Vi var i källaren på Folkets hus i Norrköping, där det låg en bowlinghall. Det var min pappa och jag, året måste ha varit 1975. Den första januari samma år trädde den nya regeringsformen i kraft och kungens roll blev symbolisk. 1975.Jag rullade eller rättare sagt tappade i väg klotet och det segade sig fram på banan, med knapp styrfart. Jag minns att jag hann tänka att det kommer att stanna innan det når fram till käglorna. Vi, min pappa och jag, följde klotets snigelfärd och klonk-klonk-bonk – STRIIIIIIIIIIIIIKE!!!
Min pappa tittade på mig, han såg sig omkring undrandes om det var någon annan som hade bevittnat detta mirakel. Pappa-Penttis son Ari - som sedermera alltså skulle blir dr air – hade fått en strike på sitt livs första bowlingkast. Han var stolt och han kom fram och gav mig en stor kram.
Jag minns att han frågade kvinnan i kassan när vi var på väg ut om hon sett var som hänt på banan. Minns inte vad hon svarade. Det spelade liksom ingen roll. Min pappa och jag hade sett, vi hade fått uppleva tillsammans. Jag var 10 år och han var 30 år. Han dog ett par år senare. No more bowling, no more nothing - med honom.I dag skulle pappa-Pentti varit stolt farfar om han varit med då 8- och 10-åringen hivade i väg sina klot på Heroncitys diskobowling. Med knapp styrfart på grejerna lyckades den ena slå två strikes och den andra var snubblande nära då hon fick ner nästa alla.
Jag stod där - med tårar i ögonen - och betraktade deras glädje och kände mig stolt glad och tacksam.
Jag mindes tillbaka till den där dagen i bowlinghallen i källaren på Folkets hus i Norrköping. Jag tror att jag idag kände något väldigt liknade det min pappa kände den dagen för 35 år sedan – vilket jag givetvis inte förstod särskilt mycket av då.
- Vem vann?, frågade 8-åringen. – Alla vann - vi är tillsammans, sa jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar