no regrets

Någon dag, förhoppningsvis lite längre fram i tiden, får några av oss tillfälle att göra ett sista bokslut.

Andra går ur tiden lite mer ”sporadiskt” och hinner inte fundera så mycket.

I dessa semestertider kanske vi får lite andrum att tänka efter lite extra före. Kanske vi t.o.m. hinner dryfta frågan för oss själva om vad som är viktigt – för oss.

Fast track till klokhet och ett litet ”facit” på hur folk i allmänhet brukar resonera på den yttersta dagen finner vi på sjuksystern Bronnie Wares blogg.

Bronnie Ware har fångat upp vad folk i livets slutskede ångrar mest: låt oss ta lärdom och ha en fin dag, härligt semester och ett bra liv – så inte vår lista ser likadan ut när det är dags!

1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.

2. I wish I didn't work so hard.

3. I wish I'd had the courage to express my feelings.

4. I wish I had stayed in touch with my friends.

5. I wish that I had let myself be happier.

allt gott!//doc.

Dags att vända blad

Ett av mina allra största intresse är - som bekant - beslutsfattande i alla dess former.

I vardagen, livet, affärsvärlden eller när vi t.ex. funderar på hur och var vi ska gräva ned kärnbränsle.

Att forska, fundera, skriva, tala, läsa, skapa bilder, se samband och ge uttryck för just beslutsfattandet är något jag brinner för.

Jag vill mer, jag vill annorlunda - jag vill göra skillnad.

Solen skiner, i mina hörlurar ljuder Jean Michel Jarres klassiker Arpégiateur – det är sista dagen innan semestern och det viktigaste av allt:

A man got to do what a man got to do - dags att åka in och säga upp sig.

Allt gott says//doc.

Ps. När det gäller framtiden så finns det tre sorters människor: de som låter det hända, de som får det att hända och de som undrar vad som hände. (Wayne Dyer) ds.

Oh mosteri, du är bäst - säger Maximilian et al!

När jag var lite så älskade jag min moster och hennes man - som om de var mina egna föräldrar.

Hennes man dog på tok för ung och hon fick aldrig några egna barn.

Hon har varit som en extra mamma för mig och funnits vid min sida hela livet, so far. När det blåst som allra snålast har hon varit som allra starkast.

Barnen som vuxit upp med kort och gott "mosteri" har alla, i tur och ordning, tagit henne till sitt hjärta - och hon dem till sitt. Till sitt varma hjärta och über stoiska nordfinska lugn.

- Nu när du fyller 74 år på söndag kan du väl komma några dagar till oss, hörde jag min fru fråga henne i telefon.

- Ne, nå, kanske, jo, var hennes svar.

Nu är hon hos oss i dagarna tre och gårdagens fest som avrundandes med jordgubbar och glass fortsätter i kväll på "ungdomsgården" i hennes rum - hos oss!

Se bild för 73-års ålderskillnad och 100% kärlek!

Allt gott!//doc.

Vad säger wiki?

Midsommar är en högtid som firas kring sommarsolståndet.

Ursprunget till midsommar är förkristet, men kyrkan har valt att fira Johannes Döparens födelse vid samma tidpunkt.

Idag firas midsommar i Sverige med dans kring midsommarstången och inte sällan med sill och färskpotatis på matbordet. (wiki)

I modern tid har matbordet inte sällan kompletterats med ett gediget tilltaget utbud av drycker, varefter människorna skär på varandra med kniv, dansar och boxas (Källa okänd).

De äldsta bevarade skrifterna som nämner midsommarfirandet i Norden är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason och står att läsa:

”Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli. (wiki)

Ja, som sagt - g.l.a.d m.i.d.s.o.m.m.a.r alla människobarn!

I natt är det dags!

Jag kommer osökt att tänka på titelfight.

I natt sover mamma borta och minstingen ska sluta amma är det tänkt, ja vi stora har tänkt så.

I natt sov han osedvanligt bra, vilket kan vara både bra och dåligt.

Är det ett tecken på att också den kommande natten blir bra – eller känner han månne på sig vad som väntar och har sovit ut för att kunna bjuda på starkt motstånd?

Time will show, men alldeles oavsett vad så är det onekligen en milstolpe. Milstolpen som följer därpå är inskolningen på dagis i augusti och sen – lite längre fram – sista bajsblöjan.

Därefter återstår endast att uppfostra hyggliga samhällsmedborgare och se fram emot en lugn frukost när 60-årsdagen närmar sig!

GLAD MIDSOMMAR!//doc.

Mer än halvvägs

Redan onsdag på denna kortvecka. Det har gått fort.

Måndagen avrundades med premiärvisningen av en (film-) inspelning som gjordes för snart tre månader sedan på Och Himlen därtill på söder.

Den ska ryktesvis gå på SVT i höst, kul. Ett intressant samtal om bredband och Senior Life.

I går ytterligare en dag med många steg i rätt riktning, mot framtida drömmar. Step by step.

Om du vet varthän du sträva så är du redan halvvägs framme. Trust me – I´m a doctor.

I dag är det dags för trevliga möten av allehanda slag.

Förste man till rakning var en trevlig branschkollega. Vilken bransch kanske någon undrar, bra fråga. Time will show.

Nu mot Kista och dyka djupt i den vetenskapliga faunan i prof. Ekenbergs sällskap.

Våra möten brukar avslutas med att ”…det var ju verkligen trevligt att ses – även fast det blir alldeles för sällan. Vi ”bara måste” ses oftare…”

Väl mött igen stX före jul – låter som en rimlig ansats☺

Dagens sista anhalt är en ûbertrevlig fika med vännerna på TF.

Jag har verkligen gjort mig till denna gång, sofistikerat fjäsk om ni så vill:-)

Markus Aujalay berättade vid ett tillfälle att när folk får frågan vad de helst önskar att äta hos vänner när de blir bortbjudna så sa det ngt i stil med kalops! Japp, ni läste rätt kalops.

Att äta något som man lagt ned tid och omsorg på smakar mer än det man köpt in från fina cateringfirman eller om man grillat på en bit kött med köpesås till.

Detta har jag alltså tagit fast på - dagen till ära - inga köpekakor här inte. I stället blir det magiskt god hemmagjord glass, som min fru har gjort - man kan ju inte göra allt själv!

Tack underbara frun, vad skulle jag göra utan dig?!?

Allt gott denna härliga midsommarvecka!//doc.

I wish...

"I WISH MEANS: wouldn´t it be nice if...


If you always make the right decision, the safe decision , the one most people make, you will be the same as everyone else.

Always wishing life was different."
(P. Arden)

allt gott!//doc.

det behövs fler som inte är som alla är

Nedan min senaste krönika på CFOworld.

Jag brukar lägga dem i en ruta till höger här på bloggen, typ "beslutsdoktorns senaste krönika".

Denna gång väljer jag att klippa in den här och krydda den lite extra med bilder. Denna bör lyftas fram en extra gång, gärna en gång för mycket - ämnet är viktigare än beslutsfattandet självt.

Krönikan publicerades i sitt originalskick - klicka här - i onsdags och jag har aldrig tidigare fått mer respons, positiv sådan, på tidigare krönikor!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”Hur kommer det sig att det sitter 12 personer i en grupp och fattar beslut om saker som de inte har en aning om?”

Den frågan fick jag på ett möte på ett försäkringsbolag för något år sedan. Jag svarade att:
”Jag vet ju inte vad saken gällde på det möte du tänker på, men rent allmänt är det så att grupper ofta fattar sämre grundade beslut än vad individer gör.”

Fenomenet kallas för groupthink inom forskningen.

Vi strävar inte sällan efter att nå koncensus, att komma till ett unisont beslut och beter oss därför konformistiskt.

Att bete sig konformistiskt, det vill säga att likrikta beteenden och tankar, är en av de starkaste drivkrafterna vi har i syfte att vara en del av gemenskapen.

Detta är inte bra - inte bra alls - i vart fall inte ur ett beslutsfattarperspektiv om man vill fatta bättre beslut.

På en annan föreläsning som jag höll sa en person:
”Ja, men när en grupp fick skriva ned vad de skulle ha med sig till en öde ö så visade sig att gruppens lista, då man plockat det bästa från respektive individs dito, var mycket bättre än de enskilda individernas. Hur förklarar du det?”

Förklaringen ligger bland annat i att individerna fick agera oberoende av varandra. Den situationen uppstår sällan i verkliga livet, till exempel när beslut ska fattas på ett försäkringsbolag.

Istället sitter man i grupp och kommer ”överens” om vad som är viktigt och då väger inte alla röster lika tungt.

I sin iver att verka kloka och bildade undviker man att räcka upp handen och säga att ”ursäkta, jag förstår inte vad vi diskuterar just nu…”.

Det är nämligen så att vi gladeligen gör fel i grupp – istället för att riskera att göra detsamma på egen hand.

Grupper är så gott som alltid klokare än enskilda individer, givet att det finns kritiska röster i församlingen – någon som tänker lite annorlunda och törs uttrycka det.

Så fort två tänker likadant i en och samma grupp så är det en för mycket av de två i just den gruppen, i alla fall om ambitionen är att fatta bättre beslut – och en vacker dag tänka utanför den mytomspunna ”boxen”.

Mångfald bör vara välkommen
På 70-talet växte jag upp, tillsammans med mina föräldrar som kommit med arbetskraftsinvandringen från Finland, i ett multikulturellt miljonprogramsområde i Norrköping.

Om jag inte missminner mig alldeles så var ett 30-tal olika nationaliteter härbärgerade i Marielund som området hette. Stämningen på gården var rå, diversifierad och hjärtlig.

"Turkar och greker är sånna som man steker, vill man ha mera är det bara att importera"-ramsan fick man lära sig på gården.

Finnar (som jag), chilenare, jugoslaver, italienare med flera - det vill säga alla mina kompisar i skolan och i fotbollslaget - ingick by default i tänket men rimmade inte i just den ramsan.

Så var det, bara att importera on demand. Det behövdes produktionsresurser i den svenska industrin.

Förra veckan var jag hos en fantastik läkare, han hette Hassan plus något långt och krångligt efternamn. Han skickade mig vidare till en sjukgymnast som var kanon – och han hette något supergrekiskt.

Mina vänner från Marielund har hittat ut lite varstans i samhället.

Vi bor i ett land som vi anser har kommit långt i integrationsfrågor, även om den självbilden fick sig en allvarlig törn i förra valet. Vi bor i ett land med välutbildade och kloka medborgare som oftast vet vad som är rätt och vad som är fel – men …

Jag träffade nyligen en person som hade anställt en kvinna från ett fjärran land. Han berättade om hur imponerad han var av hennes kunnande, hennes driv, hennes person och resan som hon hade gjort givet hennes förutsättningar.

Han var kort och gott väldigt glad över att hon valt deras företag.

Hans chef var dock inte lika imponerad och sa att ”inga fler sådana, eller hur…?”

Om jag fick bestämma så skulle det bli avsevärt fler just sådana, och många andra som inte är som alla andra – på olika sätt.

Det skulle bli många fler från fjärran länder, fler med olika typer av såväl social som utbildningsmässig bakgrund och färre av det vi redan har alldeles för mycket av.

Vi lever och verkar på en global, multikulturell, komplex och dynamisk arena – i stort som smått.

Riktigt bra beslut på denna arena kommer inte att fattas av fler män i 50-års åldern i svarta Tiger-kostymer, med en Ipad 2 i ena handen och golfbagen i den andra.

Riktigt bra beslut på denna arena kommer inte fattas av grupper med en rädsla för att inte få vara med på nästa älgjakt om man skulle råka gå emot gruppen eller – än värre - etablissemanget i något hänseende.

Riktigt bra beslut på denna arena kommer heller inte att fattas av grupper om tolv där ingen förmår att tänka bortom introduktionskursen på ekonom- eller civilingenjörsprogrammet, där inte någon vågar räcka upp handen och säga att ”jag förstår inte…”

… eller som P. Arden skriver:

”Advances in any field are built upon people with a small or personal point of view.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Allt gott och trevlig helg!//doc.

Go big or go home…

…var rubriken på en O´Neil t-shirt som jag hade i min ungdom.

Kommer osökt att tänka på denna slogan då jag på väg in till stan läser att fyrfaldiga America´s Cup-vinnare Russel Coutts parkerat sin katamaran i plurret i ett uppvisningslopp i San Fransisco Bay häromdagen.

"Du måste hitta punkten där du nästan slår över, och undvika att slå över, men ibland kommer du ändå att slå över" var hans kommentar.

Underbart, I love!

Vet inte vad det är som får mitt hjärta att le när jag läser om det, vad som skapar glädjen i att folk går ”big” även fast det mellan varven uppenbarligen går käpp rätt åt…

Jag vet inte varför jag är så attraherad av att befinna mig på gränsen till att det slår runt, på gränsen till det okända, på gränsen till att misslyckas – på gränsen till något väldigt bra och ibland helt oväntant.

Hur många går till kontoret idag och utmanar en smula, riskerar att landa upp&ned – samtidigt som något stort kan lura bakom framtiden?

Att våga är att lyckas – alldeles oavsett hur det går.

Go big or go to office, says glada//doc.

Just...

...i taxin efter att ha blivit intervjuad av Cia Berg och Martina Haag för ett sommarprogram på radion.

Programmet sänds i åtta avsnitt om jag inte missminner mig alldeles, Programnet som jag är med i sänds den 24 juli.

Det handlar om livet, mot- och medgångar.

Hur vi planerar ALLT och att det ändå sällan blir såsom vi tänkt.

Vad gör vi då, istället liksom och hur hanterar vi när det blivit alldeles knasigt – fast att vi kanske inte ens har planerat what so ever?

Många bra frågor, något färre svar så här på rak arm – eller!? Lyssna i juli.

När jag stod och väntade på min taxi så kom Tobbe-trollkarl i sin (taxi). Spännande att få höra vad han har för svar på livets frågor.

Spännande att få vara med i programmet – och spännande att få leva detta liv!

Allt gott!//doc.

Ps. Anna, tack ännu en gång! Ds.

slow down

När allt rullar på i ett högt - allt högre? - tempo så är det viktigt att mötas ibland.

I linjeverksamheten hemma hos oss finns inte särskilt mycket spilltid, det är mycket som ska göras och många som är ”på”.

Svärföräldrarna höll barnen vid liv och vi åkte i väg och tränade. Frun körde ett styrkepass och själv gick jag på ett yogadito.

Efteråt åt vi på en food court och drack kaffe tillsammans – bara hon och jag.

Det var en magisk stund, ett möte.

Vi pratade ostört för första gången på länge, vi konstaterade att livet är bra underbart – om än något svårt att stundtals få ”ihop”.

Det gäller att stanna upp ibland för att hinna känna smaken av allt det goda, att se skogen alla träden till trots.

Ser redan fram emot nästa fika – har du någon lucka i augusti/september?!

Glad vecka says//doc.

Hur många...

går före och hur många går efter?

Hur många går före och gör som de själva vill?

Hur många går efter och gör det som andra vill?

Var går du - och vart är du på väg?

Tänk efter före - för sen är det försent.

men först och främst - trevlig helg!//doc.

Den blomstertid

Ett par 3 skolavslutningar avklarade.

En på engelska skolan igår, även fast jag och Maxi gick omkring utanför mestadels. Men vi var där.

11-åringen som gick ut sitt första år på nya skolan, tiden flyger i väg. Hon var så glad och så var vi.

En annan skolavslutning på distans, minst sagt. 17-åringen hade sin skolavslutning i Malung och befann sig själv i Norrland och vi i Stockholm. Men i går var det, nu sommarlov också för honom.

Vi längtar efter dig – underbart att ses snart!

I dag var det 8-åringens tur.

Någon skrev på fejjan att detta med skolavslutningar är en känslomässig berg&dalbana.

På duken rullande ett bildspel med bilder från året som gått, utflykter och ägglossningen då farkoster kastades ned från skoltaket fanns dokumenterat, bl.a.

Jag tittade på henne och mindes tillbaka till den varma sommarmorgon då hon såg dagens ljus för första gången, när narkosläkare Drugge kom ut med henne i sina händer – ja händer, inte armar.

Tårarna bara rann för mina kinder då jag smekte varsamt hennes huvud, berusad av alla intryck och känslan av all oro som lättat ankar.

Hennes ankomst var ett mirakel och bara gudarna visste vilken väg livet skulle ta.

…där satt hon idag med blommor i sitt hår och livet i sin famn – och mina tårar rann igen.

Underbart!//doc.

öka takten igen

Efter en hektisk vår har det coolat ned en smula, som för så många andra.

Skrev på fejjan att jag misstänkte att jag gått ned i semester-mode redan på den korta långhelg som nyss varit.

Många *like* blev det.

Jag frågade Magnus L. hur han hade lyckat skriva två böcker med små barn, etc.

- Du vet hur det är, ska du få något gjort så ska du ge det till någon som har mycket att göra, var hans svar.

För att ta mig ur mitt lite för tidiga semester-mode så tog jag på mig en ordentlig utmaning och det fungerade, som så många gånger förr.

Nu tempo igen, nu inspirerad och flödet av idéer har ånyo infunnit sig. Jag är inte gjord för att stå still, inte gjord för att inte göra så att säga.

Många bollar i luften eller alla på golvet. Vad är det för ”fel” på mig?

Svar: ingen aning – men roligt är det!

Allt gott!//doc.

Nationaldagen - FÜR ALLE

Helgen som gått har varit helt underbar, Eskilstuna Zoo och Eriksdal har bland annat stått på schemat.

Många intryck och mycket tid tillsammans.

En familjens högtid i någon mening, utan semesterns många måste hinna med-grejer.

- Pappa, hur fungerar det när man fyller 100 år, frågade 4-åringen vid nattningen igår, jag menar får alla ljusen plats på tårtan då?

- Man får bara ha en lite större tårta, det är så man brukar lösa det.

Läser ledaren i Aftonbladet, av Anders Lindberg, som inlededer med att skriva om vad Coop gjorde i fjol i samband med Ramadan.

"”Vi firar alla helger”. Det var budskapet från Coop vid Eid ¬al-fitr, festen som avslutade den muslimska fastemånaden Ramadan i fjol. På hemsidan ¬kunde man läsa recept på bland annat fyllda dadlar och lamm i kardemummasås. Sortimentet utvecklades. Försäljningen gick upp.
Konsumentföreningen Väst skrev, när satsningen påbörjades: ”I grunden innebär detta att en bortglömd marknad integreras. Förutom att nå nya kundgrupper är syftet också att bredda vår matkultur.”"

Det handlar – i deras fall – givetvis om att tjäna mer pengar – också. Men vill gärna också tror att det även att handlar om att bredda kulturen i ett större perspektiv.

Vi har nämligen förfärligt mycket att jobba på vad gäller den sistnämnda biten.

Jag träffade en person relativt nyligen som hade anställt en kvinna från fjärran land. Han berättade om hur imponerad han var av hennes kunnande, hennes driv, hennes person och den resan som hon hade gjort – framför allt givet hennes förutsättningar.

Han var kort och gott väldigt glad över att hon valt deras företag.

Hans chef var dock inte lika imponerad och sa att ”inga fler sådana eller hur…?

Ledaren avslutar med raderna att ”Utveckling och öppenhet är vår framgångsaga. Inte isolering och inskränkthet. I det Sverige som tillhör framtiden firar folk vilka högtider de själva vill. Även nationaldagen.”

Låt oss fira, var och en på sitt sätt, denna soliga dag – vi har en del jobb att göra för att få ihop landet till ett mer kärleksfullt och integrerat SWE.

Allt gott!//doc

En underbar dag - barn, sol & Malmö ToR

NO stress vid uppstarten av dagen, härlig morgon och en underbar solig förmiddag i parken med de minsta.

Nelly berättade med glöd i blicken om gårdagens cirkusföreställning; ”en man hängde upp & ned i sin gunga och människor kom flygande i luften och han fångade dem med sina händer…”

Livet när det är som bäst.

Lunchbestyr och så sakteligen börja samla tankarna inför fortsättningen på dagen -> en tur ToR till Malmö står på schemat.

Ska hålla en dragning för arbetsgivarens räkning och passa på att provtrycka lite bilder och tankar rörande framtidens beslutsfattare och att vi alla är knarkare - informationsknarkare.

Första gången live med det upplägget kommer äga rum på Talarforums frukostseminarium i september.

På tunnelbanna ”lyckades” jag överhöra några – alltid lika spännande – samtal. En av dem hade visst sagt upp sig ”…och du vet, den nya arbetsgivaren vill verkligen ha mig på en gång, ja, nu alltså, p.r.o.n.t.o – men det går ju inte för jag har så många viktiga…”

ZZzz….. Det gick inte att höja volymen mer på Spotify.

På Arlanda är sig allt likt och jag tänker idag – som alltid – att hur orkar Amerikan Express (kort) – killarna & tjejerna försök fånga uppmärksamheten hos människor som mig?

”Dags att påbörja ombordstigningen, ni som sitter på rad…”

Tittar på klockan och konstaterar att om 6 timmar är jag hemma igen!

Allt gott kära medborgare, som kungen skulle uttryckt det - förr i tiden//doc.

Underbart konstaterande

Åttaåringen hemma sa spontant i går att ”jag vill inte bli någon fjortis…”

- Aha, well – hur menar du?

- Ne, för de använder så mycket smink och sånt.

Låter bra att ha högt ställda ambitioner, spännande att följa fortsättningen.

Misstänker att det kan bli en del ”smink och sånt” innan det hela är färdigt - med 3 småbabes på väg mot 14-årsåldern med stormsteg!

Önskar er alla ett öppet sinnelag - denna glada vecka full av möjligheter//doc.

Grattis mamma - och alla andra mammor!

Kort och gott grattis på mors dag, till mammor i när och fjärran, här på jorden och i himlen.


Maxi och jag ska ut och strosa i duggregnet, övriga församlingen är på simhoppstävling på Eriksdal, så tiden är knapp för detta inlägg.


Men det gör inget då Nelly så klokt och enkelt sammanfattade det vi alla känner för mamma, på morsdag och alla andra dagar på året.


Hon låg i mammas knä häromkvällen, tittade upp och sa att: " jag älskar dig mer än hela vägen till Brasilien, mer än hela vägen till Spanien, mer än hela vägen till Egypten, mer än hela det här huset och mer än alla leksakerna i korgen!"


Vi instämmer och grattar ännu en gång, dig och alla andra mammor som är det bästa mammorna vi har!

mycket kärlek//air-team

ps. de färggranna bilderna har barnen "bakat" på iPaden dagen till ära. ds.

Var sak har sin tid

- Var ligger dagis?
– Där ligger dagis, sa Nelly.

Lämningen förlöpte kanon, även fast regnet vräkte ned.

- Får jag lämna fler gånger, frågade jag.
- Ja, fem gånger till, sa hon.

Har hämtat och lämnat på dagis sen – 93 och snart är det dags för den sista inskolningen.

Känns konstigt – och kul.

Åt sen lunch med en bekant från ungdomsåren.

- Det känns nästan som att lära sig att leva på nytt nu när barnen är utflugna, man vaknar på morgonen och undrar vad man ska hitta på?! Känns lite som att man är ”förbrukad”, fortsatte hon.

En annan vän berättade ungefär samma sak för något tag sedan. Han sa också att det alltid var kul att få besök av oss – så mycket liv och rörelse.

- Jorrå, nog är det alltid liv, sa jag, och rörelse.

Kollade mailen på kvällskvisten och någon nytillkommen läsare hade lämnat bloggen då jag – som alla andra - till hennes stora besvikelse visade mig drivas enbart av det ytliga.

Någonstans mellan raderna misstänker jag det framgår att jag inte ”bara” drivs av det ytliga, om man läser riktigt noga vill säga.

You can´t win them all.

Efter bastun såg jag att några nyfunna läsare generöst hade #ffse:at mig på twitter. Ordningen återställd.

Och välkomna ni nya followers, kul!

Frun har åkt iväg för att köra sitt första konditionspass på flera år – riispect!

…och då passade Maxi på att bajja värsta på länge, i alla fall av de som hamnat på min lott. Det var så messy att jag var tvungen att sänka volymen på Spotify – ungefär som när man ska fickparkera och sänker volymen på radion ni vet.

Just detta kommer jag inte att sakna, men i övrigt är det bäst att passa på och njuta av denna tid, denna dag – för snart sitter vi där och undrar vad vi ska göra med all tid.

allt gott alla glada människobarn där ute!//doc.

match(o)vikt

Satt igår em. på bussen helt slut, hade kört ett pass på gymet.

Vågen visar inte alls det jag kalkylerade med – tidigare under vårvintern - att den skulle visa i slutet av maj.

Lite knäoperation, mycket flängande och ohyggligt mycket såväl ojämna tider för mat som ojämnt kvalitet på densamma.

Maten hemma, som alltid varit underbart god, smakar bara bättre och bättre för var gång.

Jag ligger över min trivselvikt och det är inte bra, av flera skäl.

Utöver att jag själv inte trivs så misstänker jag att folk på stranden i sommar tänker att ”han måste vara rik i alla fall – med tanke på vilken vältränad och vacker fru han har”.

De som känner mig vet att så inte är fallet, tyvärr. Och då, då kommer nästa tanke att ”vad det för fel på henne då om han inte ens är rik?!?”

Inget fel alls kan jag berätta – tvärtom – love you baby;-)

Allt gott!/doc.

Så att tårarna rann…

Klockan närmade sig midnatt, jag hängde tvätt, lyssnade på Spotify och läste lite Aftonbladet på datan.

En hemsk bild dök upp på en i princip överkörd cyklist, riktigt läskigt.

Jag läste vidare:

”Tour of California var nära att drabbas av en riktig tragedi i helgen.
Stefan Denifl kraschade och blev påkörd av en bil.
Mirakulöst nog klarade han sig med bara lindriga skador.
"Jag hade en stor ängel med mig" skriver han på sin Twitter."

Österrikaren Stefan Denifl, 23, hade tagit initiativet till ett ryck tillsammans med den trefaldige världsmästaren Oscar Freire. Men då drabbades han av en punktering.

Jag tittade på bilden igen och tänkte att det var minst sagt nära ögat, vad är det som gör att vissa klarar sig från något dylikt och att andra slår ihjäl sig när de halkar i badkaret?

…och det är sen det kommer, läser kommentarerna där Hank Youngblood skrivit: ”Inte konstigt att han ramla om han hade en stor ängel med sig på cykeln”.

Jag skrattar hejdlöst i tvättstugan, tårarna bara sprutar - mer eller mindre mitt i natten - och kommer osökt att tänka på att ”små skämt roar små hjärnor”. Ingen är gladare än jag för det, tur är väl det.

Allt gott!//doc.

Fåll-over, vad är det?

Nu är det dags mina vänner. Nu är det hög tid.

- Jag läser din blogg, får jag höra allt oftare när jag träffar folk lite här och varstans.

- Underbart, kul – bli då min follower, brukar jag föreslå!

- Vad är det?

Det är dedikerade läsare som registrerar sig som followers – se högst upp i vänster hörnet på denna sida – det är de som främst är min skrivarnäring.

En follower motsvarar i runda slängar 1016 st som läser i det dolda.

Kollade in några av de stora – blodbella och dom – livsstilsbloggar där tjejerna badar i followers: ”I dag köpte jag en Prada veska – well, typ, jag fikk den – åssen gjorde jag lite mer sminkgrejjjer och sånt anant. (därpå följer 12 bilder tagna i spegeln – ja ni förstår).

Followers är bloggarens näring till att få tankarna att vandra, att få tangenterna att agera. Followers är bloggarens – enda - cred i denna cybervärld.

I dag är ni 19 st, hur många fler hänger på resan i denna sfär med beslutsdoktor vid rodret? Hoppas många!

… eljest känner jag mig nödgad att lägga om skrivarten och framgent skriva under pseudonymet ”air goes fashion – only”.

Ses i follower-rutan, ellervisst? Bra, underbart!

Nu blir jag glad värre☺//doc.

filbytare

På väg ned i Söderledstunnel siktar jag kön så långt ögat kan nå.

En helt vanlig morgon således. Kön brukar börja rulla lite bättre efter att man passerat sista påfarten.

Det som slår mig är hur folk byter fil, ibland flera gånger, trots att det bara finns två filer att välja emellan – eller kanske just därför.

Stressade? Förmodligen.

Läser med intresse i Magnus Lindqvist´s nya bok, The Attack of the Unexpected, som jag fick igår och är nästan framme vid Kungsbron (tack Magnus, hoppas du har ett bra gig i Wien, är själv på väg till Gävle. Wien – Gävle, hm☺).


Och se där, där har vi byggare-Bobs bil, något snett bakom om oss. Hur kunde det gå så illa, han som bytt fil mest av alla?

Vi gör det vi kan för att skapa en känsla av att I´m in charge, om det så bara handlar om att bestämma när jag ska byta fil – inte sällan till ingen nytta.

Klockar just att skillnaden mellan sämsta och bästa filbytare vid målgång var 4 sek (+/- 1).

Inte särskilt unexpected.

…och glöm aldrig bort att fel riktning sällan går att korrigera med högre hastighet.

allt gott!//doc.

Grattis - till vad?

"Skäms du lite då och då? Grattis, då kan du vara en av de som jobbar bättre än andra."

Ähum, vad var det jag just läste?!?

Läser vidare att ”Det är forskare vid Stanford Graduate School of Business som hävdar att det finns ett tydligt samband mellan känslan av skuld och skam och själva arbetsinsatsen, skriver tidningen Chef.”, skriver Rebecka Guzmán i CSjobb för något tag sedan.

Vidare står det att läsa att ” Enligt studien fick de som kände mer skuld ett bättre omdöme av cheferna, var mer engagerade, osjälviska och ansågs ha större potential för att bil chefer i framtiden. Dessutom hade de en bättre helhetssyn och kunde acceptera svåra beslut såsom nedskärningar betydligt lättare än andra.”

Tro f.. det. Men Grattis? Grattis till vad?

Ett liv som livlös löneslav med mössan i hand och övertidskontot övertrasserat?

Skäms du lite då och då? Grattis, då kan du vara en av de som jobbar bättre än andra-rubrikens slutfas skulle jag vilja ändra till att:

...då kan du vara en av de som jobbar bättre än andra, vilket du ska vara väldigt, väldigt uppmärksam på…

Såväl texten som studien bekräftar det en äldre klok bekant sa för något tag sedan att ”det är ingen konst att bygga ett lönsamt företag där merparten av de anställda är unga personer med låg självkänsla…”

Att våga vara den man är – utan att skämmas, utan skuld och skam – är en mänsklig rättighet.

Och skulle du någon gång vara lite osäker inombords - vilket är HÖGST mänskligt - så låt för guds skull inte någon slå mynt av det – eller som Grynet skulle sagt: ta ingen skit!

Allt gott!//doc.

Lyssnar…

På A Ray of Light – en underbar låt som jag bara råkat snubbla över på Spotify.

Solen skiner och veckan – denna underbara – börjar lida mot sitt slut. Svävar in mot stadens centrala delar färdandes i en Ferrariröd förortsbuss.

Lyckades nyss pilla in båda linserna med ettåringen på armen – träning ger färdighet.

- Ska vi skicka ett meddelande på FB och höra när Johan och Johanna med barnen kan komma på middag, undrade min fru. - De är båda så trevliga.

Ja, det är de. Det uppstår inte ett vakuum i diskussionerna, det finns saker – högt som lågt – att dryfta.

Har märkt att jag med stigande ålder har allt svårare för enkom väder&vind-diskussioner – eller om det bara handlar om yta om ni så vill.

På en lunch i solen pratade jag och mitt sällskap om just detta fenomen tidigare i veckan. Vi satt längst ut på Kastellholmen och avhandlade affärsmässiga spörsmål varvat med ärliga betraktelser om varför vi är som vi är.

Barndomen, drivkrafter, ev. hinder - vilket vi inte kunde se några denna molnfria dag – varför det är så viktigt att göra mer av det som är roligt och vad som är riktigt viktigt i livet.

Underbart, ett möte – inte bara en lunch. Köttbullarna smakade livets sötma.

Mer sånt, mer djup, mindre yta, mer träffas på riktigt – inte bara ses.

Allt gott, gymet nästa, sen jobba och sen helg med nära och kära!//doc.

ps. när ska vi mötas? ds.

17 maj 2006 - till min fru

För fem år sedan hade vi en underbar dag i Rio. Minns du min älskade? Klart att du minns.

By the way, undrar just varför man frågar folk om de minns när man vet att de minns?

Vi botaniserade några timmar i empirin vi samlat under våra månader där innan vi hoppade i taxin till Lagua, den vackert belägna insjön som många turister helt missar.


Vi åt en himmelskt god risotto med räkor innan vi steg ombord på helikoptern. Vi flög över våran favoritbeach Leblon, posto 11, längst med stränderna Ipanema och Copacabana innan vi mellanlandade på Pão de Açúcar.


Senare på kvällen tog vi oss upp på Sockertoppen (Pão de Açúcar) igen, denna gång med våra provisoriska förlovningsringar – införskaffade på Ipanema Fleet Market några veckor innan - i fickan.


En Holländare som bodde i Mexico förevigade ögonblicket.

Därefter tog vi taxi till favoritrestaurangen i Leblon. Minns du hur kyparen sa, när jag inte satt vid bordet; ”jag vet vad han vill ha” – vi hade visst tagit samma rätt varje gång vi varit där (eller i vart fall hade jag gjort det).

Jag hade funnit något jag älskade, något jag älskar.

Tänkt, fem år. Tiden går fort och jag njuter av var sekund som jag går med dig vid min sida!

...och livet är som bekant inte de dagar som gått - utan de dagar man minns!

Nu på planet - Umeå nästa!

Pussar och kramar//din man