Gubbar som blivit grabbar

Jag gick, som så många gånger förr, med raska steg mot mitt favorit lasange-ställe i Gallerian. På vägen dit såg jag grabbarna sittandes på ett fik, grabbarna från förr.

Nille och Ignell hade tagit en dagstur till hufvudstaden, grabbarna brukade visst göra så lite nu och då. Det var härligt att hinna prata gamla minnen och gemensamma bekanta i nästan en halvtimme. Senast jag såg dem så tyckte jag att båda var bra mycket äldre än jag, faktiskt rätt så till åren komna, säkert runt 30-35 år gamla.

De är, som ni säkert förstår, fortfarande äldre än jag men på något sätt inte lika mycket äldre längre. Även fast det förflutit 25 år så såg de i princip ut som de gjorde på det glada 80-talet.

En trevlig svärmor som jag hade en gång i tiden berättade, i mitten på 90-talet, att hon och tjejerna hade varit ute på middag, att hon och tjejerna skulle göra än det ena än det andra. Minns att jag tyckte att det lät lite ”roligt”, vaddå tjejerna – de var ju närmare 50 år?!?

Själv gör jag rätt sällan saker med grabbarna, men när jag gör det så är det just med grabbarna jag gör det. För inte är det med gubbarna, bara för att några av oss råkar vara närmare 50.

Att gubbar blir grabbar och att tanter blir tjejer är ett tecken på att allt kanske inte var bättre förr:-) ...även fast Hagbard hävdar annat då han konstaterar att - förr när jag kom hem från krig så blev det fest och nu när jag kommer hem från fest så blir det krig!

NO STRESS

I Bahia i Brasilien där vi tillbringade en del tid våren 2006 fick vi verkligen lära oss vad no stress innebär, på riktigt. Ryktet sa att man bland annat helt struntade i att ställa om klockorna för sommartid och dylika påfund, eftersom det ändå var no stress som gällde.

Sen kan det ju bli lite väl mycket no stress i Brasilien, om man inte får några år på sig att komma ned i varv som stressad nordbo – men det är ju inte deras problem.

Igår åkte jag in på första jobbdagen efter semestern. Det som slog mig, redan på T-Centralen, var att det verkligen var no stress. Lite folk i rörelse och de som fanns där gick i ett normalt tempo. Väl inne på jobbet kunde jag skönja samma tendenser. Jag väjer att kalla stämningen för stillsam och balanserad kreativitet – om någon överordnad skulle råka läsa dessa rader.

– Det är verkligen skönt att komma igång i lugn och ro innan alla är på plats sa en kvinna. Hennes kollegor nickade glatt och såg ut att fortfarande ha tankarna kvar på någon solsprängd semesterort.

På lunchen träffade jag några branschkollegor och även de hade tilltalats av det lugn som omgärdade dem. Vi var alla överens om att det gäller att ställa om från semester till jobb i lagom takt. Som om inte detta samförstånd var nog så fick vi dagen till ära också stöd för våra tankar då jag senare på dagen slog upp Expressen. En stresskonsult uttalade sig myndigt och insiktsfullt om att man inte skulle försöka komma igång med alla projekten på en gång, utan istället smyga igång det hela.

Jag kom osökt att tänka på att nu gäller det att ta det extra lugnt, för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet. No stress.

Arbetarklassbotox

Semestern lider mot sitt slut. Ska jag vara riktigt noga så är den redan över, tog slut 17.00 i fredags.

Kollar mig i spegeln och konstaterar färre rynkor än innan semestern! Men det var väl bra tänkte jag, först. Ställer mig sen på vågen och konstaterar x-tra kilon. Hm…, börjar misstänka att rynkorna fått ge med sig för Pers såser, min frus efterrätter och …, och min egen lättja. Önskar att jag helt sonika kunde skylla på någon annan – vilket som bekant ligger närmast tillhands – men det kan jag inte, i vart fall inte med hedern i behåll.

Ok, låt oss se lite positivt på det hela tänker jag. Vi har haft en underbar semester och några x-tra kilon, högst tillfälliga dessutom, är ju inte hela världen. Färre rynkor, ungefär som Botox. Grädd- och såsbotox i mitt fall. Känns mer okej än att köra nålar i ögat – eller strax bredvid. Kommer aldrig att hända.

Imorgon ska jag åla mig i en slim fit-skjorta och en, tidigare, bra sittande kostym. Sen är det full fart på mot nästa sommars grill- och efterrättskavalkad. Men först får det nog blir lite grillning i kväll och en sista söt liten efterrätt, för visst kan man säga att det typ är sista semesterdagen idag?!?

Jordgubbslådan

För några veckor sedan fördes en debatt på fejjan om man var en person som kollade alla äggen innan man köpte dem, eller om man var en sådan som köpte dem i blindo.

Det var Camilla i den lilla staden i norr som startade diskussionen. Om jag inte alldeles missminner mig så kollade hon inte i ägglådan utan körde mer på trust-spåret – jag litar på att allt är i sin ordning, typ.

Ganska många äggkollare anmälde sig raskt takt, så även jag. Det går per automatik att öppna lådan där äggen från de frigående hönsen ligger. Jag kollar att inget är trasigt, två sekunder – ett tusen ett, ett tusen två. No big deal.

Jag kollar också äpplena, päronen, osv. Snurrar dem ett extra varv i handen för att inte råka ta dålig frukt, med brunt håll på och så. Men där går gränsen. Där går en skarp gräns mot de som inte förstått denna gräns, de som väljer och vrakar och jämför 28 äpplen i 13 min innan de slår till och lägger de 3 absolut finaste i påsen. Det handlar om någon form av neurotisk beslutsångest i kombination med att helt ha missuppfattat begreppet optimera.

I går kväll när jag var och handlade fick jag dock bevittna all time high på en Maxibutik söder om stan. Helt ogenerat stod en kvinna och, inte bara sådär som man ser många bara ”råkar” flytta någon extra fin jordgubben till sin låda så att den blir full och bra, i princip byggde om hela lådarrangemanget med jordgubbar för att kunna välja de bästa gubbarna till sin egen superoptimerade 1-literslåda. Det var fine-tuning på hög nivå. Stackars lilla bebis i hennes famn, fin normsändare till mamma där...

Nästa generation

Arvet är kanske det viktigaste vi har och dessutom något som påverkar oss i mer eller mindre utsträckning – inte sällan mer.

Jag minns än idag bastusejourerna hos mina mor- och farföräldrar i Finland när jag var liten, jag minns en bild på min pappa och mig. På bilden sitter pappa med ett knippe björkris i sitt knä, bredvid honom sitter jag i en plåthink och bara huvudet och axlarna sticker upp. Jag kan inte varit gammal, kanske ett år?

Igår bastade jag med fyra av barnen och det var ett magiskt ögonblick, en milstolpe. Det var som om hela mitt liv spelades upp, och nu var det jag som var ”pro” i denna livskonst. De små adepterna sög i sig av värmen och njöt av ångan. Men, sanning att säga så klagade 3-åringen inledningsvis på ”smaken”, det var nämligen björkextrakt i ångan.

Den förstfödde, snart 17 år gammal, satt högst upp och höll ett vakande öga på småsyskonen. Han kastade vatten på stenarna, med snart 15-årig bastuvana, och jag såg på honom att hans tid snart är kommen.

Jag kände mig som en stolt gammal lejonhane när jag satt där, mitt i flocken, samtidigt som jag insåg att min tid som överhuvud i detta livets (Finska-) mecka snart är ett minne blott. Den yngre lejonen är på god väg att ta över!

Två fruar - eller kanske 4?

Även fast det är semestertider så har jag lite svårt att släppa mitt ”beslutstänk”. Det har blivit en del av mig, att tänka i beslutstermer.

Just denna sommar har jag odlat en del jobb-/talaruppdrags- och forskningsrelaterade tankar vad gäller risktagande och beslutsfattande. Jag bloggade, lite kort, om detta på IDG-bloggen förra veckan. Vi är helt enkelt ofta inte beredda att ta ett "nästa steg" om vi inte vet att det är helt säkert, dvs. att det inte är någon risk involverad.

Men, som jag själv skrivit i någon artikel så är det så att ”risk is always present…”, i synnerhet om vi ska göra ngt nytt – eller ta ett nästa steg om ni så vill.

Ett ex. på detta är när människor lever i förhållanden som sedan länge är slut, och då man för länge sedan borde gått vidare, så tar man sig inte ur förhållandet innan man träffat någon annan (vilket man sällan erkänner, ens i efterhand). Man måste helt enkelt ha draghjälp i någon mening. Att ta klivet ut i ensamhet och inte veta vad som väntar är jobbiga grejer, bättre att vänta så man kan genomföra det hela hand-i-hand så att säga – ungefär som att byta in bilen hos en bilhandlare. Man slipper åka buss tills man hittat en ny bil.

Vi hade bekanta från Egypten på Sverigebesök i veckan som gick. De berättade att man i Egypten har dammat av en gammal sedvänja, också bland välbärgade och högutbildade, nämligen att männen skaffar sig en andra fru?!? Allt enligt det smarta att äta och ha kvar kakan-konceptet. Äktenskapsbrott är ngt väldigt fult där, men att ha två – faktiskt upp till fyra fruar – går enligt koranen alldeles utmärkt.

Det kan verka som en smidig lösning vid en första anblick – för mannens del – om förhållandet gått i stå. Men det har visat sig att den första frun sällan tycker att idén var så där alldeles strålande, när de på omvägar fått höra att det finns en nr: 2.

Tur att jag är fasligt nöjd med min fru, hoppas hon är det samma med mig!

Minnen by fejjan

Luktminnet sägs vara det starkaste minne vi har, lukten av något kan få oss att färdas långt tillbaka i tid o rum. Lukten av brända löv och bränt gräs får t.ex. mig att färdas tillbaka till sydostasien och mina resor där i slutet av 80-talet.

Häromdagen när jag fyllde år så aktiverades ett annat dylikt ”minnesresande”genom alla gratulationer på fejjan. Det var många glada minnen som dök upp då såväl gamla som nya och en del nygamla vänner skickade en gratulationsrad. Tack till er alla:-)

Det var andra året som jag fyllde år tillsammans med er på fejjan också. Det var en trevlig känsla att vara tillsammans med sina allra närmaste och samtidigt vara ”fejjan-tillsammans”, med folk från när och fjärran. På det stora hela kändes det som att livet var toppen!

Men säg den glädje som varar för evigt. Senare på kvällen, efter att vi kommit hem från en god middag på Söder, läste jag i Aftonbladet att enligt en undersökning så är man som lyckligast när man är 31 år. Typiskt, för är det Aftonbladet så är det sant - som den gamla devisen gör gällande.

Om jag inte missminner mig så gällde det kvinnor i just den undersökningen, men det torde gälla män också då vi inte är så olika när allt kommer omkring. Att man var på sin lyckotopp vid 31-års ålder berodde på att man då inte bara, fortfarande?!?, såg bra ut utan att man också hunnit utveckla sig som människa, hitta sig själv och utvecklat en egen – självsäker – stil, etc. Grattis alla som hunnit med att hamna rätt i den åldern (eller vilken annan ålder som helst för den delen).

Jag letar alltjämt efter bitar till livets vidunderliga pussel och tänker att kanske undersökningen inte gällde mig, för det känns som att livet är riktigt bra även fast alla bitarna inte ännu är på plats – mina 45 år till trots!

//glada air

ps. För mer "Aftonbladet-sanningar", se blogginlägget på IDG-bloggen. ds.

lite mer Littorin - why not?

Har inte lusläst varje rad som skrivits i Littorin-affären, men har redan utifrån min bristfälliga granskning undrat hur det står till så att säga.

Vad som har köpts av vem och till vilket pris, ev i en hall, har jag fortfarande ingen aning om. Däremot vet jag att Littorin hamnat i en, som man säger i Norrköping, lite ”trälig” situation – på ngt vaga grunder (sanna eller falska).

Peter Wolodarski skrev i gårdagens DN en ledarkrönika om Aftonbladets hantering av Littorin-affären och pressetiken, vilket jag fångade upp på fejjan idag. Det var Jesper Strömbäck, professor i såväl journalistik som i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitet, som tipsade om den. Jesper håller med i Woladarskis analys och kritik. Jesper har själv, självklart, skrivit en del på sin blogg om affären och redan i sitt första inlägg för cirka en vecka sedan var han kritisk mot Aftonbladet. Jag känner inte Peter, men jag känner Jesper och vet att han är en osedvanligt klok medborgare i dessa frågor. Alltså, då Jesper håller med Peter så håller jag självfallet med båda två i sak.

Peter skriver sin krönika inledningsvis att ”Att söka sanningen måste vara varje journalists första budord. I boken ”The elements of journalism” beskriver de amerikanska publicisterna Tom Rosentiel och Bill Kovach denna strävan som ett slags resa i förståelse. För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga. I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare."

Och det är här jag känner mig kallad. Läser om raden ”...även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare”. Ja, men tacka f.. för det tänker jag då. Men vad är skillnaden?

Låt mig ta ett exempel. Läste en chatt med Lena Mellin (tf ansvarig utgivare på Aftonbladet - own remark) häromdagen. Minns inte riktig när, hoppas ni ursäktar min ovetenskapliga precision då dagarna tenderar att flyta ihop i dessa semestertider. Men i alla fall, hon fick frågan om det där telefonnumret som nu går till ett dagis, men som tidigare hade tillhört Littorin och som utgjorde tung bevisning i Aftonbladets redan överfulla bevislåda. Hade man (AB) kollat upp att så verkligen var fallet? Nej, sa Lena ”Vi är inga poliser utan journalister…” Vi har kollat med dagispersonalen var hennes svar. Dagispersonalen.

Den källkritiska granskningen är A och O inom forskningen och det är tydligen på den punkten som vi skiljer oss åt en smula, reportrarna och forskarna.

Jag har själv, som 5-barnsfar, goda erfarenheter av dagispersonal från ett 10-tal olika dagis. Men om studenter på ett universitet, ens i en B-uppsats, skulle hänvisa till icke-namngiven dagisfröken som tung referens i ett arbete så skulle betyget obönhörligen bli MVU - Mycket Väl Underkänd.

//feel air

Kontaktannons

Blev först en smula fundersam då jag såg rubriken Kontaktannons på ett mail som jag fick i onsdags. Jag läste och förstod strax därpå att det var mig han sökte, explicit. Se annonsen i sin helhet i appendix nederst i detta inlägg.

Jag svarade bums JA!, utmärkt, vad sägs om Café Rival på söder kl. 13.30? Någon timme senare satt jag, tillsammans med air-team, i bilen på väg till Mariatorget. - När var det vi träffades för första gången egentligen? Uj, det var 17 år sedan. Det var en söndagseftermiddag på ett möte i en hotel lobby i Dublin.

Dagen därpå flög vi till Porto och hade några möten där och i Coimbra,
på ett av Europas äldsta universitet by the way. Därefter bar det av till Athen, och någon dag senare till Aristoteles universitetet i Thessaloniki.

En sex dagars odyssé tog slut med en SAS-flight via Köpenhamn till Stockholm, i samma andetag som en livslång vänskap just hade tagit sin början. 14 år efter vårt första möte var Hans toastmaster på min disputationsmiddag. En uppgift han tog sig an med världsvan hand och akademisk bravur. Hans tal fick mig att gråta - av skratt, ett minne för livet.

Vad är det som gör att man fastnar för vissa människor, medan andra passerar alldeles omärkt förbi här i herrens hage?

Jag har kommit på att i mitt fall är det nog humorn, skrattet och ”glimten” som varit ett grundfundament i många relationer. Även fast t.ex. Hans och jag inte hörts varje dag, varje vecka eller ens varje månad så har en litet sms, ett kort mail eller ett telefonsamtal fått mig att skratta eller le många gånger genom åren.

Tack alla vänner som får mig att skratta och le, livsviktiga ingredienser i livets härliga soppa - låt oss koka mer!

Allt gott!

Appendix:

”Äldre bildad herre med ett lyckligt familjeliv, fina uppvuxna barn, god kontakt med fruntimmer, många goda vänner, söker kontakt med en av sina bästa och mest uppskattade vänner, som bloggar fint och för övrigt verkar ha behållit gnista och livsaptit. Det enda oroande inslaget är ett nypåkommet perspektiv på sin egen begränsning. Om möjlighet till sammanträffande i Stockholms innerstad en timme onsdag 14 juli någon gång mellan kl 11.00 och kl 15.00 finns vänligen kontakta "Sundstro" snarast möjligt på bifogad mailadresse eller tillfälliga mobilnumret 0761-xx xx xx.”
Svar till "Pigg i knoppen, men sen i kroppen"

Att vara tillsammans på semestern!

I tidningen mamas förra nummer undrade chefsredaktören om de var de var de enda som bråkade på sin semester.

Vi har träffat lite vänner under semestern och många pratar om att det blir så annorlunda när semestern drar igång, att man inte är van att vara tillsammans hela tiden.

Normaltillståndet är att var och en är på sitt håll under dagen och sen strålar man samman under ett och samma tak efter skolor, dagis och arbete. Nu däremot, mitt i hettan, så är alla ”på plats” hela tiden. Det ska lagas två mål mat om dagen, man ska göra roliga grejer – hela tiden – och man ska hinna med allt det som blivit liggandes under det gångna året.

Flyter det på som tänkt eller blir det lite diskussioner om stort som smått hos er också, såsom hos chefsredaktören på tidningen mama?

Beslutsdoktorn säger r.e.l.a.x. Om det blir lite slitningar så är det inga konstigheter, ni är inte ensamma i båten och det kommer att gå över. Innan ni vet ordet av så är det mörkt, kallt och vi går till våra respektive ämbeten 5 dagar i veckan. Allt är då som vanligt igen, hjulet snurrar vidare och vi längtar redan till nästa semester!

Peace, love and vacation!

När gammalt möter nytt - eller när verkligheten har hunnit i kapp

Nu är vi åter i semestervardagen, efter en helt magisk vecka på en ö i Arkösund.

Även fast jag är medveten om att vi människor tenderar att starkast komma ihåg det som hänt senast, så måste det sägas att den gångna veckan kommer att bli svår att ”toppa”. Hela familjen har fått uppleva en semestervecka bortom allt man kan önska sig. Polaren-Per bjöd på all-inclusive, för såväl de stora som de små och vädergudarna var på vår sida.

När vi anlände till ön, och konstaterade hur fantastiskt stället låg längst ut på den klippiga udden, så bad jag Per hålla öronen öppna för hur 3-åringen låter när hon trillar i sjön. Det tog, mellan tummen och pekfingret, 3-4 min innan signalen ljöd – maaaAAAAAAAAAAAAAAAAaaaamaaaaaa!. Flytväst på, hela veckan. Hon lärde sig fort och trillade inte i plurret en enda gång till – imponerande!

Tjejerna fiskade mest hela tiden. Var det inte håven som var i högsta hugg så var det metspöna som flyttades runt på bryggorna. Att se glädjen i ögonen på de små när de fick sin första fisk på kroken är sånt som får vilken förälder som helst att smälta. Tack också för maskarna Per, osten fungerade inget vidare.

Efter frukosten en dag var det sen dags att åka vattenskoter, vilket var första gången för oss alla.
Själv fick jag gåshud när jag drog iväg på min premiärtur. Att susa fram i 50 knop på ett dylikt fordon kändes som rena rama science fiction för gamle far. Tankarna for tillbaka till 80-talsklassikern Blade Runner med bl.a. Harrison Ford och Rutger Hauer ni vet. För att inte tala om när vi var ute och paddlade kajak en tidig morgon med Salem Al Fakir strömmande ur iPhonen, nya tider onekligen. Gammalt möter nytt.

Sen fick vistelsen ett lite abrupt avslut. Värden hade, i en bisats, bett mig ta med löparskorna. Jag borde anat ugglor i mossen. Efter att ha gött mig en vecka med feta såser och mastiga efterrätter kom sen frågan: ”ska vi ta en löpartur i dag?” Intet ont anandes gav vi oss iväg i värmen och jag fick se mig slagen med råge. Ombytta roller onekligen och i mitt huvud ekade att ”det är ju jag som är fd fallskärmsjägare, det är ju jag som sprungit Lidingöloppet…”, men ganska snart lyfte jag blicken och accepterade att det är svårt att leva på gamla meriter, även i löparbranschen - verkligheten har hunnit i kapp!

Livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

Igår var vi på en liten bjudning hos grannar i området, nyfunna vänner. Bland dessa nyfunna dök det också upp en gammal vän, en nygammal på ngt sätt.

Jag har aldrig varit den där måste umgås med alla grannar-typen, faktiskt tvärtom. Varför umgås med folk bara för att man bor på samma gata? Sen kan det visst vara så att de som råkar bo där är riktigt hyggliga typer och då är det ju en annan sak, som igår.

Den nyfunna nygamla vännen och jag har spenderat massor med tid tillsamman för många år sedan, och har nu alltså återförenats genom för oss nya vänner – vänner som är hans gamla.

David var verkligen lill-David då jag sist såg honom i Åre, där vi tillbringat jular, nyår och inte sällan valborg tillsammans. Time flies. Nu är han stora karln med en härlig familj.

Vi pratade om livet, om gemensamma bekanta och vi konstaterade att det verkligen gäller att leva livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

För åtta år sedan var döden fasligt närvarande i vår familj, det var en sommar lika het som denna. Märkliga minnen man förknippar med en vacker sommardag. Märkligt nog också minnen som gör en dag som denna, liksom alla andra dagar, så ofantligt mycket mer än just ”bara en dag”. Detta är livet och jag är så tacksam, bland annat tack vare alla minnen från sommaren för åtta år sedan.

En granne hade visst gått bort häromdagen, alldeles på tok för ung. Pangbom, helt knall och fall. Vältränad och levnadsglad, obetydligt äldre än jag själv. Inget planerat milt uttryckt, inte heller väntat – inte ett dugg.

Delar av familjen är iväg på annat håll idag och jag är hemma med 9-åringen. Vi ska göra i ordning vår uppblåsbara kajak inför veckans turer och jag ska viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne. – Meh, det säger du ju varje dag, sa 7-åringen till mig för någon vecka sedan då jag viskade samma sak i hennes öra. Jag vet sa jag till henna och berättade sen att hon kommer få höra samma sak - varje dag - så länge jag lever!

Även fast klyschan är en smula sliten så kommer den här i alla fall – fånga dagen!

Hard life - här eller där?

Semesterprocesserna verkar ha kommit på plats ovanligt fort denna gång. Man kör i sina gamla hjulspår 48 veckor/år och över en natt är det dags för nya rutiner, vilket inte alltid funkar 100 från dag 1.

Det har hur som helst varit en underbar första vecka med semestertjuvstart på Kolmården (stx innan semestern), en heldag på Grinda, totalsanering av förråd, etc. Igår var det sen dags att träffa våra vänner från Kairo, nytt försök så att säga. För er som läste mitt förra inlägg kan jag berätta att, rätt gissat, de hann inte med båten i tisdags. Denna gång gick det bättre, visa av erfarenhet hade vi denna gång ordnat ett arrangemang som inte krävde någon större tidsmässig precision från deras sida.

- Your life is so hard here in Sweden, sa den Egyptiska kvinnan under lunchen. Hon åsyftade det faktum att vi gör allt själv. Hon tänkte nog mest på min fru, även om tänket också går att applicera på den Svenska mannen. I Egypten är samhällsklyftorna enorma, lite förenklat så har man tjänstefolk eller så är man tjänstefolk. Våra vänner har hjälp med de mesta och kan inte för sitt liv förstå hur vi hinner göra allt själva. Inte vi heller sa jag.

Vi funderade lite på vad vi ska hinna med. Vi ska hinna ta hand om barnen – att göra dem går som bekant av bara farten – vi ska hinna jobba och helst göra karriär, vi ska hinna hålla oss i form, vi ska hinna odla vår kärleksrelation (ta den till nästa level), vi ska hinna hålla ordning på hemmet, vi ska hinna hjälpa barnen med sina läxor och uppfostra dem enligt konsten alla regler, vi ska hinna med att skjutsa dem på träningar av allehanda slag, vi ska hinna med lite egen tid och vi ska hinna självförverkliga oss. Opps, var fick jag det där sistnämnda ifrån?!? Vad är det egentligen?!? Ok, glöm det. Men det är onekligen är en del som ska hinnas med. Men hard life? Well, that´s life, även fast man ibland önskar att det var lite mindre som skulle hinnas med.

Skulle vi vilja byta med dem, deras liv och deras hjälp? N.E.J och åter N.E.J ! Alla har vi våra önskemål och när lunchen led mot sitt slut sa mannen i paret att han verkligen hoppas få se lite regn under de kommande dagarna. Han hade nämligen inte sett regn sen i april, med undantag för en liten skur på Arlanda när de anlände i slutet av förra veckan.

Man kan inte få allt, life is hard!

En svensk klassiker

Första riktiga semesterdagen igår. Startade med två Arpeggio, brukar bara hinna med en innan det är dags att åka till jobbet. Två var en markering.

Sen bar det av till IKEA. Det var alltså det som var den svenska klassikern fick jag senare höra av Ulrika. Skrev för någon dag sedan att skönt med semester, ”inte så mkt som ska hinnas med heller”. Måste varit hög på semestertanken då jag skrev det. Det är en del att göra har vi kommit på, därav IKEA igår.

För många herrans år sedan konstaterade min styvfar, något sorgset, att ryktet om finnar och deras knivar var betydligt överdrivet. Han, som gammal kock, var van vid vassare doningar än de han fann i lådan hemma hos oss på Bråddgatan. Ja, det är Broadway-gatan i Norrköping som jag åsyftar. Bodde ovan
fiket Broadway där Eldkvarn skrev en och annan låt. Kungarna från Broadway, osv. Nog om det.
Så, igår slog jag till, utan fruns vetskap, på en IKEA-kniv. Vass värre, höll på att skära fingrarna av mig när jag skulle tillreda middagen senare på dagen. Har sen ungdomens dagar haft siktet inställt på en fin uppsättning Globalknivar. Verkligenheten har dock hunnit ikapp. Den vassaste kniven i lådan räcker gott och väl åt en enkel medborgare som mig, kom jag just på. Handlar det om avtrubbade ambitioner eller är det bara en smärre korrigering till rådande omständigheterna?!

Åsså var Spanien vidare i kväll, känns väl helt ok. Är faktiskt något av ”indifferent” vad gäller just dem. Nöjd annars då jag blev bönhörd i ett av mina tidigare inlägg där jag skrev att ”Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna.” Strax därefter fortsatte jag med att ”Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!”
Inte helt fel på´t - eller hur?!!

Semestern rullar vidare och idag stod skärgårdstur på agendan med våra vänner från Kairo, som är på besök i stan.

- Båten går kl. 10.00 GMT +1, WE REPEAT, Båten går kl. 10.00 GMT +1. Är man inte där då så missar man båten, då missar man hela utflykten – comprende?!?

Hur det gick med den saken får jag be att återkomma om inom kort. Skulle vara kul att höra er spontana gissning!

Midsommar och SEMESTER!

Fem (5) veckor framför oss och inte särskilt mkt som ska hinnas med! Kan det bli bättre? Ne.

Vi tjuvstartade med en kanondag på Kolmården i onsdags. Underbar dag, fint väder och Kolmården visade upp sig från sin bästa sida. En utflykt på 11-timmar där alla får med beröm godkänt. Annars är det lite ”random-touch” över det hela när air-team är ute, vissa av medlemmarna är inte fullt inne i gruppdynamiken och de sociala processerna ännu. Men det kommer med ålderns rätt när det fått ngt år på nacken, 2-3 sisådär.

Själv har jag i min ungdom haft som devis att ”hellre en dag som ett lejon än 100-år som ett får”, men har omvärderat efter dagen på Kolmården. Jag var på en jobbkurs i höstas och vi kategoriserades in i olika djurgrupper, jag blev klassificerad som lejon. Jag hade dock drag åt både st bernards- och ugglehållet, men mest lejon. På Kolmården kom vändningen som sagt, jag är mer uggla än lejon. Dels så såg vi inga lejon, vilket kan ha verkat till lejonklassificeringens nackdel, men framför allt så fick vi bevittna rovfågelsuppvisningen. Riiispect. Så häftigt. Bland annat hade de med en majestätisk berguv – som gjorde intryck på mig. Jag vill vara som han. Nog om det.

Fått många mail och kommentarer på mitt inlägg Situation S T H L M. Kul. Bland annat på IDG-bloggen från Ola som skrev att ”kul med en blogg som innehåller både IQ och EQ”, stor komplimang som värmer i sommarvärmen! Det uppstod också en rad med kommentarer på FB på temat. Värt att tänka på, inte minst i dessa midsommartider!

Just avslutat en god midsommarlunch och styr strax vår airbus till svärföräldrarna för fortsatt firande. Hoppas alla ni där ute har en underbar midsommar med värme, kärlek och samförstånd!

Allt gott!

Äventyr

- Hur var Boracay? ”Nemen det var soft, jag stannade där 2-3 veckor. Därefter åkte jag tillbaka till Hong Kong, aduvet gillar verkligen den staden.” Så lät det någon gång i mitten av 80-talet när jag var ute och reste mycket, och bitvis länge.

I vintras var jag 2.5 dagar i Åre med en god vän, det kändes som mitt livs äventyr. För typ 20 år sen var det så självklart, typ ”koncernstandard” i min värld. Ingenting som jag ens reflekterade över när jag for till jordens alla hörn. Well, har inte sett särskilt mycket av Afrika om jag ska vara ärlig. Inte heller har jag varit i Indien eller Centralamerika, men i alla fall.

Förr fanns all tid i världen, förr fanns inga begränsningar – nor bekymmer. Idag vet jag att saker och ting i livet inte är så självklara, varför mycket många gånger känns större. Varför ska det ta drygt 40 år att förstå det? För att du är trög kanske någon tänker, måhända, med synd likväl – för min del.

I morgon åker vi till Kolmården över dagen. Det känns som ännu ett stort äventyr. Det är 5 år sen sist vi var där. Nelly har vaket lyssnat på pappas historier om när jag var där med mina föräldrar – om när pappa var liten. Vi har googlat upp och oss på delfiner och giraffer. Vi är redo, hoppas jag lyckas sova nu!

glada//air

ps. I dag var också sista kostymdagen i Q2, sista för säsongen. Känner vittringen av semester. Riktigt, riktigt skönt och väldigt roligt!ds.

Situation S T H L M

Hon stod där och sålde Situation S T H L M som så många gånger förr, en fin sommarmorgon när jag klev av bussen och gick över gatan vid Klarabergsviadukten.

Kontrasterna blir så stora när affärs- och kontorsfolket skyndar till sina ämbeten och tidningsförsäljarna står där, som från en annan värld. Men de är från samma värld, samma moder jord. Livet har bara tagit en annan väg, ödet har velat annat. Det kunde varit du eller jag, var så säker. Gränsen mellan” vi” och ”dom” är hårfin. Jag har haft en väldig tur - liksom alla andra som skyndade förbi.

Nytt nummer, synd att jag inte har några kontanter hinner jag tänka när jag gick förbi. Kommer sen på att jag har en 100-ring i plånboken, jag gick tillbaka. Hon som stod där var för många år sedan mammas och pappas lilla flicka, en söt liten dotter. Hon bröt på finska, vilket påminde mig om hur min egen mamman lät.

40 kr sa hon och tillade sen att hon bara hade 40 kr att ge tillbaka på 100-ringen som jag höll i handen. Men det gör inget sa jag för du står ju här ibland. - Precis, tack sa hon och sken upp i ett leende, jag kan ju köpa en extra kaffe och en bulle också! Ja, precis tänkte jag och drog ett djupt andetag då jag haft på tungan att ”nästa gång kan jag istället köpa en tidning för 20 kr…”

Nästa gång när hon säger att priset är 40 kr, så ska jag säga; ”nej, priset är 60 kr jämt, inklusive kaffe och bulle till dig!”
Köp gärna en du också, 20 kr går ograverat till säljaren själv!

Lära sig att hantera osäkerhet!

"Each human being was given two qualities: power and the gift. Power directs us towards our destiny; the gift obliges us to share with others what is best in us." Paulo Coelho

I torsdags skrev jag kort på fejjan och funderade publikt om det varit en bra eller en dålig dag idag. Jag bestämde mig för att det varit en bra dag, det ligger i min makt att göra så - även fast ingen skulle kunna sagt emot om jag valt alt. nr 2. Men varför skulle jag göra det?

- Men tala ur skägget tänker någon. Ockright säger jag. I en del av min sfär har det svävat en del osäkerhet, vilket jag normalt hanterar rätt hyggligt eller riktigt bra. Den här gången har det dock handlat om någon form av semi-ostrukturerad osäkerhet, som varit lite besvärligare att manövrera. Ni vet osäkerhet som finns där, men som inte går att sätta fingret på. Eller om man frågar osäkerheten om det är helt säkert, eller i vart fall halvsäkert, att det inte är så osäkert som magen försöker berätta för oss. När då osäkerheten säger att det finns inga skäl att tvivla på att allt i princip är säkert, då blir jag fundersam och lite osäker.

I fredags kom jag dock på osäkerheten på spåret, jag var alltså inte fel ute. Det kändes genast mkt bättre. För precis som som The Warrior of Light säger i citat i rubriken så har jag både "the power and the gift", vilka jag ska nyttja på bästa sätt!

Ny vecka, ny möjligheter - underbart!

ditt och datt

I fredags var det stor fest på jobbet, som jag missade. Riktigt skönt, faktiskt. Tre av barnen var utleasade och vi hade lite quality time för varandra, tillsammans med minstingen.

Viktigt att stanna upp, att hämta hem läget, att prata och ses på ett sätt som vardagen inte är anpassad för. På lördagsförmiddagen gick vi en långpromenad i det vackra vädret, längst med vattnet. Vi stämde av lite ”mitt i livet” och konstaterade att vi är så tacksamma för det vi har – och att vi alltjämt försöker göra medvetna val kring det existensiella. Vi var också glada för att vi tackat nej till kvällens 40-års kalas.

Vi konstaterade att det var ovanligt lite folk i rörelse, och kom sen på att många nog hade åkt in till stan för att bevittna bröllopet. Det hade vi inga planer på att göra. Väl hemma igen med alla i boet så hade vi TV:n på och sneglade lite på tillställningen. Det var riktigt fint och jag kände mig väldigt glad för att de dessutom fick så fint väder. Jag hörde någon tidigare i veckan säga att ”jag hoppas det regnar, jag gillar inte det där överhuvudtaget…” Det kan väl aldrig vara fel att önska någon en fin dag när de ska gifta sig - eller?!

Man ska som bekant se glad ut när man gifter sig, och det gjorde de verkligen. De såg så glada ut så jag är mkt benägen att tro att de var just så glada som de såg ut att vara. I morse sen så kollade vi på talet, Daniels tal. Imponerande. Om vi ska ha kungahus eller inte låter jag vara osagt och dagar som dessa känns frågan lite off, inte rätt dag att ta just det beslutet. Men eftersom vi nu har det så kan det ju vara bra att ha folk med på tåget som klarar av offentlighetens ljus. Klart att han (Daniel) hade fått hjälp med talet, allt annat hade varit tjänstefel. Men det var han som talade, det var han som levererade. Jag har bevittnat många som darrat på manschetten vid enklare tillställningar än den igår.

Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna. Vore härligt med lite nytt folkligt fotbollsblod i det stundande finalspelet. Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!

Hoppas du också haft en bra helg - med bra väder!

ps. på idg-bloggen är temat för dagen Sociala medier och nätverksbyggande ds.

I have a dream - eller flera!

Efter några hektiska dagar, med sena kvällar och tidiga mornar, så lugnade det ned sig efter ett väl genomför seminarium på jobbet igår.

Kvällen innan hade jag kommit hem när de små sov, och jag gick innan de hann att vakna. Det händer inte så ofta och jag gillar det inte. På tal om att inte vakna, minstingen hade givetvis vaknat och ammat sina 4 ggr a’ en tim. Idag blir det blommor från Hötorget till frun, det borde hon få varje dag.

Efter seminariet åkte jag till S:t Eriksplan för lunch. Det var den godaste laxsalladen jag ätit in my life. En "Indier" på Rörstrandsgatan, Bebe tror jag stället heter. Under lunchen avhandlade vi verkligen som det står i underrubriken till denna blogg – livet i stort och detaljer av värde. Vi avhandlade jobbet ganska schematiskt. Aha, 23 år på en och samma arbetsplats, cool. Och jag? Det har blivit sju år som längst för min del. – Vad har du för planer själv, trivs du?, frågade min vän. Jo, jag trivs och planer eller drömmar finns. Vi diskuterade det faktum att det ”värsta” i människors liv är ju inte att inte nå sina drömmar – utan att inte ha några.

- Och grattis, du har ju blivit pappa igen! Merparten av samtalet kom sen att handla om att många i vår ålder just nu går igenom en speciell fas i livet, barnen börjar flytta ut. Barn håller en ung sa Per min vän från ungdomsåren, lunchvännen höll med. – Ja, de låter en inte soffa till sig. Ne, I know och jag är tacksam för det. Det är ett otroligt privilegium att få dröja kvar i småbarnseran, något årtionde extra – en sanndröm i sig.

Det kändes som att det var fredag, stressen var som bortblåst och diskussionerna om livet var berikande. Härligt att mötas, att generöst tänka högt och dryfta tankar kring det existensiella. Och eftersom det är fredag tänkte jag, så köper jag en glass och går tillbaka till kontoret, ett äventyr i sig.

Idag är det torsdag och snart fredag igen, livet är gott att leva!

Gäster på semestern - or not?!

I morgonsoffan på TV diskuterades det livligt om semester, semesterstress och att hälsa på hos vänner och bekanta. Hur länge får man t.ex. stanna när man är och hälsar på hos folk, under semestern?

3-4 dagar tyckte panelen att man fick stanna. Tycker det låter i längsta laget.

En av kvinnorna berättade om att de hyrt ett hus och på Gotland, för att fira semester med familjen. Många kom och hälsade på, alldeles för länge och alla hade alldeles för mkt semester under tiden… Hennes semester hade hastigt och mkt olustigt förvandlades till 5 veckors hårt jobb som pensionsvärdinna.

Vi får lite nu och då en inbjudan, typ. - Vore kul om ni har vägarna förbi, hos oss finns det alltid plats! Jag vet inte hur genomtänkt en dylik inbjudan är, om det nu är en inbjudan då vi säger så mkt av gammal artig (o-) vana:-) Jag skulle nog dra mig för att bjuda in air-team om jag hade tänkt igenom det hela. - Tänk om de inte lyssnat på pratet i morgonsoffan och stannar en hel vecka?!? Nåväl, vi har ju tre veckor kvar att vila upp oss efter att de åkt, kanske det presumtiva värdparet resonerar.

En mycket god vän undrade för ngt tag sedan vad vi ämnade göra v. 27. Inget planerat svarade jag. - Utmärkt, jag har bokat ett stort hus på egen ö skärgården några veckor i sommar och ni får ta den första av dessa veckor! Smart gjort, alla nöjda och mycket glada – vi är dig evigt tacksamma Per!

Bättre förr?

Hur ofta får vi inte höra att det var bättre förr och då gäller det allt mellan himmel och jord. Men så var det alltså inte. Den myten ska jag nu ta död på, en gång för alla.

När snön föll i mörkaste decembernatten -93 så kom ett gossebarn till världen. En underbart litet barn, dock med fasligt dåliga sovvanor och en osedvanligt hög röst sin ringa ålder till trots. Hans mamma och jag turades om broderlig att vanka fram och tillbaka nätterna i ända under några år. ”Så här mycket snö var det alltid när jag var liten sa hans mamma”, vilket givetvis inte var sant. Men det är ju så vi människor fungerar, vem minns inte alla varma och soliga somrar? Vi har extremt marginellt mer/mindre snö nu än då och samma gäller somrarna – fast i det senare fallet gällande värmen, ja ni förstår.

När nästa gossebarn kom till familjen häromsistens så skulle det visa sig att han, peppar-peppar, sover lite bättre och skriker med en artigare stämma. I övrigt lika söta. Mamman den här gången gillar sol mer än snö.

Den stora skillnaden, vilket också suddar ut det var bättre förr-argumentet, är att nu när man går och vankar av och an med den lille på axeln så kan man titta på SVT-play i sin iPhone! Om inte detta är ett steg i rätt riktning så säg mig, detta om ngt är ett tecken på att det är bättre nu än då. Innovationen kom dock i grevens tid då småbarnsnätterna börjar gå att räkna ned för min del – även fast man aldrig ska säga aldrig!

ps. Isak, grattis till ditt första år på brädgymnasiet i Malung! ds.

Fel kö eller cash is king om ni så vill

Är det någon av er, och nu chansar jag vilt som ni märker, som råkat ställa sig i fel kö någon gång? Någon?!

I förrgår skulle jag en snabb sväng ned på Hemköp i Åhlenshuset i city, för att köpa lite sallad till den medhavda lunchen på jobbet . Väl i kön så hann jag tänka tanken att ”värst vad lite kö här var idag”, det brukar nämligen alltid vara lååånga köer där.

Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara två damer framför mig. Damerna i fråga var från Kina ska det visa sig och det är nu det börjar. Betala med kort, so far so good. PIN-kod?!? “Do you have, pinkod you know?!? Ingen pinkod, okej – då I need to see you passport.” Fram med passet, oj hur ser Kinesiska siffror ut tänkte jag. Hon i kassan verkade tänka detsamma. Efter en stund, då halva lunchen gått, så var det dags att signera köpet. Det visade sig dock att dottern som handlat på sitt kort lämnat fram mammans pass, here we go again.

Nytt försök igår då, skam den som ger sig. Nästan framme vid kassan, strax min tur, bara en dam framför mig denna gång. Hon skulle betala med kort och utnyttja en rabattkupong som hon fått som sms. Det gick inget vidare. Efter 10-min dividerande gav både hon och kassörskan upp.

Själv försökte jag finna mitt inre lugn, tänkte att det är danande för karaktären att acceptera att jag inte kan styra allt, och innan jag visste ordet av så var det min tur.

Lite perspektiv i relation

Martina Haag sa i en intervju i tidningen mama att ”Man slutar vara övertrevlig när man får barn. Första barnet, då börjar man resa sig och gå ut från bion om man inte gillar filmen. Andra barnet, då slutar man umgås med folk man egentligen inte trivs med. Tredje och fjärde… Då blir man bitchig. Jag snabbspolar folk, jag har inte tid att stå och lyssna på något dravel. Och verkligen inte när folk som inte har några barn ska stå och gnälla skitomständligt om hur lite de har sovit.”

- Vad händer efter det femte?, undrade min fru. Well, vet inte så noga men för att spinna vidare på Martinas tema så är det nog så att jag snabbspolar lite av varje, då tiden som ”blir över” för egen konsumtion blivit en lyxvara.

Åt lunch med en gammal studiekompis. Vi avhandlade 20 år på 60-min, rätt intensivt och helt underbart. Tack för 12 bitars lax på Roppongi! Härligt att höra om hans resa genom livet, hans familj, barn och fru. Det gav, det var lite lyxtid – en lunch. På den tiden jag pluggade och bodde ensam så var jag fullt övertygad om att jag verkligen hade fullt upp. Steg upp 09.30, tränade ett pass och sen lunch på kårhuset – ”det var mkt då”. För att inte tala om de dagar då man hade föreläsning, hur hann jag med allt?!?

Håller just i dagarna på och förbereder ett föredrag som jag ska hålla nästa vecka. Det kommer bland annat handla om det faktum att vi vare sig fattar beslut eller uppfattar saker&ting kring oss i ett vakuum, utan att vi sätter allt i ett sammanhang – vi relaterar det till andra liknande saker/situationer.

Så, åter till detta med många barn då. En bekant som var förbi tidigare i veckan sa att ”det var så mkt nu då lillan verkligen var krävande”. I helgen hade vi två av barnen utleasade och det kändes nästan som om vi var barnlediga 24/h - med endast en nyfödd och en 3-åring hemma. Perspektiv.

nu sova!

Bland böcker och minnen

Håller på och fixar till nya kontors-/gästrummet hemma. Har just satt upp bokhyllorna och många böcker ser det ut att bli där.

Att det är dammigt är bara förnamnet. Softar spotify och bär böcker, dammar av dem och ställer upp dem i någon form av ordning. Organisationsrelaterade böcker för sig, beslutsanalytiska alster på egen plats, osv. Passar också på och rensar, bläddrar och färdas.

Oj, här har vi en avhandling om hållbar utveckling, hade nästa glömt bort henne, en YSSP:er kompis från sommaren på IIASA 2001. Och där har vi Olofs avhandling, tänk att det tog honom närmare 30 år att bli klar – grattis ännu en gång Olof. Kastar alla gamla böcker om industriell ekonom, sparar dock en översiktsbok som livlina. Alla böcker om etik i affärsvärlden åker också i korgen – de saknar värde och måste skrivas om. De har, som ni säkert noterat, inte fungerat så värst vidare bra.

Excellence in Public Relations and Communication Management visar sig vara en bok som tillhört Malin, och dessförinnan Åsa S. Herrens vägar äro outgrundliga - Malin är i himlen och Åsa i USA för att starta företag. Malin, du är med oss varje dag! Åsa, lycka till i Amerika!

Simon French klassiska verk Decision Theory dyker plötsligt upp. Min handledares ord ringer än idag i mina öron; ”Börja med den här, detta är bibeln”, sa prof. Ekenberg myndigt. Det var en vacker vårvinterdag i början av april -99 och jag började läsa. Jag förstod verkligen ingenting. Vädret var bra och jag bytte hastigt ut boken mot kopp kaffe vid Sidsjöbacken. I mitt stilla sinne tänkte jag att det här blir nog bra in the long run.

Placerar mina sista 30 ex. av avhandlingen högst upp i en prydlig rad och konstaterar att slutet gott – allting gott!

//doc.

Självförverkligande – eller att vara sig själv

Jag hade en intressant diskussion med en vän för ngt tag sedan, vi pratade om vad vi – människor i allmänhet – drivs av i våra liv. Jag har i ett tidigare inlägg varit inne på att det ofta kan vara skillnad på lyckad och lycklig, även fast vi inte sällan använder begreppen som synonymer.

Vi pratade om hur många det egentligen är som följer sin ”inre röst”, sina drömmar och hur många som gör såsom är bruklig, dvs. följer normen och gör så att det framför allt ser bra ut.

Jag citerade David Lee Roth häromdagen i ngt sammanhang då han sagt att ”It doesn't matter what you do as long as you look good doing it.” Det är onekligen ett lite roligt citat, dessvärre mer aktuellt än önskvärt.

Jag har märkt att allt fler gör allt mindre av det som de egentligen vill göra mer av, men att det inte gör så mkt - as long as they look good doing it.

Det är många som vill ”higher and higher” här i livet, som idol-Erik sjunger. Men vad är det vi vill? Vad vill du? För att självförverkliga sig själv, om nu det är higher and higher, så kanske det är såsom Maslow slog fast redan på 50-talet att ”a man´s got to do what a man´s got to do”.

Jag är av tradition lite aversiv mot goda-råd-punkt-listor, men gör dagen till ära ett undantag. Håll tillgodo. Listan härstammar från A. Maslow och är inte tokig alls – om man vill sträva mot det han kallar för självförverkligande.

1. Be true to yourself.
2. Do not be bound by your culture.
3. Discover your calling.
4. Life is precious.
5. Do not judge people.
6. See to the satisfaction of basic needs.
7. Take time to smell the roses.
8. Learn self-control.
9. Don't sweat the little things.
10. Make the right decisions.

Det räcker inte att det ser bra ut, om det inte är bra – inte för mig i alla fall.

Trevlig helg!//doc.

Processerna är A och O!

Gårdagen var en osedvanligt rörig dag och i mitt huvud dök frågan upp, frågan jag fått så många gånger förr – hur får ni det att gå ihop? - Det beror på vem som frågar och varför, brukar jag svara småleende.

Igår var det friluftsdag (tror jag) för två av de små, matsäckar skulle packas. Plättarna föll sönder i småsmulor så fort jag tog i dem. Frysen hade spelat oss ett spratt och ”gått ned” en stund för ett tag sen, där av detta. Idag var det bara en matsäck som skulle packas, med destination Tom Tits. På tal om frysen så misstänker vi att hela vitvaruparken är i maskopi. Diskmaskinen kraschade för någon vecka sedan och i nästa andetag stannade tvättmaskinen permanent. Undrar just vad frysen tänker nu, ser den också sin chans att byta miljö? Vem kan man lita på?

I dag ska frun träffa vänner, som är på besök från Kairo, mellan BVC-besök och dagislämning och hämtning. Jag säger lycka till – och jag menar det verkligen. Människorna planerar och gud skrattar som bekant och det torde gälla mer i dag än många gånger annars. Att pricka in ett möte med människor som har en +/- 4-6 timmars dimensionsvisare i sin klocka är inte alldeles enkelt:-)

Vi får det att gå ihop, alldeles oavsett vem som frågar och varför. Tricket ligger i att ligga steget före, planera, packa och förbereda på sena kvällningen. Vidare gäller det att ha processerna på plats, för när linjeverksamheten väl drar igång strax efter 06.00 så finns det inget utrymme för improvisation – då är det skarpt läge!

//doc.