...på en god lunch i stan - utan barn.
Detta hade jag sett fram emot..., men tankarna vandrar till minstingen på dagis. Lilla plutten ensam på dagis - undrar hur det går?!?
Hur klarar han sig utan pappa? Ser de om han "råkar" stoppa stenar i munnen och undrar just om han blir mätt i sin lilla mage (på maten alltså)?
Hm..., det går nog bra - personalen har ju varit med förr.
Men jag har ju också varit med förr tänker jag - detta är ju ingen stor grej eller borde i vart fall inte vara det.
Kanske jag börjat bli en riktig mjukis? Kanske jag aldrig varit så "tuff" som jag velat ge sken av i min ungdom?
Kanske man helt enkelt måste komma bort för att komma nära?
allt gott och så även dagens lassange//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar