Riktigt mycket nu

Det är mycket nu, mycket roligt och en del att hålla igång samtidigt. Träffade en granne/tjejernasklasskompispappa på väg in mot jobbet i morse, det var mycket nu – där också.

Verkar som att de flesta har något mer än de mäktar med, lite för mycket helt enkelt. Var sen på ett frukostmöte på jobbet, pratade med några efteråt och de sa att – hör och häpna – ”det är mycket nu”. Det var mycket i alla dimensioner, alltså både hemma och på jobbet. Känns som att det var ett tag sen jag träffade någon som sa att ”Ne, du vet, det är inte särskilt mycket nu.”

Hur har ni det själva? Jasså, säger ni det. Va? Riktigt mycket dessutom, det var som värst. Tror att många här i herrens hage skulle må fint av att softa ned en smula, sikta på lite mindre mycket nu.

Själv har jag levererat idag, ja det heter så när man gör färdigt grejer enligt plan på jobbet, och nu är jag på väg hem på bussen. Hem för att hjälpa min underbara fru med allt vi har omkring oss i detta nu, med stundande nedkomst och barnaskaran som ska utfodras. Ska jag vara riktigt ärlig så är det är ovanligt mkt nu!

Trevlig valborg!

ps. på idg-bloggen kan ni läsa om "Kommer du ha CA$H så det räcker?"

mI Mac

I början av veckan skrev jag inlägget nedan i min blogg på IDG.se. Det visade sig snabbt bli ett av mina mest lästa där, kanske också ni kan finner den intressant!?

Att använda datorbaserade (besluts-) hjälpmedel är enligt många alldeles för svårt. Varför? Och vilka är det som tycker att det är svårast?

Jag tror att nästa generation kommer att ha närmare tillhands att använda datorer till allt möjligt och omöjligt. Jag märkte t.ex. när jag nyligen föreläste på Stockholms universitet att studenterna satt on-line och Googlade på det jag pratade om. Snabbheten, enkelheten och den intuitiva förståelsen för vilka medel som står till buds är viktiga delar för att datoranvändandet ska bli ett naturligt (naturligare) verktyg i vår vardag.

Percy Barnevik lär under sin tid på ABB ha sagt att 50% av våra chefer är före BC – och då menade han inte before Christ, utan before computer – och det kommer att ta oss 50 år att bli av med dem.

För en tid sedan hittade jag ett A4-blad hemma hos oss, se bild ovan på mI Macen. Det visade sig att det var 7-åringen (Mi) som ritat en dator, med tangentbord och skärm. Sen drillade hon sin 3-åriga lillasyster i att skriva på ”tangentbordet”. Resultatet lät inte vänta på sig. För några dagar sedan visade 3-åringen stolt att hon skrev såväl ”mama” som ”papa”, på en av de riktiga datorerna. Hoppas jag hinner ur vägen när deras generation kommer på bred front!

allt gott!

Chanser är inget man får – utan något man tar!

Åt lunch med en gammal god vän, en vän från förr, mer aktuell än någonsin. Det var två år sen vi lunchade senast. Det kändes kortare då vi följer varandra på bloggar, fejjan, osv. Härligt med 2010.

Det var en boost att få prata, dra upp planer inför framtiden och summera vad vi gör nuförtiden – för att göra det vi vill i framtiden.

Vi konstaterade unisont att det som ”gäller” är att sikta på det man tycker är roligt, det man verkligen vill göra. Man, Just Do It var approachen som svävade över oss då vi inmundigade den Asiatiska buffén.

Tankarna vandrade till min tid som student på teologen på Linköpings universitet, i början av 90-talet. Ett av de klassiska gudsbevisen lyder som ungefär som följer; ”inget större tänkas kan”. Det var ungefär så vår diskussion förlöpte idag, i samma anda. Om vi kan tänka oss, föreställa oss och visualisera vad vi vill göra, var vi vill göra det, osv. – ja då är vi på god väg att göra det. Han och familjen hade satt upp högtflygande planer och de är på ohyggligt god väg att sjösätta det hela! Jag svävade ut från lunchrestaurangen, inspirerad att följa min inre röst - i ännu större utsträckning. Som om det inte varit nog so far!?

Jag balanserar på en underbart skör tråd mellan storheterna i norm- och trygghetsnarkomanins mecka, lönearbetets trygga famn och mina drömmar om vad jag ska göra när jag blir stor.

Det jag kan tänka det kan jag göra, en sanning som inte är dispositiv!

God morgon som sagt

Riktigt skönt med fredag efter en intensiv vecka. En riktigt konstruktiv sådan, på många plan.

Hemma hyggligt i tid vid 5-snåret, middag och sen till Järfälla för att hämta en blocketsäng. Anländer vid 19.20 och konstaterar att den inte är nedmonterad, enligt överenskommelse.

Nåväl, ändå inget viktigare för mig.

Väl hemma igen så blir det tidigt sänggående för att sova i kapp. Tanken var dessutom att ladda inför Bounce i Globen i dag, och den förestående nedkomsten vilken dag som helst!

3-åringen vaknade någon gång vid 02.00 och var inte alls nöjd med att det var pappa som hämtade henne. Vi installerade oss i gästrummet. Hon hade högljudda synpunkter på att det inte var hennes mamma som hämtade henne. Lyckades få henne att sova någon timme till, tills hon ånyo kom på att hon saknade sin mamma – vilket ingen i kvarteret kunde undgå att höra.

Hennes mamma hämtade henne till ”sin” säng och lugnet återfann sig igen. När jag sen kom ner till frukosten i morse så tittade hon, 3-åringen alltså, på mig förstrött och sa glatt ”god morgon bajskorv”!

Ny dag, nya möjligheter – nu kör vi!

Followers – interaktiva lärjungar

Detta med att blogga har verkligen gett mig långt mycket mer än jag kunnat föreställa mig. Lite varstans i min vardag träffar jag människor som har läst, som undrar mer och som ger en massa tillbaka. Inte heller sällan får jag kommentarer, främst via mail.

Det som har slagit mig är att det dag för dag finns fler där ute som ”känner mig”, som vet hur mina tankar går, vad jag är för typ helt enkelt. Även fast jag inte öser ur mig allt så tror jag att man får en hygglig bild av en någon, när man läser det personen skriver och uttrycker.

Om man läser mig - läses min blogg - så är man per definition en follower, så långt allt gott. Jag vet också att det är många av er som följer bloggen via RSS. Jag saknar dock mer av er, vilka är ni?

Jag vill veta mer, ta del av allt det unika som ni har att bidra med. Jag vill bli er follower. Tänker på boken The Wisdom of Crowds. Det är ju i gruppen som klokhet frodas, i mötet mellan människor. Nu famlar jag lite i blindo, om jag tillåts att vara lite dramatisk, även fast också det fungerar utmärkt.

Så, kolla in vänsterkolumnen under rubriken Followers. Bli en du också, låt oss följa varandra – eftersom du ändå är här lite nu och då ;-)

Trevlig helg follower där!

Mamma, pappa, många barn

Är det första eller andra barnet, undrar folk när jag säger att det snart är dags. Det är femte. Äh, va? Nr: FEM?!? Aha, men då är det väl inte så stort då – eller?

Jag har länge haft funderingar på att skriva en bok om mina 25 år som tonåring, 1978 - 2003. Jag har nog varit ganska omogen långt upp i åldern, inte förstått det stora med livet och tagit alldeles för mycket givet. Inte varit särskilt ödmjukt inställd kort och gott. Detta har bland annat inneburit att jag missat en del saker, såsom t.ex. hur stort det är att få barn. MEN STOPP tänker någon av er, håller han på och tilta sin blogg till ännu en såndär-mama&papa-blöj-blogg? Nerrå, lugn bara lugn – det handlar om livet i stort.

Det är mycket som jag inte längre tar för givet, mycket som förr ”bara skulle finnas där”, som en naturlig ingrediens av allt - allt som jag ändå fick för lite av. Idag har jag fått gåvan att se, förstå och uppskatta på ett sätt som jag tidigare inte förmått att göra.

Utan att rangordna storheten i barnens ankomst, så är det nog ändå så att jag idag uppskattar detta fantastiska på ett sätt som jag aldrig kunnat drömma om. Idag börjar jag odla ”slutspelsskägg”, då vi nu är i slutfasen av den nionde perioden! Hur stort som helst!

I love life

Är detta tre ålderstecken tro?

Barnfritt – sova

Vi var barnlediga i lördagskväll och vi valde att gå på bio. Bion börjande 18.00 och vi åt innan, för att sen vara redo så att säga. Efter bion bar det nämligen av raka vägen hem, hem i sängen för nästan 10 timmars sömn, se sleep cycle-kurvan. När det hände senast kan jag inte riktigt minnas. Numera uppskattar jag sömn, då tillfälle ges, mer än annat som kan göras – utan barn. Det har inte alltid varit så, men är nu så allt oftare.

Löpning vs. gång

Jag var ute på en löptur i lördagsförmiddag, som ett steg i min uppladdning inför Lidingöloppet. Det går sisådär. Det som slog mig var att jag skulle behöva en kontrollfunktion lik den som gångarna har vid sina tävlingar. Gångarna måste som bekant ha en fot i marken hela tiden, annars är det inte gång. Är både fötterna i luften samtidigt så klassas det som löpning, vilket är förbjudet när de tävlar i gång. I mitt fall så är jag inte längre säker på att jag har båda fötterna är i luften samtidigt när jag är ute och springer, eller när jag har som ambition att springa. Skulle behöva att någon verifierar att jag verkligen springer när jag är ute och löptränar, hm...


Missat F1-lopp

Satt och gick igenom lite jobbmail etc igår kväll och kastade också ett getöga på nyhetssajterna. Såg att det gått ett F1-lopp i helgen – som jag HELT missat?!? Något liknande har inte hänt i modern tid. Jag har följt F1-cirkusen till punkt och pricka över 10 år, och nu händer detta – vad kommer härnäst?

//önskar er en bra vecka i åldrandets tecken!

Snart är det dags - men när?

Såg just att en vän på FB hade skrivit att ”...det är viktigt att släppa sin roll och ”bara” vara människa ibland. Kräver sin man, sin kvinna och en god portion mod.”

Besluts- och prioriteringsförmågan har ställts på lite prov under dagen – även fast det egentligen inte borde vara så svårt. Problemet är bara det att allt det superviktiga hänger ihop med det något mindre viktiga, som i sin tur hänger samman med det relativt oviktiga men helt nödvändiga.

PAAAAPA! Klockan var mitt i natten, 3 åringen visar sig ha hög feber. Alvedon, byta säng, sova vidare. Just somnat. "Ari, är du vaken?" Frun hade fått ordentliga värkar, dags att åka in? Googla rätt på nummer till rådgivning. Sova igen, tror jag.

"…ha en bra dag på skolan tjejer” och sen skjutsa minstingen till svärföräldrarna. Vamos ala BB i Danderyd. Vad var det för möten jag hade bokade idag?!? Tror jag lyckades bokat av dem alla, eller… Ne, just ja, mentorsträff inplanerad också.

Anländer på BB, på med CTG maskinen, värkar, värkar och hjärtljud. ”Vad bra att ni kom in, verkligen ordentliga värkar det här…”

Skickar en presentation för ett talaruppdrag nästa vecka, bokar av mentorsträffen, svarar på några sms. Försöker balansera upp tillvaron mellan det riktigt viktiga, det praktiska och det som ingår i såväl arbetarens som medborgarens allmänna förpliktelser.

”Verkligen svårbedömt, det är inte dags just nu – men det här kommer kunna gå fort”, säger förlossningsläkaren. Hur fort och när undrar min ”rationella” hjärnhalva, som inte är sådär förfärligt utvecklad. Jag har en resa inplanerad nästa vecka, med flyg, över dagen serru. ”OM du verkligen vill vara med på förlossningen så ska du absolut inte åka” säger förlossningsläkaren och tittar mig moderligt i ögonen. ”Du ska inte vara längre bort en 2 mil när det hela sätter igång", fyller hon i – ”för det här kommer kunna gå fort.”

Plockar fram allehanda sannolikhetskalkyler i hjärnan, högst subjektiva, adderar lite flyg-aska-problem on top of that och simulerar olika scenarion. Slutligen ställer jag detta mot läkarens ord och min inre röst - om vad som är viktigast av allt.

//take good care out there!

Ett typiskt i-landsproblem i min lilla värld

Sitter nu på Arlanda Express och lyssnar på Pink Floyds Shine On You Crazy Diamond, allt under kontroll. Men så har det inte varit hela morgonen I can tell. Jag vaknade 04.45 och det kändes på det stora hela väldigt bra, men innan jag visste ordet av så ställdes jag inför problem - ett beslutsproblem.

Skulle jag äta vanlig frukost eller en minivariant? Om jag äter som vanligt så orkar jag inte med en baguette (salami och brie) ackompanjerad av en Monteriva latte – som jag alltid tar på väg till flyget. Det får bli en minivariant, väldigt lätt och utan min Arpeggio då jag inte kan köra Nespressomaskinen så tidigt (3 åringen riskerar att vakna -> no fun 05.00).

Anländer på Centralen och känner att min minivariant ändå var för mycket för att jag ska köra på min standardbaguette, så jag bestämmer mig för latten och en ostfralla ni vet. Men ne, det fanns inte, inte på nästa ställe heller. Gick då till Pressbyrån och där fanns det! Fralla + kaffe + DN för 54 kr (eller ngt liknande), kanon – eller? Jag hade ju redan igår bestämt mig för Monteriva. Pressbyråpaketet kunde jag köpa för endast 29 kr, vilket var ett frukosterbjudande. Ska jag sänka ambitionsnivån på kaffet och köra på Pressbyråfrallan och bondkaffe, ja så gör jag nog…, eller ne.

Det slutade med delar av ursprungsplanen, jag bytte ut baguetten mot en god smoothie och frukost får jag ju ändå på flyget – vad var problemet?

Hoppas frukosten smakar out there!

Ps. Ja, just ja. Jag är alltså på väg upp till Sundsvall för att hålla en utbildning för ett 10-tal höga chefer i konsten att fatta beslut. Jag kommer trycka på att det viktiga är att fokusera på möjligheter istället för att se problem;-) ds.

Vid frukosten i morse

Vaknade av en semi-karatespark i nacken. Det var 3-åringen som sökte kontakt, närkontakt. Men klockan kan inte vara mer än 04.07 tänkte jag, grus i ögonen ni vet.

Ändå hade jag sovit över en timme i sträck innan hon vaknade första gången vid 01.16. Hon sov sen tungt fram till att hon blev kissnödig vid 02.38. Nu var klockan över 7, dags att kliva upp.

Jag satt visst vid köksbordet, även fast jag rent mentalt fortfarande låg på kudden, och hörde min fru berätta om restaurangen de var på i går kväll – Le Rouge. ”Det var verkligen härlig stämning där”, det hade påmint henne om Frankrike. I nästa andetag sa hon att ”jag längtar till Paris, kanske vi ska åka dit i stället för Barcelona?”

Trots att jag fortfarande var yrvaken så reagerade min reptilhjärna med blixtens hastighet - det går väl inga F1-lopp i Paris?! Kimi kör som bekant rally för Citroën denna säsong, sponsrad av Red Bull. Jag räknar kallt med att han är tillbaka i F1 nästa år, då Mark Webbers kontrakt går ut i just Red Bulls F1-stall. I Barcelona går ett fantastisk lopp varje år.

Paris! - utbrast 7-årigen, jag har läst boken om Paris! Vad härligt – så självklart. Hon hade läst boken.

Det var inget stort möte vid frukosten denna tidiga morgon, medlemmarna i air-team var inte riktigt synkade. Men det gör inget om var och en svävar iväg på sitt håll, lite nu och då. Det viktiga är ju att vi finns där för varandra när det verkligen gäller - efter 08.00.

Att göra det tillsammans

Jag har just avslutat en undervisningsserie i beslutsanalys på Stockholms universitet. Studenterna på kursen går ett internationellt magisterprogram och kommer från världens alla hörn. Jag lärde mig massor, igen.

Jag drog igång undervisandet på traditionsenligt vis, med hyfsat klassiska föreläsningar – med mina mått mätt. ”Kommer det här på tentan löd varannan fråga?” Jag bloggade om detta redan första veckan på idg.bloggen. Intet nytt under solen tänkte jag i mitt stilla sinne, studenterna är precis såsom när jag lämnade universitetsvärlden för något år sedan.

Jag kände mig oinspirerad och uppenbarligen var jag det också. En nyfunnen polars out there (tack K.T.F!) skrev i samma veva på sin blogg att ” The power of inspiration what the Vision gives to me gets me creating, more and more and more…Of course I lose faith sometimes. I do. And then the creativity also disappears but that is my responsibility to get back the creative mood”.

Vad var mitt bidrag i undervisningen, vad gjorde jag för att inspirera, vad gjorde jag för att gå beyond för att väcka lusten hos studenterna?

Jag vaknade till liv, jag bjöd in dem, jag presenterade ett smörgåsbord av kunskap som kittlade, som de fick plocka ifrån, smaka på och baka sin egen kunskapskaka med. De fick formulera sina frågor, de fick skapa sina svar, de fick presentera vad de tänkte, hur de tänkte. De var själva navet i lärprocessen, vi möttes, kunskapsgenererandet tog form. Jag borde vetat bättre, det var ju detta som jag blev helt förförd av redan för någon vecka sedan då jag talade i ett annat sammanhang.

Det var en magisk känsla som infann sig när frågorna om vad som kommer på tentan helt dog ut och istället kom att handla om hur kunskapen kan appliceras på livet i stort!

//feel dr

Närvaro vs. härvaro

Hur hinner du med allt undrar folk lite nu och då. Jag hinner inte med allt och framför allt hinner jag inte alltid närvara även fast jag ofta är på plats.

Det kan på ytan se ut som att jag är med, även fast jag ofta är jag någon annanstans. Skillnaden på närvaro och härvaro ni vet. Vill så gärna ha mer av det sistnämnda.

Jag fick ett mail häromdagen från en gammal vän från förr. Hon skrev att hon följer min blogg och att den får henne att stanna upp och reflektera ibland. Det gjorde mig glad (Tack A.C!) och jag förstod att samma gäller mig – måste stanna upp och reflektera, oftare.

Träffad min existentiella coach, eller mitt bollplank om stort som smått om ni så vill, i början av påsk. Det kändes som om jag rebootade hjärnan i någon mening. Det var helt enkelt för många applikationer igång samtidigt. Dessa stängdes av åsså startade jag upp den interna hårddisken på nytt, endast med de program som var adekvata i detta nu. Inga konstigheter, en stunds kontemplation, en exklusiv stund avsatt för att stanna upp och tänka efter före. Vad är det jag egentligen vill, jag menar verkligen vill - och vad är det som är viktigt för mig?

I bilen på väg hem kände jag att min bild över prioritetsordningen på saker&ting blivit klarare. Eftersom jag inte hinner med allt så måste jag fokusera på rätt saker – för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet.

Allt gott!

Små detaljer och stora drag

Har märkt att jag har koll på andra grejer än förr, eller kanske rättare sagt har jag inte koll på vissa grejer – som förr. Jag vet, det låter lite konstigt vid en första anblick.

Jag var och storhandlade häromkvällen och det började med att jag glömde pantkvittot i maskinen, någon ärlig medborgare upplyste mig. När jag sen satt i bilen på väg hem så skulle jag ringa den ena av mina två bästa vänner och det slog mig att jag inte hade någon aning om vad han hade för telefonnummer. Min iPhone visste, självklart, men inte jag.

Hur många telefonnummer kan jag utantill? Ettpar3stycken, på sin höjd. Eller som när jag skulle beställa tid för att byta till sommardäck på bilen, ”vad har du för registreringsnummer?” Inte vet jag. Allt sånt där får inte ta plats på min hårddisk, den är full av annat tänker jag.

Eller är det åldersdemens alla redan tro? Är jag bara allmänt förvirrad eller är det en kombination av både och?Ibland tror jag helt enkelt att jag tappat minnet. Men dagar som denna tror jag att jag blivit bättre på att fokusera på andra saker, det som inte är siffror och detaljer av allehanda slag. Har jag månne fått förmågan att se till de stora dragen i livet, i stället för försöka ha koll på allt?

Jag tror att det är så det är. Huvudet är fullt av livet, av ambitioner, drömmar och möten. Möten med det okända, möten med människor som jag redan känner och de jag ännu inte mött. Känner du som jag så ring mig på nr 070-53X 49 XX eller ngt liknande.

GLAD PÅSK!

Vad är det för fel på oss män?

Kvinnor ligger ju på förekommen anledning något ljusår före männen i processen, de förstår att inom snart blir det en bebis (till). De börjar boa in sig, jag tror det är så det heter – det som de gör.

Så var det dags för en sista session hos Andrea på Prima Donna Profylax. Nu är vi redo, typ.

Kanske vi ska ta bort dessa garderober, sätta in några nya där istället och flytta på den väggen en halvmeter åt höger? Sen gör vi om det där rummet och så kan barnen…, osv”, hör jag min fru prata och planera.

När jag boar in mig så tänker jag på jobbet, på pengar och en massa andra saker som inte är lika viktiga. air, hör du det – INTE lika viktiga. Det inte lika viktiga blir på något sätt ännu viktigare. Logiken lyser med sin frånvaro. Helt. Har inte rotat i det hela särskilt mycket, har förstått att fler män reagerar likadant, lika konstigt. Vi ska ta hand om, vi ska försörja och vi ska…, ja vad är det vi ska?

”Ne, vi har inte råd med att ha mig hemma du vet. Frun tjänar så mycket mindre, tyvärr", hörde jag mig själv säga hos Andrea och samma sak kom över mina läppar när jag pratade med min kloka vän i norr. Trots deras väldigt olika ingångsvinklar på det hela så var de, var och en på sitt håll, väldigt överens om att det faktiskt handlar om prioriteringar.

I know, det är ju det jag brukar prata om så klokt – när det gäller andra. Tack för att ni finns och för att min fru inte är lika ”rationell” som jag vad gäller ekonomin. Ska bli kul att vara föräldraledig denna gång också, den femte i ordningen!

air goes yoga

Att träna har blivit lika viktigt för mig som att äta och sova, nästan i alla fall. Har tränat något i alla tider och jobbar hårt på att göra det alltjämt.

Med barn, arbete och mycket annat så kräver det bara lite bättre planering, det brukar funka fint. Nu har jag dock varit förkyld och semi-krazzlig under några månader. Har känt hur ett stegvis förfall har tagit sin början. Enough is enough. I lördags anmälde jag mig till Lidingöloppet. Har sprungit det vid två tillfällen tidigare, den ena gången var en nära-döden-upplevelse och den andra gången var det riktigt trevligt. Siktar på ngt däremellan denna gång, den 25 september.

Nu känns det som att jag tagit befälet över förfallet, nu gäller det bara att ”leverera” som man säger i konsultvärlden – dvs. motsatsen till ”mycket snack och lite hockey”.

Vill gärna tänka i lite nya banor förstår ni, finna nya former för mycket av det jag gör och så också vad gäller träning. Kom glad i hågen till SATS i söndags och fick frågan i kassan om jag skulle vara med på Yogapasset som startade om en kvart? ”Ja, det ska jag väl” hörde jag mig själv säga - till min stora förvåning. Hade inte ens tänkt tanken.

Då jag undrade om det vi höll på med verkligen var grunderna i yoga så tittade min Yogi mig djupt i ögonen och sa; ”air ska du beyond the box, så måste du leva som du lär”. Resultatet lät inte vänta på sig. Jag tror jag har hittat hem.

Allt gott!

ps. Spana gärna in idg-bloggen också ds.

...my days are numbered.

Skickade följande SMS till en god vän i morse: ”Kompis! Tänkte mkt på saker efter pratet igår. Vi får ta tag i det hela och styra upp våra gamla skepp! Anmälde mig just till Lidingöloppet, ska du inte hänga på?! Glad för att du finns, pussar på dig i sOlen! Lova att inte hänga dig redan i år, vi får ge det hela en chans till!”

Tidigare i veckan åt jag lunch med två nyfunna medborgare, två personer som relativt nyligen korsat min väg här i herrens hage. Vi konstaterade att vi var jämngamla, vi redogjorde på ett sällsynt öppenhjärtligt sätt om hur vår resp. resa hade sett ut so far, vad våra motiv varit och hur vi ser på saker och ting – utifrån ett holistiskt perspektiv. Vi hade kommit på under senare delen av resan att det är skillnad mellan att vara lycklig och att vara lyckad, även fast det inte råder ngt absolut motsatsförhållande. Som glada amatörer hade vi alla blandat ihop dessa begrepp, alldeles för länge, kunde vi konstatera över kalvragun där vi satt.

Vi gjorde någon form av mkt förenklad revision över nuläget och hur vi resonerade om fortsättningen, på såväl det privata som det professionella planet. Vi var rörande överens om att time flies och att det är så lätt hänt att bara ”ösa på” – utan att reflektera över vad man själv vill, vad man mår bra av och hur man vill leva sitt liv.

…eller som Dexter uttryckte det för något avsnitt sedan ”my days are numbered”.

Strategin för den fortsatta färden är och högst dynamisk och de uppsatta målen organiska – precis som livet självt. Undrar om sms-vännen ovan fått ordning på sin plan för sin fortsatta färd by now och om han tar rygg på mig i Lidingöloppet - hoppas det!

Allt gott!

Efterrätt på tjejmiddag

Jag får ibland frågan om det är någon skillnad på manligt och kvinnligt beslutsfattande. Är det någon skillnad på män och kvinnor brukar jag då undra. Äh, jo men ”det är det väl…” brukar jag få som svar. Ja, det är väl det.

Vi pratar ibland om detta hemma, min fru är i slutfasen av sitt avhandlingsskrivande. Hon är också beslutsanalytiker. Utbildningsmässigt är vi väldigt lika, men i praktiken då?

Hon ska ha tjejmiddag i kväll och jag skulle kompletteringshandla inför detta, bl.a. Daimkulor. Hon skulle göra glass till efterrätt, innehållandes krossad Daim. Det fanns inga kulor att köpa så jag föreslog konventionella Daim, men ne ”det är för lite choklad på dem”.

Vi landade i en lösning med vanlig ljus choklad som ackompanjeras med Mashmallows (bitar), som sen blandas i den hemmagjorda glassen. Det visade sig senare på kvällen att glassen på ingalunda sätt var själva huvudnumret i efterrätten, utan endast ”topping” till den hemmagjorda kolapajen. Aha.

Låter lite overkill i mina öron. Även fast det empiriska underlaget är en smula snävt i detta case så misstänker jag att viss skillnad är det. Själv hade jag gladeligen köpt färdig Daimglass och använt resten av kvällen till annat.

Undrar just om det är typiskt manligt eller om jag bara är lat – kanske både och?

Allt gott!

papa

Förra veckan hade vi vår första session med Andrea på Primadonnaprofylax. Nämnde för en kollega vad vi skulle på. Hm…, sånt där sitta på saccosäckar i grupp och flåsa unisont, funderade vederbörande.

Nej, inte precis, eller rättare sagt inte alls. Jag är ju tämligen luttrad i denna barnfödar-profylax-föräldragrupps-/kursbranschen och vet vad som funkar på mig/oss. När man är på vilken kurs det än må vara och man talar saaaktaaa och ööööÖöverpedagogiskt så att aaaaaaaaaalla ska hännnnnga med, så hänger jag inte med...

Att föda barn är ju en ganska informell grej och att få diskutera ”allt mellan himmel och jord” – utifrån vår situation och våra behov - var mitt i prick för oss, utan att alla andra också skulle hänga med. Inte så att vi behövde prata fortare än vanligt, det är ju inte det som tidigare varit kruxet, utan för att vi träffades på samma – ja på samma vad? Våglängd? Level? Inte vet jag, men vi möttes och vi fick med oss så mycket inför nästa gång vi ska ses och framför allt nästa gång vi ska ha barn.

Det var så mycket mer än ”bara” andning, det var helt enkelt syresättning och förberedelser på det mentala planet – inte minst för mig som pappa. Jag borde veta bättre, förstå att det verkligen snart är dags, men har ändå svårt att verkligen ”fatta”. Synd att man är så korkad kan tyckas - tur att det finns hjälp.

Allt gott!

ps. på idg.bloggen skriver jag om att rå om varandra i inlägget weekendresa ds.

Inte så segt som jag trodde

Jag hade haft en lite seg vecka, av olika skäl. Seghetsingredienserna var olika och lite i oordning, jag kunder inte riktigt identifiera dem ens med bästa vilja.

Jag hade inbokad tid med min mentor, kändes segt. Min gode vän Eugen brukar säga att ”med smicker kommer man ingenvart”, men jag måste säga det ändå. Min mentor är en osedvanligt klok medborgare. Hon läser sin lilla adept med en förbluffande klarhet och vi lyckades, tillsammans, klura ut ingredienserna i segheten. Det visade sig att veckan i själva verket inte alls var så seg som jag inbillat mig, tvärtom väldigt konstruktiv och full av möjligheter. Det är ju så det är, chanser är inget man får utan något man tar – bara man förmår att se dem.

Ibland behöver dock jag, liksom många andra, lite guidning av någon som kan mer eller annat. Inget Hokus Pokus, utan helt enkelt att bara ta in och vara lite öppen för andra sätt att se på saker Å ting.

Sen flöt det på, segheten var som bortblåst. Ofta behövs så lite för att vi ska lyfta blicken, för att vi ska uppfatta situationen på ett lite annat vis. Detta har verkligen varit en kanon vecka, inte det minsta seg en endaste gång!

Allt gott!

Ps. på idg.bloggen skriver jag idag om "Inte en vanlig dag på kotoret", vilket handlar om föredraget som jag skrev om i mitt förra inlägg här. ds.

Expertparadoxen

I morgon ska jag hålla ett föredrag om hjärta vs. hjärna, om hur vi fattar beslut och varför vi inte alltid fattar hur vi gör. Jag kommer, som jag så fint brukar uttrycka det, ”lättsamt vandra mellan forskning och praktisk tillämpning”.

Jag har pratat under detta tema ett antal gånger förr, men sällan på det sätt som jag nu kommer att göra. Det är alltid lättare att prata om ”hur människor gör”, denna gång ska det bl.a. handla mer om hur jag gör – och varför.

På pappret är jag klok som en uggla, inget mindre än beslutsdoktor. Jag är nog en hyggligt skolad beslutsanalytiker, och skolningen ger som bekant det man brukar kalla för juridisk legitimitet. Råkar vara expert, serru. Men experter, av allehanda slag, lider av något som jag valt att kalla för expertparadoxen. Det finns säkert något bättre riktigt namn på det hela, men who cares? Jag gillar att använda ordet paradox. Som expert har man alltså en övertro på sitt kunnande och presterar därmed sämre än genomsnittet, i alla fall under sin pionjärtid som just expert.

Jag har denna gång gett mig på att funka till det hela en smula, kombinera livskunskap med formell analys, lite funky business helt enkelt som Kjell A Nordström skulle uttrycka det.

Förhoppningsvis kommer åhörarna att bättre förstå varför de gör som de gör – och varför jag är som jag är.

//beslutsdoktorn

ps. på min idg.blogg kan ni idag läsa om mina funderingar om en kurs i beslutsanalys, på Stockholms Universitet, som jag kommer att ge ett antal föreläsningar på inom kort! ds.

Vad har format dig?

Hur kan du hålla på Finland undrade 7-åringen hemma under OS. Du har ju bott i Sverige hela ditt liv…, som hon uttryckte det.

Året var 1972 och sommar OS gick i München, förövrigt ett OS med bitter eftersmak. Men på det idrottsliga planet kammade Lasse Virén hem dubbla guld på 5000 och 10000 meter. Sommarstugan var fylld med finska medborgare. Taket höll på att lyfta då gulden bärgades. Mina föräldrar var vid tillfället strax under 30 år. Deras pappor hade båda varit ute i krigen mindre än 30 år dessförinnan. I stugan fanns minnen, känslor och SISU som hade sina rötter i mycket av den finska historien, en historia fylld av blandade motgångar. Engagemanget var på det stora hela ganska intensivt. Lasse Virén upprepade bedriften 1976 i Montreal och scenerna hemma i sommarstugan var ungefär de samma.

Jaha, då blev han finne igen har mina kompisar konstaterat varje år då hockey VM dragit igång. Ja, självklart.

Samma har gällt när jag farit runt och tittat på F1, från Istanbul i öster till Barcelona i väster. Men ”vuxna karln” har säkert många tänkt när jag kommit farande i den blåvita hockeytröjan och flaggan vajandes i min hand. Jag kan ju oss emellan avslöja att jag inte känt mig särskilt ensam. På Grand Prix loppet i Budapest 1999 t.ex. hade jag sällskap av 30.000 Häkkinenfans. Engagemanget var genuint, med rötter långt bortom vår generations gränser.

Arv och miljö formar oss som bekant. Jag har blivit formad av bl.a. dessa tillställningar, detta har präglat mig för all framtid. Heja Soumi säger jag då det gäller F1, hockey, spjut och backhoppning. När det handlar om fotboll så säger jag GO ZLatan GO, om det inte är Finland och Sverige som möts – smart va?

ps. ...and by the way så ställer jag frågan på idg.bloggen om det är någon skillnad mellan privat och professionellt beslutsfattande? ds.

Sloppy Friday

Förra fredagen skrev jag ett inlägg på idg-bloggen med rubriken Leisure Friday. Kan man sloppa till sig lite på fredagar - är det ok?

Jag har inte tyckt det förr, eller förr och förr - sen jag lämnade universitetsvärlden ska väl tilläggas. Där var det Leisure Friday hela veckan, fast slappare. Super sloppy leisure. Där gällde verkligen everything goes. Där är man lite finare på sitt lilla vis, man står över det där med kläder på något sätt – utan att tänka på det.

Märker att jag attraheras av detta modebloggartänk, om nu någon missat att det är det jag håller på med mellan raderna, då det är de bloggarna som ligger högt i kurs. Så, hur var det nu med min egen fredag här, alltså hur var det med min kläd-stil/sel idag?

Jag har plockat ihop en bildarsenal med mina attribut för dagen. Dock inte använt mig modebloggarstilknepet att fotografera mig själv i en spegel. Där går gränsen, just nu, men den kan komma att flyttas. Nåväl, kavaj PepeJ (ej med på bild), Nudie braxor och Earthkeepers boots, skjorta Eton med glatt paislymönster.

Dr. Thunström här på firman, ca 10 år yngre än undertecknad, har just välsignat hela rasket. ”Ingen gubbvarning på dig” som han uttryckte det. Skön kille där, han seglar genast upp som en av mina favvokompisar på förekommen anledning:-)

ps. ...allvarligt, är det inte lite farbrorvarning om man börja se ett mönster i samma kläduppsättning fredag efter fredag? ds.

Himlen runt hörnet

När livet var som besvärligast, för snart 10 år sedan, fick jag ett brev på posten. Brevet innehöll vacker musik och några väldigt varma rader, rader som gav stöd, rader som gav hopp - även fast himlen var runt hörnet.

Flera år senare, när solen åter sken, landade vi i Rio de Janeiro med småbarn i släptåg, och ingenstans att bo. Vi lyckades finna vår väg till Hotel Vermont, för en första natt i denna bedårande vackra stad. Redan nästa dag hamnade vi i en fantastisk etagevåning i Botafogo, med utsikt över såväl Sockertoppen som Corcovado med Jesusstatyn. Vi hittade till härliga ställen med fruktcocktails och fick på märkligt vis tips om nya varianter. Lisa Nilsson hade varit i Rio och spelat in en ny skiva och hon visste vad som gällde på fruktcocktailfronten. Säger bara Morango Con Leche!

Väl hemma igen efter Brasilientiden visade det sig att hennes nya skiva hette Hotel Vermont. Time flies och Lisa fyller 20 år som artist. Det blir en resa genom tid och rum, en resa på 20 år – också för mig.

Lisa, tack för dina rader då allt var svårt, för fruktbarstipsen 2006 och, i förskott, för konserten inom kort!

Människobarn

I morse när jag skulle duka fram frukosten så hade kalkonen gått ut, ja alltså den hade inte smitit då den var död och skivad, men bästföredatumet ni vet.

Man ska inte storhandla så man inte hinner äta upp, var min första tanke. Bara att kasta – eller? Har sett hur kött hänger på krokar i Kairo, mitt i stekheta sommaren.

Nu handlade det bara om en dag eller två och marginalerna är ganska väl tilltagna i SWE. Det vet ju ICA om inte annat. Själv hade jag gladeligen ätit av det, men innan vi fått i oss hela paketet så hade det hunnit bli gammalt - även med mina mått.

När vi var i Rio de Janeiro och jobbade så gav vi ofta mat till fattiga. Barnen gav mat till andra barn i restauranger, på gatan och lite varstans. Barnen minns detta som om det var igår och de pratar ofta om det. De gav och de fick, de fick något att tänka på och de fick mig att tänka mer på det.

Eftersom jag uppenbarligen är trög så har det tagit sin tid för mig att inse att tyvärr är inte skillnaden så stor mellan Rio och Stockholm. Det finns fattiga här också, riktigt fattiga och mycket utslagna. Har inte siffrorna klara för mig, men antalet uteliggare är stort bara i Stockholm. Nu har jag förstått att vi kan ge även här.

Just när jag skulle kasta kalkonen som ”gått ut” så kom jag på att jag kan ju göra såsom barnen gjorde, nämligen ge bort till andra barn. Ge bort till andra människobarn.

Innan jag gick på lunch så tog jag en sväng på plattan. Jag lämnade ett paket skivad kalkon vid Pekkas låda. Lådan kunde ha tillhört dig – eller mig.

ps. kylskåpet på plattan visade -7c, allt enligt iPhonen ds.

Tacksamhet

Har just ätit frukost med mina kära, en underbar lördagsmorgon utan stress. Känner mig väldigt tacksam.

Skrev i mitt förra inlägg under temat” Hur prioriterar jag egentligen människa”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Du har ju redan skrivit om det där med tid…” Jo, förvisso, men i en liten annan dager då, under ett annat tema. Tror vi ska vara lite ödmjuka inför det faktum att funderingar kring tid inte är något som jag, eller någon annan, ”river av” på ett eller ett par blogginlägg. Mer på detta tema lär komma;-)

”Life must be lived forward, but can only be understood backwards” har min favvo existentialist S. Kirkegaard sagt, och jag återkommer ofta till det citatet i mina tankar kring livet. No regrets, mitt förflutna har gjort mig till den jag är, mitt förflutna har gett mig möjligheterna att uppskatta live på ett sätt som jag inte kunnat drömma om för 6-7 år sedan.

Lagt kort ligger, det som varit är historia och bör förvaltas på bästa sätt. Vi kan välja att vända motgångar till framgångar, vi kan välja att göra det bättre nu än förr. Framtiden blir sällan vad den varit och historien kan vi göra litet åt. Jag behöver inte förstå allt i det förflutna eller allt om sen. Bara vara här och nu – där livet pågår som mest!

Är tacksam för nuet, denna lördagsmorgon.

Hur prioriterar jag människa?

Vad lägger vi vår tid på? Lägger vi tiden på det vi vill, på det som är viktigt eller på något som vi vare sig vill eller tycker är viktigt?

Familjen, absolut, den kommer i första rummet. Familjen är inte konkurrensutsatt, i alla fall inte i teorin. Men hur är det i praktiken? Jobbet säger någon, självklart säger jag. Jobbet tar tid och det är inget konstigt, man måste ju ha pengarna – i mitt fall mycket annat också. Så långt allt gott. Mellan familjen på plats nr 1 och jobbet på plats nr 3 kommer på plats nr 2 (rätt gissat där!) vänner och intressen, i min värld ska väl tilläggas. Finns det då någon tidsmässigt korrelation sett till deras inbördes ranking? Inte särkilt mycket, kanske ingen alls. Tyvärr.

Gamla vänner går inte att få nya, alldeles oavsett hur man gör. Jag var till Åre med en av mina två allra bästa vänner förra helgen, vilket är old news för er eftersom ni läst mitt förra inlägg. Vi pratade, vi skrattade, vi lagade mat, vi diskuterade allt mellan himmel&jord – och då menar jag ALLT. Vi tittade på OS, vi umgicks och dessutom åkte vi skidor. Vi bastade och sov mycket. Vi hade simply en underbar helg. Den första tillsammans på typ 10 år eller så.

Då jag med stor behållning lägger ner 1680 timmar per år, lite mellan tummen och pekfingret, på mitt jobb så måste jag ta mig en funderare på varför en av mina bästa vänner och jag endast fått ihop ca 52 sammanhängande timmar på alla dessa år?!?

Dags att reflektera över mina prioriteringar, en liten tid. Dags att prioritera om. Hur gör du?

Nu baah, provar ny bloggstil - en lite mer folklig ansats:-)

A, men life is nice. Var i Åre i helgen(se bild), gött.

ALla rockade, utom Chrille Å jag – vi softade. Helt avslappnande.

Nu måndag, suger INTE, nice. Vad else? Fått nya kalsonger av min fru, TnX! Se bild. (det är skugga på kanten - inget annat, ok?)


Lillen ska INTE till BVC. Apan sa att han måste "skata" (skejta). Air says: jag måste blogga. Nu blogga. Ingen bild.

Oj, en till bild – vad skriva. Jag säger bara kolla mina skor, ej nya. Se bild.OBS! Två högerskor, jag har en av varje. Köpt på NK. Stekaraffärn.


Måste ringa Per, och fika – på jobbet. Inte med Per, han bor inte här där jag är. Synd. Gillar Per. Se bild.(han är söt).

Oj, höll på att missa värsta grejen (tandborstgrJEn), kolla min nya - helt övÈlägsen. ON - OFF, say no more.

Måste kaffe. Tack firman, nice. Alla snälla. Seså, jobba på nu där ute. Måste tänka. Minstingen sov bra i natt. Allt cooL, nice.

Vad säger ni, har jag missat något?

ps. Kommentera gärna i forumet här så jag får känna av hur läsarna uppfattar min anpassning till marknadskrafterna!?! ps.

Mäter jag på fel parametrar?

Jag vill självfallet nå ut, att påstå annat vore att ljuga och då inte ljuga så lite heller.

Det gäller mitt inlägg Varför blogga? (publicerat den 17 jan 2010). Jag angav i och för sig tre helt sanningsenliga skäl till varför blogga, men glömde medvetet eller omedvetet, ett skäl som definitivt hör till topp tre – att nå ut, att bli läst. Har man inte ambitionen att nå ut så kan man med fördel skriva dagbok, men då alltså inte på en blogg.

Detta har tarvat lite funderingar, inte den freudianska lögnen i sig, utan det faktum att jag inte bums nått den breda krets av läsare som jag någonstans hade hoppats på. Är min stil för pretentiös och/eller innehållslös? Är det så att min egenhändigt valda pr-guru Nibor Löfask är helt fel på`t när han uppmuntrar mig i mitt skrivande? Nibor, tänk om det hela mynnar ut i sjunkande läsarsiffror? Ska vi då skylla på att de inte är på samma level? Detta vändas mot oss, mot mig. Kanske borde jag vara nöjd med att jag första månaden haft ngt tusental läsare på denna blogg? Mitt bloggande på IDG.se är av lite annan art, där är scenen satt och manegen krattad. Det är liksom vare sig tack vare eller på grund av mig.

Men poängen är den, i den mån här finns någon poäng, att en doktorsavhandling i snitt läses av en handfull individer (handledaren inräknad). Det tog mig ca 5 år att skriva min egen. På denna blogg har jag nått ut till betydligt fler, med avsevärt mindre insats. Men steget från här till nästa level – sett till antalet läsare – kräver något annat misstänker jag.

Ännu mindre insats och fler läsare är inte så lätt att få till som det kan verka vid en första anblick, men jag ska försöka. Lova att ge mig feedback efter mitt kommande testinlägg som ska författas på ett mer populärbloggistiskt vis!

Sannolikhet i dagens perspektiv

Numera får vi hålla tillgodo med sannolikhetskalkyler och det är synd, för precis som Tage Danielsson konstaterade på sin tid så håller de ”lägre kvalitet än sanningar”.

Det som har hänt var alltså högst osannolikt – enligt experterna. Det var enligt rodelbanbyggarna helt osannolikt att någon skulle ta den vägen över kanten. Håller man den förutspådda linjen så går allt fint, ungefär så. Men problemet är att när någonting inte går som man tänkt, förutspått eller antagit så blir det knas. Denna gång blev det knas på allvar. En ung människa dog, på grund av att enbart experter hade varit inblandade.

Jag har läst ett antal artiklar där journalister undrar hur i hela friden det kunde stå stolpar next to rodelbanan?!? Det ligger i journalisternas jobb att ställa frågan och det ligger oss människor nära till hands att vara efterkloka. I detta fall är det lättare än på mycket länge att både ställa frågan och att vara efterklok.

När jag tittar på bilderna så slås jag obönhörligen av tanken att hur i helv… är det möjligt att stolparna står där, och framför allt hur kan sargen vara så låg?!? Jag vet, det heter inte sarg i rodelsammanhang, med nu bortser vi från det. Lite sunt bondförnuft hade räddat livet på Nodar Kumaritashvili. Lite kompetens i form av annorlunda tänk hade gjort banan oändligt mycket säkrare.

Lite mindre expertis hade varit på sin plats. Lite common sense hade gjort susen. Problemet är bara att Common sense is not so common och förmår man inte att tänka utanför boxen i riskhanteringssammanhang så kan det sluta illa – i värsta fall rakt in i en stolpe…

Rik på vad?

Det är viktigare med en rik pappa än utbildning när det gäller att samla pengar på hög, stod det att läsa på DN-debatt tidigare i veckan. Det har visst med skatter och grejer att göra. Känner mig lättad. Kampen är över.

Nu slipper jag att jaga pengarna som aldrig, allt enligt artikelförfattarna, kommer att låta sig läggas på hög. Jag tror dem. Jag har egentligen inte haft några alternativ så utbildningen var ju mitt försök, vad tokigt.

Min pappa var milt uttryckt inte särskilt rik, inte heller blev han särskilt långlivad (1944-1977) – på det stora hela en olycklig kombination om man tänkt samla pengar på hög. Dessutom var han lågutbildad, men det har ju inte med saken att göra, se artikeln. Däremot var han en bra pappa och det har i mitt fall visat sig vara långt mycket viktigare. Jag vet självfallet inte om jag skulle blivit en bättre medborgare om han både varit en bra pappa och dessutom rik, men den funderingen är mer av akademisk karaktär.

Bl.a. Carl-Henric Svanberg lär ha sagt att ”Culture beats strategy”, och jag tror att när det gäller livet i stort så slår en trygg uppväxt pengar på hög.

Jag fick följande rader av en klok kvinna häromdagen (tack Frida J!) ”Start the morning by counting all the things you have that money can’t buy. Then decide whether you are rich or not”. Även om klyschan att ”allt det viktiga i livet är gratis” börjar bli en smula sliten så är den alltjämt sann, kanske sannare än någonsin. För vare sig en rik pappa eller bra utbildning kan hjälpa oss med dessa bitar.

http://www.dn.se/opinion/debatt/rik-pappa-ar-viktigare-an-talang-och-utbildning-1.1040979

Liv, lust och beslutsfattande

För något år sedan satt jag och klurade på vad jag ville jobba med, när jag blev stor. Jag kom på att jag ville jobba med människor, kunskap och nytta, samt utveckla och utvecklas. Ungefär, eller ganska exakt, så.

Jag har prickat in 4.5 av 5 möjliga, och inser att jag är väldigt privilegierad. Ändå är det nyttoaspekten som ligger där och spökar ibland, den vill mer på något sätt.

Idag handlar det för min del främst om att skapa affärsnytta, åt min arbetsgivare och åt våra kunder. Jag trivs med det också, så det föreligger ingen kontradiktion. Men jag vill mer på denna punkt, denna nyttopunkt. Helst av allt vill jag göra gott på något sätt, vara snäll, hjälpa till om ni så vill. Det kan man ju göra hela tiden, mitt i vardagen, genom att vara en god medborgare sa någon. Absolut, men jag vill lite annorlunda – också.

Vad jag ska göra till att börja med är att auktionera ut ett föredrag som ska handla om Liv, lust och beslutsfattande. Så får det bli, till att börja med. Pengarna kommer att gå raka spåret till neonatalavdelningen (avd. 45), en avdelning där för tidigt födda barn vårdas, på ett sjukhus i en liten stad i norr. Där kommer pengarna att göra mycket gott, t.ex. i det s.k. kängururummet som fyller en viktig funktion för de små barnens utveckling och närheten till sina föräldrar.

Vad sägs om att bjuda de anställda på en riktigt tänkvärd dragning - kanske redan till sommaren eller istället för att ge bort ett kit sushitallrikar eller en vinöppnare nästa jul?

ps. se i vänsterkolumnen för uppgifter om budgivning, etc. ds.

Första hela natten!

Man får det man förtjänar som det heter. Visst, absolut, det är väl okej i sak. Själv har jag fått uppleva ettpartre4:a barn som alla sovit på det hela ganska dåligt, faktiskt väldigt dåligt de flesta av dem.

Jobbigt, absolut, men problem? Egentligen tveksamt, sett ur ett lite större perspektiv. De är alla glada och friska, vilket i sig är en gåva från ovan!

Hur som helst, nu blåser nya vindar i Riabackes förortsboning. Härom natten sov minstingen sin första HELA natt, någonsin! Bilden till höger är beviset, det är min iPhone som registrerat aktiviteterna i sängen (sömnrelaterade aktivitetena ska väl tilläggas). Undrens tid är således inte förbi. Morgonen därpå rådde det karnevalsstämning i den trånga köksgången, där det annars brukar hetta till en smula.

Tänk vad ofantligt bra livet är då det största ”problem” man har är att barnen sover lite dåligt – under något årtionde eller så. Jag skäms ibland när jag gnäller på dessa bitar, detta ska per definition inte gå in under rubriken problem. Tänk vad bra livet är då lite mer sammanhängande sömn är allt som behövs för att världen ska visa sig från ett helt nytt perspektiv!

Nu blir det två konferensnätter med sammanhängande sömn - och jag längtar redan hem!

Ps. …och så ber vi ödmjuka böner om att nästa lilla ska sova bättre – även fast det egentligen inte är något problem:-)ds.