Dansa på mig grav

Kollar just på Skavlan och där sa Petter att han är 36 år och trebarnsfar, om jag inte missminner mig, och att han därför rappar om just det. Har märkt att jag bloggat en del om barnen, om familjen. Inte konstigt. Jag är ju 45 år, fembarnsfar + äkta hälft. Livet.

Tog några viktiga beslut för någon veckan sedan. Har kommit på mig själv med att skrattat mer än på länge. Ett gott tecken på tingens ordning. Jag har gjort aktiva val, tagit medvetna beslut. Viktiga saker, det får inte bara bli så – så som det lätt blir om man inte är en smula proaktiv.

Häromkvällen när jag kom hem så hade 10-åringen, för egna pengar, köpt ett underbart hjärta. Mitt i vardagen fick jag det och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Bredvid oss stod 8-åringen och förgyllde den magiska stämningen med att inflika att ”det (hjärtat) kan vi lägga på din grav sen…” Ja, jo, sa jag, men låt oss ta en sak i taget fyllde jag i. Låt oss glädjas åt hjärtat en stund.

På tal om grav så hade jag samma kväll - på flyget på väg hem - lyssnat på Bo Kaspers Dansa på min grav. Jag lyssnade på texten (se nedan), tänkte på barnen och vad jag vill lämna efter mig till dem. Den dagen det är dags att lägga hjärtat på graven så fungerar dessa rader alldeles utmärkt.

Dansa på min grav:

Dom vill lära dig att krypa, att gå i takt.
Dom vill lära dig marschera, att stå givakt.
Stå på rad och klappa händer, för sakens bästa hålla med.
Lära dig hur vinden vänder, för sakens bästa gå på led.

Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav.

Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nått att säga till om, då skall du danska på min grav.

Då skall du dansa på min grav.

Då skall du dansa på min grav.