...och jag som planerat så fint.

Satt på Eriksdalsbadet och bloggade för ngt tag sedan. En gammal Norrköpingspolars sneglade över axeln och sa:

- Du är så jävla posssssiiitiv Ari…

Ja, det uttalas så på Östgötska, kraftig betoning på ”S”.

- Jomen det är jag väl, oftast. Men inte alltid.

Har märkt att jag inte bloggar när jag är mindre posssssiiitiv, orkar inte vara negativ in public.

Idag väljer jag dock att blogga i terapeutiskt syfte, ett av tre grundskälen till att blogga kom jag på redan i begynnelsen.

Frun sliter som ett djur, dag och natt. Minstingen sover minst sagt ”lite dåligt” – och har så gjort i närmare 17 månader nu.

Frun är vidare i slutfasen av sitt avhandlingsskrivande och behöver all tid, allt lugn och allt stöd i världen just nu - hon behöver och förtjänar av allt som det finns så fattigt av just nu.

- Tror du han kan gå på dagis i morgon?

- Ne, det tror jag inte.

På team Riabackes TODO-lista finner vi;

x att få till det sista på en doktorsavhandling

x förbereda föreläsningar och Workshops – och att genomföra desamma

x skriva på boken - utkast klart i årsskiftet om så hela världen brinner

x få upp hemsidan för Riabacke Stockholm AB

x + vardagen i övrigt med läxor, gympapåsar och föräldramöten.

Nog om det, är säker på att många känner igen sig. Lite mycket nu som sagt.

Vi lever liv som är oerhört ”störningskänsliga”.

Om helt oväntade händelser äger rum mot all förmodan – som att barn blir hemma från dagis – så faller hela planeringen som vi planerat så fint och omsorgsfullt.

Får nog öva lite mer på min ödmjukhet, att vara mjuk inför ödet.

Vidare får jag flytta upp punkten ”ev. sjuka barn” till listan över fullt tänkbara scenarion - hur otänkbart det än är.

Det har gått förr och det kommer att gå igen – bara man vill väl.

Eller som Mikael Wiehe uttryckte det hela; ”så länge det finns liv finns det hopp”.

Krax, krax och glad vecka says//doc.