När motgångar kan föra gott med sig

I dagens SvD 17/2 finner ni en artikel om mig och det förflutna. Ni som känner mig vet att det är de stora dragen – enligt devisen don´t share the mess, share the message.

Vad är då the message i detta fall?

Artikelserien bygger, som bekant, på forskningsresultat om att människor som haft en lite ”krokigare” väg här i herrens hage förbluffande ofta har visat sig vara glada laxar som uppskattar jordelivet riktigt mycket. Såsom jag.

Man vet också sen tidigare att människor som vunnit stora vinster på spel och lotteri i förlängningen har uppskattat livet mindre än oss vanliga – i den bemärkelsen lottlösa.

Ribban har i deras fall hamnat så högt att de aldrig når upp dit igen -> och de blir därför sorgsna i sinnet och uppskattar på kuppen inte familj, vänner och vardag i samma utsträckning som folk i allmänhet gör.

Summa summarum: det är bättre att ha "lite oflyt" än att vinna massa en pengar (möjligen med undantag för Uscados då).

Blir då alla på sikt lyckligare av tidigare motgångar, eller rättare sagt uppskattar man livet per automatik mer efter någon tids vandring i livet mörka dalar? Ne, jag tror inte det.

Såg en gång ett klistermärke i en fritidsbåt där det stod att läsa att; "gud är med skepparen, men styra måste han göra själv". Lite så tror jag att det är, lite hänger också på en själva så att säga, det är det ena – lite förenklat.

Det andra är att man behöver tur, ibland en väldig massa tur.

Jag har haft turen att ha vänner – som funnits där i ur och skur – och jag har haft turen att träffa en kvinna som är som från ovan. Hennes Egyptiska släktingar tror hon är en gåva från gud till mig. Jag tror detsamma - och jag är stolt att gå vid hennes sida. Om detta skrev jag för ett tag sedan, klicka här, och använde mig bland annat av dessa rader av Peter Lemarc:

"Jag är stolt att gå vid din sida, stolt att kalla dej min
Stolt att gå i din närhet, stolt, stoltare än någonsin
Jag är stolt att bära din börda, stolt att dela halva din skuld
Stolt att dela din glädje, stolt att bära denna ring av guld."

I mitt 100:e blogginlägg på denna blogg – det mesta lästa, se vänsterkolumnen – så skriver jag till hela min familj. Älskar dem så - gåvorna till mig.

Saker och ting kommer och går i en allt raskare takt i dessa tider och bland det enda som verkar bestå finner man gammal vänskap.

Gamla vänner går som bekant inte att få nya. Jag är lyckligt lottad som har en hel del vänner varav två riktigt, riktigt nära - Sarven och Persson.

Ni har funnits där i perioder då många andra gett upp, ni har funnits där som jourhavande medborgare när livet varit besvärligt.

Ni har funnits där många gånger när livet varit som bäst – och då vi broderligt delat på upplevelserna. Ni har funnits där, ni finns där och jag finns här.

- Är du upptagen? – Ja, jag ringer dig om 5-min.

Sen kan det gå 1, 2 eller i sällsynta fall 3 veckor innan vi hörs igen. No big deal, för vi vet att vi finns då det behövs. - Är du upptagen? - Nerrå, inte när du ringer. 10 min i telefon kan förgylla en hel vecka, ett kort mail kan få mig att skratta så tårarna rinner.

Min fru förstår inte hur man kan säga 5-min åsså ringer man efter 2 veckor. – Men det spelar väl ingen roll säger vi, när det handlar ens allra bästa vänner – paradoxalt nog!

glad fortsättning på veckan, says//dr air