Vaknade 05.20

i 6-åringens säng. Frun hade tagit hand om 3-åringen. 06.40 gick taxin, vi skulle båda med i den, barnvakten hade anlänt 06.30. Det var dags för Riabacke & Co´s första frukostseminarium, ever.

Första gästen anlände 07.20 och högg glatt in på goa mackor, smoothie, juice och kaffe. Namnbrickorna var prydlig framlagda och det var inte utan stolthet som vi drog igång på utsatt tid. Det var fullsatt, folkligt och festligt. Tack alla som var där!

   

Vi talade om vilka utmaningar vi ser på företag när det handlar om att förbättra sitt beslutsfattande, vi utgick - lite förenklat - från det femte steget i vår nya bok. Vi prata lite forskningsresultat och landade i att man alltid ska vara skeptisk till de som kommer med de rätta lösningarna utan att först ha ställt de rätta frågorna. Vi hänvisade också de som är riktigt intresserade av budskapet att läsa en rykande färsk krönika ur CFO world: Beslutspyramiden - Stegen till klokare beslut.

När det hela var över, när händer hade skakats, visitkort bytts och "vi bokar en lunch asap"-överenskommelserna slutits så landade vi hos Philipe på Locanda. 

Vi tittade på varandra och konstaterade att; "Vi måste tillåta oss att vara väldigt nöjda". Vardagen är inte alltid så enkel, men vi gör så gott vi kan - och vi älskar det vi gör!

Allt gott!//glada//doc.

En dag mitt i livet?

Ne, den dagen är förbi. Men onekligen en vardag mitt i veckan. Vissa dagar minns man ett tag, många dagar minns man inte alls och andra dagar minns man hela livet. Jag misstänker att igår var en av de andra dagarna.

Jag var i Kalmar och talade på en härlig personaldag med temat Hållbart arbetsliv. Många gånger är detta jobb ganska ensamt, på gott och ont, men när man minst anar det så dyker nya vänner upp - liksom gamla. På bilden nedan tre av gårdagens talare - jag själv, Anne-Maria Andric  från Microsoft och Leo Razzak (sanna mina ord, det kommer bli ngt stort av den pojken). Detta var bara början konstaterade vi unisont. Idag vaknade vi upp med fler vänner än igår, en seger för alla inblandade.

Hur var det nu, det här med att "den dagen är förbi"? Jo, även fast jag skulle råka leva läääänge till så talar statistiken sitt tydliga språk, jag har passerat "mitten" på genomsnittsskalan för ett antal år sedan. 

Kan du skicka dina bilder i förväg undrar ibland kunderna. Brukar då berätta att jag är som en kock som inte kan skriva ut menyn långt i förväg då det är en rätt avancerad krog det  handlar om, en krog där dagsfärska råvaror styr menyn och vad som sedermera landar på gästernas bord. 

I lördags publicerades ett välskriven och varmt reportage - av journalisten Nina Broman - i helgbilagan som gick ut med Norrköpingstidningar och Östgöta Correspondenten. KLICKA HÄR för att läsa hela reportaget.

Det var ett reportage om min resa från min uppväxt i miljonprogramsområdet Marielund till var jag befinner mig nu, det handlade om livets stora paradoxer, det handlade om med och motgång - det handlade om livet. 

Det var med dessa färska ingredienser jag landade i Kalmar, det var bl.a detta som åhörarna fick smaka på i form av frågan; Vad skulle du göra om du visste att du hade 5, 3, 1 år kvar att leva? Få människor har dessa svar klara, men frågan är bra - för det är inte säkert att vi ens har så mycket tid kvar. 

Vad skulle du göra, vad är viktigt för dig? Kanske vänner, familj och ...? Tänk efter före - innan det är försent. 

Allt gott!//glada//doc.

Ny avgångstid är 18.15

Min privata AW som började på Elite Park Hotel i Växjö - se nedan - fortsätter nu ohejdat på Växjö International Airport där det är full fart värre (se bild nedan AW-bilden).

Tar tillfället i akt och återger lite av de glada tillrop och "recensioner" som vi fått på boken,

bland annat inlägget nedan på FB idag, tack Ulrika och Mike!

Ett axplock av andra röster som vi hört från London i väster till Skogås i öster (i förhållande till London);

"Var först lite skeptisk med fastnade sedan lääääänge på toan med boken i min hand." - Svägerska 34 år.

"Ni hade verkligen helt rätt om att boken kan läsas hursomhels, varsomhelst, närsomhelst, har t.o.m. läst den i badet." - Kvinna 55+

"Vår dotter stal den direkt, hon är helt fascinerad av att det finns coola bilder i en "vuxenbok"." - Senior Partner, 44 vårar.

Listan skulle kunna göras bra mkt längre, men min blygsamhet tillåter mig inte att vräka på hursomhelst, hoppas att det ändå ger en lite bättre känsla för den:-)

Strax dags för boarding, strax dags att göra HELG!!!//glada//doc. 

Just här behöver chefen verkligen INTE nå dig.

Tidig morgon på Bromma, som jag normalt inte flyger ifrån. Dels för att det ibland är svårt att ta sig dit på grund av trafiken och dels för att jag har en känsla av att förseningar och inställda flyg är vanligare där än på Arlanda.

Känslan fick rätt så även idag, inställt flyg, ombokad till annan destination - utan en tillstymmelse till förklaring (!?!) - och nu en spännande bussresa genom mörkaste skogarna i Småland, passerar just avtaget till Boaryd– en oväntad tur på slingriga vägar i detta vackra land vi lever i.

Sånt som händer, på det stora hela en del av vardagen när man reser en del. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men bra ändå.

Strax innan säkerhetskontrollen, till flyget, såg jag reklamskylten nedan. Hur tänkte man här Telia? Bra täckning är absolut bra, så vill vi alla ha det – men att dra in det här med chefen?

”Just här behöver din chef verkligen nå dig.” Samhället går i allt större utsträckning mot att alltid vara nåbar, att chefen ”just här” bara måste få tag på dig, ingen kan vänta, ingen har längre tid, så mycket som ska hinnas med och allt har blivit så viktigt - allt utom livet självt.

Ska vi inte sikta på att ha bra täckning men också förstånd att stänga av? Chefen kan gott vänta – hur viktigt kan det vara? Åk nu lift nästa gång och slappna av, lite hälsa & balans kommer göra er gott, samma gäller chefen. 

Telia, tänk om, tänk nytt, tänk tvärtom. Det är dit vi förhoppningsvis är på väg, att vara chef över vår egen tid här på jorden. Var god och lämna ett meddelande, ringer sen – kanske.”

Bästa fredag, gladaste helg!//doc.

Boijnk, boijnk

Nu går det fort, riktigt fort. Veckorna inte bara springer iväg, de studsar fram. Boijnk, boijnk. Låt oss kalla det för känguruveckor, boijnk. Sent i säng igår och klockan ställd på 04.00 i morse. Liiiiite för tidigt kändes det som, fast Zoegan smakade förträffligt - som vanligt.

Uppsidan var att det var väldigt fridfullt på Arlanda. Kom att tänka på lumpen , hur vi packade ryggsäcken på FJS. Alltid allting på samma plats som alltid, i allas ryggsäckar. Lite så, det som inte är på rätt plats när reveljen ljuder och taxin anländer – det blir kvar hemma. Vackert att se hur dagen vaknade till liv, hur ljus och mörker hade ett tidigt möte på himlen.

Nu åter i luften efter en sväng till Göteborg, landade i Götet 07.04 och lyfte igen 10.50. Strax lunch på Arlanda, siktar på en (du kanske redan vet vad?!) … ja, yakiniku. Sen högsta fart mot Uppsala.

Drömmer mig tillbaka till helgen som gick, underbara höstdagar och ”bara vara” med simskola – med förälder i badet – och lek i det osannolikt vackra höstvädret. 

Gäller att bromsa upp, se löven skifta färg, upptäcka vardagen, andas den höga luften och pussa på de vi älskar även – eller kanske framför allt – när veckorna studsar fram. Boijnk, boijnk.

Allt gott, bästa lill-lördag o stay cooL!//doc.

Igår var en förtrollad afton,

en kväll att minnas för resten av livet. Det var äntligen dags för vår bokrelease. Alla vara inte där, som det brukar heta (alla får ju inte plasts), men väldigt många var där och det blev lyckat, så lyckat! 

Stort och hjärligt tack till alla som bidrog, alla som minglade benen av sig i goda vänners lag. Själva signerade vi böcker och umgicks i snitt 40 sekunder/gäst. Lite intensivt och väldigt roligt! Taxichaffisen sa att hon aldrig kört så mycket blommor, vi tror henne. Radhuset ser ut som en blomsterhandel - all time high!

Hemma höll min kära moster ställningarna och gjorde det hela möjligt, som så många gånger förr. Hon är en klippa, hon är vår allas moster som vi älskar så. I morse när hon och minstingen gick till dagis tog jag bilden nedan i "smyg". 

Den bilden fångade mig alldeles och i samma veva ljöd det finsk sång i mina hörlurar när jag lyssnade på Buddha Bar XII. DET var ett sammanträffande av sällan skådat slag. Lyssnat på Buddha Bar i 10-12 år och aldrig hört någon sjunga på finska. Det låter ju nästan vackert sa min fru. Finskan hade blivit vackert, 3-åringen och moster - som är långt över 70 - spatserade mot dagis, löven föll och livet stod stilla för ett ögonblick, en gyllene stund - en stund att minnas för resten av livet. 

Glada//doc.

Nu händer det bra saker

Alldeles nyss blev vi intervjuade inför torsdagens boksläpp, känns underbart att tillsammans få berätta om det alster som är en förlängning av allt det jobb som vi lagt ned som doktorander, det jobb som också var skälet till att vi träffades för "två avhandlingar, ett gäng barn och 8 år"-sedan! #love

Det drar ihop sig som sagt och tanken var att första boken skulle nå offentlighetens ljus under releasminglet imorgon, men nöden har ingen lag och ett undantag var på sin plats. Vivianne Gillman - chef för Exportrådet i NewYork - är på besök i landet och vi vår chans att vara med och göra skillnad, på riktigt. 

USA är som bekant Sveriges fjärde största enskilda exportmarknad och just nu går det lite "sisådär" over there och det är alltså här vi kommer in i bilden. Vi försåg Vivianne med ett första ex och vi hoppas och tror att boken kommer bli det som får den amerikanska ekonomin att ta ett nästa steg i rätt riktning, att den bidrar till en konstruktiv dialog mellan republikaner och demokrater när världsekonomin som mest behöver det. Vi hoppas och tror det. 

Glada//doc.

Efter en...

hektisk period i september så infann sig lite mer av lugn igår. Twittrade att jag "i princip" tog kompledigt. En no stress-morgon följdes upp med ett möte inför nästa veckas releasetillställning. Allt ser ut att vara på plats, allt utom boken som skulle anlända torsdag eller fredag. Nu var det fredag.

Snabbtur på kontoret och sen gick jag med raska steg nedför Drottninggatan och kände mig glad, kände mig lycklig. Gick mot Centralstationen och tåget som skulle ta mig till mitt kära Norrköping. Lämnade ett vackert STHLM och blickade ut över Riddarfjärden och Söders höjder. Vackert.

Väl framme möttes jag av mig bästa vän "Polaren Per", vi tog vår tillflykt till Skärgården. Vi tände bastun, stuvade in grejerna i stugan och kände hur lugnet strömmade ut i våra organ. Det var många år sedan som vi satt oss på detta sättet, utan "bråttom". På med Spotify och sen färdas deep down memory lane - och på med mer vatten på stenarna. Vi pratade om allt, allt, allt. #livet Sen dags att bada, vi misstänker att det blev årets sista dopp, det var 12 grader och lite kallt ska erkännas. 

Pling, ett mess - böckerna hade landat i storstan. Min underbara fru hade fått en låda "budad" från förlaget #fresheye. Helt plötsligt kände jag mig långt borta, men ändå på rätt plats om jag ändå inte var hemma. 

Det blev en 4:e oktober jag aldrig någonsin kommer att glömma. Ett dygn med min bästa vän Per, ett dygn i en höstvacker skärgård med god mat och en lång natts sömn. 

På bryggan, på väg in till stan och fotosession i Marielund, träffade vi Pelle D. som jag inte sett på 21 år. Det var på tiden och det var trevligt, hoppas och tror att det blir fler gånger. De skulle i sin tur hem till andra gemensamma bekanta i kväll Mats T. med familj. Längtar redan till nästa sommar, lovar att vi kommer och hälsar på med hela air-team - be prepared! 

Bästa lördag, strax hemma hos mina kära och boken som vi äntligen fått i vår hand!//glada//doc.

ps. Bilden ovan är tagen i Marielund där jag växte upp 1968 - 1981 och nästa vecka på lördag kommer ett reportage om min resa fram till idag, rubriken på den finstämda texten - av journalisten Nima Broman på NT - skulle kunna vara "Från miljonprogram till doktorshatt". ds.