……att dö i läste jag förra veckan. Det var iofs i Metro så vi kanske inte ska ha för högt ställda förväntningar, men ändå.
Det stod att läsa att läkarna skulle få konkreta råd för hur man får medicinera personer i livets slutskede - hur man ska lindra smärta. Det har varit oklart på den punkten under en alldeles för lång tid. Varje dag som denna oklarhet har funnits har varit en evighet för många drabbade. Läkarna har varit genuint livrädda för att göra ”fel” då praxis varit att det som räddas kan ska räddas – till varje pris – även fast det redan är bortom all räddning.
Fram till idag har det florerat uppgifter om att personer som man försätter i s.k. palliativ sedering måste väckas var 4:e timme. Till vilken nytta ska man väcka - eller föra dem till medvetande - personer som inte vill annat än somna in för evigt? Känns lite ”overkill” – om uttrycket tillåts – fast tvärtom. "Vi kommer att skriva till landstinget för att tydliggöra att några sådana krav inte finns, säger Anders Printz, avdelningschef på Socialstyrelsen." Utmärkt, typ på tiden.
Jag vill så innerligt tro att det jag läste i Metro är rätt, att det stämmer. Jag vill så innerligt tro att man en dag i Sverige ska behandla människor i livets slutfas lika värdigt som vi behandlar våra halta och lytta hundar, magsjuka hamstrar, förgiftade guldfiskar och blinda katter.
Kanske det bara är en dröm, men låt den leva vidare – tills det är dags att somna in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar