hotell-rehab

Borta bra men hemma bäst (kaffe)

- Vad tidigt du är vaken, sa servitrisen på frukosten i går.
– Ja, jag är från Swiiiden serru och därav tidsomställningen, you know.

- Aha, jag har varit i Tampere i Finland 7 gånger. Pratar du finska?
- Men självfallet, I do.

På lunchen serverades jag av en Korean som egentligen bodde i Venezuela men som nu jobbade 6 månader i Toronto. Han utlovade mycket gott kaffe, se bild på hans t-shirt. Han höll sitt ord sisådär.

- Jag reste en del i Venezuela 1987, berättade jag.
- Men det är ju 25 år sedan, konstaterade han och tittade storögt på mig.

På tal om kaffe och på tal om att borta bra men hemma bäst. Jag får akta mig så jag inte blir en sådan där Sällskapsresan-typ som tar med knäckebröd när jag åker bort.

Men kaffe kommer jag ta med – var så säkra. Jag anade oråd redan vid min ankomst då jag konstaterade att hela stan var ett Starbucksnäste…

Jag skrev på FB igår att jag hellre begår seppuku än dricker kaffe från Starbucks - och jag står vid mitt ord. Allvarligare än om datorn går ned.

Längtar efter de mina, massor. Känns som att jag varit på hotell-rehab och fått sova några nätter.

Kommer strax hem med laddade batterier och ett uppdämt behov efter bl.a. gott kaffe!

Nu frukost med perfekt knaperstekta bacon - världsklass!//doc.

ej på glasberget men väl på dito golv

Dagens i särklass roligaste upplevelse var att stå på ett glasgolv på 346 meters höjd upp i CN Tower.


På första bilden är det mina Converse ni kan skåda då jag tagit klivet ut på golvet.


Det var inte utan att det kändes i hela kroppen då man klev "ut" på glaset och tittade ned.

På bilderna nedan ser ni hur folk försiktigt går fram till kanten, sakta, sakta. Lägg också märke till killen som balanserar på balkarna, för säkerhets skull liksom.


Spelar visst ingen roll att det finns goda skäl och tro att glasgolvet ska hålla en dag som denna också.

- Nej, det känns inte rimligt och ta en risk på 48476756856659495693945939456834856834856834856834856843568 driljarder och bara kliva ut här, verkar det stora flertalet tänka, typ.


Känslan slår visst ännu en gång det rationella tänkandet, dock inte den sista gången - har jag en känsla av.

allt gott!//doc.

ps. Tornet i sin helhet är 553 högt, men det visst ni ju redan kom jag just på - men i alla fall. ds.

frukost

Kom att tänka på när jag var på en konferens med jobbet för några år sedan. Tror vi var i Spanien eller om det var på Island.

På tal om Island, där var jag och Mats bara "SÅ" nära att trilla i havet på valsafarin. Hade kunna sluta som Pinocchio and Geppetto...

Nåväl, vii satt där ett gäng småbarnsföräldrar och konstaterade unisont att "detta är LYX".

Vi var också rörande överens om att detta var inget som man sms:ade om hem.

Lugna frukostar är som bekant en bristvara hos de flesta med småbarn. Är det månne därför som de smakar extra gott - såsom nyss?!

Glada//doc.

...nu skynda till konferensen i det strålande väder som det ser ut att bli idag!

after påsk

Påskhelgen avrundades med härligt mat och soligt väder!

Den bästa påsken ever?! Ja, jag tror det.

Saffransdränkta räkor och kokospannacotta var det sista som slank ned den helgen.


Igår var det dags för "andra bullar" med start på Heathrow och århundradets mest pressade dubbelburgare. Nåväl nöden har ingen lag och jag var duktigt hungrig. I-landsproblem, men i alla fall.


Tror jag håller på att bli gammal - och medveten. Innan landning i Toronto fick vi te och den vitaste av alla söta vita mackor. I-landsproblem del II, I know.

Väl framme konstaterar jag att detta är ingen liten stad precis.


Vaknade 04.02, har just gjort färdigt presentationen. Ska bli riktigt, riktigt roligt att presentera artikeln som tagit närmare 3 år från ax till limpa!

Och nu frukost!

Glad dag och glöm inte bort att det är du som sätter gränserna för vad som är möjligt - ok?!//doc.

Ett vän i hettan

Några av er kanske minns blogginlägget om när jag mötte den håriga mannen i bastun i mellandagarna?!

Vi har setts många gånger sedan dess, samma tid (söndagar strax efter 11.00) i ångbastun på gymet.

Vi har installerat oss på varsin marmorbrits och utfört våra respektive stretchprogram utan att yppa ett ord.

Idag var dock ångbastun trasig och ångan lyste med sin frånvaro.

- Är det ok kasta? – Ja, visst sjålvklart absolut, sa jag. Han lät snäll och trevlig och JÖSSES vad han öste på. Vi hade alltså hamnat i den vanliga bastun.

Detta var ingen duvunge kunde jag raskt konstatera. Jag hade mött min överman intet ont anandes.

– Var kommer du ifrån?
– Kurdistan, sa han.
– Öh, har man bastu där?

Han berättade om Turkisk bastu och att han inte var särskilt imponerad, detta var bättre. – I Sverige det är micket bra, micket- micket bra.

- Så är det, sa jag. Jag fortsatte och berättade att mina föräldrar var från Finland och att man där ofta har vedeldade bastun med eld under stenarna.

- Jag förstår, som på pizzaungnen, sa han.
– Ja, precis som på pizzaungnen, sa jag.

Han kastade på mer vatten och berättade om hur imponerad han var av Finnarna som ”kasta sig på snö och sen bastu igen!”

En Kurd, en finne och en bastu i Stockholm, outgrundliga äro herrens vägar – underbart!

allt gott!//doc.

---===swoosH…

sa det bara och ännu en vecka lades till handlingarna.

Peking ångar på, uppe i nio poäng. Gott.

Får mig att tänka på då det begav sig och man spöade Göteborg med 6-0 i premiären, också efter att man varit i ettan och vänt, Året kan ha varit -89.

- Ari, du måste lära dig att lita på din framgång, sa han och bjöd på stans näst godaste räksallad på Pontus. Fast, visst, rätt ska vara rätt och sanningen och säga så var det faktiskt veckan dessförinnan som detta hände.

Stans godaste? Den finner ni på Långbro värdshus.

Ja, och så har forna Hageby basket – som visst heter Norrköping Dolphins idag – tagit sig till SM-final. Riispect.

Beslut, viktiga saker. I veckan har jag tagit några major ones. Var sak har sin tid. Tiden är inne.

Känns stabilt, om än något osäkert. Läser om det faktum att ”risk is your security in life”, utmärkt, så är det och vidare står det ”and why unresason is better than reason”.

Bitarna faller obönhörligen på plats. Change takes place.

…och knät då? Jo, men hyggligt – absolut. – Vad säger du, åkte du och tvättade bilen dagen efter operation, frågade sjuksystern. -Ja.

Maxi går bokstavligen mot året. I dag tog han sina första 10 steg. Stort. Oerhört stort. Pappa stolt, oerhört stolt.

Skärtorsdagen toppade vi med familjelyx i form av biobesök, filmen Rio.

Det var välinvesterade slantar, även fast filmen var en smula suddig.

I biljettpriset ingick nämligen ett par solbrillor att lägga till min redan gedigna samling innehållandes favoriter såsom Prada och Rej-bann.

G.L.A.D P.Å.S.K says//doc.

One size...

...does not fit all.


"Most people are reasonable, that´s why they only do reasonably well." P. Arden


"The reasonable man adapts himself to the world.
The unreasonable man adapts the world to himself.
All progress depends upon the unreasonable man." G.B. Shaw

Inlägg nr: 200 till mina bästa vänner

Time flies och det var inte länge sedan som jag tillägnade mitt 100:e inlägg på denna blogg till min familj.

Nu är det dags för inlägg nr:200 tillägnat min två bästa vänner - "lill-Chrille" och "Persson".

De är två vänner som har hängt med i ur och skur, två vänner som vet allt om mig, två vänner som bara blir värdefullare för var dag som går.

Gamla vänner går som bekant inte att få nya.

Det är vänner som varit med i med- och motgång, vänner som vänskapen bara har fördjupats med, vänner som varit mina absolut största tillgångar - ofta när jag förtjänat det som allra minst - när jag varit en av dem som bara gud orkar med…

”Det är dom utan jobb som inte har någonting
som förlorat sin kvinna som har tappat sin ring
som har övergett huset som har lämnat sin bil
dom som sytt om sina kläder som inte har någon stil
det är dom utan vänner det är dom utan land
som grävt ner sina vapen som har klippt alla band
som har glömt hur det doftar som har tappat sitt tal
som för längesen har tappat rösten som inte har något val

…det finns människor som bara gud orkar med.” (Bo Kaspers)

Tack båda - love you!

Nu är det dock svårt att skriva detta inlägg med mindre än att jag också biktar mig en smula, om hur korkad jag kan vara/var – än i dag.

Opererade mitt högra knä i fredags, allting gick bra.

– Du kan gå på det så mycket som smärtan tillåter, sa läkaren.

26 timmar efter operation, när allt kändes mer än helt ok, åkte jag och tvättade bilen. Senare på kvällen hade en scenförändring ägt rum, milt uttryckt. Allt kändes inte helt ok längre.

- Vad var det jag sa, sa min fru. – Ja, men vi har ju en ren bil i alla fall – inte helt fel, sa jag.

Man lär så länge man lever, har goda vänner och en klok fru.

Allt gott//doc.

Underbar dag

Lämnade klockrent på dagis. – Vill du visa mig vägen dit-frågan funkar alltid.

– Det var så länge sen jag lämnade så jag minns inte vartåt det ligger…?!?

- Här, hitåt, där borta ligger det, sa hon. Hon verkade fortfarande ha svårt att smälta att Pippi igår hade uppenbarat sig utan fräknar på Junibacken...

Hon sa det inte men jag såg att hon tänkte ngt i stil med d.e.k.a.d.e.n.s.


Nåväl, hon hade i alla fall bestämt sig; hon vill ha en häst - "den största rasen" som hon uttryckte det.

Sen till jobbet för att putsa på eftermiddagens dragning på Clarion Sign, spännande grupp – ska bli riktigt kul.


Därefter veckans tredje spännande lunch, hamnade på Rörstrandsgatan igen. Märkliga tecken i skyn när vi var där. Kan inte vara en tillfällighet. Vad försöker någon berätta?

Efter lunchen var det dags för lite hälsa&balans / personligt ledarskap som tog sig i uttryck av ett pass på SATS -> med därtill hörande avrundning i ångbastun.

I skrivande stund mellanmål på kontoret, sen Hötorget och blommor till underbara frun innan det är dags att prata om att ”less is more och lite smakar mer” 17-18.


- Är det i morgon du ska operera knät?
– Ja, det är det.
– Är du nervös?
– Ne, nervös, neee…, eller?

Ska bli skönt att bli sövd, men lite nervös är jag nog om jag ska vara riktig ärlig, men låt det stanna mellan oss – ok?!

Allt gott//doc.

NYHET!

Dagens andra inlägg med anledning av glada nyheter som nådde mitt öra alldeles innan jag klev på flyget från Luleå mot Arlanda.

Stort och hjärtligt grattis ISAK (nr:91) till dubbla SM-medaljer!!!

RIIIIIIIIIIIIISPECT!!!

Vill inte skicka massa pussar&kramar om dina polars skulle råka läsa detta, annars hade jag definitiv gjort det - många!

Grattis ännu en gång från lillebror, syrrorna + Mona&pappa-air

ps. dagen till ära skriver jag detta (mitt) livs första blogginlägg från ett flygplan, Norwegians flight från Kalax till Arlanda. ds.

Doc goes Norrland – Pite havsbad nästa

- Ska du åka tåg idag? Det var ett av barnen som undrade.

- Ne, gudskelov – som man säger i Norrköping. Jag ska flyga, flyga upp högt upp i vårt avlånga land och prata om vad som händer “där tekniken inte kan se”.

Fick idén från Adolphson & Falks låt “Blinkar blå”, ni vet den som de slog igenom med 1981 då den spelades i radioprogrammet Eldorado.

Jag ska prata om vad som döljer sig i Tujaträdens skugga, i skuggan där tekniken inte kan se, där människan bollar med siffror och tabeller som om det vore sant.

Jag ska kort och gott rita om ekonomernas föreställning om vad som är viktigt när man ”bistår beslutsfattarna med ändamålsenliga styrsignaler för ändamålsenliga beslut”.

På flyget nyss bläddrade jag i boken som jag köpte till min fru häromdagen – vad gör den i min väska by the way?!? – Whatever you think, Think the opposite. Älskar den redan.

Nedan ett smakprov:

”Most people are other people.

There thoughts are someone else´s opinions,

Their lives a mimicry,

Their passions a quotation.” (Oscar Wilde)

”WHAT´S YOUR OPINION?”

Solen skiner, livet leker och det vackra Norrländska landskapet breder ut sig runt om där taxin svävar fram.

My opinion? Straight and honest - det är det jag har betalt för.

Allt gott//doc.

Helgen som gick

Underbart väder, härligt att vara ute med de små i parken☺

På lördagen var Maxi på Majkens ett års kalas och genrepade med lite fiskdamm, etc. Gick bra, mindre än en månad kvar.

Nelly fick sitt första diplom på säsongsavlutningen för dansen. Stort, riiispect.

- Hej, det var långe sedan, hörde jag en röst på tunnelbanan igår, Ja det var det verkligen.

– Ska du träna?, undrade hon och tittade på väskan, och varför i så fall åka in till stan?



- Jo, för att på gymet där vi bor så tenderar de att prata non-stop i mobilen, vill ha lugn och ro.

Väl på gym:et fann jag ännu en som tagit iPhonen till sitt hjärta. Han körde den på HÖG volym och telefonen coachade honom med tidsangivelser, start och stopp för övningar, osv. Istället för PT, istället för ”lyhördhet”.

Hur som helst, träningsvärk fick jag och ny vecka är det – med – ja, just precis; NYA möjligheter!

I morgon Piteå havsbad ToR, 3 spännande och roliga luncher under veckan och knäoperation på fredag!

glada//doc.

Nobelprissyndromet - not

Imorgon ska jag skicka in en krönika som går i tryck i början av maj.

- I hur många ex. går den ut i och när skulle den vara inne, frågade en person.

Den går ut i 210.000 ex, + nätet, den ska vara inne på fredag och jag skriver den i morgon.

- I morgon, men hur vet du att du får ihop det?!?

Jag har gjort det förr, det är det ena. Det andra är att om jag har i morgon på mig så är det i morgon som gäller.

En bekant påbörjade sina doktorandstudier i början av glada 70-talet i Umeå. Han disputerade ca.35 år senare.

Han led av det s.k. nobelprissyndromet; när man tror att allt man släpper ifrån sig ska vara perfekt – världsklass.

Det brukar resultera i att man inte vill släppa ifrån sig särskilt mycket alls.

- Ja men tänk alla som kan läsa det du skriver då, tänker du aldrig på hur de granskar dina texter?

Ne, det gör jag inte - de har inte tid.

…och skulle de råka ha tid – och ngt konstigt smugit sig in texten – så litar jag på att det gamla Finska talesättet ”den tokige ser inget och den kloke säger inget” också gäller i detta land.

Allt gott//doc.

En intensiv månad börjar ge resultat…

- Du måste sluta resa, sa fyra åringen och tittade på mig vid matbordet.

- Du måste sluta resa och börja laga mat, fortsatte hon.

- Ja, men, försökte jag, kommer du inte ihåg att jag lagade Chili con carne för några veckor sedan?

- Du måste börja laga mat och hänga tvätt.

Senare på kvällen när en av syrrorna hade klämt sig på en stol så konstaterade hon att; så är livet.

Ja, det är väl så det är – lite upp&ned. Ibland är det mer och ibland mindre.

På kvällen när vi skulle läsa om Underbara familjen kanin så ville hon inte att vi skulle börja från början, utan från sidan där pappa-kanin lagar mat.

Jag tror jag förstått – I got the point.

Vad vill ni ha för mat i kväll?

pappa//kanin-II

Vårkänslor

På bussen på väg hem och fredagskänsla infinner sig – på en måndag!?

Jag gillar som i går när det var ett smådisigt regn, men jag gillar också såsom det är i dag – sOl!

Läste att en av fyra Svenskar gått hos psykolog och/eller terapeut av någé slag. De flesta på grund av saker som hade med jobbet att göra. Vad jobbigt.

Kanske de ska passa på att byta jobb nu när vädret blir bättre. Sen borde fler gå hos någon som hjälper dem att strukturera upp ”det hela”, även fast vi själva - såsom alltid – har svaren inom oss.

I morgon ska jag prata om den moderna beslutsfattarens utmaningar, bland annat att ha obegränsad tillgång till information. Information som har gjort det stora flertalet av oss beroende – av mer information.

Val och frihet skapar ångest, vilket favorit Kierkegaard kom på för länge sedan.

Ångest är frihetsmyntets andra sida, som han uttryckte det.

Fundera inte så mycket, just do it - vad ni än ämnar göra!

//doc..

Torsdagen kändes som 12 dygn…

Missade tåganslutningen till Falkenberg med 3 min. Anlände 8 minuter innan det var dags att tala. Var färdig med mitt prat 8 min innan taxin skulle gå tillbaka mot tåget från Falkenberg.

Onekligen lite tight.

Missade sen tåget till Stockholm med 3 min i Göteborg.

Strax innan tåget skulle gå så fick jag ett första "kvitto" på att också jag var invigd i familjens exklusiva skara av mag-/kräksjuka.

Några mail, sms, samtal och 45-min senare hade vännerna på TF lyckat få fram en riktigt bra ersättare för fredagen. Att veta att det alltid blir bra även när det inte blir som tänkt är verkligen en trygghet - för alla inblandade.

15 timmarsdagen, som sen avrundades i bedrövligt skick med dryga 3 timmar på x-2000, kändes som 12 dygn.

Väl hemma blev jag satt i karantän i ett av gästrummen, eller rätta sagt i gästrummet. Singularis, rätt ska vara rätt.

En släng av något dylikt gör att man måste ”stanna upp” en stund, man har inga alternativ.

Stanna upp och känna tacksamhet för att man inte drabbats av något allvarligt, tacksam för att blåbärssoppa och knäckebröd räcker som medicin.

Andra "bieffekter" av att sitta i karantän har varit att jag lyckats, när krafterna väl börjat återvända, skriva nästa veckas CFO-krönika och också förbereda tisdagens fullbokade seminarium om Den moderna beslutsfattaren på Connecta.

Baksidan av karantänvistelsen är känslan av att vara så nära familjen, stora och små, men inte kunna pussa på dem.

Hmm…, kommer ut med uppdämda behov inom kort – beware: stora som små☺

Allt gott!//doc.