Luktminnet sägs vara det starkaste minne vi har, lukten av något kan få oss att färdas långt tillbaka i tid o rum. Lukten av brända löv och bränt gräs får t.ex. mig att färdas tillbaka till sydostasien och mina resor där i slutet av 80-talet. Häromdagen när jag fyllde år så aktiverades ett annat dylikt ”minnesresande”genom alla gratulationer på fejjan. Det var många glada minnen som dök upp då såväl gamla som nya och en del nygamla vänner skickade en gratulationsrad. Tack till er alla:-)
Det var andra året som jag fyllde år tillsammans med er på fejjan också. Det var en trevlig känsla att vara tillsammans med sina allra närmaste och samtidigt vara ”fejjan-tillsammans”, med folk från när och fjärran. På det stora hela kändes det som att livet var toppen!
Men säg den glädje som varar för evigt. Senare på kvällen, efter att vi kommit hem från en god middag på Söder, läste jag i Aftonbladet att enligt en undersökning så är man som lyckligast när man är 31 år. Typiskt, för är det Aftonbladet så är det sant - som den gamla devisen gör gällande.
Om jag inte missminner mig så gällde det kvinnor i just den undersökningen, men det torde gälla män också då vi inte är så olika när allt kommer omkring. Att man var på sin lyckotopp vid 31-års ålder berodde på att man då inte bara, fortfarande?!?, såg bra ut utan att man också hunnit utveckla sig som människa, hitta sig själv och utvecklat en egen – självsäker – stil, etc. Grattis alla som hunnit med att hamna rätt i den åldern (eller vilken annan ålder som helst för den delen).
Jag letar alltjämt efter bitar till livets vidunderliga pussel och tänker att kanske undersökningen inte gällde mig, för det känns som att livet är riktigt bra även fast alla bitarna inte ännu är på plats – mina 45 år till trots!
//glada air
ps. För mer "Aftonbladet-sanningar", se blogginlägget på IDG-bloggen. ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar