Vad är det som styr vårt beslutsfattande och hur kan vi göra det bättre?

Vad ska jag ha på mig idag? Vilken bil ska jag köpa? Vem ska jag gifta mig med? Vad vill jag med mitt liv – och varför?

Vi ställs varje dag inför ett stort antal beslut, stora som små. De små tar vi på ”volley”, medan många av de större tenderar att bli s.k. beslutsproblem. De större besluten kräver nämligen tid, engagemang och analyserande då det helst inte ska bli fel.

Men tänk om jag tar fel beslut? Kanske det är bättre att helt låta bli, jag menar då har ju inte jag gjort något fel – eller?

Det ni just läst ovan är inledningen till Talarforums nyhetsbrev för augusti månad, en text som jag skrivit.

Om du vill läsa hela artikeln om varför det är "fint" att vara rationell, om vad det är för underliggande mekanismer som styr vårt beslutsfattande och vilka beslutsdoktorns fast track till bättre beslut-tips är så klicka då genast HÄR!

...och kom ihåg att dåliga beslut är dubbelt så bra som inga beslut;-)

Glada//air

Att våga vara den vi är

Hörde några prata om klassresa för ett tag sedan. Det gällde jobb och prylar, som så många gånger förr

Vad är då att göra en klassresa? Vad tycker du? Är det att få upp sin materiella standard - alá Peps Perssons ”hög standard” -1par3-snäpp, att få högre lön än vad ens föräldrar hade eller handlar det om utbildningsnivån? För många handlar det nog om alltihop, saker å ting hänger samman i viss mån.

Men hur är det då om man bara har bättre utbildning men inte lyckats omvandla sitt kunnande i något inkomstbringande att tala om? Eller om man lyckats fint med finanserna, men helt missat utbildningsbiten?

Vet ni hur jag tror det ligger till? Jag tror att många vill ha a.l.l.t – vare sig mer eller mindre. Det gör många av oss mindre lyckliga än vad vi kunde vara. Vi jämför oss med andra, i precis allt, för det är så vi människor fungerar. Tyvärr.

En resa med klass har för mig varit en inre resa, en resa att våga vara mig själv. Att inte behöva spela teater och försöka vara någon annan, att inte hela tiden försöka vara lite ”finare” än andra, att inte hela tiden putsa på fasaden.

Igår hade 8-åringen kalas med sina skolkompisar. Hon gillar inte tårta så istället stod maränger och glass på menyn. - Jag vill ha åtta ljus i glassen, sa hon. Absolut, så vi ställde åtta ljus rakt upp&ned i ett paket BigPack vanilj.

Så, varför krångla till det när vi kan vara som vi är, enkla och glada små medborgare?!

När cromagnonmänniskan försöker hålla ordning och reda…:-/

När det handlar om att hålla ordning och reda så är en rolig detalj i sammanhanget att babianer har ett bättre detaljminne än vad sådana som du och jag har. Vet att det känns så där, men så är det.

Sen har de, å andra sidan, lite svårare med samband och helheter.Tyvärr verkar även jag ha lite svårt med helheter, liksom med samband och detaljer.

I dessa dagar fullkomligt badar vi i information och lappar som ska fyllas i. Personuppgiftslappar till dagis, fritids, klassregistrer, junior club, etc. Sen ordningsregelsgenomgång – som ska undertecknas av liten och stor– och därefter skriva upp alla lov- och planeringsmötesdagar på dagis. På tal om det sistnämnda, varför måste dessa alltid läggas just när alla kommer tillbaka till dagis? Mystiskt. Jo just ja, sen återstår bara att synka kalendern på kylskåpsdörren med outlook…

Aha, 8-åringens tandläkartid var igår… Meh, skulle inte du ta den? – Ne, du sa ju att… Ja, så var det, jag ringer och bokar om.

Jag brukar allt som oftast hävda att teknik inte löser alla problem, men jag är benägen att ge det en chans i just det här fallet. Kanske vi ska bygga ett data warehouse där vi kör all information och drar ut rapporter på allt mellan himmel och jord, där systemet larmar om/när vi vuxna missar något och där vi får instruktioner för nästkommande dag – gärna i sms-format på iphonen. Så får det bli.

Bara att skicka ut en offertförfrågan imörrn, first thing in the morning.

Allt går inte att mäta

I dag fylldes våra arbetsplatser då de sista semesterfirarna anlände. Skolstarten utgör startskottet för att - på allvar - snurra igång ekorrhjulet.

Kul att köra igång igen tycker en del, andra har visst haft ångest ”de senaste 4 veckorna”, som jag hörde någon säga på bussen. Trist värre för personen i fråga, liksom för likasinnade. Lite drygt 4 månader kvar till jul, till att börja med, here we go!

Såg på något sommarprogram i helgen där bl.a. Marie-Louise Ekman och PG Gyllenhammar medverkade. De verkade ha huvudet på skaft, minst sagt. Men varför jobbar de? PG t.ex. är numera 75 år och fortfarande i full färd med en massa spännande och givande uppdrag, som han uttryckte det. Han sa att han jobbar för att han fortfarande tycker det är roligt och för att har passionen kvar. Utan passionen inget bra jobb menade PG.

Marie-Louise och PG, som tydligen kände varandra sen förr, verkade på samma spår i många av dessa varför jobbar vi fortfarande-frågor. Helt olika branscher, milt uttryckt, men överens om att allt inte går att mäta i pengar och siffror, som Marie-Louise uttryckte det. Marie-Louise sa vidare något jag fastnade för, nämligen att det som är plus (+) på ett ställe kan vara minus (-) på ett annat.

Är du på ett ställe där dina plus kommer till sin rätt, eller är balansräkningen lite diffus på sista raden? Har du passion för det du gör – eller är du allena en löneslav? Tänker efter före, innan det är dags för nästa semester, så du inte riskerar en 4 veckors ångest inför jobbet som väntar!

Äntligen nytta av det jag lärde mig i lumpen!

När jag låg i lumpen så fick vi lära oss att packa ryggsäcken enligt vissa principer. När som helst, var som helst, kunde vi råka ut för en flygande besiktning.

A, men ska det vara så noga undrade vi i gemensam trupp? Ja, så noga var det.

Man förklarade från högre ort att om det blev ”skarpt” läge – och kanske kompisen hade kommit bort – så var det bra om man även kunde hitta grejerna i hans ryggsäck. Ja, man skulle ju även hitta dem i sin egen till att börja med, självklart. Amen då gör vi väl så då, tänkte vi. Vattenflaskan i vänster ficka, ammunitionen i…, osv. Som med all utbildning så var de svårt att riktigt köpa det hela – då vi inte såg någon direkt verklig nytta med den. Nu förstår jag nyttan bättre.

I dag kom ytterligare två medlemmar i air-team hem efter en vecka hos släktingar i Norrland. Nästa vecka börjar skolorna och en börjar dessutom på ny dito. 3 åringen börjar på dagis, ny avdelning, och 8 åringen ska nu klara sig utan sin ständiga ledsaga storesyrran som alltså byter skola.

Nu gäller det att damma av kunskaperna från FJS 85-86. För när linjeverksamheten drar igång på måndag, vid 6-tiden, då gäller det att persedlarna är märkta och att väskorna packade – annars blir det ett smärre slagfält här ute i förorten!

En underbar dag!

När jag på lunchen anlände till gymmet så, guess what, hade jag glömt kortet, ja eller det hade gömt sig (slash-tecken) kommit bort.

– Men du, sa en vänlig röst, vi ordnar ett nytt. Hon sa sen att normalt kostar ett nytt kort 50 kr, men inte idag. Sen log hon något mellanting mellan :-) och ;-) ni vet, tror jag.

På jobbet flöt det på fint, utan att jag stressade ihjäl mig – varför skulle jag det? Inbillar mig att många skulle bli upprörda om jag – eller någon annan – gjorde det. En av våra värderingar på firman är nämligen hälsa & balans. Att stressa ihjäl sig redan på försäsongen vore väl ändå höjden av obalans, för att inte tala om nivån på ohälsa.

Jag uppmanar alla ännu en gång att komma igång i lagom takt efter semestern, läs gärna NO STRESS-inlägget en extra gång så det verkligen sjunker in.

Väl hemma efter jobbet återstod vardagssysslorna och att få barnen i säng. Minstingen är den som håller ut längst, eller rättare sagt den som är svårast att styra. När lugnet föll över hemmet somnade Maximilian på min axel, medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag kom på mig själv att sjunga med i Drömmen om Elin när Tommy Körberg ledde sången på allsång från Lisseberg.

Kära någon tänkte jag, herrens vägar äro outgrundliga, men det gör inget – här är ju bara Maxi och jag!

Gubbar som blivit grabbar

Jag gick, som så många gånger förr, med raska steg mot mitt favorit lasange-ställe i Gallerian. På vägen dit såg jag grabbarna sittandes på ett fik, grabbarna från förr.

Nille och Ignell hade tagit en dagstur till hufvudstaden, grabbarna brukade visst göra så lite nu och då. Det var härligt att hinna prata gamla minnen och gemensamma bekanta i nästan en halvtimme. Senast jag såg dem så tyckte jag att båda var bra mycket äldre än jag, faktiskt rätt så till åren komna, säkert runt 30-35 år gamla.

De är, som ni säkert förstår, fortfarande äldre än jag men på något sätt inte lika mycket äldre längre. Även fast det förflutit 25 år så såg de i princip ut som de gjorde på det glada 80-talet.

En trevlig svärmor som jag hade en gång i tiden berättade, i mitten på 90-talet, att hon och tjejerna hade varit ute på middag, att hon och tjejerna skulle göra än det ena än det andra. Minns att jag tyckte att det lät lite ”roligt”, vaddå tjejerna – de var ju närmare 50 år?!?

Själv gör jag rätt sällan saker med grabbarna, men när jag gör det så är det just med grabbarna jag gör det. För inte är det med gubbarna, bara för att några av oss råkar vara närmare 50.

Att gubbar blir grabbar och att tanter blir tjejer är ett tecken på att allt kanske inte var bättre förr:-) ...även fast Hagbard hävdar annat då han konstaterar att - förr när jag kom hem från krig så blev det fest och nu när jag kommer hem från fest så blir det krig!

NO STRESS

I Bahia i Brasilien där vi tillbringade en del tid våren 2006 fick vi verkligen lära oss vad no stress innebär, på riktigt. Ryktet sa att man bland annat helt struntade i att ställa om klockorna för sommartid och dylika påfund, eftersom det ändå var no stress som gällde.

Sen kan det ju bli lite väl mycket no stress i Brasilien, om man inte får några år på sig att komma ned i varv som stressad nordbo – men det är ju inte deras problem.

Igår åkte jag in på första jobbdagen efter semestern. Det som slog mig, redan på T-Centralen, var att det verkligen var no stress. Lite folk i rörelse och de som fanns där gick i ett normalt tempo. Väl inne på jobbet kunde jag skönja samma tendenser. Jag väjer att kalla stämningen för stillsam och balanserad kreativitet – om någon överordnad skulle råka läsa dessa rader.

– Det är verkligen skönt att komma igång i lugn och ro innan alla är på plats sa en kvinna. Hennes kollegor nickade glatt och såg ut att fortfarande ha tankarna kvar på någon solsprängd semesterort.

På lunchen träffade jag några branschkollegor och även de hade tilltalats av det lugn som omgärdade dem. Vi var alla överens om att det gäller att ställa om från semester till jobb i lagom takt. Som om inte detta samförstånd var nog så fick vi dagen till ära också stöd för våra tankar då jag senare på dagen slog upp Expressen. En stresskonsult uttalade sig myndigt och insiktsfullt om att man inte skulle försöka komma igång med alla projekten på en gång, utan istället smyga igång det hela.

Jag kom osökt att tänka på att nu gäller det att ta det extra lugnt, för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet. No stress.

Arbetarklassbotox

Semestern lider mot sitt slut. Ska jag vara riktigt noga så är den redan över, tog slut 17.00 i fredags.

Kollar mig i spegeln och konstaterar färre rynkor än innan semestern! Men det var väl bra tänkte jag, först. Ställer mig sen på vågen och konstaterar x-tra kilon. Hm…, börjar misstänka att rynkorna fått ge med sig för Pers såser, min frus efterrätter och …, och min egen lättja. Önskar att jag helt sonika kunde skylla på någon annan – vilket som bekant ligger närmast tillhands – men det kan jag inte, i vart fall inte med hedern i behåll.

Ok, låt oss se lite positivt på det hela tänker jag. Vi har haft en underbar semester och några x-tra kilon, högst tillfälliga dessutom, är ju inte hela världen. Färre rynkor, ungefär som Botox. Grädd- och såsbotox i mitt fall. Känns mer okej än att köra nålar i ögat – eller strax bredvid. Kommer aldrig att hända.

Imorgon ska jag åla mig i en slim fit-skjorta och en, tidigare, bra sittande kostym. Sen är det full fart på mot nästa sommars grill- och efterrättskavalkad. Men först får det nog blir lite grillning i kväll och en sista söt liten efterrätt, för visst kan man säga att det typ är sista semesterdagen idag?!?