En gång när jag fyllde år i min ungdom så fick jag en bok av min vapendragare Nicke.
Eftersom R5:an, en vacker skärgårdskryssare, var ett av mina stora intressen så hade en bok med seglarskämt valts dagen till ära.
Minns speciellt en bild där ett gäng pirater stod kring sin skeppare när det blåste upp till storm.
- Lugn, bara lugn, sa skepparen med stadig stämma och fortsatte; dessa vatten kan jag på min fem fingrar.
De små piraterna stirrade skräckslaget på skepparens "piratkrok”, ni vet den som riktiga pirater har istället för hand på ena armen…
En liknande uppsyn uppenbarade sig 25 år senare, nämligen häromveckan då det gick upp för några av barnen att ”mamma snart skulle jobba”.
- Men…, men hur ska det då fungera med ”allt”?!?
- Det är helt lugnt, sa jag, jag är ju hemma.
De små piraterna…, förlåt, de små barnen tittade förvirrat på varandra och undrade unisont – på allvar – ”hur det hela skulle gå?”
Nåväl, första dagen är avklarad och alla verkar hyggligt nöjda.
Maxi har dessutom slagit PB (personbästa) med hästlängder i den längsta rutschkanan söder om söder.
- Va, hur kom han upp dit?!? undrade mamman skräckslaget.
- Jag lyfte upp honom, tillsammans når vi nya höjder!
Allt gott!//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar