Vilken avslutning på sommaren 2013,

fast att den inte är helst slut ännu - men lite. Några riktigt lata dagar med de små på stranden, känslan av "vilken dag är det idag då" började bli starkare än på länge och på kylskåpsdörren hade vi glömt vända till augustibladet på kalendern. Semesterkänslan har alltså vuxit sig till en riktig semesterkänsla just när vi närmar oss lite av vardagen.

I går sen portionerade vi ut barnen - tack underbara Carola och Magnus med fam + bästa svärföräldrarna för er hjälp! - och begav oss in till Skeppsholmen för att gå på Stockholm Music & Arts 2013, tack vare frun. Frun hade varit planerande och vi lyckligt lottade som lyckades lägga beslag på 2 av de 10.000 biljetter som gick åt som smör i solsken.

Sist ut var Prince. Jag har sett ett antal sk. kallade världsartister genom åren, dock ingenting som går att jämföra med vad vi fick uppleva i går. En fullständig orgie i musikaliskt artisteri, en orgie i att förföra sin publik. Ett geni kom och sågs. På min skala (0-10 beslutsstjärnor) får han och hans eminenta 3rdeyegirl-band 9+, jag är hård men rättvis och drar ned ett + för sen start. På samma skala får t.ex. Madonna för hennes konsert på Ullevi i fjol 1.5+. 

Vaknade med ståpäls i morse, satt på kaffet och rattade in mer av denna trollkarl på Spotify, samt spanade på denna video som Jan Gradvall förtjänstfullt hade postat på Twitter, tack @jangradvall

Några rader från Markus Larssons recension i dagens Aftonbladet får avsluta detta inlägg. Raderna nedan beskriver ganska bra vad det handlade om. 

Prince sätter sig vid ­pianot och bläddrar sig fram genom några av sina största och älskade låtar. ”Diamonds and pearls” och ”The beautiful ones” smattrar förbi.

Han balanserar gitarrlarmet med mjuka och långsamma och djupt sublima versioner av en ”Purple rain” där 10 000 personer sjunger allsång i falsett och en, som ­vanligt, bedårande vacker ”Nothing compares 2 U”.

Och sen kommer det, signalen som alla väntat på:

”Do you wanna play with me? Be careful! I’ve got too many hits!”

Och då, när basen exploderar på högsta volym i ”When doves cry” sprängs högtalarna. Något måste i alla fall ha gått sönder. Hur ska man annars förklara det skrälliga och makalösa mullret som slår mot trumhinnorna med knuten näve?

Som 40 personer

Under första timmen ­letar jag ibland efter nödutgången. Mot slutet, när groovet funkar ur så mycket att till och med vattnet runt Skeppsholmen börjar dansa som James Brown vill jag inte att spelningen ska ta slut. Fyra personer står på scenen, men det ­låter som 40.

Det finns en anledning att Den Funkige är den enda artist­en i världen som tagit patent på en färg (lila).

Så åter igen, ”on the one” - det finns ingen som Prince.

Lika lycklig som jag är för att vi fick vara där är jag ledsen för att många av er inte fick det. Men klicka på klippet ovan och åk med. Ser dagen i nytt sken, hösten ter sig ljusare - har blivit Prince:ifierad. 

Glada//doc.