Två fruar - eller kanske 4?

Även fast det är semestertider så har jag lite svårt att släppa mitt ”beslutstänk”. Det har blivit en del av mig, att tänka i beslutstermer.

Just denna sommar har jag odlat en del jobb-/talaruppdrags- och forskningsrelaterade tankar vad gäller risktagande och beslutsfattande. Jag bloggade, lite kort, om detta på IDG-bloggen förra veckan. Vi är helt enkelt ofta inte beredda att ta ett "nästa steg" om vi inte vet att det är helt säkert, dvs. att det inte är någon risk involverad.

Men, som jag själv skrivit i någon artikel så är det så att ”risk is always present…”, i synnerhet om vi ska göra ngt nytt – eller ta ett nästa steg om ni så vill.

Ett ex. på detta är när människor lever i förhållanden som sedan länge är slut, och då man för länge sedan borde gått vidare, så tar man sig inte ur förhållandet innan man träffat någon annan (vilket man sällan erkänner, ens i efterhand). Man måste helt enkelt ha draghjälp i någon mening. Att ta klivet ut i ensamhet och inte veta vad som väntar är jobbiga grejer, bättre att vänta så man kan genomföra det hela hand-i-hand så att säga – ungefär som att byta in bilen hos en bilhandlare. Man slipper åka buss tills man hittat en ny bil.

Vi hade bekanta från Egypten på Sverigebesök i veckan som gick. De berättade att man i Egypten har dammat av en gammal sedvänja, också bland välbärgade och högutbildade, nämligen att männen skaffar sig en andra fru?!? Allt enligt det smarta att äta och ha kvar kakan-konceptet. Äktenskapsbrott är ngt väldigt fult där, men att ha två – faktiskt upp till fyra fruar – går enligt koranen alldeles utmärkt.

Det kan verka som en smidig lösning vid en första anblick – för mannens del – om förhållandet gått i stå. Men det har visat sig att den första frun sällan tycker att idén var så där alldeles strålande, när de på omvägar fått höra att det finns en nr: 2.

Tur att jag är fasligt nöjd med min fru, hoppas hon är det samma med mig!