Måndag

Dagen började med lagom köer in från söder om söder och solen sken. I mina lurar ljöd Angie Stone – mkt som känns bra just nu. Gäller att ta tillvara på känslan, förvalta den väl.

Efter en hektisk vecka stundade en intensiv helg, bl.a. skulle det omdisponeras rum och sovplatser. Treåringen, som i morse konstaterade att han blivit STOR kille och nu skulle sälja sin spjälsäng på blocket, sov sin första natt i eget rum – i egen säng. #s.t.o.r.t

I fredags spanade vi lite TV för omväxlings skull. 
- Tänk att hon (Ingrid Bergman) gifte sig med honom, Rosselini. Han såg ju ut att vara närmare 50 år och hon en av de vackraste i världen, sa min fru.

-       - Well, honey, jag fyller 48 till sommaren och du är den vackraste i världen;-), sa jag.

…och där kommer bollen, två killar – gissningsvis 10-11 år gamla – spelade fotboll ”på två mål”. Bollen rullade mot gungorna där vi stod i lekparken och jag tjongade till den, vill ni se lite Zlatan-moves undrade jag. Dessvärre ville de det. Vi dribblade lite, turades om att lägga straffar och jag kände att mitt bästföredatum i branschen nog passerats vid något omärkt ögonblick.

När pulsen lagt sig och våra Egyptiska vänner skulle komma på middag så kände jag att bäckenet och vänster ljumske inte alls uppskattat min ouppvärmda ”uppvisning” på bollplan. När kvällen sen kom och vi skulle krypa till kojs, i samma underbara dubbelsäng – för första gången på år och dagar – så blåste förändringens vindar. Efter att växelvis under år sovit i gästrummet så skulle vi inta våra respektive platser – var det tänkt.

- Jag har bytt sida, sa hon.

- Bytt sida, jag har ju sovit på den sidan sen urminnes tider och ska man ändra på den här nivån så måste man ju bedriva lite förändringsledning, right?

Glad i sinnet, efter en natt på min nya sida - som jag redan gillar, och lite Voltaren på fickan går färden vidare mot nya mål i livet – stora som små. En dag på kontoret väntar och det andra av fem kapitel på boken ska in på fredag!

Life is life//glada//doc.

gårdagen i bild

Arlanda på morgonen för vidare färd till

Oslo och spännande uppdrag. Åhörarna var alla verksamma inom teknik- och informationsintensiva verksamheter varför fokus fick bli på människan, den s.k. beslutsfattaren.

Sent flyg från Oslo till Köpenhamn och även fast FB översvämmas av "flygplansvingebilder" så kunde jag inte låta bli då det var en osedvanligt vacker flight.

Just klivit upp på anrika Savoy i Malmö, strax dags att köra så det ryker mellan 09.00 - 12.00 för att sen flyga hem och ta en av de små på simskolan. Livet på en pinne, inget att klaga på - tvärtom!

glada//doc.

Gårdagen började

bra, mkt bra. Ingen tokstress (som man säger i Norrland), förhållandevis stillsam frukost, hänga tvätt, plocka i/ur diskmaskin, muta de små med lite film (vet, helt förkastligt men ibland ett "litet måste" för att få ihop "det hela"). På det stora hela en morgon som jag inbillar mig fler känner igen sig i.

Sen lämning på dagis utan stress och avfärd mot Arlanda. Där hade jag det mkt stora nöjet att få posta två avhandlingar till en (klok?) person som efterfrågat dessa. Konstaterar nöjt att innan det hela är över så har flera personer läst dem, vilket är bra mkt mer än de 1.8 personer som läser en genomsnittlig avhandling - som jag läste någonstans:-)

På tal om forskning. Satt där, skulle ombord på planet - som man meddelade var försenat - så bara sa det "klick". En tanke som jag tror vi varit på spåren, ett (lukrativt) forskningsuppslag skänktes ned från ovan (eller var det nu kom ifrån). A, nu, JA! Det verkligen kändes i hela kroppen, länge. Då är det bra. Bitarna föll på plats -> så gör vi!

När jag klev upp från underjorden, efter att ha angjort Malmö med flygtåget från Kastrup, så bjöd Malmö på fantastiskt vårväder, +17C och klarblå himmel! Det tackar man ödmjukt för.

Eftermiddagens gig gick av stapeln på Hotellet vid "Triangelen" och kvällens utsökta middag ägde rum med nyfunnen vän och kollega på - ett för mig sen förr mkt bekant ställe - Gamla Brogatan.

- Du kommer nå dina mål, sa hon.

- Jag har redan nått dem, vi har mat på bordet, spännande jobb, på mkt god väg att skapa det liv vi vill leva (tid för barnen och varandra) och bilen är fulltankad, sa jag.

Just jobbat några timmar, dags för ett pass på gym:et här på hotellet och sedan länge inplanerad lunch med vännerna från TF i Malmö. Därefter kallar plikten för eftermiddagens uppdrag där mod kommer att vara ett centralt tema, mod att göra det som krävs - för att nå dig man vill. 

Dagens avslutas därefter med tågresa över bron och flyg hem till min flock. #happy

Allt gott och bäst!//doc.

Vi lekte sommarpratarna

Efter mycket pusslande, letande efter datum och mot slutet förbluffande få ombokningar så var det äntligen dags att mötas - på riktigt skulle det visa sig.

Tre talare från helt olika världar hade "hux-flux" hamnat vid samma bord, på något sätt hade vi connect:at - eller i vart fall misstänkt att vi skulle göra det.

Minns ni när vi (eller "man var") var runt 30 så skulle det ofta ges sken av att livet var så rätt, så lätt, så planerat, så fint och framgångsrikt? Nu satt vi där, utan att egentligen känna varandra osså började vi prata och då menar jag prata på riktigt. Inte om väder & vind utan mer som om det var det stora samtalet om livet som skulle äga rum, vilket det också gjorde.

Naket, ärligt, härligt - utan ambitioner att måla upp bilder som inte fanns. Utan behov att få sin historia att se ut på ett speciellt sätt, i ett speciellt sken.

- Såhär pratar man normalt - i bästa fall - bara med sina allra bästa vänner, sa någon fem timmar senare.
- Ja, sa vi andra, det är alldeles uppenbart.

Gamla vänner går, som jag tidigare nämnt, inte att få nya. Men att som äldre få nya går sannerligen inte  heller av för hackor!

Glad helg!//doc.

För en vecka sedan

 var jag tillbaka till Norrköping, en stad i mitt hjärta. Jag var tillbaka för att gå på en föreställning i Värmekyrkan, i det bedövande vackra industrilandskapet. En fjäril med förhinder, en föreställning om viljan och rädslan – en föreställning om livet. En alldeles fantastisk föreställning.

Föreställningen byggde på Ulrika Malmbergs självbiografiska texter, texter som lästes av Kelly Taiton, och på musik skriven av Ulrika och Peter Malmberg.

På väg dit sprang jag ihop med en gammal mycket god vän, en av mina absolut närmsta från förr. Vi pratade om livet, summerade läget, barnen, familjen, jobbet, träningen. Han är pilot och hade hört att bolaget skulle börja flyga med en alldeles ny flygplanstyp.

- Vore kul om det skulle bli av, vore spännande att få flyga de sista 10 åren med en riktigt modern kärra, sa han.

De sista 10 åren? Det var inte länge sedan han flög sina modellplan på Himmelstalundsfälten och drömde om att bli pilot. De sista 10 åren.

Ewa Fröling intervjuades i Aftonbladet förra veckan och konstaterade att ”när man passerar 50, 60, då hajar man vad livet blev, sedan är resten bara en konditionsfråga. Nu är det verkligen sista dansen. Ska du orka eller inte? Vad har du för projekt? Har du några drömmar kvar?”

Jag och många av mina närmasta närmar oss 50, många av oss har nog gjort ett snabbt överslag och konstaterat hur det har blivit – so far. Vilka är drömmarna vi har kvar och vad håller oss tillbaka? Gör vi det vi önskar, lever vi de liv vi drömt om?

Svaren varierar och skälen till en det ena än det andra likaså. I föreställningen – En fjäril med förhinder – var ett genomgående temat att rädslan att misslyckas ofta överskuggar lusten att lyckas.

Go big or go home, förverkliga dina drömmar här och nu – sen kan mycket väl vara försent.

…de sista 10, 20, 30, 5 eller 3 åren.

Året var 1997

1997, kom jag på nu, förövrigt också namnet på en hyffsat lyxig krog som jag jobbade på i min ungdom i Hongkong – året för det var 1986.  Några år dessförinnan hade jag och några andra, på den tiden s.k. glada laxar, spenderat en sportlovsvecka i Mayrhofen.

Räknar nu ut att det var ganska så exakt 30 år sedan. Följer min betydlig yngre polars Julius, som by the way fyllde år häromdagen – grattis i efterskott!, som nu huserar i just Mayrhofen. Underbar bild nedan och härlig story på bloggen Julius!

Jo, 1997 var det ja. Reste kors och tvärs, hade årskort på SAS och landade någon gång på Falun/Borlänge Airport. Såg en skylt: Romme Alpin. Varför åker man dit när Åre finns?

Förra helgen lyckades jag och frun ta oss till just Romme, bara vi två. Svaret på varför man åker dit tog mig 16 år att lista ut. Det är nära och det är helt ok skidåkning, nog med åkning för att vi som åker så sällan ska bli allvarligt trötta och mycket nöjda.

Vi köpte nya pjäxor, vi åt gott, tog det cool och sov mycket. Vi gjorde just precis allt som jag normalt inte gjorde i någon större utsträckning under alla åren i Åre, med undantag för den goda maten.

Igår hade vi sen nästa stora alpina dag, det tredje berget för året skulle besegras (Romme var alltså ett av dem och Nolbybacken i Sundsvall den andra) och på tur stod Hammarbybacken. Visst, inte världens längsta backen men riktigt trött blev man i alla fall. En tanke som slog mig var att det kan inte finnas särskilt många huvudstäder i världen med en slalombacken så pass centralt.

På kvällen tog jag en afterski-bastu som sällan skådats, jag blundade och tänkte att detta kunde varit Chamonix, detta kunde varit Åre eller Aspen, jag öppnade ögonen och konstaterade att jag var hemma i radhuset med mina nära och kära - borta bra men hemma bäst!

Allt gott, hoppas ni haft bästa påsk och lagom med must. Bra! Glada//doc.