Lite oväntat, lite annorlunda

Tänk vad lite det är som behövs för att folk ska haja till. Om något är bara lite annorlunda än vad vi förväntat oss så kan det väcka de flesta av oss till liv en liten stund.

Tänker ofta på det i mötet med människor i vardagen, både som privatperson och i mitt jobb, att när man agerar lite oväntat så öppnar det upp för så mycket mer än när vi bara rullar på i de ordinarie hjulspåren. Tänker också på det Markus Krunegård sjunger om; att fastna med hjulen i spårvagnsspåren. Är man född och uppvuxen i Norrköping så vet man vad det betyder, man vet att det är en hård skola och att lärdomarna är dyrköpta men också att det på sikt bär frukt att jobba sig vidare.

Att våga vara lite annorlunda, att våga tänja lite på normen och att, framför allt, våga vara sig själv ger mer än det kostar. Idag lyfte jag hjulen ur spåret, ganska rejält dessutom, och resultatet lät inte vänta på sig. Jag kan inte minnas när jag en och samma dag fått så många genuina leenden, glada tillrop och några innerliga tack. Det öppnade upp för möten, diskussion och förbrödring – på bred front.

Vi har en fantastisk Business Support grupp på jobbet och de skulle ha ett möte idag. De kan sällan eller aldrig vara alla samlade på en och samma gång – så nästan även denna gång. Någon drog en galen idé ur rockärmen då alla alternativa kort redan var spelade. De skickade iväg ett mail till beslutsdoktorn i egen hög person, en av drygt 700 anställda på firman, och berättade med kvinnlig list att ingen hjälp fanns att få, någons barn var sjukt… Jag som var en sådan ”fin kille” var deras sist hopp, utan min hjälp inget möte med en intakt BS-församling.

Min goda vän Eugen brukade säga, på den tiden då det begav sig, att med smicker kommer man ingenvart. Han hade fel.

Jag lyckades skapa utrymme i min agenda och jag fick en berikande, rolig och lärorik timme som receptionist på Sveriges största Management- och IT-konsultbolag. Lite CV-padding helt enkelt och nöjet var helt på min sida. Tack snälla för att ni vågade vara lite crazy, för att ni lyckades tänka lite annorlunda – beyond the box.

Tack för att jag blev tillfrågad, jag tar det som en härlig komplimang!

Dagen efter dagen före...

Märklig känsla att vakna upp den 20 september, märklig och sorgsen. SD in i riksdagen. De extrema vindarna från Centraleuropa hade nått våra nordliga breddgrader.

Slog på datorn och inläggen fullkomligt haglade in på fejjan, många var snudd på förtvivlade. Jag kan inte erinra mig om dylika reaktioner för någonting annat som jag tidigare upplevt. Det som fick mig att känna mig lite bättre till mods var den samstämmighet som rådde bland mina vänner. Problemet kvarstår dock – var 20:e väljare tyckte att minskad medmänsklighet, minskad solidaritet och minskat sunt förnuft är på sin plats.

Jag skrev själv en kommentar och tyckte att som om detta inte var nog så har SD dessutom kommit fyra i det skolval som ägt rum. Någon kommenterade dock detta med ngt i stil med att det var fel på alliansens skola. G´natt I would say, ngt onyanserat.

Ja, skolan av idag lämnar övrigt att önska, men så dålig att våra ideologiska och medmänskliga värderingar helt sätts ur spel är den väl ändå inte? Ne, jag tror inte det. Jag hoppas, tror och ber till mina gudar att det valresultat vi nu har inte slår an tonen för det samhälle våra barn ska växa upp i.

Jag har en egyptisk svärmor och således en halvegyptisk fru och svägerska. Mina föräldrar var båda från Finland och våra barn har stamtavlor som liknar gatukorsningar med inslag från norra Afrika till nejderna ovan polcirkeln. Vi är en multikulturell familj, med vänner lite varstans på vår underbara jord. Vi är stolta över allt detta och vi är oerhört glada över allt vi får till oss från människor med olika ursprung, olika seder och bruk.

Ingen ska få ta detta ifrån oss eller andra. Låt oss ta vårt kollektiva förnuft tillfånga. Låt oss göra det nu!

Allt gott!//doc.

Gymnastik för liten och stor!

Då var det dags för minstingens första gymnastikpass. Frun skulle på spa – oerhört välförtjänt dylikt. - Inga problem, jag fixar det där med gymnastiken!

Hon fick på sig sin gymnastikdräkt som hon ärvt av Bianca. I sin blommiga lilla väska stoppade hon sina silverfärgade balett-/gymnastikskor + sin nya läppglans. Ja, hon är alltså 3,5 år gammal, men så är det – läppglans.

Själv såg jag framför mig 50-60 min på läktaren. Bäst att jag tar med min Mac så jag kan ”fixa lite” tänkte jag i mitt stilla sinne. Ja, det blir bra, det ska bli skönt – och samtidigt roligt att titta på i lugn och ro. Lite lyxtid helt enkelt!

- Alla föräldrar får givetvis vara med, hörde jag gymnastikfröken förtälja glatt och högljut. - Ok, upp och hoppa, runt – runt, osv. Det var Bamse som tog kommandot, hans röst ackompanjerades av musik som ljöd ur den lilla kassettbandspelaren.

- ...och nu, sa fröken, alla som har något blått på sig lägger sig på golvet och är köttbullar. Meh, ...jag har blå strumpor!?!:-/ Innan jag visste ordet av så låg jag där på rygg på golvet i en gymnastikhall i förorten och var – just precis – en köttbulle.

- Uj, jag är så torr om läpparna..., hörde jag vår lilla gymnastik adept säga, måste smörja läpparna fortsatte hon. Sagt och gjort, sen var det dags för ringarna för första gången någonsin.

Nelly var mer än nöjd och längtar redan till nästa gång, nästa gång då jag lämnar jag Macen hemma och väljer svarta strumpor istället;-)

Glada//doc.

100

Jag smög igång denna blogg strax före julen 2009. Tiden har gått fort. Detta är det 100:e inlägget, vilket givetvis bör handla om något som ligger mig varmt om hjärtat. Det ska handla om min familj, mina kära.

Alldeles för många människor går igenom livet utan att berätta för de man älskar att man älskar dem. Varför?

Jag är väldigt privilegierad som har en stor familj - en familj som jag älskar väldigt mycket. Men låt oss ta det i tur och ordning.



Minstingen har hunnit bli stor kille, snart 5 månader gammal. Det är en gudagåva att få uppleva allt detta ännu en gång, kanske mer närvarande än någonsin tidigare. Han är bara så fin, så snäll och så ovetandes om mycket runt omkring honom. Maxi, jag vet att du lyssnar och känner in när jag pussar dig i nacken och viskar i ditt öra att jag älskar dig – även fast du ser lite undrande ut ibland. Just get used to it!

Bestämda treåringen säger ibland att hon älskar mig, underbart att höra! Fast i nästa andetag balanserar hon upp det hela och konstaterar öppenhjärtligt att ”pappa är dum”. Hon är förlåten - och älskad. Hon är ett under av vilja. Hon är en fantastisk blandning av det temperamentsfulla egyptiska arvet och rötterna från nordligaste lappland - där det stoiska lugnet lurar i vassen. Hon är en mix av det bästa, en unik liten medborgare, en väldigt älskad sådan!

Åttaåringen, smultronet, är ett underbart väsen. Hon är en fantasimaskin och mer som en hund än som en katt. När jag pussar på henne och berättar att jag är kär i henne så ler hon stort, ibland springer hon iväg som en älva och andra gånger slänger hon sig om min hals och kramar mig innerligt. Vid det sistnämnda är det som om tiden stannar, underbart. Kärlek.


Nästa i barnaskaran, tioåringen, som redan för länge sedan fått labeln jordgubben. Hon är mer som en katt än som en hund. Hon snurrar omkring och gör det hon älskar, och jag älskar henne så mycket. Hon är klokheten själv och tycker nog att pappa är lite larvig med sitt kärleksbabblande, vilket verkar mycket rimligt i hennes ålder. …men som jag brukar säga; - jag kan inte rå för att jag är kär i dig snygging;-)

Den förstfödda har nästa hunnit bli sjutton år - 17 år?!? Jag minns det som igår när du föddes i ett snömeterdjupt Sundsvall. Även fast avståndet varit för långt mellan oss, för länge, så hoppas och tror jag att du känt dig älskad, älskad som du är. - Hej, det är pappa, tänkte bara kolla läget och berätta hur mycket jag älskar dig – meddelandet har du fått så många gånger på din telisvar att du säkert tröttnat för länge sedan. Men jag säger som jag brukade när du var liten – det gör inget, fråga mig får du se;-)

I knowledgementet i min avhandling riktade jag ett stort tack till min underbara fru Mona. Jag skrev att ”This thesis and my life would not have been the same without you” och jag kan bara stryka under på det, framför allt det sistnämnda. Jag visste nog inte då hur rätt jag hade och skulle komma att få. Livet utan dig hade inte varit det samma. Mannen på Khan-El-Khalili-basaren i Kairo anade, i sin tur, inte heller hur rätt han hade när han på arabiska berättade att jag var en väldigt lyckligt lottat man.

Du är en generös, varmhjärtad, intelligent, sexig, vacker, rolig och supportive fru. Du är en fantasktisk mamma och en underbar livs (lek-) kamrat. Du är en gudagåva till oss alla. Du är en hjältinna där hemma med minstingen vid din barm och de övriga surrandes som flugor omkring dig, dag som natt. Du är moderligheten personifierad. Lova att inte slita ut dig - vi är rädda om dig!

Älskar dig och jag är oerhört stolt över att gå vid din sida. Du är min älskare och bästa vän.

Jag är väldigt stolt, mycket glad och innerligt tacksam för vår familj, över medlemmarna i air-team. Ni är pärlorna på mitt livsband.

Love through power//dr air

Det här med släkten…

När jag föddes i mitten av 60-talet så satt Markus ofta barnvakt åt mig. När jag blivit sådär 7-8 år gammal så fick jag hans kniv – vad annars? - som han hade haft i den Finska armén. Om man får någons kniv i Finland så är det stort, långt mkt större än jag då kunde förstå.

Åren gick och vi sågs sista gången -86, då jag gjorde militärtjänsten och hade helgpermis från vinterutbildningen i Boden. När vi, 2007, flyttat till min nya HOME TOWN (of my life) STHLM så var jag ute och gick med barnvagnen då jag fick ett telefonsamtal om att han hade dött. Han hade dött bara några kilometer från där vi bor, fast att han bodde på andra sidan polcirkeln. Märkligt, minst sagt.

10-minuter innan jag skulle gå upp på scenen i går, för att tala på ett event i World Trade Center, så skulle jag hämta lite dricka. I ögonvrån såg jag en namnbricka med ett bekant namn på, det var Markus son!?! Jag fick, för att citera Gunde Svan, ståpäls. – Hej, ja du där..., äh, vi är…, vi är väldigt släkt… Vi hann växla några snabba ord, tittade förundrat på varandra och jag tror han nämnde att han hade en stuga där min mamma kom ifrån, i nordligaste lappland. - A, men du, jag måste skynda då det snart är dags att sätta igång.

Min fru, vars släkt är stort då även tremänningar räknas in i den allra närmaste familjen, har alltid förundrats över mitt totala ointresse för släkten – jag också. Har liksom aldrig varit någon ”släkt kind of guy”. Men jag tror att det håller på att förändras, har det månne med åldern att göra? Låt det inte gå 25/30/40 år igen innan vi ses nästa gång tänkte jag då min nyfunna släkting och jag skiljdes åt.

Glada//doc.

Line of Fire

Efter en intensiv vecka var det då dags för fredag. Vi samlades radhusmässigt runt vår tacosbuffé och konstaterade unisont att TGIF! Vi pratade om att det vore skönt att sova ut – då sömnen är en bristvara i vår församling – och treåringen undrade om vi skulle sova ute?!

Vecka som gått har varit full av spännande jobbgrejer för min del, bland annat en trevlig fest på IDG. På festen spelade The Poodles. De hade ingen lätt uppgift att underhålla IT-publiken som hade fokus på mingel. Kulturkrock. Pudlarna gjorde dock sitt bästa och vill man väl så blir det bra, alldeles oavsett vad man håller på med. Starkt jobbat I would say - riiiispect.

Har även hunnit med en 24 timmars konferens på Studio Lagnö i Trosa, riktigt bra – ovanligt bra. Alla var ”på” och de konstruktiva diskussionerna stod som spön i backen, med ett mindre avbrott för en trevlig kräftskiva. Kom att tänka på att kräftskiva också var ett bra tag sen för min del. Vill även dra mig till minnes att det var betydligt stojigare förr, därmed inte sagt att det var bättre förr – för det var det inte. Misstänker att vi blivit förnuftigare kräftätare med åren.

Ja, så var det ju det där med läckan från tisdagens inlägg, hur har det gått? Det har gått bra, riktigt bra. Den är identifierad, under tilltäppning och inte längre en punkt särskilt högt upp på agendan. Jag har fokus på annat och då främst sånt som jag vill göra bra – sånt som jag har passion för.

Vill man väl så blir det bra i regel, har man dessutom passion on top of that så blir det oftast inte bara bra utan riktigt, riktigt bra.

En god vän från förr skrev igår på fejjan att "Happiness is a journey not a destination". Det gäller således att ha kul på vägen, för vi vet ju inte om vi kommer fram - och ibland inte ens var slutmålet ligger. …och nog är det så att det är en väsentlig skillnad på att ha glöd i blicken än eld i baken..☺

Energiläckage

Förra veckan var en sån där nu har allt dragit igång på en gång-vecka. Säsongens första förkylning, ingen träning och många bollar i luften rent allmänt.

Jag har misstänkt att det inte varit 100-balans i mitt in- och utsystem på sistone, det har läckt energi någonstans. Ibland gör de det en stund utan att det gör något. Men den här gången verkar det vara en lite större läcka än vad som är ok.

Hm, det tog några dagar att hitta läckan, lite svår att sätta fingret på vid första försöket. Läckor som det bara sprutar ur, som den i Mexikanska golfen häromsistens, är lättare att identifiera Jag har dock haft min läckagedetektor på någon tid och efter en tids spaning gav den utslag. Hm..., det skulle visa sig vara en nygammal läcka. Lagat dylika förr. Men just laminära läckor är knepigare initialt då de uppför sig "bättre" en stund, till skillnad från turbulenta dito.

Kan man täppa till läckan så ska man göra det asap, kan man det inte så ska man distansera sig från den. Jag har utrustningen klar och operationen är påbörjad. Oddsen att lyckas bedömer jag som mkt goda!

Allt gott!

ps. kom på förekommen anledning att tänka på en historia som jag läste på fejjan för ngt tag sedan: - Oj, kolla in den där skrotbilen vad den läcker olja och spelar Spansk musik på hög volym. - Ja, det är den Mexikanska Golfen... ds.

Allmänna reflektioner vid frukosten

Treåringen tittar på sina fem fingrar och konstaterar att där – på lillfingret - bor Sonja hennes bästis.

På ringfingret visar det sig att hon bor själv och på långfingret bor jag, granne med mig bor Grönan och nästgårds därefter finner vi Skansen. Så långt allt i sin ordning. Det som dock förvånar mig en smula är att mamma och lillebro hamnar på den andra handen, de bor i tur och ordning på vänsterhandens pek- respektive långfinger.

Barn har en härligt okomplicerad världsbild, en världsbild som ännu inte disciplinerats och ritats om. De har inte hunnit lära sig att ”tänka rätt”, de har ännu inte hunnit bli såsom som alla andra är – eller ska vara. Att tänka samma likadant, att göra som andra gör får de flesta av oss lära sig alldeles för tidigt och alldeles för väl.

Detta medför i sin tur att när alla gör såsom alla andra gör så finns bara en karta, en världsbild och ett rätt. Men ”rätt” handlar inte om en sanning, utan om flera sanningar och olika perspektiv. Låt mig bli mer barn, med fler möjligheter, med ett öppnare sinne. Jag har hela familjen på min högra hand, undrar vilka som bor på den vänstra – tål att tänkas på denna helg!

air-team on a shoestring

Hua, som man säger i norrland, vad allt drog igång efter semestern. Skolor, dagis, jobb och diverse aktiviteter för barnen.

Ganska snart kände vi att det var dags att boka en weekendtripp. I fjol, strax före jul var vi i London, sommaren dessförinnan en sväng till Prag, och nu blev det Sundsvall. Uttalas SöÖndsvaLL på det lokala målet.

Det är några som påpekat att ”det var länge sedan du bloggade”, I know. Hade dock datorn med mig på vår weekendtripp förra helgen och hade tänkt blogga lite när det blev lugnt och stillsamt på hotellet, vilket det aldrig riktigt blev. När det väl var tyst på air-team, ja då var även reseledarna – jag och min fru – helt slut. Mest min fru då som också har matjouren nattetid med minstingen.

Det var dock en härlig helg med mkt intryck, god mat och härliga stunder med goda vänner. Gamla vänner som inte går att få nya. Farfar-Lasses mat var startskottet på en helg med mycket gott att äta. I början av veckan sen undrade 3-åringen om hon kunde få tuggummi efter lunch?!? Dekadens. Misstänker att hon blivit ”beroende” av små mutor – som hon nästan aldrig får – eller så är hon beroende av ordning och reda, av struktur – ska bli.

Vänner på ”ön” hade startat en ny skola (!) och byggt ut i stugan. Vi stod helt mållösa och undrade hur de hinner med "allt"?!?

Bästa vännen Christer (den ena av två bästa, varav Per är den andra) var mitt i sitt livs projekt ute på Tunbyn. Vi besökte deras halvfärdiga hus, vackert beläget på en höjd i minst sagt naturnära miljö. Kände mig alldeles tagen av bygget, imponerad av vad de är i full färd med att åstadkomma – ett hus så långt från ”standard” som det går att få till, på gott och ont. Vilket fantastiskt hus som tar form, vi är med er hela vägen och undrar hur ni hinner med "allt"?!?

Själva har vi fullt upp med att få ihop gymnastikpåsarna och simgrejerna för dagens och kvällens aktiviteter, en del av veckans projekt modell standard. Vi tittar på varandra och konstaterar att vi inte hinner med "allt". Det gör ingen annan heller - och det gör inget!

glada//doc.

Vad är det som styr vårt beslutsfattande och hur kan vi göra det bättre?

Vad ska jag ha på mig idag? Vilken bil ska jag köpa? Vem ska jag gifta mig med? Vad vill jag med mitt liv – och varför?

Vi ställs varje dag inför ett stort antal beslut, stora som små. De små tar vi på ”volley”, medan många av de större tenderar att bli s.k. beslutsproblem. De större besluten kräver nämligen tid, engagemang och analyserande då det helst inte ska bli fel.

Men tänk om jag tar fel beslut? Kanske det är bättre att helt låta bli, jag menar då har ju inte jag gjort något fel – eller?

Det ni just läst ovan är inledningen till Talarforums nyhetsbrev för augusti månad, en text som jag skrivit.

Om du vill läsa hela artikeln om varför det är "fint" att vara rationell, om vad det är för underliggande mekanismer som styr vårt beslutsfattande och vilka beslutsdoktorns fast track till bättre beslut-tips är så klicka då genast HÄR!

...och kom ihåg att dåliga beslut är dubbelt så bra som inga beslut;-)

Glada//air

Att våga vara den vi är

Hörde några prata om klassresa för ett tag sedan. Det gällde jobb och prylar, som så många gånger förr

Vad är då att göra en klassresa? Vad tycker du? Är det att få upp sin materiella standard - alá Peps Perssons ”hög standard” -1par3-snäpp, att få högre lön än vad ens föräldrar hade eller handlar det om utbildningsnivån? För många handlar det nog om alltihop, saker å ting hänger samman i viss mån.

Men hur är det då om man bara har bättre utbildning men inte lyckats omvandla sitt kunnande i något inkomstbringande att tala om? Eller om man lyckats fint med finanserna, men helt missat utbildningsbiten?

Vet ni hur jag tror det ligger till? Jag tror att många vill ha a.l.l.t – vare sig mer eller mindre. Det gör många av oss mindre lyckliga än vad vi kunde vara. Vi jämför oss med andra, i precis allt, för det är så vi människor fungerar. Tyvärr.

En resa med klass har för mig varit en inre resa, en resa att våga vara mig själv. Att inte behöva spela teater och försöka vara någon annan, att inte hela tiden försöka vara lite ”finare” än andra, att inte hela tiden putsa på fasaden.

Igår hade 8-åringen kalas med sina skolkompisar. Hon gillar inte tårta så istället stod maränger och glass på menyn. - Jag vill ha åtta ljus i glassen, sa hon. Absolut, så vi ställde åtta ljus rakt upp&ned i ett paket BigPack vanilj.

Så, varför krångla till det när vi kan vara som vi är, enkla och glada små medborgare?!

När cromagnonmänniskan försöker hålla ordning och reda…:-/

När det handlar om att hålla ordning och reda så är en rolig detalj i sammanhanget att babianer har ett bättre detaljminne än vad sådana som du och jag har. Vet att det känns så där, men så är det.

Sen har de, å andra sidan, lite svårare med samband och helheter.Tyvärr verkar även jag ha lite svårt med helheter, liksom med samband och detaljer.

I dessa dagar fullkomligt badar vi i information och lappar som ska fyllas i. Personuppgiftslappar till dagis, fritids, klassregistrer, junior club, etc. Sen ordningsregelsgenomgång – som ska undertecknas av liten och stor– och därefter skriva upp alla lov- och planeringsmötesdagar på dagis. På tal om det sistnämnda, varför måste dessa alltid läggas just när alla kommer tillbaka till dagis? Mystiskt. Jo just ja, sen återstår bara att synka kalendern på kylskåpsdörren med outlook…

Aha, 8-åringens tandläkartid var igår… Meh, skulle inte du ta den? – Ne, du sa ju att… Ja, så var det, jag ringer och bokar om.

Jag brukar allt som oftast hävda att teknik inte löser alla problem, men jag är benägen att ge det en chans i just det här fallet. Kanske vi ska bygga ett data warehouse där vi kör all information och drar ut rapporter på allt mellan himmel och jord, där systemet larmar om/när vi vuxna missar något och där vi får instruktioner för nästkommande dag – gärna i sms-format på iphonen. Så får det bli.

Bara att skicka ut en offertförfrågan imörrn, first thing in the morning.

Allt går inte att mäta

I dag fylldes våra arbetsplatser då de sista semesterfirarna anlände. Skolstarten utgör startskottet för att - på allvar - snurra igång ekorrhjulet.

Kul att köra igång igen tycker en del, andra har visst haft ångest ”de senaste 4 veckorna”, som jag hörde någon säga på bussen. Trist värre för personen i fråga, liksom för likasinnade. Lite drygt 4 månader kvar till jul, till att börja med, here we go!

Såg på något sommarprogram i helgen där bl.a. Marie-Louise Ekman och PG Gyllenhammar medverkade. De verkade ha huvudet på skaft, minst sagt. Men varför jobbar de? PG t.ex. är numera 75 år och fortfarande i full färd med en massa spännande och givande uppdrag, som han uttryckte det. Han sa att han jobbar för att han fortfarande tycker det är roligt och för att har passionen kvar. Utan passionen inget bra jobb menade PG.

Marie-Louise och PG, som tydligen kände varandra sen förr, verkade på samma spår i många av dessa varför jobbar vi fortfarande-frågor. Helt olika branscher, milt uttryckt, men överens om att allt inte går att mäta i pengar och siffror, som Marie-Louise uttryckte det. Marie-Louise sa vidare något jag fastnade för, nämligen att det som är plus (+) på ett ställe kan vara minus (-) på ett annat.

Är du på ett ställe där dina plus kommer till sin rätt, eller är balansräkningen lite diffus på sista raden? Har du passion för det du gör – eller är du allena en löneslav? Tänker efter före, innan det är dags för nästa semester, så du inte riskerar en 4 veckors ångest inför jobbet som väntar!

Äntligen nytta av det jag lärde mig i lumpen!

När jag låg i lumpen så fick vi lära oss att packa ryggsäcken enligt vissa principer. När som helst, var som helst, kunde vi råka ut för en flygande besiktning.

A, men ska det vara så noga undrade vi i gemensam trupp? Ja, så noga var det.

Man förklarade från högre ort att om det blev ”skarpt” läge – och kanske kompisen hade kommit bort – så var det bra om man även kunde hitta grejerna i hans ryggsäck. Ja, man skulle ju även hitta dem i sin egen till att börja med, självklart. Amen då gör vi väl så då, tänkte vi. Vattenflaskan i vänster ficka, ammunitionen i…, osv. Som med all utbildning så var de svårt att riktigt köpa det hela – då vi inte såg någon direkt verklig nytta med den. Nu förstår jag nyttan bättre.

I dag kom ytterligare två medlemmar i air-team hem efter en vecka hos släktingar i Norrland. Nästa vecka börjar skolorna och en börjar dessutom på ny dito. 3 åringen börjar på dagis, ny avdelning, och 8 åringen ska nu klara sig utan sin ständiga ledsaga storesyrran som alltså byter skola.

Nu gäller det att damma av kunskaperna från FJS 85-86. För när linjeverksamheten drar igång på måndag, vid 6-tiden, då gäller det att persedlarna är märkta och att väskorna packade – annars blir det ett smärre slagfält här ute i förorten!

En underbar dag!

När jag på lunchen anlände till gymmet så, guess what, hade jag glömt kortet, ja eller det hade gömt sig (slash-tecken) kommit bort.

– Men du, sa en vänlig röst, vi ordnar ett nytt. Hon sa sen att normalt kostar ett nytt kort 50 kr, men inte idag. Sen log hon något mellanting mellan :-) och ;-) ni vet, tror jag.

På jobbet flöt det på fint, utan att jag stressade ihjäl mig – varför skulle jag det? Inbillar mig att många skulle bli upprörda om jag – eller någon annan – gjorde det. En av våra värderingar på firman är nämligen hälsa & balans. Att stressa ihjäl sig redan på försäsongen vore väl ändå höjden av obalans, för att inte tala om nivån på ohälsa.

Jag uppmanar alla ännu en gång att komma igång i lagom takt efter semestern, läs gärna NO STRESS-inlägget en extra gång så det verkligen sjunker in.

Väl hemma efter jobbet återstod vardagssysslorna och att få barnen i säng. Minstingen är den som håller ut längst, eller rättare sagt den som är svårast att styra. När lugnet föll över hemmet somnade Maximilian på min axel, medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag kom på mig själv att sjunga med i Drömmen om Elin när Tommy Körberg ledde sången på allsång från Lisseberg.

Kära någon tänkte jag, herrens vägar äro outgrundliga, men det gör inget – här är ju bara Maxi och jag!

Gubbar som blivit grabbar

Jag gick, som så många gånger förr, med raska steg mot mitt favorit lasange-ställe i Gallerian. På vägen dit såg jag grabbarna sittandes på ett fik, grabbarna från förr.

Nille och Ignell hade tagit en dagstur till hufvudstaden, grabbarna brukade visst göra så lite nu och då. Det var härligt att hinna prata gamla minnen och gemensamma bekanta i nästan en halvtimme. Senast jag såg dem så tyckte jag att båda var bra mycket äldre än jag, faktiskt rätt så till åren komna, säkert runt 30-35 år gamla.

De är, som ni säkert förstår, fortfarande äldre än jag men på något sätt inte lika mycket äldre längre. Även fast det förflutit 25 år så såg de i princip ut som de gjorde på det glada 80-talet.

En trevlig svärmor som jag hade en gång i tiden berättade, i mitten på 90-talet, att hon och tjejerna hade varit ute på middag, att hon och tjejerna skulle göra än det ena än det andra. Minns att jag tyckte att det lät lite ”roligt”, vaddå tjejerna – de var ju närmare 50 år?!?

Själv gör jag rätt sällan saker med grabbarna, men när jag gör det så är det just med grabbarna jag gör det. För inte är det med gubbarna, bara för att några av oss råkar vara närmare 50.

Att gubbar blir grabbar och att tanter blir tjejer är ett tecken på att allt kanske inte var bättre förr:-) ...även fast Hagbard hävdar annat då han konstaterar att - förr när jag kom hem från krig så blev det fest och nu när jag kommer hem från fest så blir det krig!

NO STRESS

I Bahia i Brasilien där vi tillbringade en del tid våren 2006 fick vi verkligen lära oss vad no stress innebär, på riktigt. Ryktet sa att man bland annat helt struntade i att ställa om klockorna för sommartid och dylika påfund, eftersom det ändå var no stress som gällde.

Sen kan det ju bli lite väl mycket no stress i Brasilien, om man inte får några år på sig att komma ned i varv som stressad nordbo – men det är ju inte deras problem.

Igår åkte jag in på första jobbdagen efter semestern. Det som slog mig, redan på T-Centralen, var att det verkligen var no stress. Lite folk i rörelse och de som fanns där gick i ett normalt tempo. Väl inne på jobbet kunde jag skönja samma tendenser. Jag väjer att kalla stämningen för stillsam och balanserad kreativitet – om någon överordnad skulle råka läsa dessa rader.

– Det är verkligen skönt att komma igång i lugn och ro innan alla är på plats sa en kvinna. Hennes kollegor nickade glatt och såg ut att fortfarande ha tankarna kvar på någon solsprängd semesterort.

På lunchen träffade jag några branschkollegor och även de hade tilltalats av det lugn som omgärdade dem. Vi var alla överens om att det gäller att ställa om från semester till jobb i lagom takt. Som om inte detta samförstånd var nog så fick vi dagen till ära också stöd för våra tankar då jag senare på dagen slog upp Expressen. En stresskonsult uttalade sig myndigt och insiktsfullt om att man inte skulle försöka komma igång med alla projekten på en gång, utan istället smyga igång det hela.

Jag kom osökt att tänka på att nu gäller det att ta det extra lugnt, för fel riktning går sällan att korrigera med högre hastighet. No stress.

Arbetarklassbotox

Semestern lider mot sitt slut. Ska jag vara riktigt noga så är den redan över, tog slut 17.00 i fredags.

Kollar mig i spegeln och konstaterar färre rynkor än innan semestern! Men det var väl bra tänkte jag, först. Ställer mig sen på vågen och konstaterar x-tra kilon. Hm…, börjar misstänka att rynkorna fått ge med sig för Pers såser, min frus efterrätter och …, och min egen lättja. Önskar att jag helt sonika kunde skylla på någon annan – vilket som bekant ligger närmast tillhands – men det kan jag inte, i vart fall inte med hedern i behåll.

Ok, låt oss se lite positivt på det hela tänker jag. Vi har haft en underbar semester och några x-tra kilon, högst tillfälliga dessutom, är ju inte hela världen. Färre rynkor, ungefär som Botox. Grädd- och såsbotox i mitt fall. Känns mer okej än att köra nålar i ögat – eller strax bredvid. Kommer aldrig att hända.

Imorgon ska jag åla mig i en slim fit-skjorta och en, tidigare, bra sittande kostym. Sen är det full fart på mot nästa sommars grill- och efterrättskavalkad. Men först får det nog blir lite grillning i kväll och en sista söt liten efterrätt, för visst kan man säga att det typ är sista semesterdagen idag?!?

Jordgubbslådan

För några veckor sedan fördes en debatt på fejjan om man var en person som kollade alla äggen innan man köpte dem, eller om man var en sådan som köpte dem i blindo.

Det var Camilla i den lilla staden i norr som startade diskussionen. Om jag inte alldeles missminner mig så kollade hon inte i ägglådan utan körde mer på trust-spåret – jag litar på att allt är i sin ordning, typ.

Ganska många äggkollare anmälde sig raskt takt, så även jag. Det går per automatik att öppna lådan där äggen från de frigående hönsen ligger. Jag kollar att inget är trasigt, två sekunder – ett tusen ett, ett tusen två. No big deal.

Jag kollar också äpplena, päronen, osv. Snurrar dem ett extra varv i handen för att inte råka ta dålig frukt, med brunt håll på och så. Men där går gränsen. Där går en skarp gräns mot de som inte förstått denna gräns, de som väljer och vrakar och jämför 28 äpplen i 13 min innan de slår till och lägger de 3 absolut finaste i påsen. Det handlar om någon form av neurotisk beslutsångest i kombination med att helt ha missuppfattat begreppet optimera.

I går kväll när jag var och handlade fick jag dock bevittna all time high på en Maxibutik söder om stan. Helt ogenerat stod en kvinna och, inte bara sådär som man ser många bara ”råkar” flytta någon extra fin jordgubben till sin låda så att den blir full och bra, i princip byggde om hela lådarrangemanget med jordgubbar för att kunna välja de bästa gubbarna till sin egen superoptimerade 1-literslåda. Det var fine-tuning på hög nivå. Stackars lilla bebis i hennes famn, fin normsändare till mamma där...

Nästa generation

Arvet är kanske det viktigaste vi har och dessutom något som påverkar oss i mer eller mindre utsträckning – inte sällan mer.

Jag minns än idag bastusejourerna hos mina mor- och farföräldrar i Finland när jag var liten, jag minns en bild på min pappa och mig. På bilden sitter pappa med ett knippe björkris i sitt knä, bredvid honom sitter jag i en plåthink och bara huvudet och axlarna sticker upp. Jag kan inte varit gammal, kanske ett år?

Igår bastade jag med fyra av barnen och det var ett magiskt ögonblick, en milstolpe. Det var som om hela mitt liv spelades upp, och nu var det jag som var ”pro” i denna livskonst. De små adepterna sög i sig av värmen och njöt av ångan. Men, sanning att säga så klagade 3-åringen inledningsvis på ”smaken”, det var nämligen björkextrakt i ångan.

Den förstfödde, snart 17 år gammal, satt högst upp och höll ett vakande öga på småsyskonen. Han kastade vatten på stenarna, med snart 15-årig bastuvana, och jag såg på honom att hans tid snart är kommen.

Jag kände mig som en stolt gammal lejonhane när jag satt där, mitt i flocken, samtidigt som jag insåg att min tid som överhuvud i detta livets (Finska-) mecka snart är ett minne blott. Den yngre lejonen är på god väg att ta över!

Två fruar - eller kanske 4?

Även fast det är semestertider så har jag lite svårt att släppa mitt ”beslutstänk”. Det har blivit en del av mig, att tänka i beslutstermer.

Just denna sommar har jag odlat en del jobb-/talaruppdrags- och forskningsrelaterade tankar vad gäller risktagande och beslutsfattande. Jag bloggade, lite kort, om detta på IDG-bloggen förra veckan. Vi är helt enkelt ofta inte beredda att ta ett "nästa steg" om vi inte vet att det är helt säkert, dvs. att det inte är någon risk involverad.

Men, som jag själv skrivit i någon artikel så är det så att ”risk is always present…”, i synnerhet om vi ska göra ngt nytt – eller ta ett nästa steg om ni så vill.

Ett ex. på detta är när människor lever i förhållanden som sedan länge är slut, och då man för länge sedan borde gått vidare, så tar man sig inte ur förhållandet innan man träffat någon annan (vilket man sällan erkänner, ens i efterhand). Man måste helt enkelt ha draghjälp i någon mening. Att ta klivet ut i ensamhet och inte veta vad som väntar är jobbiga grejer, bättre att vänta så man kan genomföra det hela hand-i-hand så att säga – ungefär som att byta in bilen hos en bilhandlare. Man slipper åka buss tills man hittat en ny bil.

Vi hade bekanta från Egypten på Sverigebesök i veckan som gick. De berättade att man i Egypten har dammat av en gammal sedvänja, också bland välbärgade och högutbildade, nämligen att männen skaffar sig en andra fru?!? Allt enligt det smarta att äta och ha kvar kakan-konceptet. Äktenskapsbrott är ngt väldigt fult där, men att ha två – faktiskt upp till fyra fruar – går enligt koranen alldeles utmärkt.

Det kan verka som en smidig lösning vid en första anblick – för mannens del – om förhållandet gått i stå. Men det har visat sig att den första frun sällan tycker att idén var så där alldeles strålande, när de på omvägar fått höra att det finns en nr: 2.

Tur att jag är fasligt nöjd med min fru, hoppas hon är det samma med mig!

Minnen by fejjan

Luktminnet sägs vara det starkaste minne vi har, lukten av något kan få oss att färdas långt tillbaka i tid o rum. Lukten av brända löv och bränt gräs får t.ex. mig att färdas tillbaka till sydostasien och mina resor där i slutet av 80-talet.

Häromdagen när jag fyllde år så aktiverades ett annat dylikt ”minnesresande”genom alla gratulationer på fejjan. Det var många glada minnen som dök upp då såväl gamla som nya och en del nygamla vänner skickade en gratulationsrad. Tack till er alla:-)

Det var andra året som jag fyllde år tillsammans med er på fejjan också. Det var en trevlig känsla att vara tillsammans med sina allra närmaste och samtidigt vara ”fejjan-tillsammans”, med folk från när och fjärran. På det stora hela kändes det som att livet var toppen!

Men säg den glädje som varar för evigt. Senare på kvällen, efter att vi kommit hem från en god middag på Söder, läste jag i Aftonbladet att enligt en undersökning så är man som lyckligast när man är 31 år. Typiskt, för är det Aftonbladet så är det sant - som den gamla devisen gör gällande.

Om jag inte missminner mig så gällde det kvinnor i just den undersökningen, men det torde gälla män också då vi inte är så olika när allt kommer omkring. Att man var på sin lyckotopp vid 31-års ålder berodde på att man då inte bara, fortfarande?!?, såg bra ut utan att man också hunnit utveckla sig som människa, hitta sig själv och utvecklat en egen – självsäker – stil, etc. Grattis alla som hunnit med att hamna rätt i den åldern (eller vilken annan ålder som helst för den delen).

Jag letar alltjämt efter bitar till livets vidunderliga pussel och tänker att kanske undersökningen inte gällde mig, för det känns som att livet är riktigt bra även fast alla bitarna inte ännu är på plats – mina 45 år till trots!

//glada air

ps. För mer "Aftonbladet-sanningar", se blogginlägget på IDG-bloggen. ds.

lite mer Littorin - why not?

Har inte lusläst varje rad som skrivits i Littorin-affären, men har redan utifrån min bristfälliga granskning undrat hur det står till så att säga.

Vad som har köpts av vem och till vilket pris, ev i en hall, har jag fortfarande ingen aning om. Däremot vet jag att Littorin hamnat i en, som man säger i Norrköping, lite ”trälig” situation – på ngt vaga grunder (sanna eller falska).

Peter Wolodarski skrev i gårdagens DN en ledarkrönika om Aftonbladets hantering av Littorin-affären och pressetiken, vilket jag fångade upp på fejjan idag. Det var Jesper Strömbäck, professor i såväl journalistik som i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitet, som tipsade om den. Jesper håller med i Woladarskis analys och kritik. Jesper har själv, självklart, skrivit en del på sin blogg om affären och redan i sitt första inlägg för cirka en vecka sedan var han kritisk mot Aftonbladet. Jag känner inte Peter, men jag känner Jesper och vet att han är en osedvanligt klok medborgare i dessa frågor. Alltså, då Jesper håller med Peter så håller jag självfallet med båda två i sak.

Peter skriver sin krönika inledningsvis att ”Att söka sanningen måste vara varje journalists första budord. I boken ”The elements of journalism” beskriver de amerikanska publicisterna Tom Rosentiel och Bill Kovach denna strävan som ett slags resa i förståelse. För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga. I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare."

Och det är här jag känner mig kallad. Läser om raden ”...även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare”. Ja, men tacka f.. för det tänker jag då. Men vad är skillnaden?

Låt mig ta ett exempel. Läste en chatt med Lena Mellin (tf ansvarig utgivare på Aftonbladet - own remark) häromdagen. Minns inte riktig när, hoppas ni ursäktar min ovetenskapliga precision då dagarna tenderar att flyta ihop i dessa semestertider. Men i alla fall, hon fick frågan om det där telefonnumret som nu går till ett dagis, men som tidigare hade tillhört Littorin och som utgjorde tung bevisning i Aftonbladets redan överfulla bevislåda. Hade man (AB) kollat upp att så verkligen var fallet? Nej, sa Lena ”Vi är inga poliser utan journalister…” Vi har kollat med dagispersonalen var hennes svar. Dagispersonalen.

Den källkritiska granskningen är A och O inom forskningen och det är tydligen på den punkten som vi skiljer oss åt en smula, reportrarna och forskarna.

Jag har själv, som 5-barnsfar, goda erfarenheter av dagispersonal från ett 10-tal olika dagis. Men om studenter på ett universitet, ens i en B-uppsats, skulle hänvisa till icke-namngiven dagisfröken som tung referens i ett arbete så skulle betyget obönhörligen bli MVU - Mycket Väl Underkänd.

//feel air

Kontaktannons

Blev först en smula fundersam då jag såg rubriken Kontaktannons på ett mail som jag fick i onsdags. Jag läste och förstod strax därpå att det var mig han sökte, explicit. Se annonsen i sin helhet i appendix nederst i detta inlägg.

Jag svarade bums JA!, utmärkt, vad sägs om Café Rival på söder kl. 13.30? Någon timme senare satt jag, tillsammans med air-team, i bilen på väg till Mariatorget. - När var det vi träffades för första gången egentligen? Uj, det var 17 år sedan. Det var en söndagseftermiddag på ett möte i en hotel lobby i Dublin.

Dagen därpå flög vi till Porto och hade några möten där och i Coimbra,
på ett av Europas äldsta universitet by the way. Därefter bar det av till Athen, och någon dag senare till Aristoteles universitetet i Thessaloniki.

En sex dagars odyssé tog slut med en SAS-flight via Köpenhamn till Stockholm, i samma andetag som en livslång vänskap just hade tagit sin början. 14 år efter vårt första möte var Hans toastmaster på min disputationsmiddag. En uppgift han tog sig an med världsvan hand och akademisk bravur. Hans tal fick mig att gråta - av skratt, ett minne för livet.

Vad är det som gör att man fastnar för vissa människor, medan andra passerar alldeles omärkt förbi här i herrens hage?

Jag har kommit på att i mitt fall är det nog humorn, skrattet och ”glimten” som varit ett grundfundament i många relationer. Även fast t.ex. Hans och jag inte hörts varje dag, varje vecka eller ens varje månad så har en litet sms, ett kort mail eller ett telefonsamtal fått mig att skratta eller le många gånger genom åren.

Tack alla vänner som får mig att skratta och le, livsviktiga ingredienser i livets härliga soppa - låt oss koka mer!

Allt gott!

Appendix:

”Äldre bildad herre med ett lyckligt familjeliv, fina uppvuxna barn, god kontakt med fruntimmer, många goda vänner, söker kontakt med en av sina bästa och mest uppskattade vänner, som bloggar fint och för övrigt verkar ha behållit gnista och livsaptit. Det enda oroande inslaget är ett nypåkommet perspektiv på sin egen begränsning. Om möjlighet till sammanträffande i Stockholms innerstad en timme onsdag 14 juli någon gång mellan kl 11.00 och kl 15.00 finns vänligen kontakta "Sundstro" snarast möjligt på bifogad mailadresse eller tillfälliga mobilnumret 0761-xx xx xx.”
Svar till "Pigg i knoppen, men sen i kroppen"