Veckan som gått, tiden som går

Första veckan rivstartade med sex bra möten på två dagar, kul att vara igång igen.

Sen det här med det s.k. livspusslet. Varför heter det så förresten? I ett pussel finns normalt alla bitarna tillgängliga, i vart fall när man öppnar lådan första gången.

Verkar som om vi tappat bort några av ”tidsbitarna”. Någon annan som upplever det så?

Igår skrattade Nelly gott när jag berättade om att jag tidigare på dagen hade träffat en gammal barndomsvän, en person som jag känt sen vi var lika små som hon och hennes kompis Sonja på dagis.

Nu har det gått över 40 år sen vi lekte i Marielund och över 30 år sen som vi var stolta street kids, stolta krigare som spelade hockey i MHC, en klubb som vi förövrigt var med och bildade. Det var vi mot Vita Hästen. Vi vann.

- Tänk när du och Sonja är gamla tanter och kan gå och köpa hur mycket godis ni vill på Hemköp, sa jag till Nelly.

Svindlande tanke, såg jag att Nelly tänkte. Att hon och Sonja skulle bli gamla tanter var väl svårsmält, men det vägdes – med råge – upp av tanken att ha egna pengar att handla snarra för närhelst lusten föll på.

När den tiden är kommen så har pappa gått vidare, hans pussels sista bitar har fallit på plats.

Andra har tagit över letandet efter de försvunna tidsbitarna, undrar just var de tagit vägen - från vår generation och framåt, from now on.

Trevlig helg!//doc.