Till min underbara fru!

Tänk att det idag är fyra år sedan som vi stod där på trappan till Operahuset i Sydney. De 1056000 vita Höganäskakelplattorna, på dansken Jorn Utzon´s vackra verk, ackompanjerades av den underbart blå himlen.

Du var vacker som en sommaräng i din klänning som vi köpt i Dubai på vägen ner till The Land Down Under, ditt hår fladdrade i sommarvinden och blommorna log i dina händer.

Blommorna hade vi funnit mitt i Sydney och frisören – den prisbelönta – hade vi verkligen bara sprungit på. För att inte tala om vår fotograf, rekommenderad av den fina prästen Katja Linn. Vilka bilder, vilka minnen, vilken dag. Minns du middagen på Aria med utsikt över Operahuset och vattnet?!

Det var mycket som föll på plats den soliga dagen för 4 år sedan. Det var den dagen vi blev till man och hustru, då vi två blev ett. Det var dagen då jag blev världens lyckligaste man. Den dagen kommer jag aldrig att glömma, aldrig.

Tack för att du är min – jag älskar dig!

Tidsperspektiv

Tiden går fort. Skrev detta inlägg 101124. Det är mkt nu, så mkt att det tog nästa en vecka att lägga upp det här.

Frissan hade plockat fram lådan med adventsgrejer. Adventsgrejer, hey man – varför, tänkte jag?! Det visade sig att det är första advent till helgen som kommer… Okej, då säger vi väl så då. (ja, alltså förra veckan - då jag skrev inlägget ni vet: se ovan).

Har inte riktigt hunnit notera det, i min iPhone står ingenting om saken. Risken att missa – såsom jag gjort – är uppenbar. Minns något år då vi var ”sist ut” med adventsgrejerna i Sundsvall, strax innan – eller var det efter? – sista advent. Ajabaja tycktes folk i kvarteret att tänka. - Hur skulle det se ut om alla gjorde så? Ne, men precis – låt oss göra det bättre i år.

Pratade med en god vän om det här med tiden. Hon hade förklarat för lilla Astrid att vissa saker som finns idag inte fanns när mamma och pappa var små. – Jag förstår, sa hon. - Som dinosaurier till exempel… Ja, men precis, bl.a.

Frun ringde nyss, hon är den administrativa giganten – bland mycket annat - och undrade om jag noterat på ett av veckobreven att ett av barnen hade en deadline idag på present för 20 kr till skolan? + att det av barnen ska vara på skolan 07.20 imörrn? Borde skaffa ett DW trots allt, kanske är det mer teknik jag behöver när allt kommer omkring. Kanske teknik ändå är svaret på frågan – vilken nu den var?!

-ehum, njae, ne. Måste ha missat, sa jag. Hade missat helt. Ja får handla på Arlanda där jag strax landar. Kollade också i Taxfree-butiken nyss i Mariehamn. En Mumin kostade runt 100-ringen, kändes som att det diffade lite för mycket utifrån givna riktlinjerna på 20 kr.

Träffade en Kinolog idag, tror det hette så. Hon kunde Kina utan och innan och hon kunde kinesiska. Lovade att skanna in några bilder på när jag vandrade på kinesisk mark för 24 år sedan, på tal om att time flies.

Nu landat, handlat en present till skolans adventskalender och högsta fart mot förorten på Arlanda Express. 12-timmar tills jag åter är på väg åt andra hållet imörrn. Då är det dags för Göteborg and I swear to tell the truth & other stories – som vanligt!

allt gott!

ps daterat 101129: Vi hann inte få upp några adventsgrejer i söndags men i kväll riggade jag upp en st stjärna i fönstret.ds.

Dansa på mig grav

Kollar just på Skavlan och där sa Petter att han är 36 år och trebarnsfar, om jag inte missminner mig, och att han därför rappar om just det. Har märkt att jag bloggat en del om barnen, om familjen. Inte konstigt. Jag är ju 45 år, fembarnsfar + äkta hälft. Livet.

Tog några viktiga beslut för någon veckan sedan. Har kommit på mig själv med att skrattat mer än på länge. Ett gott tecken på tingens ordning. Jag har gjort aktiva val, tagit medvetna beslut. Viktiga saker, det får inte bara bli så – så som det lätt blir om man inte är en smula proaktiv.

Häromkvällen när jag kom hem så hade 10-åringen, för egna pengar, köpt ett underbart hjärta. Mitt i vardagen fick jag det och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Bredvid oss stod 8-åringen och förgyllde den magiska stämningen med att inflika att ”det (hjärtat) kan vi lägga på din grav sen…” Ja, jo, sa jag, men låt oss ta en sak i taget fyllde jag i. Låt oss glädjas åt hjärtat en stund.

På tal om grav så hade jag samma kväll - på flyget på väg hem - lyssnat på Bo Kaspers Dansa på min grav. Jag lyssnade på texten (se nedan), tänkte på barnen och vad jag vill lämna efter mig till dem. Den dagen det är dags att lägga hjärtat på graven så fungerar dessa rader alldeles utmärkt.

Dansa på min grav:

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

en dag på kontoret - not

Det kom fram en person och tackad för föredraget och sa att; det här blir ingen vanlig dag efter det vi fått höra nu på morgonen…

Klockan var 09.08 och vi hade just avslutat Talarforums frukostseminarium i Göteborg.

Att ge är att få. Jag har sagt det för och jag kommer säga det igen.

Jag satt i flygtaxin som klättrade upp på höjderna mot Landvetter, lyssnade på The Allan Parsons Sirius / Eye In The Sky. Jag kände mig berusad av alla intryck, av mötet med alla som var där och av att ännu en gång klivit utanför min komfortzon. Intrycken och känslorna låg nästan utanpå och vibrerade.

Sittandes där fick jag ett sms från en person som varit där och lyssnat. Hon skrev om hur oväntat det hela hade varit, att det hade varit in vidunderlig färd i känslornas och kunskapens värld. Hon hade redan hunnit nominerat mig till årets talare på Talarforums hemsida, smickrande. Kanske en dag, en dag efter att jag fortsatt att ge – dag efter dag, gång efter annan.

Jag kan inte annat, jag har inget val. Längtar redan till nästa gång och nästa gång och nästa dag…

Ett kall, en gåva...

Vad är de som händer, skrev en branschkollega i ett mail igår. Ari vad händer dig?, fortsatte han. Lilla IT-branschen är precis som namnet antyder väldigt litet. Alla känner inte alla, men alla känner väldigt många.

Tidigare, samma dag, på ett event var det en kvinna som kom fram till mig. – Ari, jag måste få fråga dig en sak, känner du att är det här med ”beslutsfattande” är ett kall för dig?” Ja, det är det, så känner jag. Det är ett kall – vare sig mer eller mindre.

Vad som hänt, Anders, är att jag har följt mitt hjärtats röst. Att ha fått gåvan och kunskapen att i bästa stunder kunna berika människor med lite nya tankar, att kunna roa, beröra och sprida kunskap är en ynnest. Det är en gåva som jag måste förvalta på bästa sätt. Det är det som har hänt. Det är det bästa som hänt mig i yrkeslivet sen jag disputerade.

Rockstar fick jag som kommentar av en vän på FB. Igår ett härligt event på Hamburger Börs, idag just landat i Göteborg och sen vidare till ny destination på fredag. En annan undrade med en retorisk fråga om jag inte hade några barn. Svarade att jorrå, 2 i Egypten just nu, 1 på väg till Norge för en Big Air-tävling i snowboard (tror jag) och två i Sköndal med min underbara moster Lisa. Håller på och sätter samman en föreläsning till dem, inspirerad av The Last Lecturer av Randy Pausch.

På tal om disputationen – se ovan – så dedikerade jag min avhandling till min moster. - Du, Lisa, sa jag, kolla här -> åsså pekade jag på den nytryckta avhandlingen någon gång i maj 2007. Mosterille stod där att läsa, en svensk-finsk blandning av språken som betyder till moster. – Jaha - sa hon. Jag tror hon uppskattade det mer än så, men varför överdriva?!? Hon är för skön, snäll och underbar – tack för att du finns Lisa! Bara gud vet hur mitt liv sett ut om du inte funnits där dagarna jag var en av de som Bo Kaspers sjunger om – människor som bara gud orkar med.

Nu dags för lite hotellrumsyoga och sen en sista blick på morgondagens bilder, bilder om livet i stort och detaljer av värde – en blandning av business, forskning och filosofi. Klockan 08.15 är det dags, ska bli så kul!

Längtar efter min familj, känner mig halv utan min flock//doc.

Pappa! I dag skulle du sett på some true bowling!

Vi var i källaren på Folkets hus i Norrköping, där det låg en bowlinghall. Det var min pappa och jag, året måste ha varit 1975. Den första januari samma år trädde den nya regeringsformen i kraft och kungens roll blev symbolisk. 1975.

Jag rullade eller rättare sagt tappade i väg klotet och det segade sig fram på banan, med knapp styrfart. Jag minns att jag hann tänka att det kommer att stanna innan det når fram till käglorna. Vi, min pappa och jag, följde klotets snigelfärd och klonk-klonk-bonk – STRIIIIIIIIIIIIIKE!!!

Min pappa tittade på mig, han såg sig omkring undrandes om det var någon annan som hade bevittnat detta mirakel. Pappa-Penttis son Ari - som sedermera alltså skulle blir dr air – hade fått en strike på sitt livs första bowlingkast. Han var stolt och han kom fram och gav mig en stor kram.

Jag minns att han frågade kvinnan i kassan när vi var på väg ut om hon sett var som hänt på banan. Minns inte vad hon svarade. Det spelade liksom ingen roll. Min pappa och jag hade sett, vi hade fått uppleva tillsammans. Jag var 10 år och han var 30 år. Han dog ett par år senare. No more bowling, no more nothing - med honom.

I dag skulle pappa-Pentti varit stolt farfar om han varit med då 8- och 10-åringen hivade i väg sina klot på Heroncitys diskobowling. Med knapp styrfart på grejerna lyckades den ena slå två strikes och den andra var snubblande nära då hon fick ner nästa alla.

Jag stod där - med tårar i ögonen - och betraktade deras glädje och kände mig stolt glad och tacksam.

Jag mindes tillbaka till den där dagen i bowlinghallen i källaren på Folkets hus i Norrköping. Jag tror att jag idag kände något väldigt liknade det min pappa kände den dagen för 35 år sedan – vilket jag givetvis inte förstod särskilt mycket av då.

- Vem vann?, frågade 8-åringen. – Alla vann - vi är tillsammans, sa jag.

Mycket på en och samma gång, som alltid – underbart!

I måndags landade jag sent på Arlanda efter en tur till Norge. Hem och sov några timmar, klev upp 05.00 för att skjutsa 3/7-delar av familjen till Arlanda. Imörrnbitti ska jag dit igen och svärfar undrade om jag inte skulle boka ett rum på Radisson i stället. En utmärkt ide, men det får bli framgent, inte riktigt där ännu om vi säger så.

Det var verkligen rätt dag att lämna landet igår med siktet inställt på Sharm ett par veckor – grattis till tajmingen och en välförtjänt semester underbara frun där;-) Well, semester och semester – hon har med sig ”rapparen” 3.5 år och minstingen 0.6 år. De är på det hela en ganska intensiv duo, som är i maskopi vad gäller sömnen – eller rättare sagt avsaknaden av densamma. – okej, nu är jag vaken 3kvart och sen är det din tur att vara vaken en timme. Ungefär så tror jag att de resonerar, verkligen synkroniserade – precisionen är som i en OS-final i konstsim eller varför inte simhopp i par.

"Rapparen" hade redan vid ankomsten sett en kamel, lyckan var total. Den som gläds åt lite har mycket att gläds åt.

När hela air-team är plats i hemmet så är ljudvolymen stundtals hög och mestadels väldigt hög. Igår var det så tyst att jag nästan inte kände mig hemma. Att vara ”ensam hemma”, med bara två barn, var mysigt men också väldigt tomt. Märkligt hur vi människor fungerar – och samtidigt väldigt fascinerande. Vi vill har lite egen tid, lite lugn och ro. När vi – jag i detta fall – får en stillsammare tillvaro en kväll så känns det tomt. Längtar redan. 13 dagar kvar.

Gårdagens sista möte var på ett bokförlag!

Det känns oerhört spännande att ge sig in i den världen, det projektet. Skrev en liten notis om detta på fejjan och genast kom glada tillrop och frågor om vilket förlag det är. Berättar tids nog, när de gett grönt ljus.

Det bästa sättet att sätta lite press på sig själv är ofta att berätta för andra vad man planerar att göra, när det ska vara klart, osv. Vi, jag och min fru, ämnar skriva boken tillsammans, precis som vi gjort med mycket inom forskningen. När boken ska vara klar? Om ett drygt år, i samma veva som hon lägger fram sin doktorsavhandling. Vi tror att det finns en pedagogisk finess i det. Vi tror också att vi har en processteknisk utmaning framför oss i att få vardagen att gå ihop, då än mer än nu – om det nu kan bli mer än nu. Men friskt satsat hälften vunnet – right?!?

Detta ska bli ett fritidsprojekt. Ähum, hur tänkte jag nu – fritid?

Min logoped rekommenderade i morse starkt några tekniker för att få microbreaks i tillvaron. – Du verkar onekligen ha många järn i elden, konstaterade hon myndigt. Hon är fullständigt briljant och hon åstadkommer mirakel med min röst. Jag är evigt tacksam att jag fått komma till henne. Jag lyssnar blint på hennes idéer om breakteknikerna och lovar att tillämpa dem på daglig basis.

Nu ska jag sätta tänderna i en forskningsartikel som ska skickas in – ser ut att bli konferens i Toronto i vår om jag inte missminner mig – och sen skicka manuspitch till kund inför talarevent nästa vecka och…, vad var det mer nu igen?!? Jo, kolla upp hur dags flyget går i morgon och sätta sista touchen på den presentation – innan läxläsning och matlagning tar vid. …men det var något mer som jag inte kommer på just nu, så bra då -> livet är underbart!

Weekend i Malmö - nästan utan barn

En weekend i min gamla jobbstad Malmö. Skulle tala på ett event på eftermiddagen på Hilton, bara ett stenkast från där jag alltid bodde under varannan vecka 97-99.

Vi fick några barnvakter och tog minstingen under armen. Kändes härligt att landa i ett höstvackert Malmö och börja med lunch på en uteservering 30 oktober! På väg in med taxin från Sturup fick vi en mångkulturell helt underbar guidetur – han körde nästa in på gården där Zlatan vuxit upp i Rosengård. - Kolla, där ja där, den planen har Zlatan byggt! Tror han menade att Zlatan hade finansierat bygget.

Efter mitt talaruppdrag styrde vi kosan mot restaurang Gamla Brogatan, mitt gamla stamställe. Hur fullt som helst så färden gick vidare mot lilla-torget och sushistället KOI. Hur fullt som helst även där. Slutade med take away från KOI och Ben&Jerrys som efterrätt från Pressbyrån. Helt underbart mysigt. Boink i säng vid 21.30 – sant.

Lördag, ny dag ny möjligheter – som vanligt. Vi hoppade på tåget till Köpenhamn. 35-min senare var vi på ”kontinenten”, lunch och lite shoppingspaning. Expensive. Vi fann vad vi skulle ha, men köper det hemma istället. Vi gör inte som vi gjort tidigare en gång, köpt Svenska skor på Kastrup – no smart.

Det slog oss båda att tempot var helt annat i Malmö, att människorna var vänliga varthän vi än kom. – Vill du att jag ska tvätta äpplet? undrade tjejen på Pressbyrån.

På söndagen blev det sen en promenad genom slottsparken till Ribban och kallbadhuset. Turning Torso tornade upp när dimman skingrades och vi sa båda att hit åker vi snart igen. På väg tillbaka till hotellet, innan hemfärd, slank vi in på Espresso House för en räkmacka och gott kaffe. På Espresso House är man alltid välkommen med barnvagn, alltid.

En 52-timmars tur som gav så mycket energi till vardagen. Ett tillfälle att hinna umgås – nästan - på tu man hand.

Nu strax dags att packa skridskopåse med tillhörande hjälm, göra matsäckar och lotsa en av de små till simhoppslägret på Eriksdal. Sen mot första bästa möte på jobbet. Vardagen har guld i mun!

telefonhämtning, etc

När jag startade denna blogg så skrev jag vid ett tidigt skede ett inlägg om hur jag ämnade att prioritera min tid, vad som var viktigt för mig – och framför allt vad som inte skulle få styra mig.

Jag läste för några veckor sedan, på väg till jobbet, i Metro om det här med mobiltelefoner och att prata i dem i tid och otid. Ett ex. var när föräldrar hämtar sina barn på dagis och pratar i mobiltelefon samtidigt. Någon som känner igen, någon som sett – någon som gjort? Svar: JA, tyvärr… Det ska bli ändring på det, bl.a. det. Genast.

Det handlar givetvis om mer än att inte prata i mobil när man hämtar/lämnar på dagis, tänker kanske främst - för egen del - också på detta med mail. - Jag ska bara kolla en grej…, mmm…, vänta lite för pappa bara fixa en grej här…? Det har varit alldeles för mycket sånt, alldeles för många sådana situationer.

Vad sänder vi för signaler till de små om mobilen alltid är nr:1 och när ”datan” ska kollas med ojämna mellanrum – alldeles för ofta?

Jag fick för några dagar sedan en fråga om jag kunde åka och jobba på annan ort en dag, en dag som innebar en väldig massa pusslande och då jag skulle blivit tvungen att göra prioriteringar som inte alls stämde med min livskompass. Det passade helt enkelt inget vidare, även fast jag gärna hade sett att det funkat. En kollega sa då att - Ari, glöm inte att leva som du lär, för då är ju valet enkelt i detta fall – eller hur? Så sant, så sant. Tack HCA för den remindern!

…och detta med mobil gäller ju inte bara barnen utan lika mycket människor i vår omgivning i övrigt. Nästa gång jag står och pratar med någon och det ringer så ska det vara ett VÄLDIGT viktigt samtal som är på ingång om jag väljer att prioritera det istället för personen framför mig IRL!

Glada//doc.

M.Å.N.D.A.G

I dag var det onekligen lite måndagsmorgon över det hela. Det började egentligen redan i går kväll då vi var på underbart god middag i Uppsala, eller strax därefter. Vi skyndade så gott det gick och kom därifrån vid 19.00-tiden, vilket skulle visa sig vara försent - klockan var redan slagen så att säga.

Det var en timme hem i bilen och minstingen lät HÖGT hela vägen, inte alls nöjd. Treåringen ville lyssna på musik i iPhonen som hängde sig per omgående då hon fått den i sina händer. Hur lyckas hon varje gång? Regnet vräkte ned. Där började vår måndag, vi kom fel in i matchen helt enkelt.

I morse sen landade treåringens macka upside down – skriiiiiK! Sen kom någon på att någon skulle ha gymnastik idag – hittar inte mina gymnastikskor och var är byxorna? - Ska du ha jeans på dig idag frågade min fru? A, jag har tagit ut en leisur Monday. Nudie på med svart skjorta därtill.

- NeeeeeJ, mamma ska lämna!!! Ahum, ne – jag heter pappa och idag lämnar jag. Gäller att visa att det inte går att bestämma över föräldrarna läste jag nyligen någonstans. Jag upprepar: idag blir det extra kul för idag lämnar pappa. - MAMMAAAAAAA!!!!

Väl på busshållplatsen läser jag om ny forskning i Metro – a jag vet, men i alla fall - att antalet döda kommer att öka med 15% per år om alla byter till dubbfria vinterdäck. Låter oroväckande tänker jag. 15% per år, dröjer inte länge förrän vi alla är döda således:-/ Sen är det visst någon forskare i Wien, som forskat 5 år på temat ludd i naveln, som kommit på att ludd oftast uppenbarar sig på män som är håriga och att ludden främst emanerar från klädesplagg. Ok, right tänker jag. Det finns hopp – för mig. Det hade jag kunnat berätta utan att lägga ens 5 sek på det hela.

Vad gäller vinterdäcken så kör vi med dubbar. Underbart med ny vecka, måndag och fullt med nya möjligheter.

…och kom ihåg att chanser är inget man får utan något man tar!

Glada//doc.

Barn håller en ung - hoppas jag!

Barnen fungerar som slalomportar i livet, de håller ned farten, de höjer tempot och de anger riktningen i mångt och mycket.

När jag berättade för Per - den ena av top-II true friends - att vi väntade Maximilian (alltså han som är drygt 5 mån nu, inga nya på gång således – så vitt jag vet/kan förstå) så sa han spontant att - vad härligt, barn håller en ung! Ja, det gör de, även fast det ibland känns som att jag åldras ett år eller så på en rörig natt.

Jag är någon där uppe evigt tacksam för min unga hustru som fortfarande är vid god vigör. Noterade just innan jag satt mig på bussen hem – där jag sitter och skriver dessa rader – att jag börjar bli grå i skägget. Liknar vår gamla Rottweiler Dacke på äldre dagar.

Vetskapen om att saker å ting är tidbegränsade, påminnelsen om att åren går gör att jag uppskattar allt så ofantligt mycket mer idag än när jag var ung. Nu känner man sig mest ung i sinnet och har väl blivit klokare med åren, tack och lov. Det kan ju inte varit så svårt tänker någon som känner mig från förr – och jag förstår dem 100%.

En sjukhuspräst i Uppsala sa en gång ngt i stil med att barn inte är meningen med livet, och om jag inte missminner alldeles så menade han att det är en stor börda att lägga på någon att vara meningen med någon annans liv.

Men alldeles oavsett vad, även om det finns många andra meningar med livet så är barnen onekligen något underbart, något som hjälper mig att hålla fokus på vad som är viktigt i livet och som förhoppningsvis håller mig ung ett tag till - även om skägget talar sitt tydliga språk och flaggar för det motsatta!

Måste skata, eller ngt annat

När jag var liten, sisådär 12-13 år, så fanns det en skejtare som kallades för Apan. Han var duktig och han var dedikerad. – Jag måste skata, upprepade Apan som ett mantra så fort tillfälle gavs i intervjuer, reportage, osv.

När han sa att han måste skata så menade han givetvis att han måste skejta. Det var det han var bäst på, det var hans USP - Unique Selling Point. Han ville göra det han var bäst på – och han gjorde det. Isak, den förstfödde, har haft siktet inställt på det han gör nu – mer eller mindre sen han var tre år gammal – och han gör det bra. Han skatar på sommaren (se bild till vänster) och åker snöbräda på vintern, fokus – riiispect.

Igår kollade jag på ett program där man samlade gamla som relativt nya sommarpratare. Lill Lindfors var en av dem, lika vacker som vanligt – 70 år gammal!?! Krister Henriksson var där liksom Per Johansson från Hudik.


Intressanta diskussioner om stort som smått och det jag fastnade speciellt för var när Per pratade om sina skådespelare. Deras signum var närvaro, att de var hängivna sin uppgift, att de är och kan vara sig själva och inte minst att de tyckte att det som de gjorde var SÅ roligt! Så roligt, smaka på den – hur många av oss har förmånen att göra det vi tycker är SÅ roligt om dagarna?

Jag fick häromdagen frågan varför jag tycker det är så roligt att tala och vad det är som driver mig? Jag försökte förklara med att när jag talar – utifrån ett hyggligt fritt upplägg – så är jag så mycket mig själv, jag får blanda mina styrkor, blotta mina svagheter och svepa över livet i stort och krydda med såväl visionära som existensiella tankar. Det är något magiskt över att möta människor som verkligen är där, som är närvarande ”här och nu”, tillsammans med andra och med mig.

Jag brinner för det jag gör, jag längtar till nästa och nästa och nästa gång. Jag måste tala, precis som Apan kände sig nödgad att skata och såsom Pers skådespelare lever upp när de får spela teater - när de får vara sig själva. Jag vill vara mer som de är, jag vill vara mer opretentiös – vilket jag so far inte lyckats ngt vidare med…

Vad brinner du för, vad är det roligaste som finns och när får du vara dig själv? Tänk efter och se sen till att göra det - ok?! Bra, a deal is a deal!

Oftast saknar man en massa saker helt i onödan

I slutet av veckan som gick var jag och pratade på ett härligt event, lite om allt mellan himmel och jord – med beslutsfattandet som bas för funderingarna som dryftades. Hes och glad i hågen begav jag mig sen för att äta middag med en av mina allra bästa vänner.

Vi ses numera alldeles för sällan, men grämer oss allt mindre över just det och är istället minst dubbelt så glada var gång vi lyckas ses! - Var ska ni äta, frågade min fru, har du kommit på ngt mysigt ställe? Ne, det ordnar sig tänkte jag, det gör det alltid. Jag brukar tänka – alldeles oavsett vad saken gäller – att varför skulle det sluta ordna sig just nu? Ne precis, det kommer inte att sluta ordna sig just nu då det mesta ordnat sig so far!

Där sitter han Christer, hallå! Underbart, stor kram! - Du ser äldre ut sa han – fast jag tro inte han menade det... – Har du önskemål på mat/ställe, undrade jag. - Ne, vad som helst går bra, hamburgare, fisk, kebab, Indiskt – you name it, sa han. Vad vi skulle äta var således av underordnad betydelse, vi var glada över att ses och vi var övertygade om att vi skulle bli mätta innan det hela var färdigt. Tycker mig kunna skönja en liten skillnad härvidlag vad gäller killar och tjejer, på gott och ont. Är vi killar enklare varelser helt enkelt? Mer grottmänniska över det hela, typ in med en blandtallrik -> no big deal.

Vi pratade om att åren går i allt raskare takt, om våra familjer, våra resp. jobb och om hur saker och ting har blivit – att det har blivit bra. - Men är det något jag ibland kan sakna lite - sa Christer – så är det att jag inte pluggat mer.

Aha, vaffö då undrade jag?! – Nemen, jag har märkt att många som pluggat har lärt sig att tänka lite annorlunda, sa han. Ja, det ska gudarna veta tänkte jag – lite annorlunda men samtidigt exakt likadant.

Han har en fullständigt unik historia som ingen jag känner till kan matcha och han har kommit längre än vad många kunnat drömma om, mycket tack vare just sin speciella bakgrund och inte minst tack vare den person han är.

På väggen till Carolina Rediviva – universitetsbiblioteket i Uppsala – står att läsa; ”att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”.

Jag är glad för att du Christer läst lagom mycket för att inte lära dig att tänka ”rätt”, att du inte skolats och socialiserats in i att tänka som alla andra – för då blir det inte sällan mindre bra och allt för ofta helt fel!

Jag är glad för att du är den du är och jag är oerhört glad över att vara din vän!

Ps. i en ny krönika i CFOworld skriver jag bland annat om just problem som kan uppstå när allt för många tänker likadant, när man i grupp tänker ”rätt”… ds.

Att göra gott - vi provar igen!

Minns ni mitt inlägg om viljan att göra gott? Om att göra lite mer än ”bara” sitt jobb – eller rättare sagt i den bästa av alla världar att kunna göra gott även som en del av sitt lönearbete.

Klicka HÄR för att fräscha upp minnet om ni läst inlägget tidigare och glömt eller om ni är nytillkomna läsare och bör uppdatera er en smula + se i vänsterkolumnen under rubriken Välgörenhetsföreläsning auktioneras ut.

I min att göra gott-iver så auktionerade alltså jag alltså ut en föreläsning under rubriken Beslutsfattande, liv och lust. Det dröjde ett tag innan jag fick något vettigt bud.

Några av läsarna missförstod dela hela. Det handlade alltså inte om välgörenhet från min sida gentemot er. Ne förstår ni, själva poängen låg i att vi tillsammans skulle göra gott och skänka en slant till nämnd avdelning på ett litet sjukhus i norr. Nåväl, enträgen vinner tänkte jag och en morgon hade det anlänt ett fint mail med ett lukrativt bud – såsom jag efterlyst.

Kul värre kände jag och glad i hågen tog jag kontakt med sjukhusets ekonomichef, osv. So far so good. Men det skulle visa sig att skattmasen hade synpunkter på upplägget… Så kan man givetvis inte göra, skänka bort pengar till höger å vänster – utan att skatta för dem. Kort och gott kan inte ett företag betala för en föreläsning – som jag inte tar betalt för – och ta detta som en avdragsgillkostnad. - A, men du – hörde jag mig själv säga när jag pratade med skattefolket – pengarna kommer ju en stundtals hårt ansträngd skattefinansierad verksamhet tillgodo så kanske ändå, liksom…?!

Hursomhelst, skam den som ger sig och nu till enträgen vinner del-II. Auktionen kvarstår alltjämt men jag är nödgad att ändra på upplägget. Jag drömmer vidare om att man på något företag finner en kartong med ”omärkta” pengar som man känner att man vill göra gott med – hör då av er så gör vi det tillsammans!

Allt gott!/doc.

Att ge är att få – jag har sagt det förr och det tål att upprepas

För en dryg vecka sedan kom nummer tre av – fyra årliga – Rädda Livet-utgåvor. I den finner ni en artikel om Mamma-Malin i himlen, klicka på länken här och se sid 4-5. Det är journalisten Gabriella Grünwald som på ett finstämt sätt förmedlar en känsla av hopp och glädje – i en historia som är ledsam i sig. Tack Gabriella!

Jag satt upp länken ovan på fejjan tidigare denna underbara söndag och skickade den även till en del av våra vänner. Det dröjde inte länge innan jag började FÅ tillbaka, få tillbaka på riktigt. Tack alla ni som redan skickat kommentarer, till er som skickat ett tack för att jag delar med mig och inte minst till er som skickat er unika story, m.m.

Ulrika, jag hade givetvis ingen aning och jag bara rös när jag läste ditt mail. Annika, tack och åter tack – vi måste se till att ses. Annelie, ja det var röriga år där upp i norr och jag är glad över att vi tillsammans kan glädjas över hur allting blivit ”till slut”! ….och Per Nord…, puss på dig själv och de dina - lycka till med rocken-rollen + business i Amerika☺

I går hade vi en underbar dag med familjen, gymnastik med 3-åringen, fixa i ordning i vår lilla trädgård inför hösten och sen härlig middag som min fantastiska fru hade lagat – med värme och kärlek.

- Oj, Här är ditt liv är på TV i kväll; sa min fru och sken upp! Kanon tänkte jag i mitt stilla sinne - i samma sekund som vi kom på oss själva med att undra om inte detta är ett tecken på dekadens?! Här är det liv?!? Ne, jag tror inte det. Istället tror jag det är ett tecken på att om du gläds åt lite så har du mycket att gläds åt – och innan jag ens hunnit landa i denna övertygelse så hade jag slumrat till i TV-soffan. Underbart.

Lite oväntat, lite annorlunda

Tänk vad lite det är som behövs för att folk ska haja till. Om något är bara lite annorlunda än vad vi förväntat oss så kan det väcka de flesta av oss till liv en liten stund.

Tänker ofta på det i mötet med människor i vardagen, både som privatperson och i mitt jobb, att när man agerar lite oväntat så öppnar det upp för så mycket mer än när vi bara rullar på i de ordinarie hjulspåren. Tänker också på det Markus Krunegård sjunger om; att fastna med hjulen i spårvagnsspåren. Är man född och uppvuxen i Norrköping så vet man vad det betyder, man vet att det är en hård skola och att lärdomarna är dyrköpta men också att det på sikt bär frukt att jobba sig vidare.

Att våga vara lite annorlunda, att våga tänja lite på normen och att, framför allt, våga vara sig själv ger mer än det kostar. Idag lyfte jag hjulen ur spåret, ganska rejält dessutom, och resultatet lät inte vänta på sig. Jag kan inte minnas när jag en och samma dag fått så många genuina leenden, glada tillrop och några innerliga tack. Det öppnade upp för möten, diskussion och förbrödring – på bred front.

Vi har en fantastisk Business Support grupp på jobbet och de skulle ha ett möte idag. De kan sällan eller aldrig vara alla samlade på en och samma gång – så nästan även denna gång. Någon drog en galen idé ur rockärmen då alla alternativa kort redan var spelade. De skickade iväg ett mail till beslutsdoktorn i egen hög person, en av drygt 700 anställda på firman, och berättade med kvinnlig list att ingen hjälp fanns att få, någons barn var sjukt… Jag som var en sådan ”fin kille” var deras sist hopp, utan min hjälp inget möte med en intakt BS-församling.

Min goda vän Eugen brukade säga, på den tiden då det begav sig, att med smicker kommer man ingenvart. Han hade fel.

Jag lyckades skapa utrymme i min agenda och jag fick en berikande, rolig och lärorik timme som receptionist på Sveriges största Management- och IT-konsultbolag. Lite CV-padding helt enkelt och nöjet var helt på min sida. Tack snälla för att ni vågade vara lite crazy, för att ni lyckades tänka lite annorlunda – beyond the box.

Tack för att jag blev tillfrågad, jag tar det som en härlig komplimang!

Dagen efter dagen före...

Märklig känsla att vakna upp den 20 september, märklig och sorgsen. SD in i riksdagen. De extrema vindarna från Centraleuropa hade nått våra nordliga breddgrader.

Slog på datorn och inläggen fullkomligt haglade in på fejjan, många var snudd på förtvivlade. Jag kan inte erinra mig om dylika reaktioner för någonting annat som jag tidigare upplevt. Det som fick mig att känna mig lite bättre till mods var den samstämmighet som rådde bland mina vänner. Problemet kvarstår dock – var 20:e väljare tyckte att minskad medmänsklighet, minskad solidaritet och minskat sunt förnuft är på sin plats.

Jag skrev själv en kommentar och tyckte att som om detta inte var nog så har SD dessutom kommit fyra i det skolval som ägt rum. Någon kommenterade dock detta med ngt i stil med att det var fel på alliansens skola. G´natt I would say, ngt onyanserat.

Ja, skolan av idag lämnar övrigt att önska, men så dålig att våra ideologiska och medmänskliga värderingar helt sätts ur spel är den väl ändå inte? Ne, jag tror inte det. Jag hoppas, tror och ber till mina gudar att det valresultat vi nu har inte slår an tonen för det samhälle våra barn ska växa upp i.

Jag har en egyptisk svärmor och således en halvegyptisk fru och svägerska. Mina föräldrar var båda från Finland och våra barn har stamtavlor som liknar gatukorsningar med inslag från norra Afrika till nejderna ovan polcirkeln. Vi är en multikulturell familj, med vänner lite varstans på vår underbara jord. Vi är stolta över allt detta och vi är oerhört glada över allt vi får till oss från människor med olika ursprung, olika seder och bruk.

Ingen ska få ta detta ifrån oss eller andra. Låt oss ta vårt kollektiva förnuft tillfånga. Låt oss göra det nu!

Allt gott!//doc.

Gymnastik för liten och stor!

Då var det dags för minstingens första gymnastikpass. Frun skulle på spa – oerhört välförtjänt dylikt. - Inga problem, jag fixar det där med gymnastiken!

Hon fick på sig sin gymnastikdräkt som hon ärvt av Bianca. I sin blommiga lilla väska stoppade hon sina silverfärgade balett-/gymnastikskor + sin nya läppglans. Ja, hon är alltså 3,5 år gammal, men så är det – läppglans.

Själv såg jag framför mig 50-60 min på läktaren. Bäst att jag tar med min Mac så jag kan ”fixa lite” tänkte jag i mitt stilla sinne. Ja, det blir bra, det ska bli skönt – och samtidigt roligt att titta på i lugn och ro. Lite lyxtid helt enkelt!

- Alla föräldrar får givetvis vara med, hörde jag gymnastikfröken förtälja glatt och högljut. - Ok, upp och hoppa, runt – runt, osv. Det var Bamse som tog kommandot, hans röst ackompanjerades av musik som ljöd ur den lilla kassettbandspelaren.

- ...och nu, sa fröken, alla som har något blått på sig lägger sig på golvet och är köttbullar. Meh, ...jag har blå strumpor!?!:-/ Innan jag visste ordet av så låg jag där på rygg på golvet i en gymnastikhall i förorten och var – just precis – en köttbulle.

- Uj, jag är så torr om läpparna..., hörde jag vår lilla gymnastik adept säga, måste smörja läpparna fortsatte hon. Sagt och gjort, sen var det dags för ringarna för första gången någonsin.

Nelly var mer än nöjd och längtar redan till nästa gång, nästa gång då jag lämnar jag Macen hemma och väljer svarta strumpor istället;-)

Glada//doc.

100

Jag smög igång denna blogg strax före julen 2009. Tiden har gått fort. Detta är det 100:e inlägget, vilket givetvis bör handla om något som ligger mig varmt om hjärtat. Det ska handla om min familj, mina kära.

Alldeles för många människor går igenom livet utan att berätta för de man älskar att man älskar dem. Varför?

Jag är väldigt privilegierad som har en stor familj - en familj som jag älskar väldigt mycket. Men låt oss ta det i tur och ordning.



Minstingen har hunnit bli stor kille, snart 5 månader gammal. Det är en gudagåva att få uppleva allt detta ännu en gång, kanske mer närvarande än någonsin tidigare. Han är bara så fin, så snäll och så ovetandes om mycket runt omkring honom. Maxi, jag vet att du lyssnar och känner in när jag pussar dig i nacken och viskar i ditt öra att jag älskar dig – även fast du ser lite undrande ut ibland. Just get used to it!

Bestämda treåringen säger ibland att hon älskar mig, underbart att höra! Fast i nästa andetag balanserar hon upp det hela och konstaterar öppenhjärtligt att ”pappa är dum”. Hon är förlåten - och älskad. Hon är ett under av vilja. Hon är en fantastisk blandning av det temperamentsfulla egyptiska arvet och rötterna från nordligaste lappland - där det stoiska lugnet lurar i vassen. Hon är en mix av det bästa, en unik liten medborgare, en väldigt älskad sådan!

Åttaåringen, smultronet, är ett underbart väsen. Hon är en fantasimaskin och mer som en hund än som en katt. När jag pussar på henne och berättar att jag är kär i henne så ler hon stort, ibland springer hon iväg som en älva och andra gånger slänger hon sig om min hals och kramar mig innerligt. Vid det sistnämnda är det som om tiden stannar, underbart. Kärlek.


Nästa i barnaskaran, tioåringen, som redan för länge sedan fått labeln jordgubben. Hon är mer som en katt än som en hund. Hon snurrar omkring och gör det hon älskar, och jag älskar henne så mycket. Hon är klokheten själv och tycker nog att pappa är lite larvig med sitt kärleksbabblande, vilket verkar mycket rimligt i hennes ålder. …men som jag brukar säga; - jag kan inte rå för att jag är kär i dig snygging;-)

Den förstfödda har nästa hunnit bli sjutton år - 17 år?!? Jag minns det som igår när du föddes i ett snömeterdjupt Sundsvall. Även fast avståndet varit för långt mellan oss, för länge, så hoppas och tror jag att du känt dig älskad, älskad som du är. - Hej, det är pappa, tänkte bara kolla läget och berätta hur mycket jag älskar dig – meddelandet har du fått så många gånger på din telisvar att du säkert tröttnat för länge sedan. Men jag säger som jag brukade när du var liten – det gör inget, fråga mig får du se;-)

I knowledgementet i min avhandling riktade jag ett stort tack till min underbara fru Mona. Jag skrev att ”This thesis and my life would not have been the same without you” och jag kan bara stryka under på det, framför allt det sistnämnda. Jag visste nog inte då hur rätt jag hade och skulle komma att få. Livet utan dig hade inte varit det samma. Mannen på Khan-El-Khalili-basaren i Kairo anade, i sin tur, inte heller hur rätt han hade när han på arabiska berättade att jag var en väldigt lyckligt lottat man.

Du är en generös, varmhjärtad, intelligent, sexig, vacker, rolig och supportive fru. Du är en fantasktisk mamma och en underbar livs (lek-) kamrat. Du är en gudagåva till oss alla. Du är en hjältinna där hemma med minstingen vid din barm och de övriga surrandes som flugor omkring dig, dag som natt. Du är moderligheten personifierad. Lova att inte slita ut dig - vi är rädda om dig!

Älskar dig och jag är oerhört stolt över att gå vid din sida. Du är min älskare och bästa vän.

Jag är väldigt stolt, mycket glad och innerligt tacksam för vår familj, över medlemmarna i air-team. Ni är pärlorna på mitt livsband.

Love through power//dr air

Det här med släkten…

När jag föddes i mitten av 60-talet så satt Markus ofta barnvakt åt mig. När jag blivit sådär 7-8 år gammal så fick jag hans kniv – vad annars? - som han hade haft i den Finska armén. Om man får någons kniv i Finland så är det stort, långt mkt större än jag då kunde förstå.

Åren gick och vi sågs sista gången -86, då jag gjorde militärtjänsten och hade helgpermis från vinterutbildningen i Boden. När vi, 2007, flyttat till min nya HOME TOWN (of my life) STHLM så var jag ute och gick med barnvagnen då jag fick ett telefonsamtal om att han hade dött. Han hade dött bara några kilometer från där vi bor, fast att han bodde på andra sidan polcirkeln. Märkligt, minst sagt.

10-minuter innan jag skulle gå upp på scenen i går, för att tala på ett event i World Trade Center, så skulle jag hämta lite dricka. I ögonvrån såg jag en namnbricka med ett bekant namn på, det var Markus son!?! Jag fick, för att citera Gunde Svan, ståpäls. – Hej, ja du där..., äh, vi är…, vi är väldigt släkt… Vi hann växla några snabba ord, tittade förundrat på varandra och jag tror han nämnde att han hade en stuga där min mamma kom ifrån, i nordligaste lappland. - A, men du, jag måste skynda då det snart är dags att sätta igång.

Min fru, vars släkt är stort då även tremänningar räknas in i den allra närmaste familjen, har alltid förundrats över mitt totala ointresse för släkten – jag också. Har liksom aldrig varit någon ”släkt kind of guy”. Men jag tror att det håller på att förändras, har det månne med åldern att göra? Låt det inte gå 25/30/40 år igen innan vi ses nästa gång tänkte jag då min nyfunna släkting och jag skiljdes åt.

Glada//doc.

Line of Fire

Efter en intensiv vecka var det då dags för fredag. Vi samlades radhusmässigt runt vår tacosbuffé och konstaterade unisont att TGIF! Vi pratade om att det vore skönt att sova ut – då sömnen är en bristvara i vår församling – och treåringen undrade om vi skulle sova ute?!

Vecka som gått har varit full av spännande jobbgrejer för min del, bland annat en trevlig fest på IDG. På festen spelade The Poodles. De hade ingen lätt uppgift att underhålla IT-publiken som hade fokus på mingel. Kulturkrock. Pudlarna gjorde dock sitt bästa och vill man väl så blir det bra, alldeles oavsett vad man håller på med. Starkt jobbat I would say - riiiispect.

Har även hunnit med en 24 timmars konferens på Studio Lagnö i Trosa, riktigt bra – ovanligt bra. Alla var ”på” och de konstruktiva diskussionerna stod som spön i backen, med ett mindre avbrott för en trevlig kräftskiva. Kom att tänka på att kräftskiva också var ett bra tag sen för min del. Vill även dra mig till minnes att det var betydligt stojigare förr, därmed inte sagt att det var bättre förr – för det var det inte. Misstänker att vi blivit förnuftigare kräftätare med åren.

Ja, så var det ju det där med läckan från tisdagens inlägg, hur har det gått? Det har gått bra, riktigt bra. Den är identifierad, under tilltäppning och inte längre en punkt särskilt högt upp på agendan. Jag har fokus på annat och då främst sånt som jag vill göra bra – sånt som jag har passion för.

Vill man väl så blir det bra i regel, har man dessutom passion on top of that så blir det oftast inte bara bra utan riktigt, riktigt bra.

En god vän från förr skrev igår på fejjan att "Happiness is a journey not a destination". Det gäller således att ha kul på vägen, för vi vet ju inte om vi kommer fram - och ibland inte ens var slutmålet ligger. …och nog är det så att det är en väsentlig skillnad på att ha glöd i blicken än eld i baken..☺

Energiläckage

Förra veckan var en sån där nu har allt dragit igång på en gång-vecka. Säsongens första förkylning, ingen träning och många bollar i luften rent allmänt.

Jag har misstänkt att det inte varit 100-balans i mitt in- och utsystem på sistone, det har läckt energi någonstans. Ibland gör de det en stund utan att det gör något. Men den här gången verkar det vara en lite större läcka än vad som är ok.

Hm, det tog några dagar att hitta läckan, lite svår att sätta fingret på vid första försöket. Läckor som det bara sprutar ur, som den i Mexikanska golfen häromsistens, är lättare att identifiera Jag har dock haft min läckagedetektor på någon tid och efter en tids spaning gav den utslag. Hm..., det skulle visa sig vara en nygammal läcka. Lagat dylika förr. Men just laminära läckor är knepigare initialt då de uppför sig "bättre" en stund, till skillnad från turbulenta dito.

Kan man täppa till läckan så ska man göra det asap, kan man det inte så ska man distansera sig från den. Jag har utrustningen klar och operationen är påbörjad. Oddsen att lyckas bedömer jag som mkt goda!

Allt gott!

ps. kom på förekommen anledning att tänka på en historia som jag läste på fejjan för ngt tag sedan: - Oj, kolla in den där skrotbilen vad den läcker olja och spelar Spansk musik på hög volym. - Ja, det är den Mexikanska Golfen... ds.

Allmänna reflektioner vid frukosten

Treåringen tittar på sina fem fingrar och konstaterar att där – på lillfingret - bor Sonja hennes bästis.

På ringfingret visar det sig att hon bor själv och på långfingret bor jag, granne med mig bor Grönan och nästgårds därefter finner vi Skansen. Så långt allt i sin ordning. Det som dock förvånar mig en smula är att mamma och lillebro hamnar på den andra handen, de bor i tur och ordning på vänsterhandens pek- respektive långfinger.

Barn har en härligt okomplicerad världsbild, en världsbild som ännu inte disciplinerats och ritats om. De har inte hunnit lära sig att ”tänka rätt”, de har ännu inte hunnit bli såsom som alla andra är – eller ska vara. Att tänka samma likadant, att göra som andra gör får de flesta av oss lära sig alldeles för tidigt och alldeles för väl.

Detta medför i sin tur att när alla gör såsom alla andra gör så finns bara en karta, en världsbild och ett rätt. Men ”rätt” handlar inte om en sanning, utan om flera sanningar och olika perspektiv. Låt mig bli mer barn, med fler möjligheter, med ett öppnare sinne. Jag har hela familjen på min högra hand, undrar vilka som bor på den vänstra – tål att tänkas på denna helg!

air-team on a shoestring

Hua, som man säger i norrland, vad allt drog igång efter semestern. Skolor, dagis, jobb och diverse aktiviteter för barnen.

Ganska snart kände vi att det var dags att boka en weekendtripp. I fjol, strax före jul var vi i London, sommaren dessförinnan en sväng till Prag, och nu blev det Sundsvall. Uttalas SöÖndsvaLL på det lokala målet.

Det är några som påpekat att ”det var länge sedan du bloggade”, I know. Hade dock datorn med mig på vår weekendtripp förra helgen och hade tänkt blogga lite när det blev lugnt och stillsamt på hotellet, vilket det aldrig riktigt blev. När det väl var tyst på air-team, ja då var även reseledarna – jag och min fru – helt slut. Mest min fru då som också har matjouren nattetid med minstingen.

Det var dock en härlig helg med mkt intryck, god mat och härliga stunder med goda vänner. Gamla vänner som inte går att få nya. Farfar-Lasses mat var startskottet på en helg med mycket gott att äta. I början av veckan sen undrade 3-åringen om hon kunde få tuggummi efter lunch?!? Dekadens. Misstänker att hon blivit ”beroende” av små mutor – som hon nästan aldrig får – eller så är hon beroende av ordning och reda, av struktur – ska bli.

Vänner på ”ön” hade startat en ny skola (!) och byggt ut i stugan. Vi stod helt mållösa och undrade hur de hinner med "allt"?!?

Bästa vännen Christer (den ena av två bästa, varav Per är den andra) var mitt i sitt livs projekt ute på Tunbyn. Vi besökte deras halvfärdiga hus, vackert beläget på en höjd i minst sagt naturnära miljö. Kände mig alldeles tagen av bygget, imponerad av vad de är i full färd med att åstadkomma – ett hus så långt från ”standard” som det går att få till, på gott och ont. Vilket fantastiskt hus som tar form, vi är med er hela vägen och undrar hur ni hinner med "allt"?!?

Själva har vi fullt upp med att få ihop gymnastikpåsarna och simgrejerna för dagens och kvällens aktiviteter, en del av veckans projekt modell standard. Vi tittar på varandra och konstaterar att vi inte hinner med "allt". Det gör ingen annan heller - och det gör inget!

glada//doc.