I fredags skulle vi haft en barnfri kväll/natt, den första sen i november. Men så blev minstingen sjuk och fick hämtas på dagis med feber.
Väl hemma så lade jag mig i sängen, vi hade ett fönster på glänt, och Maximilian kravlade omkring.
Plötsligt kröp han upp på mitt bröst, han stannade han upp och vi båda slumrade till.
Vinden smög sig in genom det halvöppna fönstret, det blåste lite vår på oss där vi låg och solens strålar letade sig in genom persiennerna.
Vi kanske låg där i en kvart och mellan dröm och verklighet for allt mellan himmel och jord genom mitt lagom medvetna tillstånd.
Han tittade upp på mig och jag tänkte att denna stund är ett minne för livet.
Ett minne för livet, en stund av närvaro, tack vare att han fick en släng av feber.
glada//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar