Ett vän i hettan

Några av er kanske minns blogginlägget om när jag mötte den håriga mannen i bastun i mellandagarna?!

Vi har setts många gånger sedan dess, samma tid (söndagar strax efter 11.00) i ångbastun på gymet.

Vi har installerat oss på varsin marmorbrits och utfört våra respektive stretchprogram utan att yppa ett ord.

Idag var dock ångbastun trasig och ångan lyste med sin frånvaro.

- Är det ok kasta? – Ja, visst sjålvklart absolut, sa jag. Han lät snäll och trevlig och JÖSSES vad han öste på. Vi hade alltså hamnat i den vanliga bastun.

Detta var ingen duvunge kunde jag raskt konstatera. Jag hade mött min överman intet ont anandes.

– Var kommer du ifrån?
– Kurdistan, sa han.
– Öh, har man bastu där?

Han berättade om Turkisk bastu och att han inte var särskilt imponerad, detta var bättre. – I Sverige det är micket bra, micket- micket bra.

- Så är det, sa jag. Jag fortsatte och berättade att mina föräldrar var från Finland och att man där ofta har vedeldade bastun med eld under stenarna.

- Jag förstår, som på pizzaungnen, sa han.
– Ja, precis som på pizzaungnen, sa jag.

Han kastade på mer vatten och berättade om hur imponerad han var av Finnarna som ”kasta sig på snö och sen bastu igen!”

En Kurd, en finne och en bastu i Stockholm, outgrundliga äro herrens vägar – underbart!

allt gott!//doc.