Vad är det som styr vårt beslutsfattande och hur kan vi göra det bättre?

Vad ska jag ha på mig idag? Vilken bil ska jag köpa? Vem ska jag gifta mig med? Vad vill jag med mitt liv – och varför?

Vi ställs varje dag inför ett stort antal beslut, stora som små. De små tar vi på ”volley”, medan många av de större tenderar att bli s.k. beslutsproblem. De större besluten kräver nämligen tid, engagemang och analyserande då det helst inte ska bli fel.

Men tänk om jag tar fel beslut? Kanske det är bättre att helt låta bli, jag menar då har ju inte jag gjort något fel – eller?

Det ni just läst ovan är inledningen till Talarforums nyhetsbrev för augusti månad, en text som jag skrivit.

Om du vill läsa hela artikeln om varför det är "fint" att vara rationell, om vad det är för underliggande mekanismer som styr vårt beslutsfattande och vilka beslutsdoktorns fast track till bättre beslut-tips är så klicka då genast HÄR!

...och kom ihåg att dåliga beslut är dubbelt så bra som inga beslut;-)

Glada//air

Att våga vara den vi är

Hörde några prata om klassresa för ett tag sedan. Det gällde jobb och prylar, som så många gånger förr

Vad är då att göra en klassresa? Vad tycker du? Är det att få upp sin materiella standard - alá Peps Perssons ”hög standard” -1par3-snäpp, att få högre lön än vad ens föräldrar hade eller handlar det om utbildningsnivån? För många handlar det nog om alltihop, saker å ting hänger samman i viss mån.

Men hur är det då om man bara har bättre utbildning men inte lyckats omvandla sitt kunnande i något inkomstbringande att tala om? Eller om man lyckats fint med finanserna, men helt missat utbildningsbiten?

Vet ni hur jag tror det ligger till? Jag tror att många vill ha a.l.l.t – vare sig mer eller mindre. Det gör många av oss mindre lyckliga än vad vi kunde vara. Vi jämför oss med andra, i precis allt, för det är så vi människor fungerar. Tyvärr.

En resa med klass har för mig varit en inre resa, en resa att våga vara mig själv. Att inte behöva spela teater och försöka vara någon annan, att inte hela tiden försöka vara lite ”finare” än andra, att inte hela tiden putsa på fasaden.

Igår hade 8-åringen kalas med sina skolkompisar. Hon gillar inte tårta så istället stod maränger och glass på menyn. - Jag vill ha åtta ljus i glassen, sa hon. Absolut, så vi ställde åtta ljus rakt upp&ned i ett paket BigPack vanilj.

Så, varför krångla till det när vi kan vara som vi är, enkla och glada små medborgare?!

När cromagnonmänniskan försöker hålla ordning och reda…:-/

När det handlar om att hålla ordning och reda så är en rolig detalj i sammanhanget att babianer har ett bättre detaljminne än vad sådana som du och jag har. Vet att det känns så där, men så är det.

Sen har de, å andra sidan, lite svårare med samband och helheter.Tyvärr verkar även jag ha lite svårt med helheter, liksom med samband och detaljer.

I dessa dagar fullkomligt badar vi i information och lappar som ska fyllas i. Personuppgiftslappar till dagis, fritids, klassregistrer, junior club, etc. Sen ordningsregelsgenomgång – som ska undertecknas av liten och stor– och därefter skriva upp alla lov- och planeringsmötesdagar på dagis. På tal om det sistnämnda, varför måste dessa alltid läggas just när alla kommer tillbaka till dagis? Mystiskt. Jo just ja, sen återstår bara att synka kalendern på kylskåpsdörren med outlook…

Aha, 8-åringens tandläkartid var igår… Meh, skulle inte du ta den? – Ne, du sa ju att… Ja, så var det, jag ringer och bokar om.

Jag brukar allt som oftast hävda att teknik inte löser alla problem, men jag är benägen att ge det en chans i just det här fallet. Kanske vi ska bygga ett data warehouse där vi kör all information och drar ut rapporter på allt mellan himmel och jord, där systemet larmar om/när vi vuxna missar något och där vi får instruktioner för nästkommande dag – gärna i sms-format på iphonen. Så får det bli.

Bara att skicka ut en offertförfrågan imörrn, first thing in the morning.

Allt går inte att mäta

I dag fylldes våra arbetsplatser då de sista semesterfirarna anlände. Skolstarten utgör startskottet för att - på allvar - snurra igång ekorrhjulet.

Kul att köra igång igen tycker en del, andra har visst haft ångest ”de senaste 4 veckorna”, som jag hörde någon säga på bussen. Trist värre för personen i fråga, liksom för likasinnade. Lite drygt 4 månader kvar till jul, till att börja med, here we go!

Såg på något sommarprogram i helgen där bl.a. Marie-Louise Ekman och PG Gyllenhammar medverkade. De verkade ha huvudet på skaft, minst sagt. Men varför jobbar de? PG t.ex. är numera 75 år och fortfarande i full färd med en massa spännande och givande uppdrag, som han uttryckte det. Han sa att han jobbar för att han fortfarande tycker det är roligt och för att har passionen kvar. Utan passionen inget bra jobb menade PG.

Marie-Louise och PG, som tydligen kände varandra sen förr, verkade på samma spår i många av dessa varför jobbar vi fortfarande-frågor. Helt olika branscher, milt uttryckt, men överens om att allt inte går att mäta i pengar och siffror, som Marie-Louise uttryckte det. Marie-Louise sa vidare något jag fastnade för, nämligen att det som är plus (+) på ett ställe kan vara minus (-) på ett annat.

Är du på ett ställe där dina plus kommer till sin rätt, eller är balansräkningen lite diffus på sista raden? Har du passion för det du gör – eller är du allena en löneslav? Tänker efter före, innan det är dags för nästa semester, så du inte riskerar en 4 veckors ångest inför jobbet som väntar!

Äntligen nytta av det jag lärde mig i lumpen!

När jag låg i lumpen så fick vi lära oss att packa ryggsäcken enligt vissa principer. När som helst, var som helst, kunde vi råka ut för en flygande besiktning.

A, men ska det vara så noga undrade vi i gemensam trupp? Ja, så noga var det.

Man förklarade från högre ort att om det blev ”skarpt” läge – och kanske kompisen hade kommit bort – så var det bra om man även kunde hitta grejerna i hans ryggsäck. Ja, man skulle ju även hitta dem i sin egen till att börja med, självklart. Amen då gör vi väl så då, tänkte vi. Vattenflaskan i vänster ficka, ammunitionen i…, osv. Som med all utbildning så var de svårt att riktigt köpa det hela – då vi inte såg någon direkt verklig nytta med den. Nu förstår jag nyttan bättre.

I dag kom ytterligare två medlemmar i air-team hem efter en vecka hos släktingar i Norrland. Nästa vecka börjar skolorna och en börjar dessutom på ny dito. 3 åringen börjar på dagis, ny avdelning, och 8 åringen ska nu klara sig utan sin ständiga ledsaga storesyrran som alltså byter skola.

Nu gäller det att damma av kunskaperna från FJS 85-86. För när linjeverksamheten drar igång på måndag, vid 6-tiden, då gäller det att persedlarna är märkta och att väskorna packade – annars blir det ett smärre slagfält här ute i förorten!

En underbar dag!

När jag på lunchen anlände till gymmet så, guess what, hade jag glömt kortet, ja eller det hade gömt sig (slash-tecken) kommit bort.

– Men du, sa en vänlig röst, vi ordnar ett nytt. Hon sa sen att normalt kostar ett nytt kort 50 kr, men inte idag. Sen log hon något mellanting mellan :-) och ;-) ni vet, tror jag.

På jobbet flöt det på fint, utan att jag stressade ihjäl mig – varför skulle jag det? Inbillar mig att många skulle bli upprörda om jag – eller någon annan – gjorde det. En av våra värderingar på firman är nämligen hälsa & balans. Att stressa ihjäl sig redan på försäsongen vore väl ändå höjden av obalans, för att inte tala om nivån på ohälsa.

Jag uppmanar alla ännu en gång att komma igång i lagom takt efter semestern, läs gärna NO STRESS-inlägget en extra gång så det verkligen sjunker in.

Väl hemma efter jobbet återstod vardagssysslorna och att få barnen i säng. Minstingen är den som håller ut längst, eller rättare sagt den som är svårast att styra. När lugnet föll över hemmet somnade Maximilian på min axel, medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag kom på mig själv att sjunga med i Drömmen om Elin när Tommy Körberg ledde sången på allsång från Lisseberg.

Kära någon tänkte jag, herrens vägar äro outgrundliga, men det gör inget – här är ju bara Maxi och jag!

Gubbar som blivit grabbar

Jag gick, som så många gånger förr, med raska steg mot mitt favorit lasange-ställe i Gallerian. På vägen dit såg jag grabbarna sittandes på ett fik, grabbarna från förr.

Nille och Ignell hade tagit en dagstur till hufvudstaden, grabbarna brukade visst göra så lite nu och då. Det var härligt att hinna prata gamla minnen och gemensamma bekanta i nästan en halvtimme. Senast jag såg dem så tyckte jag att båda var bra mycket äldre än jag, faktiskt rätt så till åren komna, säkert runt 30-35 år gamla.

De är, som ni säkert förstår, fortfarande äldre än jag men på något sätt inte lika mycket äldre längre. Även fast det förflutit 25 år så såg de i princip ut som de gjorde på det glada 80-talet.

En trevlig svärmor som jag hade en gång i tiden berättade, i mitten på 90-talet, att hon och tjejerna hade varit ute på middag, att hon och tjejerna skulle göra än det ena än det andra. Minns att jag tyckte att det lät lite ”roligt”, vaddå tjejerna – de var ju närmare 50 år?!?

Själv gör jag rätt sällan saker med grabbarna, men när jag gör det så är det just med grabbarna jag gör det. För inte är det med gubbarna, bara för att några av oss råkar vara närmare 50.

Att gubbar blir grabbar och att tanter blir tjejer är ett tecken på att allt kanske inte var bättre förr:-) ...även fast Hagbard hävdar annat då han konstaterar att - förr när jag kom hem från krig så blev det fest och nu när jag kommer hem från fest så blir det krig!

NO STRESS

I Bahia i Brasilien där vi tillbringade en del tid våren 2006 fick vi verkligen lära oss vad no stress innebär, på riktigt. Ryktet sa att man bland annat helt struntade i att ställa om klockorna för sommartid och dylika påfund, eftersom det ändå var no stress som gällde.

Sen kan det ju bli lite väl mycket no stress i Brasilien, om man inte får några år på sig att komma ned i varv som stressad nordbo – men det är ju inte deras problem.

Igår åkte jag in på första jobbdagen efter semestern. Det som slog mig, redan på T-Centralen, var att det verkligen var no stress. Lite folk i rörelse och de som fanns där gick i ett normalt tempo. Väl inne på jobbet kunde jag skönja samma tendenser. Jag väjer att kalla stämningen för stillsam och balanserad kreativitet – om någon överordnad skulle råka läsa dessa rader.

– Det är verkligen skönt att komma igång i lugn och ro innan alla är på plats sa en kvinna. Hennes kollegor nickade glatt och såg ut att fortfarande ha tankarna kvar på någon solsprängd semesterort.

På lunchen träffade jag några branschkollegor och även de hade tilltalats av det lugn som omgärdade dem. Vi var alla överens om att det gäller att ställa om från semester till jobb i lagom takt. Som om inte detta samförstånd var nog så fick vi dagen till ära också stöd för våra tankar då jag senare på dagen slog upp Expressen. En stresskonsult uttalade sig myndigt och insiktsfullt om att man inte skulle försöka komma igång med alla projekten på en gång, utan istället smyga igång det hela.

Jag kom osökt att tänka på att nu gäller det att ta det extra lugnt, för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet. No stress.

Arbetarklassbotox

Semestern lider mot sitt slut. Ska jag vara riktigt noga så är den redan över, tog slut 17.00 i fredags.

Kollar mig i spegeln och konstaterar färre rynkor än innan semestern! Men det var väl bra tänkte jag, först. Ställer mig sen på vågen och konstaterar x-tra kilon. Hm…, börjar misstänka att rynkorna fått ge med sig för Pers såser, min frus efterrätter och …, och min egen lättja. Önskar att jag helt sonika kunde skylla på någon annan – vilket som bekant ligger närmast tillhands – men det kan jag inte, i vart fall inte med hedern i behåll.

Ok, låt oss se lite positivt på det hela tänker jag. Vi har haft en underbar semester och några x-tra kilon, högst tillfälliga dessutom, är ju inte hela världen. Färre rynkor, ungefär som Botox. Grädd- och såsbotox i mitt fall. Känns mer okej än att köra nålar i ögat – eller strax bredvid. Kommer aldrig att hända.

Imorgon ska jag åla mig i en slim fit-skjorta och en, tidigare, bra sittande kostym. Sen är det full fart på mot nästa sommars grill- och efterrättskavalkad. Men först får det nog blir lite grillning i kväll och en sista söt liten efterrätt, för visst kan man säga att det typ är sista semesterdagen idag?!?

Jordgubbslådan

För några veckor sedan fördes en debatt på fejjan om man var en person som kollade alla äggen innan man köpte dem, eller om man var en sådan som köpte dem i blindo.

Det var Camilla i den lilla staden i norr som startade diskussionen. Om jag inte alldeles missminner mig så kollade hon inte i ägglådan utan körde mer på trust-spåret – jag litar på att allt är i sin ordning, typ.

Ganska många äggkollare anmälde sig raskt takt, så även jag. Det går per automatik att öppna lådan där äggen från de frigående hönsen ligger. Jag kollar att inget är trasigt, två sekunder – ett tusen ett, ett tusen två. No big deal.

Jag kollar också äpplena, päronen, osv. Snurrar dem ett extra varv i handen för att inte råka ta dålig frukt, med brunt håll på och så. Men där går gränsen. Där går en skarp gräns mot de som inte förstått denna gräns, de som väljer och vrakar och jämför 28 äpplen i 13 min innan de slår till och lägger de 3 absolut finaste i påsen. Det handlar om någon form av neurotisk beslutsångest i kombination med att helt ha missuppfattat begreppet optimera.

I går kväll när jag var och handlade fick jag dock bevittna all time high på en Maxibutik söder om stan. Helt ogenerat stod en kvinna och, inte bara sådär som man ser många bara ”råkar” flytta någon extra fin jordgubben till sin låda så att den blir full och bra, i princip byggde om hela lådarrangemanget med jordgubbar för att kunna välja de bästa gubbarna till sin egen superoptimerade 1-literslåda. Det var fine-tuning på hög nivå. Stackars lilla bebis i hennes famn, fin normsändare till mamma där...

Nästa generation

Arvet är kanske det viktigaste vi har och dessutom något som påverkar oss i mer eller mindre utsträckning – inte sällan mer.

Jag minns än idag bastusejourerna hos mina mor- och farföräldrar i Finland när jag var liten, jag minns en bild på min pappa och mig. På bilden sitter pappa med ett knippe björkris i sitt knä, bredvid honom sitter jag i en plåthink och bara huvudet och axlarna sticker upp. Jag kan inte varit gammal, kanske ett år?

Igår bastade jag med fyra av barnen och det var ett magiskt ögonblick, en milstolpe. Det var som om hela mitt liv spelades upp, och nu var det jag som var ”pro” i denna livskonst. De små adepterna sög i sig av värmen och njöt av ångan. Men, sanning att säga så klagade 3-åringen inledningsvis på ”smaken”, det var nämligen björkextrakt i ångan.

Den förstfödde, snart 17 år gammal, satt högst upp och höll ett vakande öga på småsyskonen. Han kastade vatten på stenarna, med snart 15-årig bastuvana, och jag såg på honom att hans tid snart är kommen.

Jag kände mig som en stolt gammal lejonhane när jag satt där, mitt i flocken, samtidigt som jag insåg att min tid som överhuvud i detta livets (Finska-) mecka snart är ett minne blott. Den yngre lejonen är på god väg att ta över!

Två fruar - eller kanske 4?

Även fast det är semestertider så har jag lite svårt att släppa mitt ”beslutstänk”. Det har blivit en del av mig, att tänka i beslutstermer.

Just denna sommar har jag odlat en del jobb-/talaruppdrags- och forskningsrelaterade tankar vad gäller risktagande och beslutsfattande. Jag bloggade, lite kort, om detta på IDG-bloggen förra veckan. Vi är helt enkelt ofta inte beredda att ta ett "nästa steg" om vi inte vet att det är helt säkert, dvs. att det inte är någon risk involverad.

Men, som jag själv skrivit i någon artikel så är det så att ”risk is always present…”, i synnerhet om vi ska göra ngt nytt – eller ta ett nästa steg om ni så vill.

Ett ex. på detta är när människor lever i förhållanden som sedan länge är slut, och då man för länge sedan borde gått vidare, så tar man sig inte ur förhållandet innan man träffat någon annan (vilket man sällan erkänner, ens i efterhand). Man måste helt enkelt ha draghjälp i någon mening. Att ta klivet ut i ensamhet och inte veta vad som väntar är jobbiga grejer, bättre att vänta så man kan genomföra det hela hand-i-hand så att säga – ungefär som att byta in bilen hos en bilhandlare. Man slipper åka buss tills man hittat en ny bil.

Vi hade bekanta från Egypten på Sverigebesök i veckan som gick. De berättade att man i Egypten har dammat av en gammal sedvänja, också bland välbärgade och högutbildade, nämligen att männen skaffar sig en andra fru?!? Allt enligt det smarta att äta och ha kvar kakan-konceptet. Äktenskapsbrott är ngt väldigt fult där, men att ha två – faktiskt upp till fyra fruar – går enligt koranen alldeles utmärkt.

Det kan verka som en smidig lösning vid en första anblick – för mannens del – om förhållandet gått i stå. Men det har visat sig att den första frun sällan tycker att idén var så där alldeles strålande, när de på omvägar fått höra att det finns en nr: 2.

Tur att jag är fasligt nöjd med min fru, hoppas hon är det samma med mig!

Minnen by fejjan

Luktminnet sägs vara det starkaste minne vi har, lukten av något kan få oss att färdas långt tillbaka i tid o rum. Lukten av brända löv och bränt gräs får t.ex. mig att färdas tillbaka till sydostasien och mina resor där i slutet av 80-talet.

Häromdagen när jag fyllde år så aktiverades ett annat dylikt ”minnesresande”genom alla gratulationer på fejjan. Det var många glada minnen som dök upp då såväl gamla som nya och en del nygamla vänner skickade en gratulationsrad. Tack till er alla:-)

Det var andra året som jag fyllde år tillsammans med er på fejjan också. Det var en trevlig känsla att vara tillsammans med sina allra närmaste och samtidigt vara ”fejjan-tillsammans”, med folk från när och fjärran. På det stora hela kändes det som att livet var toppen!

Men säg den glädje som varar för evigt. Senare på kvällen, efter att vi kommit hem från en god middag på Söder, läste jag i Aftonbladet att enligt en undersökning så är man som lyckligast när man är 31 år. Typiskt, för är det Aftonbladet så är det sant - som den gamla devisen gör gällande.

Om jag inte missminner mig så gällde det kvinnor i just den undersökningen, men det torde gälla män också då vi inte är så olika när allt kommer omkring. Att man var på sin lyckotopp vid 31-års ålder berodde på att man då inte bara, fortfarande?!?, såg bra ut utan att man också hunnit utveckla sig som människa, hitta sig själv och utvecklat en egen – självsäker – stil, etc. Grattis alla som hunnit med att hamna rätt i den åldern (eller vilken annan ålder som helst för den delen).

Jag letar alltjämt efter bitar till livets vidunderliga pussel och tänker att kanske undersökningen inte gällde mig, för det känns som att livet är riktigt bra även fast alla bitarna inte ännu är på plats – mina 45 år till trots!

//glada air

ps. För mer "Aftonbladet-sanningar", se blogginlägget på IDG-bloggen. ds.

lite mer Littorin - why not?

Har inte lusläst varje rad som skrivits i Littorin-affären, men har redan utifrån min bristfälliga granskning undrat hur det står till så att säga.

Vad som har köpts av vem och till vilket pris, ev i en hall, har jag fortfarande ingen aning om. Däremot vet jag att Littorin hamnat i en, som man säger i Norrköping, lite ”trälig” situation – på ngt vaga grunder (sanna eller falska).

Peter Wolodarski skrev i gårdagens DN en ledarkrönika om Aftonbladets hantering av Littorin-affären och pressetiken, vilket jag fångade upp på fejjan idag. Det var Jesper Strömbäck, professor i såväl journalistik som i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitet, som tipsade om den. Jesper håller med i Woladarskis analys och kritik. Jesper har själv, självklart, skrivit en del på sin blogg om affären och redan i sitt första inlägg för cirka en vecka sedan var han kritisk mot Aftonbladet. Jag känner inte Peter, men jag känner Jesper och vet att han är en osedvanligt klok medborgare i dessa frågor. Alltså, då Jesper håller med Peter så håller jag självfallet med båda två i sak.

Peter skriver sin krönika inledningsvis att ”Att söka sanningen måste vara varje journalists första budord. I boken ”The elements of journalism” beskriver de amerikanska publicisterna Tom Rosentiel och Bill Kovach denna strävan som ett slags resa i förståelse. För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga. I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare."

Och det är här jag känner mig kallad. Läser om raden ”...även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare”. Ja, men tacka f.. för det tänker jag då. Men vad är skillnaden?

Låt mig ta ett exempel. Läste en chatt med Lena Mellin (tf ansvarig utgivare på Aftonbladet - own remark) häromdagen. Minns inte riktig när, hoppas ni ursäktar min ovetenskapliga precision då dagarna tenderar att flyta ihop i dessa semestertider. Men i alla fall, hon fick frågan om det där telefonnumret som nu går till ett dagis, men som tidigare hade tillhört Littorin och som utgjorde tung bevisning i Aftonbladets redan överfulla bevislåda. Hade man (AB) kollat upp att så verkligen var fallet? Nej, sa Lena ”Vi är inga poliser utan journalister…” Vi har kollat med dagispersonalen var hennes svar. Dagispersonalen.

Den källkritiska granskningen är A och O inom forskningen och det är tydligen på den punkten som vi skiljer oss åt en smula, reportrarna och forskarna.

Jag har själv, som 5-barnsfar, goda erfarenheter av dagispersonal från ett 10-tal olika dagis. Men om studenter på ett universitet, ens i en B-uppsats, skulle hänvisa till icke-namngiven dagisfröken som tung referens i ett arbete så skulle betyget obönhörligen bli MVU - Mycket Väl Underkänd.

//feel air

Kontaktannons

Blev först en smula fundersam då jag såg rubriken Kontaktannons på ett mail som jag fick i onsdags. Jag läste och förstod strax därpå att det var mig han sökte, explicit. Se annonsen i sin helhet i appendix nederst i detta inlägg.

Jag svarade bums JA!, utmärkt, vad sägs om Café Rival på söder kl. 13.30? Någon timme senare satt jag, tillsammans med air-team, i bilen på väg till Mariatorget. - När var det vi träffades för första gången egentligen? Uj, det var 17 år sedan. Det var en söndagseftermiddag på ett möte i en hotel lobby i Dublin.

Dagen därpå flög vi till Porto och hade några möten där och i Coimbra,
på ett av Europas äldsta universitet by the way. Därefter bar det av till Athen, och någon dag senare till Aristoteles universitetet i Thessaloniki.

En sex dagars odyssé tog slut med en SAS-flight via Köpenhamn till Stockholm, i samma andetag som en livslång vänskap just hade tagit sin början. 14 år efter vårt första möte var Hans toastmaster på min disputationsmiddag. En uppgift han tog sig an med världsvan hand och akademisk bravur. Hans tal fick mig att gråta - av skratt, ett minne för livet.

Vad är det som gör att man fastnar för vissa människor, medan andra passerar alldeles omärkt förbi här i herrens hage?

Jag har kommit på att i mitt fall är det nog humorn, skrattet och ”glimten” som varit ett grundfundament i många relationer. Även fast t.ex. Hans och jag inte hörts varje dag, varje vecka eller ens varje månad så har en litet sms, ett kort mail eller ett telefonsamtal fått mig att skratta eller le många gånger genom åren.

Tack alla vänner som får mig att skratta och le, livsviktiga ingredienser i livets härliga soppa - låt oss koka mer!

Allt gott!

Appendix:

”Äldre bildad herre med ett lyckligt familjeliv, fina uppvuxna barn, god kontakt med fruntimmer, många goda vänner, söker kontakt med en av sina bästa och mest uppskattade vänner, som bloggar fint och för övrigt verkar ha behållit gnista och livsaptit. Det enda oroande inslaget är ett nypåkommet perspektiv på sin egen begränsning. Om möjlighet till sammanträffande i Stockholms innerstad en timme onsdag 14 juli någon gång mellan kl 11.00 och kl 15.00 finns vänligen kontakta "Sundstro" snarast möjligt på bifogad mailadresse eller tillfälliga mobilnumret 0761-xx xx xx.”
Svar till "Pigg i knoppen, men sen i kroppen"

Att vara tillsammans på semestern!

I tidningen mamas förra nummer undrade chefsredaktören om de var de var de enda som bråkade på sin semester.

Vi har träffat lite vänner under semestern och många pratar om att det blir så annorlunda när semestern drar igång, att man inte är van att vara tillsammans hela tiden.

Normaltillståndet är att var och en är på sitt håll under dagen och sen strålar man samman under ett och samma tak efter skolor, dagis och arbete. Nu däremot, mitt i hettan, så är alla ”på plats” hela tiden. Det ska lagas två mål mat om dagen, man ska göra roliga grejer – hela tiden – och man ska hinna med allt det som blivit liggandes under det gångna året.

Flyter det på som tänkt eller blir det lite diskussioner om stort som smått hos er också, såsom hos chefsredaktören på tidningen mama?

Beslutsdoktorn säger r.e.l.a.x. Om det blir lite slitningar så är det inga konstigheter, ni är inte ensamma i båten och det kommer att gå över. Innan ni vet ordet av så är det mörkt, kallt och vi går till våra respektive ämbeten 5 dagar i veckan. Allt är då som vanligt igen, hjulet snurrar vidare och vi längtar redan till nästa semester!

Peace, love and vacation!

När gammalt möter nytt - eller när verkligheten har hunnit i kapp

Nu är vi åter i semestervardagen, efter en helt magisk vecka på en ö i Arkösund.

Även fast jag är medveten om att vi människor tenderar att starkast komma ihåg det som hänt senast, så måste det sägas att den gångna veckan kommer att bli svår att ”toppa”. Hela familjen har fått uppleva en semestervecka bortom allt man kan önska sig. Polaren-Per bjöd på all-inclusive, för såväl de stora som de små och vädergudarna var på vår sida.

När vi anlände till ön, och konstaterade hur fantastiskt stället låg längst ut på den klippiga udden, så bad jag Per hålla öronen öppna för hur 3-åringen låter när hon trillar i sjön. Det tog, mellan tummen och pekfingret, 3-4 min innan signalen ljöd – maaaAAAAAAAAAAAAAAAAaaaamaaaaaa!. Flytväst på, hela veckan. Hon lärde sig fort och trillade inte i plurret en enda gång till – imponerande!

Tjejerna fiskade mest hela tiden. Var det inte håven som var i högsta hugg så var det metspöna som flyttades runt på bryggorna. Att se glädjen i ögonen på de små när de fick sin första fisk på kroken är sånt som får vilken förälder som helst att smälta. Tack också för maskarna Per, osten fungerade inget vidare.

Efter frukosten en dag var det sen dags att åka vattenskoter, vilket var första gången för oss alla.
Själv fick jag gåshud när jag drog iväg på min premiärtur. Att susa fram i 50 knop på ett dylikt fordon kändes som rena rama science fiction för gamle far. Tankarna for tillbaka till 80-talsklassikern Blade Runner med bl.a. Harrison Ford och Rutger Hauer ni vet. För att inte tala om när vi var ute och paddlade kajak en tidig morgon med Salem Al Fakir strömmande ur iPhonen, nya tider onekligen. Gammalt möter nytt.

Sen fick vistelsen ett lite abrupt avslut. Värden hade, i en bisats, bett mig ta med löparskorna. Jag borde anat ugglor i mossen. Efter att ha gött mig en vecka med feta såser och mastiga efterrätter kom sen frågan: ”ska vi ta en löpartur i dag?” Intet ont anandes gav vi oss iväg i värmen och jag fick se mig slagen med råge. Ombytta roller onekligen och i mitt huvud ekade att ”det är ju jag som är fd fallskärmsjägare, det är ju jag som sprungit Lidingöloppet…”, men ganska snart lyfte jag blicken och accepterade att det är svårt att leva på gamla meriter, även i löparbranschen - verkligheten har hunnit i kapp!

Livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

Igår var vi på en liten bjudning hos grannar i området, nyfunna vänner. Bland dessa nyfunna dök det också upp en gammal vän, en nygammal på ngt sätt.

Jag har aldrig varit den där måste umgås med alla grannar-typen, faktiskt tvärtom. Varför umgås med folk bara för att man bor på samma gata? Sen kan det visst vara så att de som råkar bo där är riktigt hyggliga typer och då är det ju en annan sak, som igår.

Den nyfunna nygamla vännen och jag har spenderat massor med tid tillsamman för många år sedan, och har nu alltså återförenats genom för oss nya vänner – vänner som är hans gamla.

David var verkligen lill-David då jag sist såg honom i Åre, där vi tillbringat jular, nyår och inte sällan valborg tillsammans. Time flies. Nu är han stora karln med en härlig familj.

Vi pratade om livet, om gemensamma bekanta och vi konstaterade att det verkligen gäller att leva livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.

För åtta år sedan var döden fasligt närvarande i vår familj, det var en sommar lika het som denna. Märkliga minnen man förknippar med en vacker sommardag. Märkligt nog också minnen som gör en dag som denna, liksom alla andra dagar, så ofantligt mycket mer än just ”bara en dag”. Detta är livet och jag är så tacksam, bland annat tack vare alla minnen från sommaren för åtta år sedan.

En granne hade visst gått bort häromdagen, alldeles på tok för ung. Pangbom, helt knall och fall. Vältränad och levnadsglad, obetydligt äldre än jag själv. Inget planerat milt uttryckt, inte heller väntat – inte ett dugg.

Delar av familjen är iväg på annat håll idag och jag är hemma med 9-åringen. Vi ska göra i ordning vår uppblåsbara kajak inför veckans turer och jag ska viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne. – Meh, det säger du ju varje dag, sa 7-åringen till mig för någon vecka sedan då jag viskade samma sak i hennes öra. Jag vet sa jag till henna och berättade sen att hon kommer få höra samma sak - varje dag - så länge jag lever!

Även fast klyschan är en smula sliten så kommer den här i alla fall – fånga dagen!

Hard life - här eller där?

Semesterprocesserna verkar ha kommit på plats ovanligt fort denna gång. Man kör i sina gamla hjulspår 48 veckor/år och över en natt är det dags för nya rutiner, vilket inte alltid funkar 100 från dag 1.

Det har hur som helst varit en underbar första vecka med semestertjuvstart på Kolmården (stx innan semestern), en heldag på Grinda, totalsanering av förråd, etc. Igår var det sen dags att träffa våra vänner från Kairo, nytt försök så att säga. För er som läste mitt förra inlägg kan jag berätta att, rätt gissat, de hann inte med båten i tisdags. Denna gång gick det bättre, visa av erfarenhet hade vi denna gång ordnat ett arrangemang som inte krävde någon större tidsmässig precision från deras sida.

- Your life is so hard here in Sweden, sa den Egyptiska kvinnan under lunchen. Hon åsyftade det faktum att vi gör allt själv. Hon tänkte nog mest på min fru, även om tänket också går att applicera på den Svenska mannen. I Egypten är samhällsklyftorna enorma, lite förenklat så har man tjänstefolk eller så är man tjänstefolk. Våra vänner har hjälp med de mesta och kan inte för sitt liv förstå hur vi hinner göra allt själva. Inte vi heller sa jag.

Vi funderade lite på vad vi ska hinna med. Vi ska hinna ta hand om barnen – att göra dem går som bekant av bara farten – vi ska hinna jobba och helst göra karriär, vi ska hinna hålla oss i form, vi ska hinna odla vår kärleksrelation (ta den till nästa level), vi ska hinna hålla ordning på hemmet, vi ska hinna hjälpa barnen med sina läxor och uppfostra dem enligt konsten alla regler, vi ska hinna med att skjutsa dem på träningar av allehanda slag, vi ska hinna med lite egen tid och vi ska hinna självförverkliga oss. Opps, var fick jag det där sistnämnda ifrån?!? Vad är det egentligen?!? Ok, glöm det. Men det är onekligen är en del som ska hinnas med. Men hard life? Well, that´s life, även fast man ibland önskar att det var lite mindre som skulle hinnas med.

Skulle vi vilja byta med dem, deras liv och deras hjälp? N.E.J och åter N.E.J ! Alla har vi våra önskemål och när lunchen led mot sitt slut sa mannen i paret att han verkligen hoppas få se lite regn under de kommande dagarna. Han hade nämligen inte sett regn sen i april, med undantag för en liten skur på Arlanda när de anlände i slutet av förra veckan.

Man kan inte få allt, life is hard!

En svensk klassiker

Första riktiga semesterdagen igår. Startade med två Arpeggio, brukar bara hinna med en innan det är dags att åka till jobbet. Två var en markering.

Sen bar det av till IKEA. Det var alltså det som var den svenska klassikern fick jag senare höra av Ulrika. Skrev för någon dag sedan att skönt med semester, ”inte så mkt som ska hinnas med heller”. Måste varit hög på semestertanken då jag skrev det. Det är en del att göra har vi kommit på, därav IKEA igår.

För många herrans år sedan konstaterade min styvfar, något sorgset, att ryktet om finnar och deras knivar var betydligt överdrivet. Han, som gammal kock, var van vid vassare doningar än de han fann i lådan hemma hos oss på Bråddgatan. Ja, det är Broadway-gatan i Norrköping som jag åsyftar. Bodde ovan
fiket Broadway där Eldkvarn skrev en och annan låt. Kungarna från Broadway, osv. Nog om det.
Så, igår slog jag till, utan fruns vetskap, på en IKEA-kniv. Vass värre, höll på att skära fingrarna av mig när jag skulle tillreda middagen senare på dagen. Har sen ungdomens dagar haft siktet inställt på en fin uppsättning Globalknivar. Verkligenheten har dock hunnit ikapp. Den vassaste kniven i lådan räcker gott och väl åt en enkel medborgare som mig, kom jag just på. Handlar det om avtrubbade ambitioner eller är det bara en smärre korrigering till rådande omständigheterna?!

Åsså var Spanien vidare i kväll, känns väl helt ok. Är faktiskt något av ”indifferent” vad gäller just dem. Nöjd annars då jag blev bönhörd i ett av mina tidigare inlägg där jag skrev att ”Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna.” Strax därefter fortsatte jag med att ”Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!”
Inte helt fel på´t - eller hur?!!

Semestern rullar vidare och idag stod skärgårdstur på agendan med våra vänner från Kairo, som är på besök i stan.

- Båten går kl. 10.00 GMT +1, WE REPEAT, Båten går kl. 10.00 GMT +1. Är man inte där då så missar man båten, då missar man hela utflykten – comprende?!?

Hur det gick med den saken får jag be att återkomma om inom kort. Skulle vara kul att höra er spontana gissning!

Midsommar och SEMESTER!

Fem (5) veckor framför oss och inte särskilt mkt som ska hinnas med! Kan det bli bättre? Ne.

Vi tjuvstartade med en kanondag på Kolmården i onsdags. Underbar dag, fint väder och Kolmården visade upp sig från sin bästa sida. En utflykt på 11-timmar där alla får med beröm godkänt. Annars är det lite ”random-touch” över det hela när air-team är ute, vissa av medlemmarna är inte fullt inne i gruppdynamiken och de sociala processerna ännu. Men det kommer med ålderns rätt när det fått ngt år på nacken, 2-3 sisådär.

Själv har jag i min ungdom haft som devis att ”hellre en dag som ett lejon än 100-år som ett får”, men har omvärderat efter dagen på Kolmården. Jag var på en jobbkurs i höstas och vi kategoriserades in i olika djurgrupper, jag blev klassificerad som lejon. Jag hade dock drag åt både st bernards- och ugglehållet, men mest lejon. På Kolmården kom vändningen som sagt, jag är mer uggla än lejon. Dels så såg vi inga lejon, vilket kan ha verkat till lejonklassificeringens nackdel, men framför allt så fick vi bevittna rovfågelsuppvisningen. Riiispect. Så häftigt. Bland annat hade de med en majestätisk berguv – som gjorde intryck på mig. Jag vill vara som han. Nog om det.

Fått många mail och kommentarer på mitt inlägg Situation S T H L M. Kul. Bland annat på IDG-bloggen från Ola som skrev att ”kul med en blogg som innehåller både IQ och EQ”, stor komplimang som värmer i sommarvärmen! Det uppstod också en rad med kommentarer på FB på temat. Värt att tänka på, inte minst i dessa midsommartider!

Just avslutat en god midsommarlunch och styr strax vår airbus till svärföräldrarna för fortsatt firande. Hoppas alla ni där ute har en underbar midsommar med värme, kärlek och samförstånd!

Allt gott!

Äventyr

- Hur var Boracay? ”Nemen det var soft, jag stannade där 2-3 veckor. Därefter åkte jag tillbaka till Hong Kong, aduvet gillar verkligen den staden.” Så lät det någon gång i mitten av 80-talet när jag var ute och reste mycket, och bitvis länge.

I vintras var jag 2.5 dagar i Åre med en god vän, det kändes som mitt livs äventyr. För typ 20 år sen var det så självklart, typ ”koncernstandard” i min värld. Ingenting som jag ens reflekterade över när jag for till jordens alla hörn. Well, har inte sett särskilt mycket av Afrika om jag ska vara ärlig. Inte heller har jag varit i Indien eller Centralamerika, men i alla fall.

Förr fanns all tid i världen, förr fanns inga begränsningar – nor bekymmer. Idag vet jag att saker och ting i livet inte är så självklara, varför mycket många gånger känns större. Varför ska det ta drygt 40 år att förstå det? För att du är trög kanske någon tänker, måhända, med synd likväl – för min del.

I morgon åker vi till Kolmården över dagen. Det känns som ännu ett stort äventyr. Det är 5 år sen sist vi var där. Nelly har vaket lyssnat på pappas historier om när jag var där med mina föräldrar – om när pappa var liten. Vi har googlat upp och oss på delfiner och giraffer. Vi är redo, hoppas jag lyckas sova nu!

glada//air

ps. I dag var också sista kostymdagen i Q2, sista för säsongen. Känner vittringen av semester. Riktigt, riktigt skönt och väldigt roligt!ds.

Situation S T H L M

Hon stod där och sålde Situation S T H L M som så många gånger förr, en fin sommarmorgon när jag klev av bussen och gick över gatan vid Klarabergsviadukten.

Kontrasterna blir så stora när affärs- och kontorsfolket skyndar till sina ämbeten och tidningsförsäljarna står där, som från en annan värld. Men de är från samma värld, samma moder jord. Livet har bara tagit en annan väg, ödet har velat annat. Det kunde varit du eller jag, var så säker. Gränsen mellan” vi” och ”dom” är hårfin. Jag har haft en väldig tur - liksom alla andra som skyndade förbi.

Nytt nummer, synd att jag inte har några kontanter hinner jag tänka när jag gick förbi. Kommer sen på att jag har en 100-ring i plånboken, jag gick tillbaka. Hon som stod där var för många år sedan mammas och pappas lilla flicka, en söt liten dotter. Hon bröt på finska, vilket påminde mig om hur min egen mamman lät.

40 kr sa hon och tillade sen att hon bara hade 40 kr att ge tillbaka på 100-ringen som jag höll i handen. Men det gör inget sa jag för du står ju här ibland. - Precis, tack sa hon och sken upp i ett leende, jag kan ju köpa en extra kaffe och en bulle också! Ja, precis tänkte jag och drog ett djupt andetag då jag haft på tungan att ”nästa gång kan jag istället köpa en tidning för 20 kr…”

Nästa gång när hon säger att priset är 40 kr, så ska jag säga; ”nej, priset är 60 kr jämt, inklusive kaffe och bulle till dig!”
Köp gärna en du också, 20 kr går ograverat till säljaren själv!

Lära sig att hantera osäkerhet!

"Each human being was given two qualities: power and the gift. Power directs us towards our destiny; the gift obliges us to share with others what is best in us." Paulo Coelho

I torsdags skrev jag kort på fejjan och funderade publikt om det varit en bra eller en dålig dag idag. Jag bestämde mig för att det varit en bra dag, det ligger i min makt att göra så - även fast ingen skulle kunna sagt emot om jag valt alt. nr 2. Men varför skulle jag göra det?

- Men tala ur skägget tänker någon. Ockright säger jag. I en del av min sfär har det svävat en del osäkerhet, vilket jag normalt hanterar rätt hyggligt eller riktigt bra. Den här gången har det dock handlat om någon form av semi-ostrukturerad osäkerhet, som varit lite besvärligare att manövrera. Ni vet osäkerhet som finns där, men som inte går att sätta fingret på. Eller om man frågar osäkerheten om det är helt säkert, eller i vart fall halvsäkert, att det inte är så osäkert som magen försöker berätta för oss. När då osäkerheten säger att det finns inga skäl att tvivla på att allt i princip är säkert, då blir jag fundersam och lite osäker.

I fredags kom jag dock på osäkerheten på spåret, jag var alltså inte fel ute. Det kändes genast mkt bättre. För precis som som The Warrior of Light säger i citat i rubriken så har jag både "the power and the gift", vilka jag ska nyttja på bästa sätt!

Ny vecka, ny möjligheter - underbart!

ditt och datt

I fredags var det stor fest på jobbet, som jag missade. Riktigt skönt, faktiskt. Tre av barnen var utleasade och vi hade lite quality time för varandra, tillsammans med minstingen.

Viktigt att stanna upp, att hämta hem läget, att prata och ses på ett sätt som vardagen inte är anpassad för. På lördagsförmiddagen gick vi en långpromenad i det vackra vädret, längst med vattnet. Vi stämde av lite ”mitt i livet” och konstaterade att vi är så tacksamma för det vi har – och att vi alltjämt försöker göra medvetna val kring det existensiella. Vi var också glada för att vi tackat nej till kvällens 40-års kalas.

Vi konstaterade att det var ovanligt lite folk i rörelse, och kom sen på att många nog hade åkt in till stan för att bevittna bröllopet. Det hade vi inga planer på att göra. Väl hemma igen med alla i boet så hade vi TV:n på och sneglade lite på tillställningen. Det var riktigt fint och jag kände mig väldigt glad för att de dessutom fick så fint väder. Jag hörde någon tidigare i veckan säga att ”jag hoppas det regnar, jag gillar inte det där överhuvudtaget…” Det kan väl aldrig vara fel att önska någon en fin dag när de ska gifta sig - eller?!

Man ska som bekant se glad ut när man gifter sig, och det gjorde de verkligen. De såg så glada ut så jag är mkt benägen att tro att de var just så glada som de såg ut att vara. I morse sen så kollade vi på talet, Daniels tal. Imponerande. Om vi ska ha kungahus eller inte låter jag vara osagt och dagar som dessa känns frågan lite off, inte rätt dag att ta just det beslutet. Men eftersom vi nu har det så kan det ju vara bra att ha folk med på tåget som klarar av offentlighetens ljus. Klart att han (Daniel) hade fått hjälp med talet, allt annat hade varit tjänstefel. Men det var han som talade, det var han som levererade. Jag har bevittnat många som darrat på manschetten vid enklare tillställningar än den igår.

Vad sen gäller fotbolls VM så hoppas jag att Les Bleus och Engelsmännen åker all världens väg, liksom Italienarna. Vore härligt med lite nytt folkligt fotbollsblod i det stundande finalspelet. Våra Danska grannar är mer än välkomna att ansluta till festen, liksom Holländarna och gärna något eller några av de Afrikanska lagen. Samt, vilket knappast behöver nämnas - Argentina och Brasilien!

Hoppas du också haft en bra helg - med bra väder!

ps. på idg-bloggen är temat för dagen Sociala medier och nätverksbyggande ds.

I have a dream - eller flera!

Efter några hektiska dagar, med sena kvällar och tidiga mornar, så lugnade det ned sig efter ett väl genomför seminarium på jobbet igår.

Kvällen innan hade jag kommit hem när de små sov, och jag gick innan de hann att vakna. Det händer inte så ofta och jag gillar det inte. På tal om att inte vakna, minstingen hade givetvis vaknat och ammat sina 4 ggr a’ en tim. Idag blir det blommor från Hötorget till frun, det borde hon få varje dag.

Efter seminariet åkte jag till S:t Eriksplan för lunch. Det var den godaste laxsalladen jag ätit in my life. En "Indier" på Rörstrandsgatan, Bebe tror jag stället heter. Under lunchen avhandlade vi verkligen som det står i underrubriken till denna blogg – livet i stort och detaljer av värde. Vi avhandlade jobbet ganska schematiskt. Aha, 23 år på en och samma arbetsplats, cool. Och jag? Det har blivit sju år som längst för min del. – Vad har du för planer själv, trivs du?, frågade min vän. Jo, jag trivs och planer eller drömmar finns. Vi diskuterade det faktum att det ”värsta” i människors liv är ju inte att inte nå sina drömmar – utan att inte ha några.

- Och grattis, du har ju blivit pappa igen! Merparten av samtalet kom sen att handla om att många i vår ålder just nu går igenom en speciell fas i livet, barnen börjar flytta ut. Barn håller en ung sa Per min vän från ungdomsåren, lunchvännen höll med. – Ja, de låter en inte soffa till sig. Ne, I know och jag är tacksam för det. Det är ett otroligt privilegium att få dröja kvar i småbarnseran, något årtionde extra – en sanndröm i sig.

Det kändes som att det var fredag, stressen var som bortblåst och diskussionerna om livet var berikande. Härligt att mötas, att generöst tänka högt och dryfta tankar kring det existensiella. Och eftersom det är fredag tänkte jag, så köper jag en glass och går tillbaka till kontoret, ett äventyr i sig.

Idag är det torsdag och snart fredag igen, livet är gott att leva!