Arvet är kanske det viktigaste vi har och dessutom något som påverkar oss i mer eller mindre utsträckning – inte sällan mer.Jag minns än idag bastusejourerna hos mina mor- och farföräldrar i Finland när jag var liten, jag minns en bild på min pappa och mig. På bilden sitter pappa med ett knippe björkris i sitt knä, bredvid honom sitter jag i en plåthink och bara huvudet och axlarna sticker upp. Jag kan inte varit gammal, kanske ett år?
Igår bastade jag med fyra av barnen och det var ett magiskt ögonblick, en milstolpe. Det var som om hela mitt liv spelades upp, och nu var det jag som var ”pro” i denna livskonst. De små adepterna sög i sig av värmen och njöt av ångan. Men, sanning att säga så klagade 3-åringen inledningsvis på ”smaken”, det var nämligen björkextrakt i ångan.Den förstfödde, snart 17 år gammal, satt högst upp och höll ett vakande öga på småsyskonen. Han kastade vatten på stenarna, med snart 15-årig bastuvana, och jag såg på honom att hans tid snart är kommen.
Jag kände mig som en stolt gammal lejonhane när jag satt där, mitt i flocken, samtidigt som jag insåg att min tid som överhuvud i detta livets (Finska-) mecka snart är ett minne blott. Den yngre lejonen är på god väg att ta över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar