När jag på lunchen anlände till gymmet så, guess what, hade jag glömt kortet, ja eller det hade gömt sig (slash-tecken) kommit bort. – Men du, sa en vänlig röst, vi ordnar ett nytt. Hon sa sen att normalt kostar ett nytt kort 50 kr, men inte idag. Sen log hon något mellanting mellan :-) och ;-) ni vet, tror jag.
På jobbet flöt det på fint, utan att jag stressade ihjäl mig – varför skulle jag det? Inbillar mig att många skulle bli upprörda om jag – eller någon annan – gjorde det. En av våra värderingar på firman är nämligen hälsa & balans. Att stressa ihjäl sig redan på försäsongen vore väl ändå höjden av obalans, för att inte tala om nivån på ohälsa.
Jag uppmanar alla ännu en gång att komma igång i lagom takt efter semestern, läs gärna NO STRESS-inlägget en extra gång så det verkligen sjunker in.
Väl hemma efter jobbet återstod vardagssysslorna och att få barnen i säng. Minstingen är den som håller ut längst, eller rättare sagt den som är svårast att styra. När lugnet föll över hemmet somnade Maximilian på min axel, medan jag vankade fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag kom på mig själv att sjunga med i Drömmen om Elin när Tommy Körberg ledde sången på allsång från Lisseberg.
Kära någon tänkte jag, herrens vägar äro outgrundliga, men det gör inget – här är ju bara Maxi och jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar