lite mer Littorin - why not?

Har inte lusläst varje rad som skrivits i Littorin-affären, men har redan utifrån min bristfälliga granskning undrat hur det står till så att säga.

Vad som har köpts av vem och till vilket pris, ev i en hall, har jag fortfarande ingen aning om. Däremot vet jag att Littorin hamnat i en, som man säger i Norrköping, lite ”trälig” situation – på ngt vaga grunder (sanna eller falska).

Peter Wolodarski skrev i gårdagens DN en ledarkrönika om Aftonbladets hantering av Littorin-affären och pressetiken, vilket jag fångade upp på fejjan idag. Det var Jesper Strömbäck, professor i såväl journalistik som i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitet, som tipsade om den. Jesper håller med i Woladarskis analys och kritik. Jesper har själv, självklart, skrivit en del på sin blogg om affären och redan i sitt första inlägg för cirka en vecka sedan var han kritisk mot Aftonbladet. Jag känner inte Peter, men jag känner Jesper och vet att han är en osedvanligt klok medborgare i dessa frågor. Alltså, då Jesper håller med Peter så håller jag självfallet med båda två i sak.

Peter skriver sin krönika inledningsvis att ”Att söka sanningen måste vara varje journalists första budord. I boken ”The elements of journalism” beskriver de amerikanska publicisterna Tom Rosentiel och Bill Kovach denna strävan som ett slags resa i förståelse. För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga. I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare."

Och det är här jag känner mig kallad. Läser om raden ”...även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare”. Ja, men tacka f.. för det tänker jag då. Men vad är skillnaden?

Låt mig ta ett exempel. Läste en chatt med Lena Mellin (tf ansvarig utgivare på Aftonbladet - own remark) häromdagen. Minns inte riktig när, hoppas ni ursäktar min ovetenskapliga precision då dagarna tenderar att flyta ihop i dessa semestertider. Men i alla fall, hon fick frågan om det där telefonnumret som nu går till ett dagis, men som tidigare hade tillhört Littorin och som utgjorde tung bevisning i Aftonbladets redan överfulla bevislåda. Hade man (AB) kollat upp att så verkligen var fallet? Nej, sa Lena ”Vi är inga poliser utan journalister…” Vi har kollat med dagispersonalen var hennes svar. Dagispersonalen.

Den källkritiska granskningen är A och O inom forskningen och det är tydligen på den punkten som vi skiljer oss åt en smula, reportrarna och forskarna.

Jag har själv, som 5-barnsfar, goda erfarenheter av dagispersonal från ett 10-tal olika dagis. Men om studenter på ett universitet, ens i en B-uppsats, skulle hänvisa till icke-namngiven dagisfröken som tung referens i ett arbete så skulle betyget obönhörligen bli MVU - Mycket Väl Underkänd.

//feel air