Jag har aldrig varit den där måste umgås med alla grannar-typen, faktiskt tvärtom. Varför umgås med folk bara för att man bor på samma gata? Sen kan det visst vara så att de som råkar bo där är riktigt hyggliga typer och då är det ju en annan sak, som igår.
Den nyfunna nygamla vännen och jag har spenderat massor med tid tillsamman för många år sedan, och har nu alltså återförenats genom för oss nya vänner – vänner som är hans gamla. David var verkligen lill-David då jag sist såg honom i Åre, där vi tillbringat jular, nyår och inte sällan valborg tillsammans. Time flies. Nu är han stora karln med en härlig familj.
Vi pratade om livet, om gemensamma bekanta och vi konstaterade att det verkligen gäller att leva livets stora gåta - älska, glömma och förlåta.
För åtta år sedan var döden fasligt närvarande i vår familj, det var en sommar lika het som denna. Märkliga minnen man förknippar med en vacker sommardag. Märkligt nog också minnen som gör en dag som denna, liksom alla andra dagar, så ofantligt mycket mer än just ”bara en dag”. Detta är livet och jag är så tacksam, bland annat tack vare alla minnen från sommaren för åtta år sedan.
En granne hade visst gått bort häromdagen, alldeles på tok för ung. Pangbom, helt knall och fall. Vältränad och levnadsglad, obetydligt äldre än jag själv. Inget planerat milt uttryckt, inte heller väntat – inte ett dugg. Delar av familjen är iväg på annat håll idag och jag är hemma med 9-åringen. Vi ska göra i ordning vår uppblåsbara kajak inför veckans turer och jag ska viska i hennes öra hur mycket jag älskar henne. – Meh, det säger du ju varje dag, sa 7-åringen till mig för någon vecka sedan då jag viskade samma sak i hennes öra. Jag vet sa jag till henna och berättade sen att hon kommer få höra samma sak - varje dag - så länge jag lever!
Även fast klyschan är en smula sliten så kommer den här i alla fall – fånga dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar