Är du mer seriös än dig själv?

Pratade med en person för några veckor sedan, det gällde en jobbgrej. Det var visst ngt väldigt viktigt. När har det inte varit det? undrade jag.

Väldigt "viktiga personer" skulle man få träffa och det var väldigt viktigt att vara väldigt seriös. Mmm, okej, IC. 

Funderat en hel del på det där mötet alltsedan dess och inte minst på hur man blir sådär dödligt seriös och viktig, och inte minst hur man förväntas uppträda när man ställs öga mot öga med de som förärats med denna upphöjdhet? Är inte alla människor, by the way, lika viktiga?

För mig är det viktigt att känna av, läsa människor och miljöer - tror det kallas för social kompetens eller ngt dylikt - och möta personer man möter där de är och att möta personer med respekt oavsett var på "skalan av viktighet" de råkat hamna under livets gång. 

OCH, och nu kommer det viktigaste av allt - att samtidigt förmå att vara sig själv så långt det bara går. Man är aldrig så stark som när man är sig själv. Aldrig. 

Det kanske inte funkar alltid och överallt men då finns det andra som i stället kan kliva in - vara sig själva - och bidra på bästa sätt. 

Att vara sig själv är seriös business, kanske det viktigaste av allt, det motsatta kan nog t.o.m. vara skadligt för själen och oseriöst - inte minst mot sig själv. 

Glada//doc.

GO BIG OR GO HOME!

Förra veckan när jag var i Vilnius och talade så fick jag en bok - Taming Tigers - signerad av författaren själv. Jim hade skrivit, såg jag efter min hemkomst, att; ”Ari! Act Boldly – Not Rationally! Write your story!”

I will Jim, I will. Tiden är knapp, act boldly och skriv din egen story – ingen annan gör det åt dig och framför allt gör ingen annan det bättre du själv.

Rubriken för detta inlägg var trycket på en tröja jag bar från O´Neill vid en ”modevisning” (ja, well, ni förstår, minns inte riktigt) på kårhuset i Sundsvall i slutet av 80-talet. Kom att tänka på rubriken då jag såg Pirlos straff mot England - i övrigt inga likheter. Alltid tyckt att Pirlo ser cooL ut, men aldrig gillat Italiensk fotboll.

Benny Haag uttryckte saken alldeles förträffligt på sin blogg igår; "Och så lite fotboll förstås! Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Italiensk dito. Jag tycker mest att de ramlar lätt och därefter ordnar med sina frisyrer som kommit i olag." Och du Benny - by the way, grattis till 10 år!

Men så alltså Pirlos straff. "Ballar av stål", skrev Danmarks anfallare Nicklas Bendtner på Twitter. Kunde inte sagt det bättre själv. Världsklass, hur kan man, hur vågar man?!? Tappar andan och låter mig förföras - gång på gång. Han inte bara ser cooL ut - han är dödligt dito. Hur is-cooL som helst. 

TÄnk vad häftligt det är med folk som vågar agera BOLDLY!

Tidigare i veckan, eller var det i helgen?!? (börjar ha lite dåligt verklighetsfokus, eller sämre) dök annonsen nedan upp i DI. Där står att läsa; "Jag köpte den här helsidan bara för att påminna dig om att allt du läser i den här tidningen är FEL."

Inte heller alldeles blygsamt – I like. BOLDLY. Det är min polars Magnus Lindkvist som köpt en helsida i DI för att promota för sitt gig den 28 augusti i STHLM; jag gör detsamma här och är sorgsen för att själv missar det ”på grund av” av en forskarkonferens i Istanbul. Men då du och dina kompisar ämnar gå så kan ni bums boka biljetter genom att klicka HÄR.

Så, act boldly och skriv din egen story med börja här och nu - ok? Bra!

Glada//doc.

Nu också på engelska

Speaker Presentation på Riabacke.se

Helgen som gick

På FB stod uppdateringarna som spön i backen, den ena lunchbuffén grannare än den andra. Det är onekligen en mkt speciell helg, på gott och ont. Väljer att fokusera på det goda.

Vi valde Kolmården och fick den bästa dagen där ever. Då ska man veta att jag säkert varit där 30-40 ggr. Lagom varmt, nästan inget folk och djuren var på, liksom barnen.

Varm i hela kroppen av att se hur barnen lever upp en dylik dag, hur minstingens ögon var stora som klot och hur kamelens bajsande redan nu vuxit sig till ett minne för livet.

Dagen efter var det en av dessa underbara dagar utan några som helst planer. Lite lek i parken, lite cyklande och skejtande.

-       Meh, är det du? sa vi båda samtidigt. Ett bekant ansikte dök upp på gården.

-       Skejtar du också? undrade han.

-       Japp, försöker så gott det går.

     Har funderat, sa Martin, på det här med att vara normal eller som alla andra som konstaterar att ”nu är det försent” vid 35 års ålder. Försent för en hel massa saker. Vad säger du? fyllde han på.
Det är aldrig försent att leva, sa jag. Det handlar bara om att våga och ibland krävs det att man inte är som alla andra – om det är det som krävs.

Jag passade sen också på att undra vad som var fel i skallen på mig – eftersom Martin  är läkare – vad gäller balansen. Han förklarade pedagogiskt att det har med hjärnans plasticitet att göra och att det bara är att nöta på så kommer allt mer av den "försvunna" balansen tillbaka.

Jag har nött och nött och hållit mig från de stora ramperna sen förra kraschen som ägde rum i början av maj.

Igår var det sen dags för att testa hur, eller om, hjärnans plasticitet hade gett någon effekt. Absolut, det gick så mycket bättre än senast – hoppet lever. Fick känna lite tyngdlöshet i Rålis skatepark och fyllde på med energi!

allt gott!//doc.

Glad midsommar!

Dagens inlägg och glada hälsning hänvisar till fjolårets rader - klicka HÄR! - om vad midsommar är - håll tillgodo och må solen skina på er!

Glada air-team som strax angör Kolmården

Underbar morgon

i Vilnius efter en härlig dag i går. Snart dags att bege mig ut på stadens gator för att insupa förmiddagens folkliv och intryck från denna vackra stad. Bilden nedan tog jag nyss från min balkong på hotellet.

Brukar ofta säga att den verkliga uppsidan på mitt jobb - utöver att få göra det jag älskar! - är att träffa så många trevliga och spännande människor. Igår var en sådan dag, igen. Träffade bland annat en djuphavsdykare, fridykare tror jag visst det heter - Jim Lawless heter han by the way och han var första Engelsman under 100 meter.

Mer om allt detta längre fram, nu dags att bege sig ut i solen!

Glad dag!//doc.

Veckan som gick

gick i vab:andets, jobbandets och resandes tecken. Skönt med helg. Lite tid att hinna landa innan de sista veckorna innan semestern tar vid. Nu nya tag, men först en tillbakablick som sagt.

De små har bland annat roat sig med att bygga en affär och bjuda ut diverse varor till försäljning. De ser ut som säljande typer men tappar snabbt den affärsmässiga hållningen om inte kunderna är dem tillmötes (framförallt den av den av dem som är ngt kortare än den längre).

I torsdags var jag i Helsingfors och talade på galet vackra Finlandia Huset, ett av Alvar Aaltos många sköna, enkla och stilrena skapelser. Redan i taxin kände jag hur det kändes i hela kroppen att omgärdas av allt det finska som jag någonstans saknar. Språket, byggnaderna, kynnet. Solens strålar värmde gott och jag blickade ut över staden med dagens "venue" i ryggen.

Lunch på klassiska Lasipalatsi på Mannerheimgatan, vackert, enkelt och galet gott.

Därefter dags att möta upp med de finska beställarna och deras gäster vid eftermiddagsfikat som bestod av klassiska finska rågmackor - less is more.

Inga krussiduller, bra för magen och kaffekopparna i rakaste rader jag någonsin skådat.

Idag vab och imorgon tidigt flyg via Riga till Vilnius för ett stort och roligt event där jag är keynote och presenteras på följande vis:

"Dr. A. Riabacke dalyvavo kaip pagrindinis pranešėjas daugelyje įvairių renginių, pavyzdžiui: susitikime „Oracle’s Nordic Partner“, IBM forume ir renginyje „SAP Butterfly Event“. Be to, Dr. A. Riabacke sakė pagrindinę kalbą per Stokholmo ekonomikos mokyklos verslo magistro diplomų įteikimo ceremoniją ir kalbėjo susitikimuose su aukščiausiais didžiųjų pramonės įmonių (ABB, „Volvo“, „Ericsson“ ir Švedijos įmonių konfederacijos) vadovais."

Se gärna denna nya (4-sidiga) info-pamflett på engelska -> läs begrunda och skicka till 120 valfria internationella affärskontakter och avlägsna släktingar.

Resultatet kommer inte låta vänta på sig, 12 värdefulla gåvor kommer att trilla ned i er trädgård - från ovan där - senast på midsommarafton. Trust me - I´m a doctor.

Allt gott och bästa start på veckan!

Det kan bli rekord även fast det inte blir som man tänkt

Den gångna våren har varit all time high på vab-fronten. Ingen gång under småbarnsåren 1993 – 2012 har jag varit i närheten av dessa siffror. Helt enkelt ett svårslaget rekord.

Har hunnit tänka tanken att om inget allvarligt tillstöter, dvs. livshotande, och vi håller oss till förkylningar, feber, magsjuka och dyl. så kommer nog detta rekord stå sig långt bortom min epok.

Men rekord är som bekant till för att slås och innan bläcket ens hunnit torka i familjens rekordböcker så dök chansen upp som en blixt från klar himmel och stavas: v.a.t.t.k.o.p.p.o.r! (visste ni att det är lika ok och använda vattenkoppor?)

Nu löst av frun är således själv just tillbaka i förortsboningen efter en härlig dragning i Solna. Cheferna där var resultatorienterade och tog efter min dragning genast fram utvärderingen ”live”. Resultatet lät inte vänta på sig – det är en skala 0-10 ni ser på bilden - och jag tackar och bockar ödmjukt!

En liten fågel viskade också i mitt öra häromdagen att jag på de senaste 90-utvärderingarna för Talarforums kunder har ett snitt på 4.8 (skala 1-5). Det är i någon mening mitt säsongsrekord, eller SB kanske är mer korrekt benämning.

Stolt men inte nöjd som Per Nuder skulle uttryckt saken. Rekord är till för att slås. Börjar redan imorgon då jag ska tala i Finlandiahuset i Helsingfors. Ska bli kul och väldigt speciellt, tror min kära mor ovan där är både stolt och nöjd.

Två säsongsrekord på en och samma dag, kan inte bli bättre, och jag misstänker att det förstnämnda kommer att bli svårslaget när vi lägger de kommande veckorna till det aggregerade resultatet!

Vill man så kan man!//doc.

V.A.B – vad bra det ändå blev

Hörde min frus röst någon gång på morgontimmarna;

-       "Jag tror att Maximilian har feber."

När en mor tror sånt så är de så, de känner sina små troll som en del av sitt eget jag. Vi konstaterade unisont att detta var inte ”rätt vecka”. Hon har fullt med möten, jag likaså och tre gig i Stockholm och Helsingfors.

Rätt vecka? Alla som lyckats pricka in ”rätt vecka” för vab upp med handen. Ingen? Misstänkte väl det. Det är liksom inte så livet fungerar. Sagt det förr och det tål att upprepas: Människorna planerar och gud skrattar.

Vilka möten har jag? Börja med att ställa in dagens lunch. Kanske jag kan ta telemötet i alla fall?

Sen, så sakteligen börja gilla läget. Nu är det som det är, även fast ngt oplanerat. 5-åringen fick ta sparkcykeln till dagis. Jag strosade dit i min förortsmundering, Converse och keps.

Redan på väg tillbaka kändes det som att detta kommer bli en alldeles utmärkt dag, även fast den inte blev ”såsom jag hade planerat”.

Lite Ipren till sjuklingen, en stor kaffe till mig och nu sitt/-ligger vi här i soffan bröst mot bröst, pappa och son. Försöker suga i mig av lugnet, försöker att konservera denna stund - en stund mitt i livet. 

Vad bra det ändå blev, kanske bättre än planerat//doc.

Dagens i-landsproblem

Plockade ihop mina attiraljer för dagens ToR tripp till Linköping och märkte då att jag inte hittade mina hörlurar. Det var inte vilka hörlurar som helst utan mina Noise Cancelling Sennheiser PXC 450.

Läser på nätet att ”Noise cancelling-tekniken är inte helt ny, även om det först är på senare år den hittat ut till produkter som vanliga löntagare har råd att köpa. Från början användes tekniken mest av piloter som tyckte om att kunna höra kontrolltornet utan att landningsanvisningarna dränktes i brummandet från fyra propellrar.

Och det är också precis den typen av ljud som lurarna än idag hanterar mest effektivt: statiska, lågfrekventa brusmattor. Så kallat akustiskt brus.”

Med dem kan jag färdas i min egen lilla värld, där jag trivs som allra bäst. Nu sitter jag här med ett par gamla Technics-lurar och saknar mina PXC 450. Livet är hårt mot de hårda, det blir inte alltid som man tänkt sig – med det verkar gå bra i alla fall:-)

It is not the Strongest of the Species that Survive, nor the Most Intelligent, but the One Most Responsive to Change."(C. Darwin)

Glada//doc.

lev det liv du vill leva, nu ->

Pratade med en mycket god vän idag, den ena av mina två bästa. Vi pratade, som så ofta förr, om livet i stort som smått.

- Vad tror du det är som gör att man tar de avgörande besluten i livet och på jobbet? frågade han.

Det som jag sett, och själv upplevt, är att de allra största och viktigaste besluten sällan tas med mindre än att man måste. M.a.n. m.å.s.t.e, av ett eller annat skäl. 

De flesta verkar vara mer måna om att det inte ska bli fel än att det ska bli rätt. viktigare att leva som alla andra för då kan det ju inte bli alldeles fel - eller hur?! (och skulle det ändå, vilket gud förbjuder, bli fel så står man inte där ensam). 

Ngt av parametrarna tid, pengar eller hälsa ligger ofta till grund för att ha framkallat detta måste. Inte sällan för att pengarna tryter, hälsan sviktar och/eller tiden är knapp.

I affärsvärlden förstår man vikten av att vara proaktiv, men fattar ändå alldeles för få proaktiva beslut, förrän man verkligen måste – dvs. när det håller på att barka alldeles åt ni vet vad (och då är det ofta redan försent).

Hur gör då jag som har 400 – 600 akademiska poäng (lite beroende på om man använder det gamla eller nya sättet att räkna) - kan allt detta vara till någon hjälp tro?

Vet ni, jag fungerar – i bästa fall – som de flesta andra. I princip inte ett enda av de riktigt stora besluten har jag tagit ”tack vare” min hyggliga skolning på området. Ne, det är av helt andra skäl, på helt andra grunder.

Idag är det exakt 10 år sedan som vi fick veta att min dåvarande fru och livskamrat var allvarlig sjuk, vi fick veta att framtiden var ”oviss”. Alldeles för snart fick vi också veta att tiden höll på att ta slut, vilket den också gjorde.

Under åren som följde tog jag mängder av, milt uttryckt, konstiga beslut – jag var inte vid mina sunda vätskor. Denna resa tog mig till ett stadium då allt höll på att alldeles barka åt ni vet vad.

…det var då jag hade hamnat i mitt "måste-läge". Då var jag tvungen att fatta beslut om att leva eller inte leva, lite förenklat. 

Denna historia har också fått mig att förstå vikten av att fatta stora som små beslut medan tid finnes. Dessa erfarenheter har jag fått hårdkodade till mig.

Jag galet tacksam för allt det goda som allt detta trista ändå fört med sig. Det har fått mig att fatta beslut som jag aldrig annars hade varit i närheten av - istället hade jag hade skjutit på det och sikta in mig på att ta det ”sen”.

Dessa erfarenheter hjälper mig dagligen att fatta beslut, de ger mig mod att våga satsa, de hjälper mig att plocka livets frukter utan rädslan att göra fel – för vad är det värsta som han hända?

glad fredag & go helg - fattas bara annat!//doc.

    

änmanslut - förrn.n. m.å.s.t.e, en av att vara proaktiv, men fattar ändå alldeles för få proaktiva beslut - förrn.n. m.å.s.t.e,

hade igår tänkt...

att skriva om lite av varje med kopplingar till nationaldagen, men så blev det inte. Tiden flög iväg och vi har haft någon form av "baksmälla" efter en galet hektisk vår som kröntes med festligheterna förra veckan.

Kom ändå att tänka på det här med Sverige och traditioner, kom att tänka på stundande fotbolls-EM och midsommar som är på intågande.

En rolig grej som jag jag var med om - i allra högsta grad - för närmare sex år sedan var under midsommarfirandet i en liten stad i norr. Vi begav oss till stadens norra berg (ja, det är så man delar upp tillvaron där, norra berg, södra berg, bergsåker, (in-) dalar, etc).

Sverige skulle på midsommardagen möta Tyskland - i EM som arrangerades i just Tyskland - och midsommarafton till ära drog jag på mig Tyska landslagströjan.

Resten är historia, Tyskland åkte ut i semin om jag inte missminner mig och jag begav mig söderut. Slutet gott, allting väl.

glada//air

Vad utmärker ett bra beslut?

Frågan ovan var den första som opponenten - Dr. Alec Morton från London School of Economics - ställde då min fru försvarade sin avhandling i torsdags.

De därpå följande diskussionerna blev intressanta och frågorna vassare. Såväl opponenten som försvararen skötte sig med bravur. Betygsnämnden var rörande eniga i sitt utslag och professor Harald Kjellin fick förtroendet att förkunna resultatet.

 En enorm LÄTTNAD infann sig och i bakgrunden ser vi en stolt pappa applådera och njuta av denna speciella stund. Kan inte ens föreställa mig känslan som förälder.

Ett arbete som pågått i närmare 10 år, inkl. några år av barnledighet, hade i och med detta besked nått målsnöret!

Kvällens festligheter kunde snart ta vid och professorer och doktorer skrattade och log - sida vid sida - med folk från samhällets alla hörn och klasser.

...mitt i allt detta satt jag, en arbetarpojk från Norrköping, och tittade beundrande på min fru...

I mitt öra viskade ett av våra barn -11-åringen - att även hon ville hålla ett tal. Hon berättade hur mycket hon älskade henne av HELA sitt hjärta, hur stolt hon var denna dag och att hon sett hur hårt hon hade jobbat för att bli färdig med sin Ph.D.

Hon höll sitt tal på klockren engelska. Inte ett öga var tort, inte ett enda så långt ögat kunde nå.

Per min bästa vän satt och torkade tårarna och undrade "vafan som hände?", "jag är ju ingen lipsill" som han uttryckte det. Jag sa inget, men tänkte samma sak, log och torkade mina.

...jag tittade på min fru, så vacker, så klok, varmhjärtad, intelligent, sexig och helt underbar livskamrat. Det fick mig att ännu en gång tänka på orden från Peter LeMarcs skiva Bok med blanka sidor där han sjunger att:

"Jag är stolt att gå vid din sida, stolt att kalla dej min

Stolt att gå i din närhet, stolt, stoltare än någonsin

Jag är stolt att bära din börda, stolt att dela halva din skuld

Stolt att dela din glädje, stolt att bära denna ring av guld"

Grattis till din doktorsexamen min älskade, jag är stolt över att gå vid din sida, stolt över att bära denna ring av guld...

//dr. riabacke nr:2