Måndag

Dagen började med lagom köer in från söder om söder och solen sken. I mina lurar ljöd Angie Stone – mkt som känns bra just nu. Gäller att ta tillvara på känslan, förvalta den väl.

Efter en hektisk vecka stundade en intensiv helg, bl.a. skulle det omdisponeras rum och sovplatser. Treåringen, som i morse konstaterade att han blivit STOR kille och nu skulle sälja sin spjälsäng på blocket, sov sin första natt i eget rum – i egen säng. #s.t.o.r.t

I fredags spanade vi lite TV för omväxlings skull. 
- Tänk att hon (Ingrid Bergman) gifte sig med honom, Rosselini. Han såg ju ut att vara närmare 50 år och hon en av de vackraste i världen, sa min fru.

-       - Well, honey, jag fyller 48 till sommaren och du är den vackraste i världen;-), sa jag.

…och där kommer bollen, två killar – gissningsvis 10-11 år gamla – spelade fotboll ”på två mål”. Bollen rullade mot gungorna där vi stod i lekparken och jag tjongade till den, vill ni se lite Zlatan-moves undrade jag. Dessvärre ville de det. Vi dribblade lite, turades om att lägga straffar och jag kände att mitt bästföredatum i branschen nog passerats vid något omärkt ögonblick.

När pulsen lagt sig och våra Egyptiska vänner skulle komma på middag så kände jag att bäckenet och vänster ljumske inte alls uppskattat min ouppvärmda ”uppvisning” på bollplan. När kvällen sen kom och vi skulle krypa till kojs, i samma underbara dubbelsäng – för första gången på år och dagar – så blåste förändringens vindar. Efter att växelvis under år sovit i gästrummet så skulle vi inta våra respektive platser – var det tänkt.

- Jag har bytt sida, sa hon.

- Bytt sida, jag har ju sovit på den sidan sen urminnes tider och ska man ändra på den här nivån så måste man ju bedriva lite förändringsledning, right?

Glad i sinnet, efter en natt på min nya sida - som jag redan gillar, och lite Voltaren på fickan går färden vidare mot nya mål i livet – stora som små. En dag på kontoret väntar och det andra av fem kapitel på boken ska in på fredag!

Life is life//glada//doc.

gårdagen i bild

Arlanda på morgonen för vidare färd till

Oslo och spännande uppdrag. Åhörarna var alla verksamma inom teknik- och informationsintensiva verksamheter varför fokus fick bli på människan, den s.k. beslutsfattaren.

Sent flyg från Oslo till Köpenhamn och även fast FB översvämmas av "flygplansvingebilder" så kunde jag inte låta bli då det var en osedvanligt vacker flight.

Just klivit upp på anrika Savoy i Malmö, strax dags att köra så det ryker mellan 09.00 - 12.00 för att sen flyga hem och ta en av de små på simskolan. Livet på en pinne, inget att klaga på - tvärtom!

glada//doc.

Gårdagen började

bra, mkt bra. Ingen tokstress (som man säger i Norrland), förhållandevis stillsam frukost, hänga tvätt, plocka i/ur diskmaskin, muta de små med lite film (vet, helt förkastligt men ibland ett "litet måste" för att få ihop "det hela"). På det stora hela en morgon som jag inbillar mig fler känner igen sig i.

Sen lämning på dagis utan stress och avfärd mot Arlanda. Där hade jag det mkt stora nöjet att få posta två avhandlingar till en (klok?) person som efterfrågat dessa. Konstaterar nöjt att innan det hela är över så har flera personer läst dem, vilket är bra mkt mer än de 1.8 personer som läser en genomsnittlig avhandling - som jag läste någonstans:-)

På tal om forskning. Satt där, skulle ombord på planet - som man meddelade var försenat - så bara sa det "klick". En tanke som jag tror vi varit på spåren, ett (lukrativt) forskningsuppslag skänktes ned från ovan (eller var det nu kom ifrån). A, nu, JA! Det verkligen kändes i hela kroppen, länge. Då är det bra. Bitarna föll på plats -> så gör vi!

När jag klev upp från underjorden, efter att ha angjort Malmö med flygtåget från Kastrup, så bjöd Malmö på fantastiskt vårväder, +17C och klarblå himmel! Det tackar man ödmjukt för.

Eftermiddagens gig gick av stapeln på Hotellet vid "Triangelen" och kvällens utsökta middag ägde rum med nyfunnen vän och kollega på - ett för mig sen förr mkt bekant ställe - Gamla Brogatan.

- Du kommer nå dina mål, sa hon.

- Jag har redan nått dem, vi har mat på bordet, spännande jobb, på mkt god väg att skapa det liv vi vill leva (tid för barnen och varandra) och bilen är fulltankad, sa jag.

Just jobbat några timmar, dags för ett pass på gym:et här på hotellet och sedan länge inplanerad lunch med vännerna från TF i Malmö. Därefter kallar plikten för eftermiddagens uppdrag där mod kommer att vara ett centralt tema, mod att göra det som krävs - för att nå dig man vill. 

Dagens avslutas därefter med tågresa över bron och flyg hem till min flock. #happy

Allt gott och bäst!//doc.

Vi lekte sommarpratarna

Efter mycket pusslande, letande efter datum och mot slutet förbluffande få ombokningar så var det äntligen dags att mötas - på riktigt skulle det visa sig.

Tre talare från helt olika världar hade "hux-flux" hamnat vid samma bord, på något sätt hade vi connect:at - eller i vart fall misstänkt att vi skulle göra det.

Minns ni när vi (eller "man var") var runt 30 så skulle det ofta ges sken av att livet var så rätt, så lätt, så planerat, så fint och framgångsrikt? Nu satt vi där, utan att egentligen känna varandra osså började vi prata och då menar jag prata på riktigt. Inte om väder & vind utan mer som om det var det stora samtalet om livet som skulle äga rum, vilket det också gjorde.

Naket, ärligt, härligt - utan ambitioner att måla upp bilder som inte fanns. Utan behov att få sin historia att se ut på ett speciellt sätt, i ett speciellt sken.

- Såhär pratar man normalt - i bästa fall - bara med sina allra bästa vänner, sa någon fem timmar senare.
- Ja, sa vi andra, det är alldeles uppenbart.

Gamla vänner går, som jag tidigare nämnt, inte att få nya. Men att som äldre få nya går sannerligen inte  heller av för hackor!

Glad helg!//doc.

För en vecka sedan

 var jag tillbaka till Norrköping, en stad i mitt hjärta. Jag var tillbaka för att gå på en föreställning i Värmekyrkan, i det bedövande vackra industrilandskapet. En fjäril med förhinder, en föreställning om viljan och rädslan – en föreställning om livet. En alldeles fantastisk föreställning.

Föreställningen byggde på Ulrika Malmbergs självbiografiska texter, texter som lästes av Kelly Taiton, och på musik skriven av Ulrika och Peter Malmberg.

På väg dit sprang jag ihop med en gammal mycket god vän, en av mina absolut närmsta från förr. Vi pratade om livet, summerade läget, barnen, familjen, jobbet, träningen. Han är pilot och hade hört att bolaget skulle börja flyga med en alldeles ny flygplanstyp.

- Vore kul om det skulle bli av, vore spännande att få flyga de sista 10 åren med en riktigt modern kärra, sa han.

De sista 10 åren? Det var inte länge sedan han flög sina modellplan på Himmelstalundsfälten och drömde om att bli pilot. De sista 10 åren.

Ewa Fröling intervjuades i Aftonbladet förra veckan och konstaterade att ”när man passerar 50, 60, då hajar man vad livet blev, sedan är resten bara en konditionsfråga. Nu är det verkligen sista dansen. Ska du orka eller inte? Vad har du för projekt? Har du några drömmar kvar?”

Jag och många av mina närmasta närmar oss 50, många av oss har nog gjort ett snabbt överslag och konstaterat hur det har blivit – so far. Vilka är drömmarna vi har kvar och vad håller oss tillbaka? Gör vi det vi önskar, lever vi de liv vi drömt om?

Svaren varierar och skälen till en det ena än det andra likaså. I föreställningen – En fjäril med förhinder – var ett genomgående temat att rädslan att misslyckas ofta överskuggar lusten att lyckas.

Go big or go home, förverkliga dina drömmar här och nu – sen kan mycket väl vara försent.

…de sista 10, 20, 30, 5 eller 3 åren.

Året var 1997

1997, kom jag på nu, förövrigt också namnet på en hyffsat lyxig krog som jag jobbade på i min ungdom i Hongkong – året för det var 1986.  Några år dessförinnan hade jag och några andra, på den tiden s.k. glada laxar, spenderat en sportlovsvecka i Mayrhofen.

Räknar nu ut att det var ganska så exakt 30 år sedan. Följer min betydlig yngre polars Julius, som by the way fyllde år häromdagen – grattis i efterskott!, som nu huserar i just Mayrhofen. Underbar bild nedan och härlig story på bloggen Julius!

Jo, 1997 var det ja. Reste kors och tvärs, hade årskort på SAS och landade någon gång på Falun/Borlänge Airport. Såg en skylt: Romme Alpin. Varför åker man dit när Åre finns?

Förra helgen lyckades jag och frun ta oss till just Romme, bara vi två. Svaret på varför man åker dit tog mig 16 år att lista ut. Det är nära och det är helt ok skidåkning, nog med åkning för att vi som åker så sällan ska bli allvarligt trötta och mycket nöjda.

Vi köpte nya pjäxor, vi åt gott, tog det cool och sov mycket. Vi gjorde just precis allt som jag normalt inte gjorde i någon större utsträckning under alla åren i Åre, med undantag för den goda maten.

Igår hade vi sen nästa stora alpina dag, det tredje berget för året skulle besegras (Romme var alltså ett av dem och Nolbybacken i Sundsvall den andra) och på tur stod Hammarbybacken. Visst, inte världens längsta backen men riktigt trött blev man i alla fall. En tanke som slog mig var att det kan inte finnas särskilt många huvudstäder i världen med en slalombacken så pass centralt.

På kvällen tog jag en afterski-bastu som sällan skådats, jag blundade och tänkte att detta kunde varit Chamonix, detta kunde varit Åre eller Aspen, jag öppnade ögonen och konstaterade att jag var hemma i radhuset med mina nära och kära - borta bra men hemma bäst!

Allt gott, hoppas ni haft bästa påsk och lagom med must. Bra! Glada//doc.

Efter en härlig helg

är vi åter i vardagen. Har märkt, precis som ni - i synnerhet ni som följt denna blogg från början, att antalet inlägg blivit färre, tankedjupet grundare och eventuella reflektioner plattare.

Att få vara med sina barn är ett privilegium, är någon ovan där väldigt tacksam - men det är inget som göder min kreativa ådra på sikt. Vi går nu in i vab-vecka nr: 12, 17, 89?

Förlagt mina Sennheiser superlurar (på Centralen för att vara 100 på att aldrig mer få se dem), liksom mina favvoläderhandskar (på samma ställe) och dessutom passat på att tvätta mina senaste iPhone-lurar (hemma i tvättmaskinen). Tappat räkningen. Tankarna spretar, input:en bristfällig och bloggenergin låg.

Men ni ska ändå få latest news, ni rättfärdiga ute i samhällets alla hörn och på dess kanter: jag har just dammsugit både under och på köksbordet. Det var allt för idag och för denna vecka, kanske. Kanske inte.

Allt gott!//doc.

Ännu en vecka

i vab:ens tecken börjar gå mot sitt slut. Intet nytt att rapportera utöver en hygglig förkylning. Kanske, kanske lyckas frun och jag åka lite skidor utför i helgen! Vore great fun då vi so far lyckats skrapa ihop ett åk tillsammans sen vi träffades för 7 år sedan:-) Lovar att avlägga rapport på hur det hela förlöpt!

Jo, ifall att lusten faller på så klicka på länken överst i högerspalten och lyssna på programmet Hultling på P4 där vi samtalade om det svåra samtalet och livet i stort, lite förenklat.

Allt gott och bäst, trevlig kväll och bästa fredag!//doc.

ps. på skildbilden ovan är det inte jag (vilket du inte heller trodde) utan min favvofilmar-dude Julius Aspman i egen hög person som softar lite extra. ds. 

Igår hände det igen

Fick återigen frågan: "Har du skrivit någon bok?" Nej, jag har bara skrivit en doktorsavhandling och den behöver du inte köpa. Du får den och 1000 kr om du läser den, sa jag:-)

- Tack, men eh *log*, ne det blir nog lite för svårt *log* igen.
- Ok, då har jag good news, i början av april ska vi in med intro + första kapitel till förlaget på den kommande boken!
- Låter kanon sa hen och *log* igen (denna gång stort).

Frågan och diskussionen gav oss extra bränsle och därav skrivardag idag!

Bästa helg där ute i herrens hage och om ni inte har annat för er så lyssna då på ett spännande samtal om livet på Hultling på P4 i kväll 22.05 - 24.00. Det är Katarina Hultling, Claes Hultling och jag som samtalar första timmen om livet i stort - lite förenklat. Temat är det svåra samtalet.

Glada//doc. 

Susar in mot stan...

längtar hem och en lång dag lider mot sitt slut - en lång och bra dag! Klev upp 06.00 i ett av Skånes högst belägna hotellrum och körde sen ett frukostseminarium där mellan 08.15 och 09.00.

Taxi 09.10 och färd till Öresundståget som i sin tur tog mig till Kastrup och vidare färd mot Landvetter. Göteborg tog emot mig med öppna armar och innan jag skulle gå på scenen så hann jag lapa i mig en kvart av de värmande strålarna!

Återigen konstaterade jag, som så många gånger förr, att ge är att få. Eftermiddagens tema var Learning for life och jag talade bland annat om just livet, hur jag ser på tingens ordning och inte minst varför.

En kvinna kom fram till mig efteråt och satt ord på det jag gör: EDUTAINMENT. Nu vet ni, nu vet jag. Har tidigare alltid sagt att jag "lurar" folk att lära sig. Att underhålla och undervisa i ett och samma andetag är alltså vad jag gör, edutainment.

...och strax därefter kom en person fram till och berättade att hon hade hört mig för ganska exakt två år sedan, vid ett liknande tillfälle, vid ett liknande prat. Hon berättade för mig att det mötet hade fått henne att ta avgörande steg, viktiga steg i  hennes liv. Hon berättade vad hon hade gjort och jag kände stor glädje, stor tacksamhet. Det kändes i hela kroppen.

Att får höra en sådan sak, en sådan historia gör att jag får bränsle att ge mer. Att få vara med och göra skillnad är en ynnest, det är en dröm som jag ämnar vårda ömt.

Tack alla för idag, tack för det vi tillsammans har gjort så bra! Glada//doc.

Pengar = lycka?

Blev igår intervjuad om "karriärsbeslut", dvs. hur "man ska tänka" när man väljer karriär, ev. byter jobb osv. Well, mitt förslag var att vi anlägger ett lite mer existentiellt än traditionellt perspektiv på frågan, sa jag. Ok, sa journalisten.

Summa summarum blev ngt i stil med att alldeles för många låter lön, prestige och status styra i alldeles för hög grad - allt enligt mig alltså. Viktigt att det ser bra ut och att man tjänar mycket pengar för då ser det bra ut och alla tänker att hen går det bra för och se så mycket pengar hen tjänar, osv.

Dag nr: xx i vab-schemat började ta form, idag var det semi-vab - dvs. barnet ej väldigt sjukt. Kommunal färd till Farsta med 181:an. Kolla lite overaller (ifall på rea), köpa påskris och mata duvorna. Men har vi bröd? Svar nej. Bums ned på Hemköp och sen upp på torget.

Vi hittade ingen overall, duvorna blev mätta och vi hade en fantastik förmiddag och dag. Så nu har jag smitit efter att svärmor löst av mig och färden går mot Arlanda.

Jo, hur var det då med pengar och lycka, vad är korrelationen - egentligen?! Tog del av en studie som bland annat vår (besluts-) husgud Kahneman varit med och kört i USA. Det visar sig att människor som tjänar mindre än 60.000 USD/år tenderar till att inte vara särskilt lyckliga, och dessutom bli olyckligare om inkomsten sjunker ännu mer. Detta var inget nytt eller konstigt. (bilden nedan är inte från den studien).

Det som däremot förvånade forskarna var att de så gott som aldrig någon sin sett en så rak kurva när det kom till en nästan kliniskt frånvarande korrelation mellan ökad inkomst och stigande mått av lycka.

Vad kan vi lära av detta? Misstänker att det är ett och annat, men inget nytt. Pengar är bra att ha, osv., men inget som gör oss särskilt mycket lyckligare - om ens alls. Så, cooLa ned lite. Lagom är bäst, som alltid.

Allt gott och bäst//doc,

Utan att gå händelserna i förväg vill jag bara kolla av intresset en smula. Så, upp med handen om du är det minsta nyfiken på vad som t.ex. kommer stå i det första av bokens fem kapitel!

Helgen förlöpte i kalastecken

Det var nära och kära som samlades kring omsorgsfullt tillagad underbart god mat - tack bästa frun! - och därpå traditionsenlig kladdkaka + last but not least Skumbananglass (I know, det var lite "spooki", men nytänk ska premieras).

Tänk sex år har gått sedan vi kom hem från BB-Stockholm, solen sken liksom i dessa dagar. Förutom de fyra som alltid är hemma så lyckades även den förstfödda att pricka i ett MKT väluppskattat besök.

Att vara omgärdad av sina barn, sin familj, lite kusiner och deras barn kan te sig som en självklarhet - men är det inte. Verkligen inte.

Idag hade jag ynnesten att få var med och spela in Hultling på P4 med Katarina Hultling och hennes bror Läkaren Claes Hultling. Programmet handlar om Det svåra samtalet. Det blev ett - som jag uppfattade det - ett härligt samtal om livet, om samtal som "inte är alldeles enkla" och om funderingar om vad som gör människor lyckliga + en hel del annat. Rekommenderar starkt, sänds kl. 22.00 - 24.00.

När jag lämnade studion på Söder styrde jag kosan mot Cafe Rival, solen sken och jag kände mig berusad - berusad av livet. En milt uttryckt mäktig känsla att tre människor (den fjärde på bilden var inte med i första timmen) som samlas - utan att tidigare har mötts (alla tre) - helt naket och rakt upp och ned för ett samtal av det här slaget - och att det känns som den naturligaste saken i världen.

Varmt och hjärtligt tack Katarina, Claes och Maja! #tacksam&glad//air

Lagom är bäst och kärleken oändlig

Uppehåll på bloggandet i nästan två veckor, så kan vi inte ha det -> nu åter vid spakarna. Annat som kommit emellan. Livet.

Vab:andet gjorde ånyo sitt intåg i vår vardag. I dagarna som gått har jag blivit påmind om mycket gott, om vad som är viktigt på riktigt. Har också fått lära mig ett och annat, bland annat att "Jesper på dagis har två mammor, det kan vara bra att ha om den ena går sönder". Kan det vara en "plastmamma" han menade tro?!

Han har också berättat för mig att han älskar mig och det får den mest stressade föräldern att smälta. Sen lade han förvisso till att han även älskade sopbilen och kaninen och min 75-åriga mosters nya kille (som han träffat 1/2 gång). Det är väl å andra sidan just detta som är en stor del av tjusningen med kärlek, att den är oändligt - man kan älska många om man själv får mycket av den varan.

Sen har vi också hunnit lära oss en del om grabbarnas värld, att allt som liknar godis inte är godis. Lärdomarna kom till oss vid ett IKEA-besök, se bild nedan. "GODIS!" Ne, inte godis...

Learning på doing gällde också detta med kanelbullar, för mycket av det goda blir aldrig bra i en liten mage.

KaaaaanääääÄÄÄlbuLLen var god sa Maximilian och förstod senare varför devisen lagom är bäst har kommit till:-)

I kväll anländer den förstfödde, i kväll somnar vi med alla under samma tak, livet som bäst.

Glada//air

Minns ni flourtanten?

Kommer ni ihåg den stackars damen, alltid med ett leende på läpparna, som stack in huvudet i klassrummet på glada 70-talet och möttes av ett öronbedövande BUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!! – ungefär som när ett bortalag kliver in på en fotbollsarena i fiendeland?

Det enda hon ville göra var att hjälpa oss småbarn att hålla tandtrollen stången. Vad fick hon för det? Idag förstår jag henne bättre, idag förstår jag henne fullt ut.

Måndag för oss alla, morgonen börjande bra och jag kände mig full av förväntan inför det som veckan bär i sitt sköte. Sen dök den obönhörliga frågan upp; Vem lämnar och hämtar på dagis? Vi turas verkligen om i konstruktiv anda, men barnen upplever det som om jag hämtar och lämnar 9/10 gånger.

-       OOOOOOOOHHHHHHHH-NOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!, NEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!, VAD  TRÅKIGT…. VARFÖR?!?!?!?!?! PAPPA-BAJSKORV!!! :-///

Inte lätt att bli profet i sin egen hemstad konstaterade jag för någon vecka sedan och samma verkar gälla i sin egen familj. På alla IT-/Managementkonsultbolag står man inför utmaningen att ”nå högre upp i näringskedjan”, dvs. att föra dialog och sälja till de som har pengarna, makten och beslutsmandatet. Hemma hos oss gäller samma tänk och högst upp finner ni således inte mig, jag kommer strax efter/under lånekaninen. Förslag på strategi för skapa en bättre dialog och nöjdare "kunder"?

Allt gott och bästa vecka, med eller utan flour och ev. lämning-/hämtning från dagis//doc. 

Soft lördag,

dammsuga lite (en smula), tvätta undan och stx laga lunch. Solen tittar fram och blåser livsande i befolkningen.

Tog själv just ett beslut, var lite osäker - fast ändå säker. Känslan fanns där och den sista pusselbiten fick jag per mail från LA - tack ML. Känns det rätt så är det rätt, så galet rätt! Gång efter annan - har jag noterat - så är det  inte själva beslutet som är svårt utan att våga. #mod

I veckan som gick togs denna härliga bild (på Kistamässan) som jag vill dela med mig av, glada miner och spana in "lill-Fakiren" - vilken blick!

Nu tina rödspätta och sen börja samla tankarna för dagispolar-festen som startar 16.00 - sharp!

Allt gott och väl, kraft, mod och bästa helg!//doc.