Tage Danielsson konstaterade på sin tid så håller de ”lägre kvalitet än sanningar”.

Det som har hänt var alltså högst osannolikt – enligt experterna. Det var enligt rodelbanbyggarna helt osannolikt att någon skulle ta den vägen över kanten. Håller man den förutspådda linjen så går allt fint, ungefär så. Men problemet är att när någonting inte går som man tänkt, förutspått eller antagit så blir det knas. Denna gång blev det knas på allvar. En ung människa dog, på grund av att enbart experter hade varit inblandade.

Jag har läst ett antal artiklar där journalister undrar hur i hela friden det kunde stå stolpar next to rodelbanan?!? Det ligger i journalisternas jobb att ställa frågan och det ligger oss människor nära till hands att vara efterkloka. I detta fall är det lättare än på mycket länge att både ställa frågan och att vara efterklok.

När jag tittar på bilderna så slås jag obönhörligen av tanken att hur i helv… är det möjligt att stolparna står där, och framför allt hur kan sargen vara så låg?!? Jag vet, det heter inte sarg i rodelsammanhang, med nu bortser vi från det. Lite sunt bondförnuft hade räddat livet på Nodar Kumaritashvili. Lite kompetens i form av annorlunda tänk hade gjort banan oändligt mycket säkrare.

Lite mindre expertis hade varit på sin plats. Lite common sense hade gjort susen. Problemet är bara att Common sense is not so common och förmår man inte att tänka utanför boxen i riskhanteringssammanhang så kan det sluta illa – i värsta fall rakt in i en stolpe…

Rik på vad?

Det är viktigare med en rik pappa än utbildning när det gäller att samla pengar på hög, stod det att läsa på DN-debatt tidigare i veckan. Det har visst med skatter och grejer att göra. Känner mig lättad. Kampen är över.

Nu slipper jag att jaga pengarna som aldrig, allt enligt artikelförfattarna, kommer att låta sig läggas på hög. Jag tror dem. Jag har egentligen inte haft några alternativ så utbildningen var ju mitt försök, vad tokigt.

Min pappa var milt uttryckt inte särskilt rik, inte heller blev han särskilt långlivad (1944-1977) – på det stora hela en olycklig kombination om man tänkt samla pengar på hög. Dessutom var han lågutbildad, men det har ju inte med saken att göra, se artikeln. Däremot var han en bra pappa och det har i mitt fall visat sig vara långt mycket viktigare. Jag vet självfallet inte om jag skulle blivit en bättre medborgare om han både varit en bra pappa och dessutom rik, men den funderingen är mer av akademisk karaktär.

Bl.a. Carl-Henric Svanberg lär ha sagt att ”Culture beats strategy”, och jag tror att när det gäller livet i stort så slår en trygg uppväxt pengar på hög.

Jag fick följande rader av en klok kvinna häromdagen (tack Frida J!) ”Start the morning by counting all the things you have that money can’t buy. Then decide whether you are rich or not”. Även om klyschan att ”allt det viktiga i livet är gratis” börjar bli en smula sliten så är den alltjämt sann, kanske sannare än någonsin. För vare sig en rik pappa eller bra utbildning kan hjälpa oss med dessa bitar.

http://www.dn.se/opinion/debatt/rik-pappa-ar-viktigare-an-talang-och-utbildning-1.1040979

Liv, lust och beslutsfattande

För något år sedan satt jag och klurade på vad jag ville jobba med, när jag blev stor. Jag kom på att jag ville jobba med människor, kunskap och nytta, samt utveckla och utvecklas. Ungefär, eller ganska exakt, så.

Jag har prickat in 4.5 av 5 möjliga, och inser att jag är väldigt privilegierad. Ändå är det nyttoaspekten som ligger där och spökar ibland, den vill mer på något sätt.

Idag handlar det för min del främst om att skapa affärsnytta, åt min arbetsgivare och åt våra kunder. Jag trivs med det också, så det föreligger ingen kontradiktion. Men jag vill mer på denna punkt, denna nyttopunkt. Helst av allt vill jag göra gott på något sätt, vara snäll, hjälpa till om ni så vill. Det kan man ju göra hela tiden, mitt i vardagen, genom att vara en god medborgare sa någon. Absolut, men jag vill lite annorlunda – också.

Vad jag ska göra till att börja med är att auktionera ut ett föredrag som ska handla om Liv, lust och beslutsfattande. Så får det bli, till att börja med. Pengarna kommer att gå raka spåret till neonatalavdelningen (avd. 45), en avdelning där för tidigt födda barn vårdas, på ett sjukhus i en liten stad i norr. Där kommer pengarna att göra mycket gott, t.ex. i det s.k. kängururummet som fyller en viktig funktion för de små barnens utveckling och närheten till sina föräldrar.

Vad sägs om att bjuda de anställda på en riktigt tänkvärd dragning - kanske redan till sommaren eller istället för att ge bort ett kit sushitallrikar eller en vinöppnare nästa jul?

ps. se i vänsterkolumnen för uppgifter om budgivning, etc. ds.

Första hela natten!

Man får det man förtjänar som det heter. Visst, absolut, det är väl okej i sak. Själv har jag fått uppleva ettpartre4:a barn som alla sovit på det hela ganska dåligt, faktiskt väldigt dåligt de flesta av dem.

Jobbigt, absolut, men problem? Egentligen tveksamt, sett ur ett lite större perspektiv. De är alla glada och friska, vilket i sig är en gåva från ovan!

Hur som helst, nu blåser nya vindar i Riabackes förortsboning. Härom natten sov minstingen sin första HELA natt, någonsin! Bilden till höger är beviset, det är min iPhone som registrerat aktiviteterna i sängen (sömnrelaterade aktivitetena ska väl tilläggas). Undrens tid är således inte förbi. Morgonen därpå rådde det karnevalsstämning i den trånga köksgången, där det annars brukar hetta till en smula.

Tänk vad ofantligt bra livet är då det största ”problem” man har är att barnen sover lite dåligt – under något årtionde eller så. Jag skäms ibland när jag gnäller på dessa bitar, detta ska per definition inte gå in under rubriken problem. Tänk vad bra livet är då lite mer sammanhängande sömn är allt som behövs för att världen ska visa sig från ett helt nytt perspektiv!

Nu blir det två konferensnätter med sammanhängande sömn - och jag längtar redan hem!

Ps. …och så ber vi ödmjuka böner om att nästa lilla ska sova bättre – även fast det egentligen inte är något problem:-)ds.

Lycka är var dag som går sin gilla gång

Märkligt detta med lycka. En del är väldigt lyckliga utan någon egentlig orsak kan tyckas, medan andra som har ”allt” inte verkar vara det minsta lyckliga.

Hemma i mitt föräldrahem hängde en väggbonad där det stod att: ”Vill du glad och lycklig bliva denna gyllene regel minns, sakna ej det som fattas utan värdera det som finns”. Låter klokt, rimligt och faktiskt också ganska enkelt.

Hur fungerar det då i vardagen, i livet? Jag misstänker att våra preferenser och erfarenheter i stor utsträckning slår an tonen för hur vi upplever och förhåller oss till livet i stort, bland annat. Inom forskningen talar man om s.k. anchoring effecter som gör sig gällande på många plan. Dessa effekter innebär att vi hänger upp framtida upplevelser på tidigare erfarenheter eller på fullständigt irrelevant information, vilket många av de klassiska exemplen pekar på. Det finns studier där man har undersökt hur lyckliga människor är. Det man bland har annat upptäckt är att de som vunnit stora vinster i form av pengar finner mindre nöje i vardagliga ting, som att umgås med familj och vänner. De har erfarit en känsla som skadat deras fortsatta förmåga att uppskatta livet som det är, lite förenklat.

Jag har, tack och lov, inte vunnit några miljonvinster i form av pengar. Däremot har jag haft turen att vinna så mycket annat, mitt i vardagen - mitt i livet. Att uppskatta dessa vinster såsom att ha friska barn, att själv vara frisk, att ha mat, kärlek, osv. är sånt som vi ofta tar för givet. Förmågan att uppskatta allt detta är för mig, paradoxalt nog, ett resultat att jag några gånger under resans gång suttit med en ganska trist giv på handen. Detta har fått mig att leva livet på livets villkor, att uppskatta det jag har. Mig fattas intet.

Länspolismästargris

Jämställdhetsfrågorna har legat honom varmt om hjärtat… Jag börjar tvivla, vilket i sig är ett litet problem.

Jag har haft några riktigt långa dagar och således inte riktigt hängt med, men i morse läste jag lite mer i detalj om den misstänkte (för han är ju ännu inte dömd) f.d. länspolismästaren Göran Lindberg. På sannolika skäl misstänkt, den starkaste graden av misstanke. Oh, fy f.. tänkte jag – vilket jag givetvis inte kan skriva – men så gick tankarna. Polis, polis, f.d. länspolismästarpotatisgris. Kanske det redan så här tidigt på året är dags att utse ”The pig of the year”?

”Min klient är mycket missnöjd och det är fruktansvärt jobbigt att sitta häktad…”, bl.a, bl.a., bl.a., säger försvarsadvokaten, och fortsätter med att "det är allvarliga anklagelser som riktas mot min klient.." Ja, det ska gudarna veta.

Det stora problemet, i sig självklart ofantligt mycket mindre än den skada han åsamkat kvinnorna/flickorna i fråga, är att en hel yrkeskår kommer att få klä skott för detta – en lång tid framöver. En yrkeskår av hårt arbetande män och kvinnor, en yrkeskår bestående av 99% kloka, ärliga och normalt funtade medborgare kommer att få dras med f.d. länspolismästarens tilltag.

För lika säkert som amen i kyrkan är det att senast inkommen information alltid överskuggar allt annat som tidigare kommit in – i detta fall oavsett hur många hundra år kåren gjort gott dessförinnan. Här handlar det inte om rationell matematematik, det handlar inte om fakta utan istället handlar det om känslor. Känslan är alltid snabbare än tanken och känlan jag har är att denna känsla kommer att sitta i ett tag.

Jag hoppas att allt är ett s.k. misstag, att verkligheten inte är så fullständigt desillusionerande som det verkar och att jag får äta upp detta inlägg. Tyvärr tror jag att det är att hoppas på för mycket.

När blogga?

Nedan följer (faktiskt på begäran!) sista delen i trilogin om Varför, Hur och När blogga?

Jag har ju inte exakt hur mycket tid över som helst precis, vilket är ett understatement. ”När ska du hinna med det där?”, var det någon som undrade. Denna någon skulle kunna varit jag själv, för frågan är mycket rimlig och dessutom ställd till rätt person. När som sagt?

Jag har svurit en privat liten ed på att mestadels sköta bloggandet under förflyttning, under stunder då jag annars ändå inte får något vettigt gjort. Nu får jag det, eftersom jag för dagen tycker att bloggandet är vettigt i någon bemärkelse. Bieffekterna har inte låtit vänta på sig och jag har upptäckt nya smarta möjligheter att utnyttja tiden ännu bättre. Alltså inte spara tid utan att stället använda tid. För stundom, under t.ex. resor till och från jobbet, när jag inte har vare sig block eller penna tillgänglig så använder jag min iPhone som inspelningsmanick. Hur smart som helst - alltjämt enligt mig själv då.

Jag har märkt hur folk i morgonrusningen på Gullmarsplan tittar lite märkligt på mig när jag ”walkie-talkar” min iPhone och röstminnesantecknar tankar om potentiella blogginlägg, såsom när jag var ung och okysst äventyrare i djupaste djungeln i Sydamerika för sisådär 25 år sedan, t.ex. ”TÅG mot Hässelby kommer om 2-min…” – just ja, nu var jag ju här där jag nu är. Tankarna får mig hursomhelst att färdas både framåt och bakåt i tiden, nästa som att resa lite extra varje dag. Just detta tror jag är en av bloggandets fördelar, nämligen att få tillfälle till eller bli tvingad att ta lösryckta tankar ett steg längre.

Alexander Bard sa nyligen ngt i stil med att skriva en bok går i regel fort, och det är helt ok, men att researchen ska ta ordentligt med tid. Svaret på frågan När blogga? är att mycket av jobbet redan är gjort under de gångna 44 åren. Det enda som fattas är att lägga några hundra ord i rimlig ordning - under förflytning.

Nötknäpparen

Ett av mina tidigare inlägg hade rubriken Att få in – put. Förra veckan kom jag på att jag missat en del input, som så många andra, när jag var liten.

Mina föräldrar läste inte sagor för mig och de teatrar jag fick stifta bekantskap med gästspelade i gymnastiksalen på skolan där jag gick. Det fanns inget naturligt kulturarv som gjorde sig gällande, mer än då den genuina finska arbetarkulturen.

Ett av barnen, Ph 9 år, och jag var och såg en balett på Operan. Det var input ska gudarna veta. Så vackert, så Beskow, så mycket av allt som jag inte fått förrän i vuxen ålder. Kanske var det extra starkt just därför, för att jag satt där med henne. Vi applåderade så det gjorde ont i händerna och vi var rörande överens om att detta ska vi göra om snart igen!

Det gick upp för mig att det känns så bra att kunna ge barnen sånt som jag själv inte fått i modersmjölken. Kultur är ingenting som man råkar trilla på, skulle jag tro. Eller är det kanske just det jag har gjort i vuxen ålder, nåväl. Jag tror vi kan hjälpa våra barn att upptäcka oändligt mycket mer än vi anar och framför allt är vi normsändare, vilket vi aldrig får glömma.

Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör. De går dit vi går, de gör som vi gör och så länge den enda nötknäpparen de känner till ligger på köksbordet under julen – ja, så länge kommer de ha en lucka stängd, en lucka där mycket gott annars hade kunna trilla in.

Hur blogga?

Jag har lärt mig att nästan oavsett vad man ska lära sig så ska man ta rygg på de som har lyckats, de som kan mer. Detta känns mycket angeläget då jag fått blodad bloggartand. Sagt och gjort, ut och samla empiri. Jag valde en av de mer publika sajterna med topplistor, mest lästa, osv.

Alla som är på pallplats måste kunna detta, right? Så, låt oss se vad nummer 1, 2 och 3 hade att bjuda på för dagen.

Plats nr: 1 ”idag är jag såhär” - Tröja h&m, klänning – anna K, skor – prada. skorna är köpta på rean. de är så sjukt fina. jag ska visa en annan dag. själv ligger jag just nu i soffan och väntar på att bli serverad mat.” (B.dr`s egen not: här var också några bilder på de omtalade attributen).

På plats nr: 2 ”Fredag” - Det är väl himla skönt? Jag ska strax möta upp John för en sväng. Fika och inför den sista rean. Fast det blir nog bara fika.

På plats nr: 3 ”Latardag Idag är jag verkligen lat!” - Ensam hemma vilket betyder köttbullar och macaroner, hängt lite tvätt och vikt den som var torr... vad orkar jag mer...? Bra fråga..! Just nu inget, sitter och väntar på att Magnus ska höra av sig om matsalsgruppen.” (B.dr`s egen not: denna var skriven av någon TV-bondefru/prospect eller dito).

Mina slutsatser: Antingen får jag lägga om kursen helt, eljest blir det ingen läsarsuccé. Det verkar vara stenhårt i toppen och man får nog ge sig till tåls innan man helt landat i denna genre.

Så på frågan HUR blogga har jag inte fått något riktigt tillfredsställande svar. Kanske har jag fått svar på hur NOT blogga. Här blir det svårare än någonsin att ”adapt the style” - vilket jag tror är bra på sikt. För här verkar gälla, precis som i många beslutsfattarsammanhang, att vad som är populärt är inte alltid bra - och vad som är bra är inte alltid populärt.

Varför blogga?

Bra fråga. Jag har ställt mig den frågan sen jag kom igång med bloggande för någon vecka sedan. Jag har fått lite olika svar och här följer några av dem.

I. Jag inbillar mig att bloggandet fungerar som någon form av semi-terapeutisk övning. Tanken slog mig häromkvällen att kanske jag skulle testa att bloggterapeuta. För fjärde gången på väldigt kort tid hade jag spenderat alldeles för mycket tid på att övertyga supporten på ett kabelTVbolag om att vår digitalbox inte fungerar, inte alls. Men COM HEM hem hit själv och kolla då, hade jag lust att säga. Boxen ska skickas in till verkstan för en tredje (3) gången på kort tid.

II. Ett annat skäl är att jag allt oftare får frågan då jag är ute och håller föredrag o dyl att ”har du någon blogg där man kan hitta lite mer?” Nu har jag det. Här kommer man finna lite av varje är det tänkt, vilket jag antar att några av er redan börjat misstänka.

III. Det tredje och, för dagen, sista skälet är givetvis att jag inbillar mig att jag i mina bästa stunder har något att berätta. Något att berätta som andra kan ha nytta av, som andra kanske kan få en idé utifrån eller som – och nu tar jag i ordentligt som ni märker – kanske till och med kan få någon att ta ett beslut som de annars inte skulle ha tagit. På grund av eller tack vare min blogg.

Hur som helst, då jag är fullständig novis i detta gebit så måsta jag göra min läxa väl. Jag måste bege mig ut i bloggarvärlden, jag måste se mig omkring hur de bästa gör, BLondbella, Fadde, Klingström & Co. Jag ska samla in lite empiri, ta intryck av de som gått före, för att själv bli bättre. Återkommer inom kort med en resumé om vad jag lärt mig där ute – det vill säga HUR blogga.

Inte på liv och död

Pratade med en kollega vars man hade tre bloggar. Det bästa av alla goda råd var att hålla sin blogg levande. Om man inte höll den levande så skulle man fort som ögat tappa sina läsare fick jag veta. Jag börjde genast fundera på hur ofta jag bör skriva för att inte tappa så många. Det är det ena. Det andra är givetvis hur intressant jag måste skriva för att inte bara behålla utan också öka läskretsen?

En mycket god vän, från den lilla staden i norr, hade läst min blogg . Han tyckte att den innehöll en del intressanta funderingar, som han uttryckte det. Han undrade dock frankt hur jag skulle gå i land med att fylla bloggen med intressanta spörsmål varje gång och om jag kunde leva på den.

Ett litet frö av tvivel hade såtts i mig. Tänk om jag inte lyckas skriva krispiga texter framgent, tänk om jag bara lyckats snubbla över tangenterna på ett hyggligt sätt under de första veckorna. Ungefär som när jag spelade dragspel för en kusin när jag var 5-6 år. Oh, underbar låt det där sa han, kan du inte spela om den? Ne, det kunde jag ju inte – för jag visste ju inte hur jag hade gjort…

I dag, nästan 40 år senare, har jag lite bättre koll på vad jag kan och inte kan. Jag har goda skäl och anta att jag ska kunna dra ihop några rader lite nu och då. Att blogga ska självfallet vara närande och inte tärande. Detta bör jag ha i färskt minne då jag från och med kommande veckan ska börja blogga på en stor affärssajt. För när allt kommer omkring - så kan jag ju vare sig leva på det eller dö av det.

Ps. inom kort kommer första inlägget i trilogin varför, hur och när blogga? Ds.

Att få in - put

Man måste få input, mer input än output - i vart fall över tid. Man kan inte ge utan att få. Det gäller allt, det handlar om ens inre ekonomi. En själens, kroppens och hjärnans ekonomi som måste gå ihop.

Var och när som man får vad är inte alltid klart, men klart är att vi behöver få för att kunna ge. Vi måste ha ett positivt kassaflöde i denna inre ekonomi.

En kompis som bor i en liten stad i norr, som vi för enkelhetens skull kan kalla för Sundsvall, klagar lite nu och då på att ”bollen inte studsar tillbaka…”. Ne, hon spelar inte basket i Dragons, hon spelar inte alls. Boll alltså. Istället är det en metafor för att hon inte får någon mellanmänsklig vibration i gungning, det händer ingenting. Hon saknar input, hon saknar respons och lite annat.

Själv måste jag ha input. Inte varje dag, inte hela tiden men lite nu och då – här och var. Hur ser då min input ut? Den kan verkligen variera. I höstas var jag på en kurs ute på Utö. Där studsade bollen tillbaka kan jag lova gott folk. Boijnk, boijnk och boijoijoijnK! Kände mig helt berusad efter denna gruppövningshelg – hade jag fått en överdos måtro, av input? Min fru undrade hur legobyggandet hade gjort så starkt intryck på mig. Samma gällde mig.

Under veckan som följde hade jag sen förmånen att få lyssna på Kjell A. Nordström i samband med ett branschevent. Han pratade bland annat om Junk Space-områden. Det var input. Strax innan Kjell skulle upp på scenen så diskuterade vi verserat beslutsfattargudar såsom March, Simon och andra auktoriteter på området. Kjell var lika klok som han var lång, och minst lika underhållande som ryktet gjort gällande. Jag tackade för lektionen och erkände att jag varit svältfödd på input, under mina 18 år i intellektuell karantän – i en liten stad i norr.

Att stå still existerar inte för mig

I min lilla värld finns bara två alternativ - framåt eller bakåt. Det okända är för mig möjligheter, det är framåt.

Det kända är bra, tryggt och mysigt – men sällan särkilt spännande eller nydanande. I det okända döljer sig så många möjligheter som bara väntar på att exploateras. Jag vill ständigt vara på denna odyssé, framåt.

Dock behöver inte framåt alltid vara synonymt med bättre, lika lite som bakåt per automatik är sämre. För precis som Marie Fredriksson sjunger så kan ett steg tillbaka vara två steg fram, dvs. bakåt är ibland framåt.

Jag fick förra veckan, i en radiointervju med Titti Elm, frågan om det var ett bra beslut att flytta från Norrköping för 25 år sedan. Självklart, absolut var mitt relativt snabba svar. Vad skulle jag annars säga, jag menar jag kan väl inte ha tagit fel beslut – eller?

Jag har i min egen forskning konstaterat att det stora flertalet (ca 95%) väljer det säkra före det osäkra när vi ställs inför olika valsituationer. Vi vill till varje pris undvika osäkerhet. Men ”no risk - no return” är ett välkänt fenomen i affärsvärlden, detsamma torde gälla i den privata sfären.

När jag hade varit på mina första långresor i slutet av 80-talet och kom tillbaka till mammas gata efter ett halvår eller så, så sa många att ”man borde också dra iväg…”. Vad de egentligen sa var att ”jag ska inte åka någonstans…”, skulle det visa sig med tiden. Borde tar oss inte bortom det traditionella, borde tar oss ingenstans eller möjligen bakåt.

Människor är inte förändringsbenägna av naturen och vi söker oförtrutet mönster som vi känner igen. Ska vi ta oss bortom det kända så är inte borde vår bästa vän. Lite dåligt omdöme och en sund syn på trygghetens värde har visat sig fungera fint för mig. ”Människorna planerar och gud skrattar”, kanske är det så att vi ska släppa taget en smula, lätta på klokheten och gå efter kartan med våra drömmar?

Var det då rätt att flytta från Norrköping? Ja, det var det. Jag har fått uppleva mycket som jag annars skulle blivit utan. Det var framåt för mig. Norrköping står där det alltid har stått och det känns som att jag både fått äta kakan och ha den kvar.

Vad som är framåt respektive bakåt står självfallet var och en fritt att bestämma - men tänk efter före så du inte färdas i fel riktning innan du vet ordet av!

Att ge det lilla extra är att få så mycket mer

Många minusgrader var det och jag klev på bussen in mot Gullmars igår, som så många gånger förr. Ibland tar jag direktbussen till Centralen. Men som sagt många minus. Jag klev på buss 801 då den kom först och väl ombord möttes jag av ett härligt ”God morgon, välkommen!”

Denna busschaufför, Stefan Roos, har jag åkt med sex gånger på tre år. Jag minns varje gång. För vet ni, han ser de människorna han möter. Han ser människor på ett sätt som vi ser alldeles för lite av. Han ser, han ger, han bjuder på det där lilla, lilla extra. Det där lilla extra som inte kostar något att ge, som inte tarvar någon extra tid och som inte heller tar särkilt mycket kraft har jag märkt. Ja, jag har själv provat, se nedan.

Jag blev bums gladare av det leende jag fick, jag gick till jobbet och hälsade gladare på alla som kom i min väg, som i sin tur blev gladare och så rullade det på under dagen. Var Stefan sen får tillbaka låter jag vara osagt, men en sak är säker och det är att han dag efter dag bidrar till en bättre dag för många människor, tack vare det där lilla extra.

Ibland undrar jag hur folk tänker när de inte hälsar, jag menar folk som känner varandra lite bättre än Stefan och jag. ”Ne, jag är lite dryg serru och behöver således inte hälsa på dig…” kanske de tänker. Kanske är det för att de tycker att jag är bäng, som man säger i Norrköping. Jag har dock hört att även andra råkat ut för samma sak. Har det hänt dig någon gång? Vet du, du ska inte bry dig i så fall. Det är de som är bänga, eller så har de bara låg självkänsla (kan också vara en olycklig kombination) och så tar det sig i märkliga uttryck – som att inte hälsa till exempel.

Jag hoppas innerligt att jag en dag ska förmå att vara lika generös som Stefan är. Att jag ska vara kapabel att heja lika glatt på alla jag träffar på jobbet, i hemmet och på andra ställen där jag har med människor att göra – präster som borgare, chefer som knegare. Om och när jag lyckas så är jag säker på att jag kommer att få mångfalt tillbaka, kanske redan på måndag om det är Stefan som kör!

Spara tid – hur går det till?

Ne, har inte tid. Det är mycket nu. Pratade med en gammal god vän i början av december och han sa att ”ja, det är mycket nu - du vet vi i vår bransch (han är advokat) har vi alltid väldigt mycket i slutet av året”. Jasså, det kom verkligen som en överraskning tänkte jag i mitt stilla sinne. Vilken unik bransch. Det är mycket nu.

En annan vän skickade ett sms, eller var det månne ett mail? Minns inte riktigt då det var mycket just då, strax innan jul, även i min bransch. Jag är nämligen i barn-, äktenskaps-, forskar-, konsult- och ett innehållsriktliv-branschen. Vännen skulle till Afrika någonstans och fira jul. Allt hade varit bra fick jag veta sms-ledes då han stod vid incheckningen på väg hem. God jul.

I mellandagarna hade vi sen besök av mycket goda vänner som vi inte sett sen i somras. Var tar all tid vägen undrade vi unisont? Det är mycket nu. Vi kan skylla på en massa saker som att vi till exempel inte har pengar, lust eller ork. Men just tid har vi alla lika mycket, eller mer precist 24-timmar/dygn. All over the globe. Vad vi sen gör av tiden handlar om prioriteringar, om medvetna och/eller omedvetna val. Det är DU som bestämmer.

Många av oss är fullt upptagna med att ”spara tid” och stressar ännu mer för att gå i land med detta sparprojekt. Var hamnar då all den sparade tiden, hur lagrar vi den och framför allt hur förvaltar vi den? Jag har misslyckats kapitalt på denna punkt. Jag har fram tills nu varit en tidssparare, till föga nytta.

Allt vi gör, mer eller mindre, mäts i tid. Tid har för oss blivit en måttstock i tid och otid. Det får vara slut på det, i vart fall för min del. Nya tider råder således. Jag förflyttar mig, såväl teoretiskt som praktiskt, från att vara en tidssparare till att bli en tidsanvändare.

Jag kommer inte svara på 500 mail i veckan (istället för nuvarande 260), jag kommer inte springa till bussen (eftersom det kommer ytterligare en buss typ 46 sekunder senare) och jag kommer inte att låta min iPhone effektivisera min tillvaro så att jag inte längre har tid till det viktigaste av allt – min familj, mina vänner, träning och återhämtning.

Sakta ned farten en smula och kom fram i tid. När ska vi ses?