Den blomstertid

Ett par 3 skolavslutningar avklarade.

En på engelska skolan igår, även fast jag och Maxi gick omkring utanför mestadels. Men vi var där.

11-åringen som gick ut sitt första år på nya skolan, tiden flyger i väg. Hon var så glad och så var vi.

En annan skolavslutning på distans, minst sagt. 17-åringen hade sin skolavslutning i Malung och befann sig själv i Norrland och vi i Stockholm. Men i går var det, nu sommarlov också för honom.

Vi längtar efter dig – underbart att ses snart!

I dag var det 8-åringens tur.

Någon skrev på fejjan att detta med skolavslutningar är en känslomässig berg&dalbana.

På duken rullande ett bildspel med bilder från året som gått, utflykter och ägglossningen då farkoster kastades ned från skoltaket fanns dokumenterat, bl.a.

Jag tittade på henne och mindes tillbaka till den varma sommarmorgon då hon såg dagens ljus för första gången, när narkosläkare Drugge kom ut med henne i sina händer – ja händer, inte armar.

Tårarna bara rann för mina kinder då jag smekte varsamt hennes huvud, berusad av alla intryck och känslan av all oro som lättat ankar.

Hennes ankomst var ett mirakel och bara gudarna visste vilken väg livet skulle ta.

…där satt hon idag med blommor i sitt hår och livet i sin famn – och mina tårar rann igen.

Underbart!//doc.