Tankarna vandrade fritt

Natten hade varit bra, ovanligt bra. Sov en hel natt vilket inte händer oftare än att de gångerna går att räkna på ena handens fem fingrar. Jag hade dock missat en del av det som ägt rum nattetid, alla hade inte sovit en hel natt. Min fru kan räkna sina hela nätter på ena lill-fingret, faktiskt t.o.m. utan det.

Frukost från Pressbyrån på Centralen. Inte helt fel. Alex hade sålt sin lägenhet för att undvika att vara en del av bostadsbubblan, stod det att läsa i Metro.

Riiing! Pratade med ACE om ditt&datt. – Hur går det med ”allt”?, undrade både hon och jag. - Jorrå, sa båda, det är mkt nu. - Hur är det med familjen?, undrade hon. - Jo, men det är bra. Det är en utmaning att få det hela att gå ihop. – Din fru är en hjältinna, hälsa henne det sa hon. - Det ska jag absolut, sa jag och nickade instämmande, det är hon - indeed.

I tisdags kände jag mig som en modern riddare då jag färdades genom snö och is på väg hem från ett uppdrag långt ut på slätten i Östergötland. Tog en 150-grammare på Wallmans gatukök i Norrköping på vägen hem. N.O.S.T.A.L.G.I. 200 meter bakom mig låg min pappa begravd. 75 meter framför mig såg jag Matteusskolan där jag gick högstadiet. 150-meter längst med spårvagnsspåret, från där jag satt i bilen och åt, låg början på det miljonprogramsområde som fostrat mig under min uppväxt - Marielund. OBS! Ej att förväxla med Mariannelund.

På gatuköket städade en god väns föräldrar tidigt på helgerna. De tog pianolektioner och pluggade Franska. De hade uttalade ambitioner att ”bli något”. Undrar hur det sen gick? – Vad vill du ha att dricka? frågade hon i gatuköket. Hade tänkt köra vidare på min RAMLÖSA (med smak av smultron) som jag hade i bilen, men tänkte istället ngt i stil med att ”…varför inte bli lite wild and crazy nu när jag är tillbaka på min childhood playground?!?” och hörde mig själv svara att jag tar en Cola- Zero – vare sig mer eller mindre. Go big or go home.

Under min vidare riddarfärd planerade jag storhandlingen som jag skulle exekvera på ICA i Kungens kurva på vägen hem och funderade på hur natten skulle bli. Tankarna fladdrade och jag kände en enorm kraft, en kraft inför stohandlingen, den kommande natten och allt som komma skall därefter.

Volvon var min häst, själen min sköld och familjen mitt blod.

-Jo, hon är en hjältinna som sagt, sa jag till ACE. - Och det är du också, precis som alla andra kvinnor som inte sällan drar det allra tyngsta lasset än idag. 2011. Visst är det mycket nu – men som alltid – vill man väl så blir det bra. Framför allt om vi hjälps åt.