Allting är så länge sedan, som min kära moster brukar säga. Blickar på bilden nedan när min pappa höll mig varsamt i sin famn nere vid Åbackarna i Norrköping. Året var 1965, bilden är framkallad i september och jag föddes i juli.
Lite visst vi då om framtiden, precis som idag. Idag ligger han begravd ett stenkast från var bilden är tagen och jag skriver dessa rader VAB:andes i en förort söder om söder i STHLM. I soffan bredvid mig ligger en lättfebrig lill-Pentti och tittar på tv. Önskar att de två hade fått träffas, men de missade varandra med sisådär 39 år.
Nere vid Åbackarna, på gångvägarna längst med strömmen, kom jag och min Marielundspolars att cykla tusentals gånger - inte sällan på väg till Himmelstalundsbadet.
I mitten av 70-talet investerade vi i ett par platåträskor och utsvängda jeans. Livet lekte och klassfesterna avlöste varandra. På vintern spelade vi hockey, på sommaren fotboll. Var sak hade sin tid.
Frågade man en vuxen "vad man skulle göra" (en dag)? så fick man en undrande blick, det var ju liksom inte deras problem. Var och en var sin egen lyckas smed. No WIFI, no tv-spel. Hur överlevde vi?
Popcorn, Baccara, Kiss och Suzi Quatro var centrala begrepp och roliga timmen fortfarande riktigt rolig. Minns ni den interna postlådan, när man postade brev till andra i klassen åsså delades breven ut på fredag em. Det var tider, inget slentrianmessande då inte. Allt var inte bättre förr, men "när pappa var liten...", osv.
1981 började vi gymnasiet på Kungsgårdskolan i Norrköping, vi gick ekonomlinjen. Killarna på bilen var inte särskilt skolsugna, om ni förstår hur jag menar. Men det var kanske just precis det som gjorde att vi fann varandra, vi förstod att ingen av oss riktigt förstod. Vi var inte ensamma. Lite visst vi då om framtiden, precis som idag. Det hela skulle utveckla sig till en livslång vänskap.
Vi har delat glädje, vi har delat sorg. Vi har seglat stormiga vatten, vi har njutit av lata stunder. Vi har alltid haft nära till skratt tillsammans och jag längtar varje gång vi skiljs åt att snart träffa dig igen. Du har funnits där livet varit som besvärligast, du har stöttat i motgång och du gläds i stunder då det går bättre.
Att du min ovärderliga vän idag fyller 50 år känns stort, konstigt och mäktigt. Vi har känt varandra i 34 år, 34 år!?! Tänk om vi skulle berikas med lika många till, svindlande tanke! Och alldeles oavsett det så önskar jag dig en fantastik dag till att börja med och så ser jag och familjen mycket fram emot att ses inom mkt kort!
Puss på dig Per! #kärlek